Steffanie Esse

Leon och jag kom hem i onsdags kväll efter vår vecka i Stockholm men sedan dess har det gått i ett med lägenhetsvisningar, jobbmöten och julfest så det är först idag jag har lite tid att sitta ned och sammanfatta. Här kommer en bilderdagbok:

Vi flög upp på torsdagen. Söta sambon körde oss ut till Sturup och söta systern hämtade oss på Arlanda så vi kände oss väl omhändertagna. Men jag var sååå nervös! Har inte haft så mycket fjärilar i magen för en simpel flygresa på många år. Men det gick finfint! Jag lyckades tråckla ned barnvagnen i den stora skyddspåsen alldeles själv och vi klarade oss oss igenom säkerhetskontrollen med 600 ml vätska (färdigblandad bröstmjölksersättning) i handbagaget. Sen fick jag varmt vatten i kafeét och blandade en flaska ersättning som Leon fick käka när flygplanet startade. Han ryckte till lite när dom drog på motorerna ordentligt men fortsatte lugnt att äta. De två herrarna som vi delade säte med var behjälpliga och flygvärdinnorna var jättegulliga. När vi landat väntade vi till sist med att gå av och då bad en av dem att få hålla Leon. Det fick hon såklart och då passade hon på att visa honom cockpit. Han fick till och med skaka tass med kaptenen

Syrran hade lånat ihop babyskydd och resesäng så Leon åkte bil säkert och sov flott hemma hos henne, hennes sambo och de fyra hundarna i Upplands Väsby. På fredagen stannade vi hemma och tog det lugnt. Promenerade i kylan och tog ett bad i deras fina badkar.

På lördagen drog Leon och jag in till stan. Jag hade oroat mig lite för hur det skulle funka med vår tunga barnvagn på bussar och tåg men det gick faktiskt smidigt. Bussen var av låggolvsvariant och pendeltåget av nyaste modell så det var bara att rulla på överallt. Senare fick vi testa både bussar och tåg av äldre modell med krångliga trappsteg men snälla medpassagerare såg till att vi kom ombord i allafall. Vi hann med lunch och fika vid Sankt Eriksplan med min gamla lumpenpolare och hans famlj + fika i Årstaberg med gammal kompis innan vi åter vände kosan mot norrförorten. Där hade Anna och Oskar fixat pannkaksfrossa (pannkakor med nutella, sylt, glas glass och grädde) – mums!

Leon fick testa en hoppgunga hos min gamla lumpenpolare. Den var poppis! Vi har en hemma som vi inte monterat ännu (tack Linda!) men den måste upp nu inser jag.

På söndagen gick vi upp ännu tidigare och begav oss till Norra Ängby. Där träffade vi kompisarna Johan och Jane och deras två barn. Leon käkade lego och lade vantarna på en fin Pippi-docka.

Efter att ha blivit utspisade med god lunch promenerade vi vidare till Blackeberg. Där bor syrrans sambos syrra, hennes sambo (många syrror och sambosar blir det!) och lilla dotter. Oskar och Anna anslöt och vi fikade och adentsmyste medans mörkret föll utanför fönstret.

På kvällen var jag helt utslagen så då gjorde vi inte många knop.

På måndagen återvände vi till Sankt Eriksplan och fikade med kapten Bo på Café Rörstrand. Leon höll låda under hela fikan men somnade som en stock när vi promenerade iväg till Norr Mälarstrand och gick längs vattnet in till T-Centralen.

Solen var på väg ned och det var satans vackert. Leon vaknade i höjd med Stadshuset och jag bad Bosse ta en bild på oss.

Sen tråcklade vi oss ned till T-Centralen och i den där jädra gångtunneln mellan Centralen och spärrarna påmindes jag om varför jag flyttat från Stockholm. Jag höll på att förvandlas till en målsökande robot där jag stressade fram med min pansarbandsbarnvagn trots att jag inte hade en enda tid i världen att passa, utom möjligen Leons mat- och sovtider. Usch och fy! En stund senare landade vi på IDG på Karlbergsvägen där vi tjingsade på MacWorld-redaktionen och hämtade nycklarna hem till syrrans lägenhet. Sen lämnade vi staden och susade hem till Upplands Väsby, mer orkade vi inte den dagen.

På måndagkvällen kände jag mig rätt trött, det tar på krafterna att vara helt ensam med en femmånaders bebis. Nog för att syrran hjälpt till lite här och där men det går ju inte att langa över honom som till Peter direkt. Hur orkar alla ensamstående?

