svårsmält kulturupplevelse
Först skrev jag en helt igenom värdelös tenta av bästa (värsta?) gymnasiesnitt. Tänka sig, jag som trodde högskolan skiljde sig från gymnasiet genom att värdera förståelse högre än benämningskunskap. Men icke! Och nu, efter att ha lärt mig så mycket käcka kunskaper utantill, funderar jag på att sätta tänderna i nåt mastigare. Katekesen kanske? Den hade väl vart trevligt att kunna rabbla utantill. Och mormor skulle nog bli impad och revidera sin bild av dagens obildade ungdom.
Sen för-städade jag hemma (bar ut 7 miljoner tidningar till pappersinsamlingen, diskade, stålullade spisgallret, samlade ihop utspridd smutstvätt…). En sorts förberedelse för den riktiga städningen som jag ger mig på imorgon. Om man för-städat så blir det inte så himla jobbit att städa på riktigt. Smart va?
Klockan fyra tog jag tuben till Karlaplan och träffade Andreas. Vi åt och sedan var det dags för en tre timmar och fyrtiofem minuter lång svårsmält kulturupplevelse.
Stundtals var jag totalt lost. Är jag världens mest ointellektuella bonntölp? Fattade alla andra i salongen hela handlingen? Tveksamt. Och som Anderas sammanfattade; de ställde rätt höga krav på publikens historiekunskaper. Utan att känna till alla dessa Richard, Edward och Henrikar, var handlingen faktiskt lite svår att följa med i. Sådeså. Och det känns ju skönt att han säger så för han är ju en såndär kulturell person.
Vad vi såg? Det blodiga parlamentet på Elverket.
