Recently in samhälle Category

Svenska Dagbladet har på internationella kvinnodagen frågat åtta kända personer vad som är bäst respektive sämst med att vara kvinna i Sverige idag.

Jan Guillou, Anitra Steen, Tobias Billström, Ebba Witt Brattström, Pär Ström och Katrine Kielos levererar svenska ankdammssvar.

Dilsa Demirbag-Sten svarar:

- Det bästa är att jag och mina manliga medmänniskor är lika inför lagen. Att jag lever i ett land där staten anser sig skyldig att skydda mig mot förtryck på grund av min religion, åsikt, kön eller sexuella läggning.

Ibland kan det vara nyttigt att se på det hemtama från ett utifrånperspektiv. Och under finlirsdiskussionerna om individualiserad föräldrapenning, jämställdhestbonusar och kvoteringar hit och dit komma ihåg att det finns länder där en kvinna inte får röra sig fritt utan en manlig släktings sällskap eller tilldöms hårdare straff än en man för samma brott.

Jag menar inte att vi nöjda ska luta oss tillbaka och tycka att det är gott nog att leva i världens mest jämställda land. Men att det ibland kan vara bra att lyfta blicken och tänka på allt det där som vi uppfattar som självklart.

Tänk om du inte skulle få åka till Stockholm utan att eskorteras av en manlig släkting? Giftas bort mot din vilja? Bli skrattad åt när du anmäler din man för misshandel eftersom polisen vägrar befatta sig med "familjeangelägenheter"? Dömas till piskstraff när du blivit gruppvåldtagen av 10 män?

När det gäller förnekelse av orättvisor i kärleksrelationer finns det en aldrig sinande ström av giltliga skäl som ursäktar en förnedrande, ojämlik uppdelning. Som en del av förnekelsen och osynliggörandet följer dessutom svårigheterna att definera vad kärlek egentligen är. Jag tänker mycket på det där att kärleken är vad kärleken gör. Att om vi började betrakta kärleken mer som en handling än som en känsla så skulle ansvar och förpliktelser automatiskt följa med. Om vi slutar se kärleken som bara en känsla, så skulle vi lättare slippa tjafsa mot argumentet att kärleken kan ta sig olika uttyck för olika individer. Om vi hade en gemensam definition av kärlek skulle vi lättare komma undan alla Hollywoodromatiserade bilder som skymmer bristerna i en relation. Alla berättelser som handlar om hur tråkig kärleken blir utan romatik, utan rosor och champagne. Berättelser jag sett tusentals av och som fått mig att tro att min saknad handlar om prunkande snittblommor.

Ur Bitterfittan av Maria Sveland.

Jag vill också vara man och och uppleva hur det känns att ha ett helt samhälle som som applåderar när jag tar ut knappt två månader av föräldraledigheten, medan ingen höjer minsta lilla ögonbryn när min fru tar ut resterande tolv. Jag vill också vara man och uppleva känslan när samhället applåderar min kärlek och mina uppoffringar som något fantastiskt, extraordinärt.

Ur Bitterfittan av Maria Sveland, en av Årets kvinnor i tidningen hennes.

Ulrika Milles om Bittefittan i DN

En och en halv timme per arbetsdag maskar vi enligt en artikel i Sydsvenskan idag. Internet anges som en storbov i dramat när vi själ tid av vår arbetsgivare. Fler och fler företag inför restriktioner om vilka webbplatser de anställda får besöka under arbetstid.

Jag ställer mig lite skeptisk till larmrapporter som dessa.

Det finns många sätt att missköta sitt arbete på: komma lite senare, ta extensiva fikaraster, ta lite längre lunch än man ska, smita lite tidigare, stå och snacka skit med kollegorna i korridoren, ta rökpauser titt som tätt, ringa och prata med polarna...

