Steffanie Esse

Jag var och lyssnade på Kristina Henkel och Marie Tomičić i Limhamns Folkets hus i måndags. Dom pratade om sin bok ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 – om genusfällor och genuskrux i vardagen.” Egentligen borde ju Peter ha varit med också, vi är ju båda föräldrar till Leon, men eftersom han anser sig vara världens mest jämställda man så var jag i större behov av föreläsningen

Det handlar inte om att förbjuda flickor att leka med dockor eller pojkar att leka med bilar.

Det handlar om att visa barnen fler möjligheter än de könsstereotypa lekar och situationer vi ofta hamnar i av ohejdad vana. Att tänka lite nytt, vända och vrida på föreställningar vi själva har med oss i bagaget.

Alltså, inte om att ta bort utan om att lägga till.

Men hur kommer det sig då att flickor och pojkar behandlas olika redan från födelsen?

Henkel och Tomičić går igenom att antal könade områden: lek, utseende, språk, vänskap, känslor och kroppen och ger tips på hur man undviker de värsta fällorna och vad man kan göra istället.

Men vad är ett könat område?

Ta kläder eller leksaker till exempel. Båda är könade områden där vi som vuxna talar om för barnen att flickor och pojkar förväntas klä sig olika och leka på olika sätt.

Jämför med ett okönat område som till exempel godis. Ingen skulle väl påstå att de röda och rosa karamellerna är tjejgodis eller att de blåa och svarta är killgodis? När det gäller okönade områden kan både pojkar och flickor avnjuta hela spektrat av möjligheter, allt efter tycke och smak, och ingen kan placera dem i något begränsande fack utifrån deras egna individuella val.

Så funkar det inte med de könande områdena. Tillbaka till kläderna. Flickkläder  och pojkkläder skiljer sig ganska mycket åt. Trots att de är samma storlek är flickmodellerna mindre och ofta tajtare, figursydda och gjorda i tunnare material. Pojkarnas kläder är rymligare, robustare och ofta förstärkta på ställen som slits. Färgskalan skiljer sig också åt, flickkläder är i ljusare nyanser och pojkars är ofta i mörkare färger.

Kläderna påverkar naturligtvis hur flickor och pojkar leker. Det är inte så lätt att klättra, springa, hoppa eller gräva med tajta, ljusa kläder som man dessutom måste vara rädd om.

För flickor är hela färgskalan tillgänglig. För pojkar bara en del av skalan. Och det är inte lika lätt att handla kläder till en pojke på flickavdelningen eftersom kläderna är just mindre och figursydda.

”Jag vill ha min klänning till dagis för då säger fröknarna att jag är fin!”

Barn blir bemötta på olika sätt av vuxna beroende på de kläder de har på sig och här kommer vi in på den språkliga jämställdheten. En flicka som har klänning får ofta höra hur fin och söt hon är. Det får en flicka som har tröja och jeans inte höra lika ofta. En killes kläder kommenteras ofta som coola och häftiga.

Ge kläderna en ny innebörd, råder Henkel och Tomičić. Säg inte heller bara att barnet är fint, utan vad de till exempel kan göra med coola (inte söta!) volanger på kjolen.

Leksaker är ett annat könat område. Henkel och Tomičić tittade till exempel på dockor. Till Barbie och andra dockor riktade till flickor är meningen att barnet, flickan, ska skapa en relation. Leken går i mångt och mycket ut på att klä på och fixa med dockan. Barbiedockan kan inte stå själv utan sina högsklackade skor. Dockor riktade till pojkar däremot kallas inte ens dockor, de kallas actionfigurer. De är robustare och inriktade på att hoppa, flyga eller skjuta med olika vapen.

Leksaker riktade till flickor är mer verklighetstrogna, där styrs leken av reglerna som gäller i vardagen. Pojkars leksaker är mer fiktion, här finns inga gränser för fantasin.

Men man behöver inte låsa in sitt barn i den snäva värld som leksaksfabrikanterna tänkt ut. Även Batman kan vara ledsen och behöva en kram eller få en ny mantel som han måste prova ut. Han kan också åka till dagis och hämta sina batbebisar och köra säkert och försiktig med batmobilen när ungarna sitter bältade där bak. Barbie kanske står på tå för att hon ska kunna bli en bra detektiv och smyga runt och kika över staketet till exempel. Med andra ord, ge barnens dockor nya egenskaper och roller!

Böcker är också viktiga eftersom de är barnens första möte med omvärlden utanför familjen. I de allra flesta barnböcker är det en pojke som är huvudpersonen. Varför? För de böckerna säljer bättre. I den svenska barnbokslitteraturen blir andelen flickor dock fler, vilket ju är positivt. Men när du läser för ditt barn, tänk på vem i boken som tar initiativ och vem som är den drivande. Byt ut han mot hon eller välj helt enkelt bort vissa sagor och böcker om de förmedlar en unken syn på könen.

Genusordningen som beskrivs på de olika områdena hänger också ihop med en heteronorm. Vi förväntar oss att våra barn ska växa upp och skaffa egna barn med någon av motsatt kön. Följer vi genusordningen får vi status och bekräftelse, bryter vi mot den kan vi bli rättade, ignorerade, förlöjligade eller hotade. Men i dag växer en fjärdedel av alla barn upp i familjer som inte består av mamma – pappa – barn. Därför är det viktigt att visa att familjer kan se ut på olika sätt, visa olika sorters förebilder.

Det manliga/pojkiga rankas högre än det kvinnliga/flickiga. Därför har pojkar mindre handlingsutrymme än flickor. En pojke som ger sig in på traditionellt kvinnliga/flickiga ämnen sänker sin status, en flicka som gör något manligt/pojkigt höjer sin status.

En pojkflicka är med andra ord ok men en flickpojke är det inte.

Hjälp barnen att sätta ord på sina känslor. Vad får man till exempel göra när man är arg? Slå någon? Stampa i golvet? Här måste du funderar på hur du hanterar din egen ilska. Öva tillsammans med barnen.

Lär barnen att freda sig själva och ge dem tillgång till ett klart och tydligt nej. Detta gäller särskilt flickor. Det finns nämligen undersökningar som visar att vi redan i förskolan respekterar en pojkes nej mer än en flickas nej. Och vad leder det till i förlängningen? Att en kvinnas nej är förhandlingsbart.

Hitta magkänslan tillsammans med barnen. Fråga: Vill du det här eller vill du inte? Komplettera gärna det verbala nejet med en utsträckt hand, som ett stopptecken. Då blir det tydligare att ”nej, jag vill inte detta!”

Tre tips:

1. 1. Fördela om
2. 2. Förse med nytt innehåll
3. 3. Välj bort

På så sätt ger vi barnen 100 möjligheter och inte bara 2!

Anteckningar gjorda i samband med föredraget ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 – om genusfällor och genuskrux i vardagen.” i Limhams Folkets hus, måndag 18/10 2010. Med reservation för att jag hört fel eller missuppfattat något.

UPDATE: Dagen efter skrev jag några kompletteringar.