Händelsevärlden
Enligt ”Växa och upptäcka världen”, min bibel i ämnet bebisars utveckling (tack Linda!) drabbas barnen av ett antal utvecklingsfaser under sitt första levnadsår. Det börjar redan vid 5 veckor med upplevelsevärlden, följt av mönstervärlden vecka 8, nyansernas värld vid 12 veckor, händelsevärlden vid 19 veckor, relationsvärlden vid 26 veckor, kategorivärlden vid 37 veckor och sekvensvärlden vid 46 veckor.
Ett steg tillbaka och två steg fram, verkar vara modellen vid alla dom här utvecklingssprången. Det börjar med att bebisen blir medveten om företeelser som den inte ens uppfattat tidigare. Av detta blir den otrygg och backar gärna ett steg på utvecklingsstegen, blir till exempel mer klängig, ledsen och i behov av närhet. Sen när den greppat det här nya som invaderat dess värld stapplar vidare och har nu kommit en liten bit längre i sin utveckling än innan språnget.
Första utvecklingssprånget, upplevelsevärlden, följde Leon nästan exakt det som stod i boken. Från en dag till en annan vägrade han ligga själv till exempel. Så fort vi lade ned honom blev han otröstlig. Vi kånkade och bar på honom i tre dygn (och detta var innan vi skaffade babybjörnen!) innan det var över. Mönstervärlden och nyansvärlden har passerat relativt obemärkta förbi. Eller i allafall har de inte varit så dramatiska förändringar så jag hajat till.
Men i onsdags blev Leon 19 veckor och jag har börjat notera vissa förändringar i hans beteende. Han har till exempel blivit tystare. Han pladdrar inte alls lika mycket som tidigare. Han har börjat suga på tummen – bara sådär från ingenstans så är det helt plötsligt tummen som gäller. Han sover oroligare och speciellt under insomningen på kvällen vaknar han flera gånger och skriker hjärtskärande – utan att öppna ögonen. Han kan roa sig själv i babygym eller babysitter om någon är i rummet men blir sur om vi går därifrån och börjar omedelbart gnöla. Han är lynnig. En sekunden är han oerhört glad och skrattar och jollrar för att en sekund senare skrika förtvivlat.
Händelsevärlden innebär att bebisarna börjar inse att saker och ting händer i sekvenser, en boll som kastas upp kommer till exempel ned igen. En leksaks som plockas upp från golvet kan stoppas in i munnen eller kastas bort. Detta kanske låter enkelt och självklart men det är det inte för en liten bebbe som för bara några veckor sedan behövde hela sin vindögda koncentration bara för att med båda händerna gripa om ett föremål som man höll upp framför henne (haha, det står faktiskt så i boken!). Även språket påverkas under den här fasen, nu börjar bebisen använda både vokaler och konsonanter och pratar i meningar av typen abba bata tata.
Den otrygga och klängiga delen i samband med händelsevärlden varar längre än vid de tidigare sprången, upp till sex veckor. Men jag tror vi redan avverkat minst två faktiskt. Ska bli spännade och se hur Leon är när han kommer ut på andra sidan av den här fasen!
Facebook-kommentarer
