Recently in media Category

Av Miah fick jag i uppdrag att funder över medias makt i samhället. Hon undrar vad det värsta med den enorma påverkan media har på människor är - och om det finns något positivt att hämta.

Vad är då det värsta med medias makt (i Sverige)? Jo, att medierna kan säga nästan vad som helst om vem som helst. Och det bästa då? Att de kan säga nästan vad som helst om vem som helst.

Fria medier är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle och Sverige rankas högt (men inte högst) när Reporter without borders granskar pressfriheten i världens länder.

Svenska medier behöver inte frukta repressalier från vare sig statsministern, kungen, ärkebiskopen, polisen eller militären för sina publiceringar.

Så trots att jag själv inte alltid håller med om nyhetsvärderingen i alla svenska medier så är jag jäkligt glad att vi har en grundlagsskyddad pressfrihet. Det är det absolut bästa med mediernas makt.

Sen är ingenting så bra att det inte kan bli bättre och det är alltid viktigt att hålla diskussionen kring medierna, dess uppgift och ansvar levande. Även i Sverige.

Nu går den något försenade stafettpinnen vidare till Selig.se! Jag tänkte han skulle blicka framåt och göra fyra nedslag: om 5, 10, 15 och 20 år. Var i världen befinner han sig då? Vilka mål vill han ha uppnått?

Jag får sluta läsa Sydsvenskans "In på livet"-serie på morgonen. Idag var andra gången den här veckan jag satt och storbölade till frukostgröten. Först i måndags när jag läste om Susanne som fått cancer och har 3-16 månader kvar att leva. »Det värsta är att inte få se Miranda växa upp« säger Susanne som försöker förbereda sig själv och elvaåriga dottern på döden.

Andra gången i morse när det handlade om hospice, vård i livet slutskede. »Här i dödens väntrum är det nära mellan skratt och gråt« intygar personalen som jobbar på Barkgatans hospice i Malmö och som menar att även om det är tungt så är patienter i livets slutskede väldigt levande eftersom de fokuserar på det som är absolut viktigast i livet.

*böööööööööl*

Deltog i ett seminarium med namnet "Medielandskap i förändring" arrangerat av Journalistförbundet Södra idag. Intressantast var Emma Leijsne från Sydsvenskans ungdomssatsning Nellad och Martin Jönsson från Svenska Dagbladet. I panelen deltog också folk från hd.se och nystartade skanskan.se.

Saker som diskuterades:

- Webben styrs av klick och blåljusjournalistik vinner lätt över "tyngre" nyheter. Risken är att klickfrekvensen styr nyhetsvärderingen allt för hög utsträckning.

- Tidningarna är fast i deadlinetänket och låter nyhetsarbetet styras av hur deras produktionsapparat fungerar - istället för att utgå från att när publiken är intresserad. Martin Jönsson exemplifierade detta med ett underbart svartvitt foto från 60-talet där ett tiotal män står och trängs framför ett skyltfönster. Det är Hallands Nyheters lokalkontor i Laholm och männen trängs för att få en glimt av resultatlistorna från de senaste fotbollsmatcherna, från allsvenskan ned till divivion 7. Då var det inget snack om att sitta och tjuvhålla på resultatet till papperstidningen kom ut på måndagen utan så fort slutsignalen ljöd hamnade resultatet i fönstret. Idag tror man att papperstidningen skadas av att materialet hamnar på webben och vill gärna hålla i det, även om det är två dagar tills nästa papperstidning kommer ut. Vilket ju är mycket märkligt med tanke på att Laholms fotbollsintresserade då förmodligen redan tagit reda på resultatet någon annanstans.

- En intressant fråga från publiken löd: Hur paketerar man featurematerial för webben? Den fick tyvärr inget svar, men är något jag funderat på själv eftersom jag just nu håller på med hennes webb.

För ingen orkar ju läsa långa texter på webben!

Eller...?

- Tidningarna har ju en unik möjlighet att använda sina arkiv till att dra läsare till sajten. Martin Jönsson sa att 30 procent av besökarna på svd.se hittar dit med hjälp av Googlesökningar. Och då gäller det att ta hand om de besökarna på rätt sätt genom att puffa för förstasidematerialet även på arkivsidorna så att besökarna fattar var de hamnat och dessutom gärna stannar kvar. Hedvig Juhasz Toth från hd.se berättade att de fått ett mejl som bad om en ritning till ett pepparkakshus. Artikeln publicerades i HD för sju år sedan. Tidningarna sitter mao på guldgruvor.