Detta är ett ledarskapsproblem som man inte löser genom att införa begränsingar för vilka webbplatser de anställda får besöka under arbetstid. Enligt detta sätt att resonera borde ju samma arbetsgivare bara tillåta samtal till vissa godkända telefonnummer eller bara tidskrifter och böcker som direkt hade med jobbet att göra på arbetsplatsen.

Ett exempel från bekantskapskretsen belyser vad egentligen anses vara ok att göra under arbetstid:

Jag har en kamrat som arbetar i ett tjänstemannayrke. Kontoret ligger på 6:e våningen och det finns inget rökrum. Alla rökarna är därför tvungna att ta hissen ned till bottenvåningen och gå ut på gården för att ta sig ett bloss. Hon räknade ut att det tog varje rökare ungeför 6 minuter att vänta på hissen, åka ned, röka, vänta på hissen och åka upp igen till kontoret. Om varje rökare i snitt rökte 6 cigaretter om dagen innebar det följdaktligen att 36 minuter av den dagliga arbetstiden förlades på att röka. Hon sa till sin chef att hon som ickerökare borde få 36 minuters kortare arbetstid om dagen.

Hon fick nej.

Sen skulle jag vilja se en underökning på hur mycket tid vi bjuder arbetsgivaren på genom att svara i telefon, besvara mejl och tänka på jobbet när vi är lediga...

Sydsvenskan påbörjar idag en serie om äldrevården i Sverige.

Ämnet låter kanske lika trist som en regnig septembermåndag, men läs den ändå!

Enligt socialtjänstlagen måste kommunen erbjuda äldre personer hjälp om det finns ett behov som inte kan uppfyllas på annat sätt. Men om personen har barn som till exempel kan hjälpa till att handla eller städa, då uppfylls ju det behovet. Så då anser kommunen att den äldre inte behöver någon hemtjänst. Smart va?

Professorn i offentlig rätt på Handelshögskolan i Göteborg, Lotta Vahlne Westerhäll, kommenterar detta såhär:

Men gör en helt unik tillämpning av familjerätten. Barn har ingen skyldighet att ta hand om sina föräldrar, den enda skyldigheten som finns är ekonomiskt underhåll mellan makar och för barnen inom ramen för vårdnadslagen.

Trenden är tydlig menar alla forskare som intervjuas i artikeln:

- Kommunerna har skurit ned för mycket och för snabbt i äldrevården
- Kommunerna lägger ned fler och fler ålderdomshem
- Kommunerna ställer högre krav på den som ska få en plats på de särskilda beoende som trots allt finns kvar
- Kommunerna feltokar socialtjänstlagen och utgår från att barnen ansvarar för vården av sina åldrande föräldrar

Resultatet?

Anhöriga lägger mer och mer tid för att ta hand om sina åldrande släktingar. Aktuell forskning visar att 60 000 kvinnor gått ned i arbetstid eller helt lämnat arbetsmarknaden för att vårda anhöriga.

Och om 20 år kommer det finnas 800 000 svenskar som är över 80 år gamla.

Professor Lotta Vahlne Westerhäll säger:

Det kan vara så att vi är på väg mot det system som många EU-stater har. Där finns ett helt annat ansvar hos familjen att ta hand om de äldre. Den viljeinriktningen framgår av kommunernas beslut.

Till artikeln finns också en intervju med Arne, 84 år gammal, som precis blivit utredd av Malmö kommuns biståndshandläggare. Hon har beslutat att han ska få hjälp med tvätten en gång i veckan, städning varannan vecka och att personal ska finnas hos honom när han duschar så han inte ramlar, vilket hände för några månader sedan. Arnes ena son Leif bor i Höör, den andre sonen bor i Småland. Leif kör in till Malmö så ofta han kan får att hjälpa pappan. Han är en bra son.

Det är när man behöver hjälp av sina barn som man får reda på hur man har varit som förälder.

Säger biståndshandläggaren efter besöket hos Arne.

Vem vill inte vara en bra son eller dotter? Men frågan är om en hjälpbehövande person verkligen ska vara utlämnad till att ta konsekvenserna av sitt föräldraskap på ålderns höst? Ska barnens välvilja avgöra hur mycket hjälp och stöd en äldre person får?

