Recently in teater Category

Förr veckan var jag med pojkvännen och såg Så tuktas en argbigga på Malmö dramtiska teater. Han gillade den, själv är jag mer skeptisk. Lite besviken. Kanske hade det underlättat om jag hade haft handlingen klar för mig men nu när jag saknade den blev pjäsen bara... förvirrande.

Gammaldags styltig dialog, italienska namn, herrefolk och tjänare blandades med ny scenografi, nya kläder och nutida tokigheter. I Invasion som vi såg på Stockholms stadsteater för någon månad sedan funkade det - men inte här. Jag tror pjäsen vunnit på att antingen göras som ett klassiskt tidstypiskt drama där dialog och kostymer hängde ihop - eller varför inte skriva om dialog, ge personerna nya namn och placera handlingen i dagens Sverige? Historien har ju absolut bäring på dagens samhälle.

Sydsvenskans recencent Boel Gerell tyckte att Så tuktas en argbigga "i stora drag är en välskapt föreställning, visuellt anslående och underfundigt komponerad men med löften om något mer och större som inte fullt ut infrias." Hon retar sig dock inte på de smällande dörrarna som jag gör.

Mycket av scenografin i pjäsen bygger nämligen på ett 10-tal dörrar som skådespelarna springer in och ut ur. Jag har svårt för smällande dörrar på teater...

Men dansen var cool! Den gillar jag. Och jag går inte där ifrån helt utan nya tankar... en bär jag i allafall med mig hem:

En man får vara hur knäpp som helst - folk gillar honom ändå på något konstigt sätt. Samma regel är dessvärre inte tillämplig på personer av kvinnligt kön. Där är reglerna betydligt snävare. Vilket osökt leder mig in på en intressant intervju som publicerades i gårdagens Sydsvenskan: Som man fick Katarina utrymme. Kanske borde pjäsens Katarina gjort som den intervjuade Katarina - bli Mikael och helt plötsligt bli sedd på ett helt annat sätt...

En jobbig sak med att gå på teater är att man riskerar att inte förstå. Jag är alltid lite nervös att alla andra i salongen skall förstå det briljanta i pjäsen men att jag själv sitter där och inte fattar jota. En viss fin-kulturell osäkerhet har jag alltså i ryggsäcken. När jag går på teater låtsas jag att jag är en sån där kulturell människa som går på teater. Ha, tänk om dom bara visste att jag egentligen föredrar massproducerade actionfilmer. Då hade jag förmodligen inte ens fått köpa biljett... ;)

I sitt sommarprogram citerade regissören Farnaz Arbabi en kompis som menade att "Teater är Public Service sista utpost". Om man anlägger ett sådant praktiskt perspektiv på den fiiina teaterkonsten... bör ju jag ha, så som varande hederlig skattebetalare, en viss rätt att få valuta för mina inhöstade pengar. Kanske har jag till och med rätt att kräva att teatern skall spela pjäser som jag har en sportslig chans att förstå?

Om man tänker sig en skala, där det mest svårförstådda teaterstycket jag sett (Princessdramer av Elfriede Jelinek) hamnar på svårhetsvärde 10 och det mest lättförståeliga (öh, vad det nu skulle vara eftersom alla pjäser på något sätt alltid efterlämnar några frågetecken) har svårhetsvärde 0 - vart skulle då Invasion hamna?

Kanske som en trea?

I huvudsak är Invasion en konkret pjäs. Jag gillar leken med tid och rum och det parallella handlingarna och att man får se exakt samma händelsförlopp igen men ur en annan persons synvinkel. Det är intelligent. Och jag förstår precis telemarketingkillens känsla när han raggar på fina bruden och får hennes telefonnummer och allting känns sådär bra och fåglarna kvittrar och när till och med nattbusschauffören låter en åka gratis hem till sin förort - då vet man att livet håller på att vända till det bättre! :-)

Sen gillar jag kläderna. Skådespelarna är klädda i typ femtiotals äppelknyckarbyxor samtidigt som handlingen utspelar sig i nutid. Det ger lite Karl-Bertil Jonsson-känsla, dvs man tolkar de tidstecken man ser men ekvationen går inte riktigt ihop. Det är förmodligen helt medvetet gjort - och det är bra.

