Steffanie Müller

Jag kommer faktiskt sakna Alex Schulmans blogg. För även om jag inte höll med honom i allt och definitivt aldrig skulle uttrycka mig så brutalt själv så glimrade det faktiskt till då och då. Jag är faschinerad över det han skapade. Sen kan man fråga sig vad som är verkligt och hur mycket han överdrev men egentligen spelar det ingen roll, han gjorde helt enkelt nåt nytt. Han fick tusentas människor att följa med i hans textbaserade realtidssåpa dag efter dag - bara det är värt en eloge i sig.

Johan Croneman skrev så här i DN för två veckor sedan:

Det är inte hans bajshumor eller privata kampanjer i ett eller annat rätt sunkigt syfte som gjort honom till en mediastjärna. Han lider ibland av en slags fartblindhet som skulle kunna bli hans fall hans storhet bygger i stället helt enkelt på att han är intelligent och skriver väldigt bra. Han har byggt ett genialt miniuniversum, en kvalitetssåpa, kring sin bror, sin fru, sin mamma, sitt kontor i en hotellobby i centrala Stockholm, och sina ständiga kontroverser med tidningen Aftonbladets chefer. I och om den där lilla världen kan han ibland skriva rätt stora och skarpa saker, nästan alltid med spetsiga, roliga glidningar. Han har vid ett par tillfällen skrivit några saker om sin pappa och sin barndom som varit helt enastående, vackra, rörande.

Och vad gäller attackerna på den skånska dialekten, polacker, tv-recensenten Jan-Olov Andersson och allt annat Alex Schulman spytt sin galla över tycker jag Andreas Ekström resonemang i Sydsvenskan låter förnuftigt:

Men den publicistiska nybrutalitet han representerar borde i själva verket inte kallas ny. Under i princip hela 1900-talet har etablerade publicister förfasat sig över nya skribenters sätt att kommunicera – från Tom Alandhs skamlösa duande av kungen på sjuttiotalet till Tom Hjeltes extrasnaskiga kändisjournalistik på åttiotalet till Linda Skugges smalbenssparkar på nittiotalet. Efterhand har vi vant oss.

Nygammalt med Alex Schulman alltså?