Recently in bildligt talat Category

Fler bilder från »Jul i Gölet« finns här. God fortsättning!

Ett foto jag knäppte på Cathedral of St John the Divine i New York i somras och lade upp på Flickr har blivit valt till en nätreseguide!

Ett himla coolt sätt att få bilder till sin sajt utan att behöva betala en fotograf ett hutlöst arvode!

Samma sak gjorde ju miljöorganisationen Grist i somras när de utsåg världens 15 grönaste städer och Malmö  (som kom på plats 5) illustrerade med den här bilden från Flickr.

(Copyrajt Jojo Falk och Tomas Zackarias Westberg)

Tomas och Jojo (syrrans sambos storasyster och hennes sambo) har lagt ut den underbara seriestrippen om hur det kan vara att hälsa på Anna och Oskar. Läs den! Den är tok-mitti-prick! Och till och med jag får vara med på ett litet hörn! :-)

Sedan 2001 plåtar jag i princip bara digitalt. Vid något tillfälle har jag prövat att printa ut mina digitalfoton på fotopapper, tror det var hos Fujifilm. Då behandlade jag inte bilderna överhuvudtaget men vill minnas att det såg rätt ok ut ändå. Nu är frågan - behöver man behandla bilder om man vill printa ut dem via någon av alla fototjänster som finns? Om man vill lägga på en cool ram till exempel, eller text, i vilket format ska man då spara? Och med vilken upplösning?

Många webbframkallningstjänster erbjuder böcker nu för tiden. Det ser ju jättetjusigt ut men det verkar inte som man kan styra layouten särskilt mycket. Bilderna placeras enligt mallar och man kan varken addera text eller till exempel frilägga bilderna.

Dessutom funderar jag på skillnaden mellan ett traditionellt fotoalbum där man kan känna och fingra på bilderna, och en förvisso proffsig och fin men ack så platt och opersonlig bok.

Bilder etsar ju sig fast i vårt medvetande så till den milda grad att även om vi förlorar synen kan vi förmodligen "titta" i barndomens album med behållning, just därför att det finns kanter och tjockt papper där man kanske till och med kan känna texten med fingertopparna.

Jag funderar på en kombination av gammalt fotoalbum och ny cool fotobok genom att man helt enkelt lämnar vissa hål i boken där man klistrar fast riktiga bilder. Då får man möjlighet att själv göra en raffig layout, samtidigt som man behåller fotoalbumskänslan.

Hmmm... får fundera lite mera men tips på bra fototjänster får ni gärna ge mig under tiden!

Skannade lite gamla bilder i veckan, bland annat den här på mamma och mig hemma hos mormor. På baksidan står det skrivet med blyertspenna "Julen 1973". Måste erkänna att jag inte minns så mycket från den tiden, men jag minns hur det såg ut hemma hos mormor. Porträttet längst uppe till vänster till exempel. Och soffan. Och den röda plastfisken på väggen.

Undra vilken sorts kamera bilden är tagen med, fotot är ju nästan fyrkantigt? Mamma eller pappa kanske vet...

Jag har installerat en ny cool plugin till Movable Type: FlickrPhotos. Med den kan man hämta tumnaglar från sina foton på Flickr enligt massa olika villkor, till exempel senaste uppladdade, senast tagna, märkta med en viss tag eller efter 'interestingness' som baseras på hur många som tittat på bilden, hur många som markerat den som favotit, antalet kommentarer mm. På min about-sida testar jag den.

Det här är ju precis vad jag letat efter för att kunna låta bloggen och mina foton smälta samman mer! Åh vad kul! :-)

Fotostudenter från Konstindustriella skolan i Helsingfors (The Helsinki School) ställer ut sina examensarbeten på Centrum för fotografi och i dag var jag där tillsammans med en kompis.

De som gjorde störst intryck på mig var Wilma Hurskainens bilder.

Hurskainen utgår från gamla familjefoton, tagna av hennes pappa, som föreställer Hurskainen och hennes tre systrar som barn. Finklädda och uppradade i soffan på jul, badandes i badkaret, ståendes framför elefanterna i djurparken, i husvagnen, vid lekstugan, i trädgården, utklädda till påskkärringar och så vidare. Helt normala familjebilder. Sådana foton som föräldrar tar för att dokumentera sina barns uppväxt.

Hurskainen till synes enkla, men ack så geniala idé, är att försöka återskapa dessa bilder. Det är omöjligt, det medger hon, men hon försöker ändå och arrangerar sig själv och sina systrar i samma poser, med liknande kläder och snarlikt minspel.

Fyra flickor har blivit fyra unga kvinnor. De har vuxit i kapp varandra. De pastelliga vinteroverallerna är bytta mot jeans och damiga kappor.

Badkarsbilden får mig att skratta högt! Fyra små töser som badar i badkar är gulligt, fyra vuxna kvinnor och trängs i ett badkar ser otroligt roligt ut. För vem skulle i vuxen ålder nånsin komma på tanken att bada badkar med sina lika vuxna systrar?