Vi satt på andra raden och eftersom Lilla Scenens scen inte är sådär hög så hade vi utmärkt utsikt. Att nästan sitta i knäet på skådespelarna, att se varje ansiktsuttryck - det är häftigt och det är därför teater är outstanding jämfört med film. När jag sitter sådär nära drabbas jag av en ödmjukhet inför skådespelarna. Att de står där, kväll efter kväll, och ger allt om och om igen för att vi 300 i publiken skall få en minnesvärd upplevelse. Dom kan inte ha en dålig dag, och även om dom har det måste dom försöka ge allt ändå. Dom har ju ingen cubical att gömma sig i direkt, den egna kroppen och rösten är ju deras främsta arbetsredskap.

Fortsättning följer...

Vems territorium är teatern? Vem tillhör den? Publiken eller utövarna? Vad kan man som publik kräva av sin teater? Vad får publiken kräva? Pengarna tillbaka om man inte är nöjd med vad som visas på scenen?

Så skriver regissören Farnaz Arbabi i programbladet till Invasion och pjäsen börjar också med ett ifrågasättande. Det tar ett tag innan jag fattar vad som är på gång. Redan innan vi gick in i salongen har jag nämligen noterat att publiken består av mycket fler ungdomar än normalt. Brevid oss sitter ett fnittrande tjejgäng och mitt finkulturtants-jag hinner irriterat tänka "måtte dom hålla käft när det väl börjar".

Och det gör dom. Men däremot tjattras det mycket några rader bakom oss. Jag blir ånyo irriterad och tänker "men vafan - håll käft och uppför er - ni är ju pinsamma!" Jag skäms å deras vägnar inför skådespelarna som ju måste märka att det i något i salongen som inte stämmer.

Men ju mer skruvad dialogen på scenen blir - ju mer börjar jag inse att debaclet två rader bakom oss faktiskt ingår i pjäsen. Och mycket riktigt, några minutser senare kliver de två killar som fört oväsen fram på scenen och börjar agera.

Vilken lättnad!

Sen börjar den egentliga föreställningen. Eller gör den det? När vi efter en och en halv timme når slutet undrar jag om det inte egentligen är slutet som är början. Låter det förvirrat? Jo, men Invasion är lite förvirrad. Den består av löst sammanfogade fragment: parallella händelsekedjor i både tid och rum och det är först på slutet som man faktiskt fattar allt. Eller gör man det?

Fortsättning följer (för nu skall vi iväg på schlagermiddag på Lilla Essingen :-))

Jag visste inte att det ens gick att tala svenska med bayersk brytning. Men det gör det! Björn Kjellman bevisade det i dag när Elin och jag såg honom i pjäsen Jag är min egen fru på Stockholms stadsteater.

Björn Kjellman är en lysande skådespelare och Charlotte von Mahlsdorf en mycket intressant bekantskap. Vilken kvinna! Eller man... eller spelar det egentligen någon roll? Och jag hade ingen aning om att hon bodde sina sista år i Sverige! Från Berlin till Laxå, jisses... Och DDR - vilka sår den staten har efterlämnat! När Stasi-arkiven öppnades skrevs kilometervis om det utbredda angiveriet, om hur äkta män spionerat på sina fruar, barn på sina föräldrar och dissidenter på varandra, men i dag skriver man hellre klämmiga artiklar om ostalgin.

Pjäsen är också en sällsynt språklig upplevelse. Eftersom Björn Kjellman spelar alla roller själv, iklädd samma klänning, får han lita till röst och kroppsspråk för att kunna gestalta de olika karaktärerna. Han pratar svenska med tysk-, bayersk (!), brittisk och amerikansk brytning. Han står, går och rör sig på olika sätt. Att med så till synes enkla medel lyckas gestalta en helt annan person är otroligt skickligt. Björn Kjellman är brilljant!

Jag är min egen fru är en mycket sevärd pjäs! Skynda, skynda för att få biljett till någon av de få föreställningar som är kvar!