Steffanie Müller

I en artikel i Sydsvenskan från november kan man läsa om Noah och hans föräldrar och hur det
kom sig att Noah blev just Noah. Mamma Sabine berättar att hon fick namnidéen när hon tittade på Cityakuten där en av skådespelarna heter Noah Wylie. Artikeln fick mig att fundera på mitt eget namn och hur jag uppfattar det.

Mitt första minne är att mitt namn är konstigt, långt och svårt att stava. Speciellt s-et i början var klurigt. Länge trodde jag dessutom att jag var den enda i hela världen som hette Steffanie. Emedan det fanns andra Magnusar och Lindor fanns det ingen annan som hette Steffanie. Jo föresten, min kusin i Tyskland. Men henne träffade jag ganska sällan.

Minns ni tvserien »Par i i hjärter« (orginaltitel »Hart to Hart«)?
Där hette den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Stefanie Powers och jag tyckte det var kul att det fanns åtminstone en person till i världen som hette samma som mig. Även om hon stavade annorlunda.

Jag sörjde att det aldrig fanns några nyckelringar, muggar, tandborstar eller nallar med mitt namn på när jag var barn. Min syrra Anna slapp det traumat. Kanske hade mina föräldrar fått en tankeställare när hon
föddes sju år efter mig…?

Eftersom jag förutom ett klurigt och svårstavat förnamn även är utrustad med ett konstigt efternamn är
jag van vid felstavningar. Jag borde ha samlat på dem men man tröttnar liksom. När jag pluggade i Österrike tänkte jag »Äntligen!« Nu kommer jag med mina tyska namn få uppleva hur det känns att slippa bokstavera
varje gång jag säger vad jag heter!

Men icke!

I den tyskspråkiga sfären finns det nämligen inte enda jävel som stavar Steffanie med två ff i! Mina föräldrar hade liksom försvenskat stavning på mitt namn genom att lägga till ett f. Schyst! Så istället för ett felstavat efternamn fick jag helt plötsligt ett felstavat förnamn. Tillbaka på ruta ett.

Men jag gillar faktiskt mina namn, även om jag låter gnällig nu. På något sätt tror jag man blir sitt namn. Jag
har svårt att tänka mig som en Emma till exempel, som annars var favoritnamnen när jag var yngre. Och jag har väldigt svårt att se mig med ett annat efternamn är just Müller. Det skulle vara nåt annat konstigt i såfall, som matchar Steffanie. Ett son-namn är uteslutet, smaka på Steffanie Johansson till exempel. Det låter ju helt horribelt!

Min lillasyster Anna har namnmässigt haft det lite bättre förspänt. Men man undrar ju hur våra föräldrar tänkte när dom döpte oss? (som en av mina arbetskamrater undrade för nåt år sedan). Han tyckte syrran borde hetat Jennifer eller nåt liknande.

Tja… Steffanie och Jennifer… ?
Låter lite som Bill och Bull!
Eller Piff och Puff!

Steffanie och Anna är nog trots allt bäst…