På tisdagen stannade vi faktiskt hemma och bokade av en fikadejt inne i stan. Jag orkade helt enkelt inte. Vi softade och hängde med syrran istället och dagens modesta barnvagnspromenad blev till Ica Glädjen för inköp av onyttigheter. Vi passade på att bada en gång till och Leon hjälpte Anna med lite rubrikförslag till MacWorld 1-2011.

På onsdagen flög vi hem till Skåne igen. Även hemresan gick bra och Peter mötte upp oss på Sturup. Jag är glad och lite stolt att jag genomförde den här resan faktiskt

På blixtvisit hos syrran i Lapplands Väsby sedan igår kväll. Hundpromenad (3435 steg) och mycket prat. Ikväll det glittrig final på hennes Modell 2007 på Sturecompagniet. Wow och pirr, måste erkänna att jag är lite nervös trots att min roll i det hela är mycket blygsam

Har lyckats sumpa pinkoden till min mobil så jag är okontaktbar för närvarande. Hoppas få en ny senare idag…

Jag har fyra minuter till tunnelbanan hemma i Bandhagen.
Det är jättenära.
Man behöver knappt kliva utanför dörren innan man är där.

Därför är det väldigt lätt att vänta till absolut sista sekunden innan man masar sig iväg. För man har ju så himla nära. Och missar man en tunnelbana är det oftast bara 10 minuter till nästa och sällan är det en katastrof att vara 10 minuter sen. I allafall i mobiltelefonernas tidevarv.

Men om man missar 11.51-tuben när man skall med ett tåg till Lund 12.20 från Centralen hjälper inga mobiltelefoner. Och då är 10 minuters väntan till nästa tåg alldeles för länge.

När jag väl kommer till T-Centralen har jag tre minuter till godo innan tåget ska gå. Jag lägger i högsta växeln och älgar mig upp för rulltrappan i omkörningsfilen. En gammal dam rycker förskräckt till sig sin väska när hon hör mitt ilskna stampande. Väl uppe i biljetthallen börjar jag springa samtidigt som jag spanar mot gångtunneln för att se om där är mycket folk (att försöka springa där i rusningstrafik liknar ett självmordsuppdrag). Som tur var ser det lugnt upp. Precis när jag skall forcera spärrarna dyker det upp en auktoritär kroppshydda framför mig.

- BILJETTKONTROLL!!!

Jag gräver depserat efter den jäkla remsan som jag vet ligger i jackfickan men som vägrar låta sig hittas. Flera minuter tar det säkert. Blåjackan står resolut kvar. Till slut får jag fatt på den och nästan utan att titta på den viftar den han förbi mig.

Nu är jag verkligen sen!

Jag rusar vidare och kryssar mellan människohindren i gångtunneln. Är det så här det känns att vara flipperkula? Hittar en infotavla med mitt tågs spårnummer och rusar dit. Upp för trapporna. Jaaaaaa, tåget står kvar! Jag häver mig in i första bästa vagn och ställer ned min väska. Lungorna hänger nästan utanför men jag är så glad så glad att jag hann med tåget!

I höjd med Södertälje Syd har jag slutat flåsa och kan påbörja jakten på min plats. Vagn 3 plats 49.

Nu vet jag varför jag inte blev sprinter…

För några veckor sedan deltog jag i en stadsvandring på Södermalm – i den gudomliga Greta Garbos fotspår. Med en kunnig guide travade vi gata upp och gata ned allt emedan hon berättade vart Greta döpts och konfirmerats, vart hon hade sitt första jobb, vart hon bodde och så vidare. För mig som inte kunde särskilt mycket om en Sveriges mest kända skådespelerskor var det en synnerligent allmänbildande vandring.

Cinemateket uppmärksammar också att Great Garbos stundande 100 års dag med en filmspecial. Premiär blir det på hennes födelsedag söndagen den 18 september med stumfilmen Gösta Berlings saga.

När mitt SL-kort gick ut den 10 maj köpte jag inget nytt utan började cykla istället. Så i dag (eller igår för att vara mer exakt eftersom klockan visst är över midnatt redan) när jag för en gångs skull kostade på mig en SL-resa för att vila mina små ben som var lite trötta efter söndagens tretimmarslöpning fastnar jag i detta. Ja inte exakt i det, men nästan. Jag var inte på tåget där galningen högg ned människor, men jag åkte förbi Skanstull alldeles efter och såg polisuppbådet och blodpölen och det såg verkligen inte trevligt ut. Konklusion: cykel är alltid bättre än tunnelbanan, även när du är trött i benen.