Frågan är principiellt viktigt och jag skulle vilja höra den politiker som säger att framtidens äldrevård i högre utsträckning ska skötas av familjen. För det är dit vi är på väg, menar en enig forskarkår.

Och i såfall kan vi ju lika väl införa hemmafrusystemet igen.

Andra bloggar om äldrevård och äldreomsorg.

Jag följer med intresse Krigarprinsessans blogg. Hennes pojkvän tjänstgör i Utlandsstyrkan och är under sju månader placerad i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. Han tillhör med andra ord FS13, det förband som tog över ansvaret när mitt förband FS12 åkte hem i slutet av april.

Krigarprinsessan bloggar om hur det är att vara den i en relation som är kvar hemma, om sin längtan, oro och glädje. Jag tycker det är intressant att läsa eftersom det är ett perspektiv som inte brukar få så mycket utrymme. Huvudfokus brukar ligga på soldaterna och inte de som lämnas kvar hemma.

Jag tror inte riktigt vi är vana vid den bilden heller. Sverige har hittills i genomsnitt haft ungefär 1000 soldater ute på utlandstjänst i olika delar av världen. Att vara yrkesmilitär har också varit synonymt med att vara officer. Men med det framväxande Nordic Battle Group förändras detta. Det är redan nu möjligt att bli yrkesmilitär utan att bli officer och ambitionen från politiskt håll är att Sverige ska kunna bidra med ännu fler soldater i framtiden.

Gruppen hemmavarande makar, fruar, barn och föräldrar kommer i och med det också växa. Och deras behov av stöd och support. I dag erbjuds man som anhörig att komma på informationsträffar några gånger under utbildnings- och tjänstgöringstiden. Träffarna arrangeras på olika ställen i landet så att så många anhöriga som möjligt ska kunna delta.

För mig var det väldigt viktigt att min familj fick möjlighet att delta på dom träffarna. Förutom mina egna föräldrar och lillasyster släpade jag även dit sambons föräldrar och syster. Jag ville att dom skulle få så mycket kunskap som möjligt och jag ville att dom skulle få träffa mina kollegor och chefer. Om något skulle hända, skulle de ha något och några att referera till.

Det var förbandets personalchef och pastor som genomförde våra anhörigträffar och jag skrev en artikel om det som publicerades på försvarsmaktens webbsida.

Här kommer några bilder från vår anhörigträff på Livgardet i september förra året:

Tilltänkta svärfadern provar min skyddsväst och hjälm.

Mamma provsiktar med AK5 modell D med rödpunktssikte.

Pappa bäddar sin första militärsäng.

Måste jag rösta på Måddan nu? Vad ska Lars säga då? *grubbelgrubbel*

Igår välkomnades Majken Helena Vilda till Guds familj i Glumslöv kyrka. Jag var där och och även om jag inte är aktivt praktiserande kristen blev jag tagen av det stora i dopriten.

Tankarna satte igång i huvudet: hur skulle jag vilja göra om jag får barn någon gång i framtiden? Skulle jag vilja döpa mitt barn i kyrkan?

Just nu, i augusti 2006, är nog svaret på den frågan: nej.

Däremot är jag nyfiken på dopriten. Att samla släkt och vänner och välkomna ett litet barn i en större gemenskap. Att utse faddrar. Att under högtidliga former namnge barnet.

Men hur får man det tillräckligt högtidligt utan präst och kyrka?

I vissa kommuner, till exempel Nässjö, finns en officiant utsedd som kan förrätta en borgerlig namngivningscermoni. Sen är frågan om hur man utformar ceremonin? På Föräldrakanalen hittade jag två beskrivningar av namngivningsceremoni. På Humanisternas webbsida finns tips på hur ett barnvälkomnande kan utformas. Humanisterna har också gett ut boken Den svenska högtidsboken som tar upp fler borgerliga alternativ till de religiösa riterna.