Tidningen hennes utser varje år ett antal kvinnor som utmärkt sig på ett positivt sätt. Hela arrangemanget omges av stort hyschhysch och alla namnen avslöjas först i årets sista nummer. Jag har inte varit med arbetet eftersom jag började på tidningen först i oktober men tycker inte det är mindre spännande för det. Och om drygt två veckor, den 15 november ligger nummer 12 på försäljningsdiskarna, med ett stort reportage om alla årets kvinnor. Men redan nu börjar en del tassa fram...

Andra bloggar om: tidningen hennes, hennes, årets kvinnor, katrin schulman

Dagens Media minglar runt på Tidskriftsdagen på Cirkus och haffar Cosmopolitans chefredaktör Maja Persson som berättar att de ska satsa på rörliga bilder medan Lantlivs chefredaktör Anna-Lena Sventelius spekulerar i nedläggningen av tidningen Tove. Även min högste chef, Egmont Tidskrifters vd Gösta Liedberg, intervjuas och ler spjuveraktivt på frågan om man planerar några nya titlar under det kommande året... Se hela inslaget här.

Andra bloggar om: tidskriftsdagen, cosmopolitan, lantliv, tove, egmont

Vad fick du lära dig om journalistikens ekonomiska förutsättningarna på journalistutbildningen?

Inte så mycket, va?

Nä, inte jag heller. Det var först ute i den krassa verkligheten jag insåg att en tidning inte bara har läsare utan även kunder.

Som journalist vill man nämligen helst inte befatta sig med den smutsiga byk som annonsavdelningen hanterar. Och man vill helst blunda för det faktum att det är den byken som finansierar den egna lönen. Men faktum är ju att hur fantastisk journalistik som än produceras på redaktionen så kommer ingen läsare kunna läsa den om inte projektet är ekonomiskt hållbart. Därför borde även journalister få lära sig lite om ekonnomi.

Det tycker Jeff Jarvis, professor i journalistik på New York City University, också. Han undervisar bland annat på kurs som heter Entrepreneurial journalism där studenterna får utveckla en egen mediaprodukt - och projektet ska vara ekonomisk hållbart. När får vi se sådana kurser på en journalistutbildning i Sverige?

Vikariat och projektanställningar har ju fördelen att man får se många olika redaktioner från insidan. Och man kan jämföra. Många saker är dock ganska lika, speciellt om tidningen är någelunda stor. Därför skrattar jag högt när jag läser Martin Kreugers beskrivningar av de olika redaktionstyperna.

Frågan är vart man som vikarie passar in? Förmodligen som papegoja. För som vikarie måste man utnyttja de futtiga sommarmånaderna man fått temporärt tillträde till det stora mediehuset väl. Man måste göra intryck. Och rätt person, oftast en chef, måste se vad man gjort. Om man lyckas väl kan man benådas ytterligare lite tid. Ett förlängt vikariat är en bekräftelse på att man är bra. I allafall duger man tills den magiska 11-månaders spärren slår till och man bli utlasad och tidningen tar in en ny fräsch vikarie som inte omfattas av någon besvärande arbetslagsstiftning.

Nu kanske det låter som jag är bitter och tycker synd om mig själv som inte har fått något fast jobb. Det är jag inte. Eller jo, kanske lite. Men mest arg är jag på mitt eget fackförbund SJF som inte verka fatta att Sveriges dagstidningar i huvudsak produceras av en armada rundvandrande vikarier som aldrig får stanna mer än 11 månader någonstans för att inte omfattas av lagen om anställningsskydd. Vart tog de frågorna vägen i varsel-tider som dessa?

Som en (vikarie-)kollega uttryckte saken:

- Varför ska jag strejka för att en redan fast anställd som ska få fem spänn mer i plånboken? En som redan omfattas av hela trygghetssystemet. Ska jag strejka ska det vara för viktigare frågor än så! Till exempel för att förändra systemet som gör att många tidningar kan bygga sin verksamhet på en ständig tillströmning av vikarier och projektanställda. Det vore något att strejka för!

Och själv kan jag inget annat än att hålla med.

Vi fick IKEA-katalogen trots att vi har en "Ingen reklam!"-skylt på dörren! Det har jag aldrig fått förut, trots att jag envist hävdat att IKEA-katalogen är mer samhällsinformation än reklam.

Tack snälla brevbäraren! :-)

Innan jag påbörjade studierna till journalist jobbade jag på Expressen som datatekniker. Detta var i nådens år 1998. En dag satt jag och klickade runt på servrarna av någon anledning och råkade hitta lite förproducerade Quark-sidor som jag nyfiket öppnade.