Hurskainen fascineras av hur fotografier kan frysa tiden och hon skriver att hon gärna skulle vilja ta om fotona en tredje gång när ytterligare 20 år förflutit. Men medger hon, det kanske inte är möjligt eftersom man aldrig vet vad framtiden har i beredskap.

På en av bilderna förstår man vad hon menar. På den gamla ursprungsbilden sitter de fyra systrarna finklädda i soffan, man anar en julgran till vänster i bilden och till höger sitter en äldre man. Kanske är det farfar eller morfar. En av flickorna tittar på mannen, de andra tre tittar på fotografen. Flickan och mannen verkar säga något till varandra precis som fotografen knäpper av. På den nytagna bilden finns mannen inte med. Hans plats i soffan är tom men flickan tittar dit i alla fall. Det ser märkligt ut, samtidigt som det känns helt rätt. För även om farfar eller morfar gått bort, så finns han kvar i deras minnen.

Wilma Hurskainen träffar med sina bilder precis rätt hos mig, Jag är alldeles glad i magen när jag går där ifrån.

Den 29 augusti öppnar Stadsmuseet i Göteborg fotoutställningen Finland-Sverige/Sverige-Finland 3-3. Tre svenska fotografer har fått i uppdrag att skildra sina intryck av Finland och tre finländska sina motsvarande intryck av Sverige.

Låter hemskt spännande! Den vill jag se!

Fotoutsällningen är en del av arrangemanget Blåvita veckan som arrangeras i Göteborg.

The Big Picture? heter en otroligt intressant blogg av Dennis Dunleavy, med titeln Assistant Professor and Photojournalism Program Coordinator in the School of Journalism and Mass Communications at San Jose State University.

Han berör många ämnen som jag själv funderat på. Till exempel vilken inverkan digitalkameran har fått på människors beteende bakom och framför linsen. Vad får digitalkamerans direkthet för effekt? Dunleavy menar att vi fortfarande inte riktigt har fattat vad den nya tekniken innebär, att vi tolkar ny teknik som bara en annan version av den gamla, när den egentligen innebär något mycket mer.

Digitalkameran är inte en vanlig kamera med film som du lämnar in på labbet och får papperskopior tillbaka i näven. Digitalkameran kräver att du engagerar dig själv i "framkallningsprocessen", dvs att du har en dator, vet hur man laddar över bilderna, har nån sorts hum hur man bränner cd-skivor und so weiter. Digital Assimilation Stress Syndrome kallar Dunleavy det. Det är detta som drabbar dig när du står där med 500 MB bilder på olika minneskort och inte en aning om hur du ska ta hand om dem.

Det betyder inte att du är osmart eller outbildad. Du kanske bara inte tillhör den generation som fick ett Game Boy i present redan i vaggan.

Jag växte väl upp i skarven mellan det analoga och digitala. Jag fick inte ett Game Boy i doppresent men väl i tioårsåldern och första kontakten med datorernas underbara värld kom via kompisens Commodore 64 i samma veva. I åttonde klass hade jag min första lektion i datakunskap på skolans Kompis-datorer.

Mitt intresse för fotografering vaknade till liv när jag fick min första digitala kamera, i augusti 2001 (Tack mamma och pappa!). Jag tillhör alltså inte den grupp fotoentusiaster som stått hemma i badrummet och slabbat med framkallningsvätskor. Eftersom jag var diagnosticerad tekniknörd sedan några år var det inte särskilt komplicerat för mig att lista hur jag skulle ta hand om det digitalkameran producerade. Jag brände cd-skiva efter cd-skiva med bilder, några lade jag ut på hemsidan men det absoluta flertalet bilder ligger fortfarande orörda på på hårddisken eller cd-skivor. Att visa sina bilder för andra, som ju faktiskt är en viktig del av fotograferande, kunde bara se genom att flockades kring min lilla bärbara dator, ett ganska osmidigt sätt att visa semsterbilder på (folk tenderar att tröttna).

Jag hade ingen egen skrivare men testade andras och tyckte inte kvalitéen blev tillräckligt bra. Sen hittade jag det första digitala labbet dit man kan sända sina bilder och få dem utskrivna på riktigt fotopapper och helt plötsligt är det mycket, mycket intressantare att ha en digitalkamera.

Nu är jag här. Med ett berg av bilder ifrån flera års digitat fotograferande som jag ju helst skulle vilja ta ut på fotopapper. Frågan är om jag någonsin kommer orka, eftersom ju berget ständigt fylls på i andra änden. Viss likhet finns naturligtvis med den ångest man kan känna över sina osorterade fotonegativ hemma i byrålådorna men ändå, digitalfotografering är inte samma sak som traditionell fotografering. Digitalfotografering har stora likheter med traditionellt foto, men det är något mycket mer.

