konsument eller medborgare
När vi tror på demokratin går vi ut på torget med något att säga varandra. När vi tvivlar på den bygger vi om vårt kök och funderar på om det är rätt att låta barnen gå kvar i den kommunala, offentliga skolan.
Lars Åberg i en artikeln Offentliga rum bakom stängda dörrar publicerad i Sydsvenskan idag.
Problemet med alla resonemang om “gemensamma tillgångar”, som Åberg skriver om, är att det är ett idealistiskt och förskönat sätt att dölja en anonym byråkrati som kan bete sig hur egenmäktigt som helst. Även den enskilde är anonym i demokratin; man försvinner i mängden och majoriteten kör utan att tveka över minoriteter hela tiden.
Äganderätten - liksom de andra mänskliga råttigheterna - är individens trumfkort mot staten, liksom mot den allmänna opinionen.
Idealistiska demokratiresonemang talar alltid om “vi”, men problemet är att det inte finns något “vi”.
Talet om “folkviljan” är i grunden fråga om en metafor, en metafor som med tiden förvandlats till ett gudomligt väsen, som liksom hinduismens opersonliga Brahman omfattar allt och alla. Och liksom Brahmans eviga karma, rör sig “folkviljan” obevekligt, viljelöst och anonymt, utan hänsyn till det enskilda fallet.
David N.
24 Apr 07 at 6:33 f m