Powercyklade till tidningen både igår och idag. Det regnade inte på min Gucciväska

Tycker det är vansinnigt roligt att Ebba von Sydow börjat blogga! Och om Expressen vill göra en insats för miljön skulle man kunna lyfta ur hennes krönikor ur papperstidningen och bara publicera dem på bloggen i framtiden. Då slipper man i allafall hugga ned träd för att sprida det von Sydowska pladdret

Men oj vad elak jag var! Inte min stil alls! Nu får jag genast be om ursäkt, förlåt Ebba! (Annars kanske jag får en sylvass von Sydowklack på smalbenet i kön till matsalen imorgon )

Åter till ordningen. Jag har alltså börjat cykla till jobbet vilket är underbart! Problemet med att jobba på en morgontidning är ju nämligen att man slutar så tidigt på kvällen att man inte få åka taxi hem, vilket man ju får när man jobbar på kvällstidning (som Ebba gör). Vi stackars morgontidningsslavar tvingas istället slåss med pruttfulla mitt-i-veckan-festprissar och annat löst folk som rör sig i tunnelbanan efter midnatt. Detta har jag nu fet-tröttnat på och företog därför en arkelogisk utgrävning av källarförådet i helgen. Där hittade jag en nästan bortglömd rosa cykel (cred till pappsen som fixade punkan!) och hallelulija – jag rullar!

Att cykla genom Stockholm ger ett helt annat perspektiv på stan. Och snabbt går det ju också! Döm om min förvåning när jag sladdade in framför porten till Chateau Bandhagen samtidning som tunnelbanan svischade förbi runt husknuten! Det gick alltså lika snabbt att cykla mellan Thorildsplan och Förorten som för linje 19 att tuffa sig fram samma väg. Bye bye SL! säger jag. Från och med nu är det Rosa Blixten som gäller!

Avböjde en fredagsöl på Pressklubben i går kväll. Gick och pantade PET-flaskor istället. När jag rundade hörnet vid Vivo i Högdalen hade en SL-buss precis ränt rak in ett bostadshus vid busshållplatsen. En kvinna gallskrek och jag tänkte ”fasen, måste jag göra första-hjälpen-nu”. Men det behövde jag inte. Hon var inte skadad, bara upprörd över att ha fått en buss på balkongen. Inom kort var representanterna från tredje statsmakten där.

Note to self: Gå alltid klädd i kamera! Även om du bara ska ner till Vivo och panta PET-flaskor!

Jag pendlar för närvarande mellan Uppsala, Stockholm och Göteborg. För att ta mig fram i dessa städer använder jag de allmänna tranposrtmedel som står till buds och således trängs just nu lokaltrafikbiljetter för tre städer i min plånbok. Göteborgska magnetkort, uppsalensiska värdekort och stockholmska remsor. Det är hemskt opraktiskt och jag frågar mig varför det inte finns ett gemensamt betalsystem för lokaltrafiken i Sverige?

När jag besökte Nederländerna för några år sen upptäckte jag att spårvagnsbiljetthäftet från Amsterdam funkade lika bra på bussen i Rotterdam, dom hade nämligen samma system. Varför skulle man inte kunna ha något liknande i Sverige. Det skulle ju vara så himla praktiskt och med tanke på teknikutvecklingen är det säkert inte omöjligt att virka ihop ett system så att varje lokaltrafikbolag får sin del av kakan. Och jag sluppe outnyttjade biljetter som ligger och möglar i jackfickan som jag sen iallafall inte hittar när jag väl behöver den.

Även om dom höjer månadskortet till 750 kronor så är det ju värt pengarna. Tyvärr. Stockholm har alldeles för bra kollektivtrafik för att det skulle löna sig att plocka fram cykeln istället. Synd, för tänk annars vad bra det vore för folkhälsan om alla stockholmare var tvungna att hoja till jobb och skola. Då skulle dom typ kunna lägga ned alla sjukhus för alla skulle vara så friska att dom aldrig behövde gå till doktorn och då skulle landstinget spara fett med flis så då skulle månadskortet kunna bli helt gratis. Typ.