- Vi smutsar inte ned kläder i dag - vi svettas ned dom! Och eftersom vi använder kläderna max en (1) dag räcker 40 grader och en (1) matsked tvättmedel för de flesta tvättar, förklarade min miljöintresserade kamrat.

Intressant tänkte jag. Och beväpnad mig med matskedsmåttet och marscherade upp till tvättstugan (som ligger på vinden i vårt nya hus) för att testa. Stay tuned!

Bildbeviset: observera matskedsmåttet och graderna på tvättmaskinen!

Imorgon klockan 12 brakar det loss i Västra Hamnen: Swedish Battle Camp. Jag ska naturligtvis dit - ska du?

En kamrat till mig med 10 år i restaurangbranschen hävdar med bestämdhet att man måste röka om man jobbar där. Annars får man nämligen aldrig några pauser. Som icke-rökare kan man inte bara sätta sig ner i fem minuter för att pusta ut, då tycker kollegorna man är lat. Men att rökarna försvinner motsvarande tid ut på bakgården för att blossa är helt ok.

I dag funderade jag över acceptabla anledningar att gå hem från jobbet när ens arbetstid är slut. Att hämta barn på dagis är alltid ok. Där skulle aldrig någon drömma om att be vederbörande stanna i allafall. Men hur gör vi som inte har barn och vill gå hem i tid? Räcker det att man lovat sambon komma hem senast 18? Eller måste vi skaffa egna barn innan vi blir kvitt det dåliga samvetet som jagar oss för att vi inte alltid sätter jobbet först?

Andreas Ekström på Sydsvenskans Kulturblogg hamnade mitt i den gigantiska seriekrocken på E22:an utanför Lund tidigare i veckan. Han imponeras av räddningspersonalens arbete och minns plötsligt ett citat ur Life's little instructionbook:

När du ser någon offentliganställd göra sitt jobb, en brandman, en parkskötare, stanna till och tacka dem för det arbete de gör.

Att någon gång då och då tacka dem vars service vi alltid tar för given tycker jag låter som ett mycket bra råd.! Undra vilken offentliganställd som skall få mitt nästa tack? Kanske tunnelbaneförarna i Stockholm om dom räknas som offentliganställda. Vem skulle du vilja tacka?

Skall Laila Freivalds göra en Charlotte Ekeblad nu och flytta till Halland och bedriva personvalskampanj?

Hörde på P1-morgon att Rävlandaskolan strax utanför Göteborg inte tänker ha sin julavslutning som vanligt i ortens kyrka eftersom församlingens präst skrivit på uppropet mot beslutet att införa en välsignelseakt av homosexuella.

Rektorn och lärarna menar att ett sådant ställningstagande inte stämmer överens med skolans värdegrund. Beslutet att inte fira skolavslutning i kyrkan fattades av en enig skolstyrelse.

Way to go Rävlanda! säger jag. Fast sen funderade jag lite på hur jobbigt det måste vara för kyrkan att agera som arbetsgivare. Alla vill ju ha lojala medarbetare, men hur får man rättning i ledet när chefens beslut alltid kan ifrågasättas med hänvisning till inre övertygelse, högre makt och olika tolkningar av eet styrdokument som är några tusen år gammalt?

Parallelläsning lär berika. Just nu läser jag Att läsa Lolita i Teheran av Azar Nafizi och Vi är inte färdiga med Hitler på länge än av Barbro Eberan.

Ju mer jag läser om de nuvarande förhållandena i mullornas Iran och de dåvarande förhållandena Hitlers tredje rike – ju mer funderar jag på hur man konstruerar så robusta samhällstrukturer att de skulle kunna förhindra - eller i alla fall fördröja - att en ond en kommer till makten.

För varje inskränkning man gör i människors fri- och rättigheter hoppas jag man överväger vad som skulle kunna hända om de möjligheterna föll i fel händer.

Som nu i kampen mot terrorismen. Görs det?