... kameran aldrig uppfunnits. Tänk om de enda bilder som existerade vore de målade. Tänk om alla bilder i tidningen vore tecknade, som vid uppmärksammade rättegångar.

Wow liksom. Undra vad det skulle betyda för vår språkutveckling? För vårt tänkande?

(Detta är för övrigt mitt femhundrade inlägg. Wow igen!)

I Susan Sontags mycket intressanta bok "Om fotografi" kommer hon i en av essäerna in på fotografiet och konsten. Är fotografi konst? Vilka likheter och skillnader finns? Hur har diskussionerna gått fram tills idag? Under jämförelsen med måleriet skriver hon:

Ty skiljelinjen mellan amatör och professionell, mellan primitivt och sofistikerat, är inte bara svårare att dra i fotografin än i måleriet – det har har föga mening. Naiv eller kommersiell eller rent nyttobetonad fotografi är inte artksiljd från den fotografi som utövas av de mest begåvade yrkesfotografer: okända amatörer har tagit bilder som är precis lika intressanta, lika formellt komplexa, lika representativa fotografins säregna slagkraft som en Stieglitz eller en Evans.

Hennes ord får mig osökt att tänka på bowling! Även den som bowlar för allra första gången kan slå en strike och känna sig som ett proffs. Skillnaden mellan nybörjaren och bowlingproffset ligger väl snarare i hur många gånger man kan göra det på rad...

Eisenstaedt är både till sin levnadshistoria och sin hållning till arbetet själva urtypen den alltid beredde bildmagasinfotografen. Han var lojal mot arbetsgivaren, men inte dum. Han åtog sig alla jobb som bildredaktörerna skickade ut honom på. Men ute på fältet fotograferade han ingenting annat än det han själv ville ha publicerat. Och han höll alltid sin Leica vertikalt eftesom han såg och tänkte i LIFEs helsidor.

Kurt Bergengren, Aftonbladetlegendar, beskriver fotografen Alfred Eisenstaedt i sin bok "Fotogafera är nödvändigt".

Det är i den svårdragna gränsen mellan målarkonsten och fotografiet, som fotografins lockelse och dragningskraft ligger, menar Sontag i boken �Om fotografi�. Ständigt sker det försök att för ihop eller skjuta isär de båda formerna. Den välkända fotografen Cartier-Bresson var emot färgfotografering. Han skyllde på färgfilmens dåliga ljuskänslighet och därmed dåliga skärpedjup men Sontag tror snarare att det har med hans motstånd mot att bli jämförd med just måleriet att göra.

I vår färgövermättade tidsålder tycker jag svartvita bilder uppvisar en sorts fräschhet som färgbilder saknar. Men alla tycker inte som jag. Min kära mor fick ett utbrott på min käre far när det framkom att han plåtat nån familjehögtid i svartvitt. Men färg är ju regel och just därför tycker jag att de svartvita bilderna sticker ut mer och de får på något sätt större värde. Dessutom är det ju ganska ovanligt med svartvitt nu för tiden. Att framkalla en riktig svartvit film på labb kostar ju en halv förmögenhet så det färgfria fotandet har väl i princip överlämnats till entusiasterna i fotoklubbarna.

Gjorde annan svartvit kontra färgnotering i �Sverige i backspegeln� på teve igår kväll. Programmet handlade om när de borgerliga vann valet 1976 och sossarna fick gå efter 44 år (jisses!) vid regeringsmakten. Torbjörn Fälldin tillträdde som Sveriges statsminister i svartvitt. Två år senare sprack de borgerliga regeringssammarbetet och Fälldin avgick – i färg. Gjorde färgteve sitt genombrott där emellan? Jag var lite för ung då för att riktigt minnas…

Åh, nu minns jag vad det var min far, till min mors stora förtret, fotade i svartvitt! Det var ett midsommarfirande nere i Stråvalla nångång under det tidiga åttiotalet! *hmm* Kanske mamma hade rätt, för hur mycket jag än diggar svartvitt så finns det en del saker som är mindre lämpliga att fotografera utan färg. Blommor till exempel, blir aningen… färglösa (hehe!) i svartvitt så vi barn såg förmodligen lite bleka ut i våra blomsterkransar i olika gråa nyanser.

Slutsats: svartvitt är bra men inte till allt :-)

Teve två sänder i afton (klockan 22.30) en lååång dokumentär om den amerikanske fotografen Alfred Stieglitz. Han anses vara den moderna fotografins fader och jag har snubblat över hans namn ett flertal gånger under mina litteraturstudier på den nyligen avslutade fotokursen. Så det klart jag ska kolla! Programmet sänds även i repris den den 24/7.

Tysk fototävling på det intressanta temat: synliggör hindren. De tävlanden uppmanas skicka in bilder som illustrerar de fysiska eller mentala hinder en människa kan stöta på i livet och hur man kan välja att hantera dessa.

Själv kommer jag omedelbart att tänka på språkproblem. Men hur sjutton illustrerar man det i en enda bild och utan text?