Till Las Palmas ska vi åka
Rapporter om att det snöar hemma i Sverige har nåt oss. På Göteborgs-Posten strular nätverket och idag företar Legionen sin traditionella Mellandagsmarsch. Familjen Müller däremot bryr sig inte särdeles om någedera utan äter lugnt sin frukost på altanen, endast avbrutna av de vanliga explosiva raseriutbrotten, familjemedlemmarna emellan.
Pappa plockar ur sin glasögonsamling ett oerhört fult exemplar läsglasögon som alla måste prova och föreviga mha digitalkameran…
Dagen spenderas sedan i två olika lag, lag mamma vilket även ikluderar storasyster åker till Las Palmas för att leta efter El Corte Ingles. Lag pappa, vilket även inkluderar lillasyster bedtämmer sig för att hyra vespor och fara på egen upptäcksfärd.
Lag mamma tar lokalbuss till Las Pamas och kliver av på bussterminalen vid San Telmoparken. Där finns enligt den guidebok storasyster inköper lite senare samma dag en renoverad kiosk i modernistisk stil. Den var fin men vi tog inte kort på den. Eftersom mamma hade huvudvärk uppsöker vi ett apotek på Calle de Leon y Castillo och inhandlar tabletter, sedan hittar vi en turistinformation och får El Corte Ingles-varuhuset utpekat för oss. Det ligger i en helt annan del av staden! Inte konstigt att mamma och pappa gick bet på att hitta det vid sitt tidigare besök i staden.
Vi bestämmer oss för att strosa runt lite längs stora shoppinggatan Calle Mayor de Triana och mamma hittar några muciserande inkaindianer som spelar förföriskt på sina panflöjter. Hon vill köpa en skiva men tycker 3000 pesetas är för mycket pengar. När shoppinggatan tar slut kommer man in i den äldre delen av Las Palmas och vi besöker Catedral de Santa Anna och tar hissen upp i utkikstornet. Därifrån knäpper jag många bilder.
När vi kommer ned igen hittar jag en snygg gatuskylt som jag bara måste föreviga. Varför ser dom inte ut såhär hemma i Bandhagen?
Sen marscherar vi tillbaka till busstationen och tar stadsbuss till El Corte Ingles. Vi har ett himla meckel att hitta rätt buss. Första tjejen jag dyker på i informationen kan inte engelska så där särsklt bra och pratar dessutom så lågt att jag knappt hör. Vi inte kan hitta rätt buss och humöret sjunker under fotknölarna. Tillslut frågar mamma i informationen igen och får tag i en människa med lite servicekänsla och empati för förvirrade turister som kan peka oss rätt. Busschauffören fattar vart vi skall och hindrar oss från att gå av på fel hållplats och tillslut, efter sju sorger och åtta bedrövleser är vi äntligen på Calle de Mesa y Lopez. Varuhuset är jättestort och vi styr direkt kosan mot cafeterian för att få nåt i oss. Ingen pratar engelska men vi lyckas tillsut beställa två pizzor. Tack gode gud, det var nästan i sista sekund! 
Varuhuset imponerar inte särdeles på oss. Vi handlar en väska till digitalkameran och storasyster köper en Lonely Planet guidebok, ”Canary Islands for independent travellers”. ”Independent” är väl i ärlighetens namn att överdriva, paketresenärer som vi är, men kanske kommer man tillbaka hit nån annan gång och då under andra omständigheter. Kanske kan man köpa bara flygresan hit och sedan luffa runt bland öarna?
Sen är vi trötta och åker hem. Storasyster somnar på bussen.
Facebook-kommentarer
steffanie (2)
Angela (1)
Anna (1)
Leo (1)