Archive for the ‘minnen’ tag
Äkta eller konstruerat?
Spelar det egentligen någon roll huruvida ett minne är 100 procent äkta eller en konstruktion av vad du själv minns, vad andra bidragit med, dagboksanteckningar och foton?
Författaren Torgny Lindgren pratade lite om detta när han intervjuades av Linda Nyberg i SVT:s förmiddagsprogram i samband med att hans bok Minnen kom ut för några veckor sedan. Jag har även diskuterat det här ämnet med en kompis tidigare.
Min kompis och Torgny Lindgren tycker att absoluta fakta är viktiga, annars är minnet inte så mycket att ha. Själv tycker jag inte det eftersom det ju ändå aldrig går att få en hundraprocentig avgjutning av ett visst ögonblick. Allting är ju tolkningar. Personer som varit med om samma händelse kan berätta helt olika historier efteråt. Alla väljer och väljer bort, tolkar, gör om och friserar. Både medvetet och omedvetet. Alla minnen är bara en del, ett sorts utsnitt ur verkligheten, men likväl värdefullt. Det tycker i alla fall jag. Vi konstruerar ju hela tiden vår historia, själva och i samarbete med andra.
Jag tycker till exempel inte det spelar någon roll om jag skriver ett dagboks- eller blogginlägg några dagar efter händelsen som inlägget handlar om. Jag tillbakadaterar till och med och låtsas som att det är skrivet den dagen. Vissa tycker nog det är fusk men jag är mer intresserad av slutprodukten än att allt ska vara fullständigt ”äkta”. Därmed inte sagt att jag ljuger eller hittar på, men jag tillåter mig ett dynamiskt tidsperspektiv, eller vad man nu ska kalla det. Det skulle nog aldrig Torgny Lindgren eller min kompis göra 
Dagen efter valet
Ligger på en bänk på husets baksida. Solsidan. Tittar på de tunna molnen som sakta seglar förbi på himlen. Konstaterar att det inte finns någon rytm här. Det går inte att avgöra om det är vardag eller helg genom att titta ut genom fönstret. Det är måndag idag men det skulle lika väl kunna vara lördag. Här kan vi bestämma vår egen rytm.
Dagen efter valet 2006 åkte jag till Afghanistan för att tjänstgöra som pressofficer för den svenska styrkan under 7,5 månader. Då hade Peter och jag precis förlovat oss.
Dagen efter valet 2010 ligger jag och drönar på en bänk vid en stuga på Gotland. Jag njuter av septembersolen och tystnaden. Inne i stugan sover min älskade Peter och vår älskade son Leon som snart fyller tre månader.
Själv fyller jag 37.
Idag.
Sådeså.
Såhär ser stugan ut som vi hyr. Men bilden är tagen på kvällen då solen lyser på framsidan.
familjehistoria
Den svenska bloggosfären växer så det knakar och var och varannan dag dyker det upp nya läsvärda bekantskaper. Notiser från en ö, författad av Agnes som sedan tio år bor i Berlin, är en av mina nyhittade favoriter. För några dagar sedan (3 mars, hittar tyvärr inte permalänken) skrev hon något som direkt slog an hos mig. Jag citerar hela sista stycket:
Den här andra tiden som ligger bakom den synbara nutiden och drar med fötterna längs leriga landsvägar, lever den kvar i oss något sätt? Finns det orter som väntar på att vi ska besöka dem och se vårt eget förgångna i gestalten av en gammal kyrka eller en lövkrattande gamling som vet allt om våra morföräldrar? För människor som inte levt i ett obrutet sammanhang, vars föräldrar flyttat tvärs över Europa i jakt på arbete och fred och därmed kapat banden till familjen, om de alls lever längre, är detta inte litterära frågor. Även om nutiden ställer sina alldeles egna krav på mig och min prestationsförmäga finns det inom mig en hemlös vandrare som inte mest behöver ordning och reda, framgång och materiell säkerhet utan mer vetskap och mer sammanhang. Jag skulle gärna se mina förfäders och –mödrars ansikten och höra deras röster. Någon gång kommer jag göra den resan för att skrapa ihop de få fragment som då finns kvar.
Mer vetskap och mer sammanhang. Just så. Jag finns här idag bara tack vare andra, som kom innan mig. Min egen historia börjar inte med mig, utan fanns långt innan.
På opas begravning blev det så tydligt. Där satt alla släktingar på farfars sida, människor som jag faktiskt är släkt med men som jag träffat max en handfull gånger i livet och knappt pratat med. Vi hör ihop, vare sig jag vill det eller ej. Och vare sig dom vill det eller ej.
Oels, en stad i dåvarande Schlesien som numera heter Olesnica och ligger i Polen, väntar på mitt besök. Gammelfarfar och farmor lämnade den i början av seklet för att flytta till Berlin och därefter vidare till Hamburg.
Jag skulle, liksom Agnes, så gärna vilja se mina förfäder och –mödrars ansikten och höra deras röster. Kan jag få en glimt av det förgångna genom att återvända till Oels? Jag vill se den, oavsett om det idag finns något av min familjs historia kvar där eller ej. För staden är en del sammanhanget, mitt sammanhang.
