Viktoria av Knut Hamsun
Boken ingick i vår bokcirkel, annars hade jag nog aldrig kommit på tanken att läsa den. Av mig fick den betyget 2- och de tre andra som diskuterade boken på Grand var inte heller så imponerade. Jag tycker inte författaren lyckas skapa engagemang för sin historia om de två älskande från olika samhällsklasser som aldrig får varandra. Jag blir mest irriterad på att Johannes inte gör något åt sin situation förrän alldeles på slutet. Att i princip gå ett helt liv och tråna efter någon man inte kan få känns… världsfrånvänt. Som idoldyrkan under tonåren ungefär.
Även om boken inte var så bra blev jag nyfiken på Knut Hamsun som person och letade efter ett tips här på bloggen upp filmen som gjorts om honom där Max von Sydow spelar huvudpersonen och Ghita Nørby hans fru. Den var mycket bra och jag känner mig sugen på att läsa något mer av honom, kanske Svält eller På igengrodda stigar. Men kanske inte i brådrasket utan om ett tag 
Knut Hamsun blir min sjunde nobelpristagare, jämte Elfride Jelinek, Selma Lagerlöf, Elias Canetti, Wisława Szymborska, J.M. Coetzee och V.S Naipaul.
Facebook-kommentarer
steffanie (2)
Angela (1)
Anna (1)
Leo (1)
Är inte det just poängen med boken: att de är så fast i tidens konventioner att de inte KAN göra något åt saken? Det är lätt att sitta under tidigt 2000-tal och tycka att gångna tiders moralism känns orealistisk, men det var den ju inte.
David N.
16 Jan 09 at 11:57 f m
Förvisso och jag inser naturligtvis att min nutida måttstock inte kan appliceras på de klassamhälle som rådde då. Men att leva munkliv i tjugo år bara för att lilla slottsfröken hellre vill ha en löjtnant än en mjölnarson, det känns världsfrånvänt. Man är sin egen lyckas smed!
steffanie
16 Jan 09 at 12:26 e m