Steffanie Esse

I dag drog Nordic Military Training igång i Bulltofta. Kallt, blött och blåsigt var det och jag tackar min lyckliga stjärna att jag tog på mig min regnbyxor ovanpå löpartajtsen. Annars hade jag om möjligt blivit ännu pisseblötare än jag faktiskt blev! 75 minuter springa, brottas, armhävningar, åla, kasta sig på marken, bära kompisar, burpees och annat kul. Under brottningsmomentet fick jag en tjolablängare mitt i ögat av han jag jag brottades med. Ajajaj, såg stjärnor och kom helt av mig ett tag. Såg inte ordentligt heller och trodde jag tappat linsen men den hade bara halkat snett. Fick jogga tillbaka till motionsanläggningen och leta rätt på en spegel för att kunna pilla tillbaka den. Sen tillbaka till gänget igen och köra vidare. Fan vad kul det var! (ja inte blåklockan då men resten )

Hela hösten har Peter lämnat Leon på förskolan vid 08.00 och jag hämtat vid 16.00. Jag har maxat min flextid genom att vara på jobbet vid 06.30 och sen cyklat hem i sporrsträck senast 15.30.

Sedan nyår är det nya giv. Jag lämnar två dagar i veckan och hämtar tre. Peter lämnar tre och hämtar två. Det ger oss båda lite större flexibilitet för att hinna med heltidsjobbets utmaningar.

Så långt att väl. Men hur går det då?

Tja… sådär tycker jag. Mornar är verkligen inte min prajmtajm. Jag är rätt grinig och vill helst vara för mig själv. Slipper jag prata med någon innan första kaffekoppen är det bra. Men så där funkar det ju inte de mornar jag lämnar. Då ska jag, morgonsurheten personifierad, duscha, fixa mig, klä mig och gossen, frukosta, packa allt mög som ska med till förskola respektive jobb, borsta våra tänder, krångla på gossen hans vinteroverall, cykla till förskolan, krångla av vinteroverallen, lämna utan att stressa och hinna till jobbet själv innan halv nio. Phew!

Men med lite rutin så ska väl det här funka också. De dagar jag lämnar slipper jag ju stressa hem som en gnu för att hämta iaf!

Leon har börjat få en sjujävla humör. Han kan bli helt rosenrasande om han inte får som han vill. Oftast är min eller Peters iPhone involverad i konflikten. Vi var ganska generösa med att låna ut våra telefoner till honom tidigare men efter att han blivit skickligare och skickligare på att knappra och tex ringa upp folk i tid och otid har vi insett att det inte är så klokt. Han fick sin egen telefon innan jul, ett gamalt demoex utan sim-kort från Peters jobb, men se den duger inte! Han SKA ha våra telefoner och får han inte som han vill blir det stort drama. Han kastar sig på golvet, han skriker, slåss och gråter nästan okontrollerat. Och ringer telefonen blir det etter värre, då kastar han sig efter den och blir totalt vansinnig när han inte får den. Ibland när jag är ensam med honom och det ringer svarar jag inte för jag orkar inte ta med hans utbrott.

Phew!

Vad göra?

När jag känner mig osäker eller kass, då lyssnar jag på Knattetimmen i P4. Louise Hallin och Malin Alfvén bildar en tryggt lysande fyr av sunt förnuft när det känns stormigt i föräldrahjärtat. De tänker alltid på barnens bästa. Ofta blir jag varm och sentimental och kanske fäller en tår för att det är så oerhört vackert att höra dem försvara en blyg femåring eller en fyraåring som ljuger eller spädbarn som inte vill sova. Lösningen verkar alltid vara att lyssna på barnet, försöka förstå dess behov, att ge kärlek och inte tvinga eller pressa barnet.

De säger saker som att det inte finns någon metod som funkar på alla barn utan att varje barn kräver sin egen metod. Det är ju inga komplicerade råd och det är just det som är så rörande. Som orolig förälder är det som att själv få komma upp i famnen och bli påmind om att närhet och att bli lyssnad på löser de flesta problem.

Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att även personer utan kids kan ha behållning av Knattetimmen. Alla har ju varit barn, liksom.

Hela citat är knyckt ur Karolina Stenströms krönika Föräldrafällan i ETC.

Knattetimmen finns här.

… men nu har han fått sin första iPhone i alla fall:

… töcken. Även om det inte är riktigt så illa ställt med nattsömnen hos oss. Men sovknarkare är man. Åker man på konferens med jobbet två dagar som jag precis gjort är det inte kvällens barhäng och party-all-nite med kollegorna som lockar utan den fantastiska möjligheten att få sova ostört i två hela nätter!

Livet förändras sannerligen när man får barn. Amen.

Igår var det dags. Men det blir sällan som man tänkt sig. För istället för snor, feber eller eller nån annan vanlig bebissjukdom fick jag spendera första VAB-dagen med Leon på Röntgenavdelningen på UMAS.

Han hade trillat kvällen innan och jag tyckte han haltade lite efteråt men han var inte ledsen och verkade inte ha ont så vi sov helt enkelt på saken. När Peter och han gick upp dagen efter ville Leon inte ville stödja på benet och bara grät när Peter försökte sätta ned honom på golvet. Han fixade en läkartid på vårdcentralen och jag fick cykla hem i ilfart från jobbet och ta över så Peter kunde ta sig till sitt jobb.

Läkaren undersökte och klämde och hittade inga svullnader eller annat som kunde tyda på problem. Han tyckte allt såg fint ut tills jag satte ned Leon på golvet och han fick se hur den lille stackaren linkade runt. Förvisso med glatt humör men rejält vingligt och utan att sätta i högerfoten ordentligt. Vi fick en remiss till röntgen. Leon somnade i cykelsadeln på vägen hem och jag lyfte över honom till barnvagnen där han sov en timme. Under tiden brassade jag en lunchomelett till honom + åt själv och packade skötväskan med 100 bra-att-ha-grejer. ”Hittar dom nåt på röntgenbilderna skickar dom er till akuten” hade läkaren sagt och där kan man ju bli kvar läääänge tänkte jag så det är bäst att vara förberedd.

Peter stressade hem på lunchen och körde oss till sjukhuset. Vi hade en bokad tid till 13.50 men kom inte in förrän närmare halv tre. Väl inne i undersökningsrummet med den stora röntgenapparaten fick jag ett blyförkläde på mig och sen tog de tre bilder på Leons höft, knä och underben. På sista röntgenmomentet var han tvungen att ligga helt stilla på sidan vilket inte alls var poppis och han skrek som en stucken gris. En extra sköterska fick kallas in gör att hålla honom medans jag försökte få honom på gott humör. ”Vad stark han är trots att han är så liten! kommenterade hon. Efter ytterligare väntan fick vi svaret – inget syntes på bilderna.

Vi åkte lättade hem och åt upp akuten-matsäcken Leon linkar fortfarande lite på högerfoten men idag ser det mycket bättre ut än igår. Phew, vilken första VAB-dag!

Intressant föredrag av Alison Gopnik om bebisars hjärnor:

Det är alltså barndomens längd som avgör hur smart avkomman blir. Och bästa citatet:

So, what’s it like to be a baby? It’s like being in love, in Paris, for the first time, after you’ve had 3 double espressos.

Ordet hemmet väcker känslor. På ett eller annat sätt har vi alla en relation till hemmet. För några av oss är det en trygghet, för andra en osäkerhet. Vissa tänker på inredning och ser hemmet som en statusmarkör, andra tänker på dammråttor och stress. Somliga ser sitt barndomshem framför sig och andra vardagslivet hemma. Och några av oss har förlorat sitt hem eller aldrig haft något. Hur tänker du?

Så beskrivs projektet Lyhört, ett sammarbetsprojekt mellan Stockholms stadsmuseum och Stockholms stadsbibliotek. Jag tycker det låter jättespännande, synd att jag inte bor i Stockholm längre. Men jag kan ju svara på frågorna ändå

Och titta, det finns en snygg blogg kopplat till projektet också!