Förlossningen? Bah!
Leon och jag tar oss ett snack under promenaden i Pildammsparken.
Sakta men säkert börjar vi lära känna varandra: Leon, pappa Peter och jag.
Senaste veckan har vi haft hjälp här hemma av först Peters mamma och sedan min mamma. Erfarna kvinnor som tagit hand om egna barn såväl som ett gäng andras inom barnomsorgen. Det har känts väldigt tryggt att ha dom här, speciellt eftersom det visat sig att lille Leon har magknip och ägnar en till ett par timmar per dygn åt att skrika otröstligt på grund av det. Just nu är det koncentrerat till kvällen och morgonen. Då spänner han sig som en fiolsträng och gastar för full hals. Det skär i hjärtat när man ser hur ont han har. Vi matar med medicin som ska ge lindring, masserar magen och klappar i rumpan för att få honom att rapa och fisa. Det känns som tidsintervallen han har ont minskar i takt med att medicinen börjar verka men jag vet inte säkert eftersom den ena dagen ännu inte är den andra lik.
Under graviditeten fokuserade jag otroligt mycket på förlossningen och ägnade tiden därefter i princip ingen uppmärksamhet alls (vilket också kan utläsas här på bloggen). Det var som om jag inte riktigt trodde att det skulle komma ut en riktig bebis som skulle tas hand om och skötas efter konstens alla råd och regler. Såhär i efterhand, när förlossningen bleknat och förvandlats till ett minikapitel i boken om Leon, är det ju helt bisarrt att jag ägnade så mycket energi och tankemöda åt den! För det är ju först efteråt den riktiga utmaningen börjar, med en helt ny familjemedlem, amning, skötsel, oro, sömnbrist och allmän villrådighet.
Njuuut säger alla. Och jag försöker. Men jag måste erkänna att så här i början är det bara möjligt i ganska korta stunder. Stunder då allt verkar funka, då Leon är nöjd och både Peter och jag har duschat och fått frukost i oss innan 12 på dagen 
Facebook-kommentarer
steffanie (2)
Angela (1)
Anna (1)
Leo (1)
Det är lätt att vara efterklok:-) Gjorde samma miss…
Karro
19 Jul 10 at 4:09 e m
Åh, det är intressant att läsa vad du skriver. Jag är likadan! Fokuserar på allt fram tom förlossningen, det därefter är liksom för abstrakt. Hoppas Leon slipper sin magknip snart! Kram på er
Sara
21 Jul 10 at 9:33 f m
Du/ni är så fina. Jag känner igen mig i vartenda ord du skriver från när Annie var bebis. Jag bara grät och grät och hade ont överallt. Amningen ville inte fungera och man stod där skräckslagen över att behöva ta ansvar för detta lilla liv. Men så plötsligt, en dag, planade allt ut. Jag upplevde att jag fick självförtroendet tillbaka och faktiskt kunde tillmötesgå alla hennes behov. Nu hade hon inte ont magen, men det hade David i 8 månader så jag anar hur du har det. Mitt råd till dig är: Ta en dag i taget, njut av de stunder som är bra och framförallt: Be om hjälp så att du kommer ifrån och får vara du en stund och göra saker på dina villkor. Hör av dig om vad det än må vara. Du är en fantastisk mamma och Leon kan inte ha det bättre.
Kram
Åsa
Åsa
21 Jul 10 at 8:13 e m
Ha! Njut har jag också fått höra. Det känns lite som ett hån. Första tiden var verkligen ingen njutning tyckte jag. Det blir bättre sen. Superfin bild förresten!
Jojo
26 Jul 10 at 8:18 e m