Det var en minnesbilaga över Astrid Lindgren. "Vi ses i Nangijala" löd rubriken på förstasidan. "Sista intervjun med Astrid" förkunnande en annan rubrik.

Men vadå sista tänkte jag. Hon lever ju fortfarande! Observera att detta var fyra år innan Astrid Lindgren faktiskt dog och att hon vid detta tillfälle förmodligen levde i all högönsklig välmåga där borta på Dalagatan.

En kollega förklarade att tidningen regelbundet gör "sista intervjuer" som inte publiceras med kändisar som står på tur att trilla av pinn.

Jag fick en klump i halsen och tänkte onda tankar om den cyniska journalismen. Man kan säga att min journalistiska oskuld dog där, med Astrid Lindgren. Fyra år innan Astrid själv lämnade jordelivet.

Ett år senare påbörjade jag journalistutbildningen på Södertörns högskola och är nu själv en del av den cynism som förproducerar dödsrunor över ännu levande personer.

Är det osmakligt eller är det som Andreas Ekström skriver på Sydsvenskans kulturblogg:

Jag för min del försvarar det fullt ut – en person som Ingmar Bergman ska vid sin död hedras med riktigt genomarbetad journalistik, gjord av de bäst lämpade.

Nybakade journalister brukar börja på lokaltidning och sedan vandra vidare till Stockholmstidningarna.

Jag har gjort tvärtom.

Jag började på de stora drakarna och har nu vandrat vidare till en lokaltidning.

Och jag gillar det verkligen!

Nu kanske mina kollegor blir arga för att jag kallar Sydsvenskan lokaltidning... regionaltidning vore kanske bättre. Men om vi lämnar den diskussionen därhän ett tag, vad jag ville komma till är att lokaljournalistik är mycket roligare än jag trodde! Relevant och intressant. Och begripbart!

Lokaljournalistiken smädas gärna. Journalister ler i mjugg åt reportage om bonden som dragit upp sommmarens största potatis eller de rafflande referaten från korpmatcherna i fotboll.

Men faktum är ju att inget är så intressant som det vi har precis om knuten. Vad läser jag när jag kommer hem till mina föräldrar i Gråbo? Jo Lerums tidning! Som utan att skämmas mangrannt publicerar reportage från förskolan Vitsippans avslutning och årets samtliga konfirmander. Underbas läsning och på 20 minuter har jag bläddrat igenom ett halvårs tidningar och är uppdaterad på allt relevant skvaller sen sist.

Länge leve lokaljournalistiken! Och för er som läser Sydsvenskan kan jag rekomendera Omkretsen-sidorna som undertecknat varit med och redigera nu ikväll. Finfin läsning :-)

Läs Maciej Zarembas intressanta artikel Mandom, mod och landstingstossor om vad som hände i Kosovo den 17 mars 2004. Förutom överstelöjtnant Håkansson, brigadgeneral Brännström och sergant Mike var även undertecknad på plats (dock ej i främsta linjen i Caglavica).

Det är allmänbildande att jobba på tidning. I dag har jag bland annat haft förmånen att få leta svaren till följande frågor:

1. Vad är en mitra?
   
2. Vad heter påk på engelska?
   
3. Vad har T70, Sherman och Churchill gemensamt?
   
4. Förstördes verkligen Karthago eller kan man besöka ruinerna än i dag?

Kan du svaren? (och tjyvgoogla nu inte!)

Jag brukar inte hålla med Linda Skugge men den här gången har hon en poäng.

Har funderat på medias ordval när det gäller SSU-ordförande Anna Sjödins krogbesök förra helgen.

Sjödin har under de efterföljande turerna ofta kallats för SSU-basen. Skulle man kalla Fredrik Malm för LUF-bas eller Johan Forssell för MUF-bas om de vore inblandade i något liknande? Nej såklart inte. Genom att kalla Sjödin SSU-bas ger man henne samtidigt en släng av pamp-sleven. Oavsett vad som egentligen hänt inne på krogen uppfattar jag medias ordval som att de helst vill tussa ihop Sjödin med andra sossar och fackföreningsföreträdare på höga positioner som missbrukat makt och förtroende. Om Sjödin gjort detta återstår att se, men media verkar i allafall redan ha bestämt sig.

Om jag inte vore utlokaliserad till provinsen skulle jag bege mig till Kungliga Biblioteket på fredag den 27 januari för att lyssna på Mark Porter, designredaktör på The Guardian, som föreläser där.

A4 arrangerar och det kostar 200 pix att delta (inlusive ett glas vimmel-vin). Någon som är intresserad av att bloggbevaka arrangemanget? :-)