Som föräldraledig hänger man med andra i samma situation, till exempel har jag lärt känna Mariko och hennes lilla kille  Måns. Vi körde lite nackträning med dom tidigare i veckan och då såg det ut så här. Notera fascinationen för den omåttligt fula fisken Doris som vanligtvis hänger i Leons babygym!

Att passa en bestämd tid är därför inte min specialgren just nu. För hur jag än försöker ta till marginaler så känns det ändå alltid som vi kommer för sent. Här finns utrymme för förbättringar med andra ord (jag låter som jag har utvecklingssamtal med mig själv )

Anyway, nästa vecka har vi en läkartid med Leon kl 08.15. Det blir sannerligen en utmaning som heter duga, den tidigaste tiden jag lyckats passa någelunda hyggligt sedan han kom är kl 10.

Vi får nog helt enkelt ställa klockan på 04 eller nåt för att hinna!

Japp, vi deltog faktiskt i SSWC 2010! Men med en sexveckors bebis blev det dock en ganska annorlunda konferens jämfört med förra året. Bara att bo på vandrarhem var spännande! Och en utmaning att lyckas packa allting vi behövde för en två dygns vistelse på en ö utan tillgång till affärer (vi lyckades faktiskt!) Och skulle Leon väcka hela huset när han gastade om käk vid tretiden på natten? Och skulle vi kunna delta i några sessions alls eller skulle tiden gå åt till att serva den lille parveln?

Med facit i hand – det gick faktiskt riktigt bra med Leon. Visst, det går inte att hinna allt man vill och man är inte med till 100 procent – men det gick bättre än jag hade trott. Tyvärr åkte jag på mjölkstockning (såklart) så jag var inte i tipptopp-form hela tiden men förutom det känner jag mig väldans nöjd och faktisk lite stolt att vi grejade det.

Jag hann med en intressant session som Mobile Heights höll i. Den handlade om visionen att förvandla Malmö till Interactive Capital of the World. Vad skulle det innebära att koppla upp hela staden trådlöst och gratis – för medborgare, affärsidkare, demokratin, integrationen och så vidare. En mycket intressant tanke som dessutom har bäring på mitt nya jobb som webbredaktör på Stadsbyggnadskontoret i Malmö som jag kommer börja på efter föräldraledigheten.

Knäppte en underbar bild på mina två älsklingar när jag smög upp för att duscha på lördagmorgonen. Sådan far, sådan son

Lite fler bilder från Sweden Social Web Camp finns här.

Leon var faktiskt heller inte den enda bebisen som var med på konferensen. Lille Tage 5 månader, son till Johanna Ögren och Daniel Åberg, var också på plats. Tage är dessutom lite mer IT än Leon för han har till och med ett eget Twitterflöde redan

Leons två hittillsvarande sinnesstämningar neutralläge och missnöjd har nu utökats med ett tredje läge, nämligen nöjd. Hittills har vi ju fått tolka avsaknaden av missnöje som en bekräftelse på att han är nöjd men nu har den lille parveln minsann börjat le och småjollra mot oss då och då. Som förälder är det naturligtvis fantastiskt att äntligen få lite konkret och märkbar positiv feedback från den lille varelse som man sköter om och tänker på ungefär 99 procent av dygnets vakna minuter (och även en del av de halvsovande minutrarna).

Jag vill fånga hans leende på bild men det är flyktigt och han slutar oftast smila när man slänger fram den där stora svarta kameran framför sitt eget ansikte. Här ovan är dock en bild där jag var snabbare än Leon! Tyvärr kom nåt blurr i vägen men man ser ju det viktigaste iaf

Jag tänker naturligtvis på amningen.

I måndags beslutade jag mig äntligen för att börja trappa med och stegvis övergå till mjölkersättning. Jag orkar inte gå in på några detaljer i denna segdragna historia men det var sannerligen inget lätt beslut att ta och jag har våndats mycket. Men nu när beslutet är fattat känner jag mig otroligt lättad. Oro och obeslutsamhet tar på krafterna.

Jag vill gärna gå på babysim med Leon men han måste växa till sig lite först. Tills dess får vi nöja oss med diskhon här hemma. Den är inte så illa den heller!

Nu återstår borgerlig namngivningsceremoni. Någon som har erfarenhet och vill dela med sig av tips och idéer?

Utfodring av Leon.

Okej, allt är inte skit med amningen. Ibland funkar det faktiskt – i flera dagar! Som nu i veckan när vi var hemma och hälsade på Peters föräldrar i Blekinge till exempel. Han har käkat på och har varit mätt och nöjd i flera timmar varje gång. Nu hoppas jag vi kan hålla den här fina sviten även hemma – för i så fall kanske jag håller ut ett tag till

Leon var så klart mittpunkten under Blekingebesöket. Förutom att bli bortskämd av farmor, farfar och faster dagarna i ända fick vi även besök av fler släktingar på Peters sida som ville gratulera till det lille underverket. Många fina presenter fick vi också, bland annat två jättefina sångböcker med sånger, rim och ramsor för barn: Vita barnkammarboken och Silvriga Barnkammarboken.

Faster Moa och farmor Kerstin byter blöjor på Leon.

Helt själv blir jag dock inte eftersom mina föräldrar tar husvagnen och kommer ned till Malmö för att spendera en del av sin semester med oss. Dom parkerar sig på Sibbarps camping så kan vi umgås precis så mycket som vi vill utan att gå varandra på neverna. Perfekt arrangemang!

Jag kämpar vidare med amningen men kan inte påstå att jag trivs med det. Höger bröst fortsätter att bråka och nu har jag haft mjölkstockning tre gånger i det på 1,5 vecka. Det gör ofattbart ont! Som tur är har jag äntligen lyckats klura ut hur den satans pumpen funkar så nu kan jag kan iaf tömma det. Jag följer rådet att amma 20 min per bröst vid varje amningstillfälle och börja varannan gång på höger och varannan på vänster men ändå blir det så här om och igen. Jag vet inte vad som felar…

Vid veckans besök på bvc hade dock gossebarnet ökat hela 400 gr så oron för att han inte får i sig tillräckligt med käk kan jag iaf släppa nu – skönt!

Och överallt betonas amningens fördelar. Mindre ofta dess svårigheter. Att det är ganska jobbigt till exempel, att det gör ont, att matrestriktionerna blir ännu värre än under graviditeten, att det tar tid, att det inte är så kul att slänga fram brösten i tid och otid och – viktigast av allt – är en syssla som inte går att dela med barnets far.

Men en god mor ammar sitt barn – så jag vågar förstås inte annat. Även om jag får bita mig i läppen för att inte skrika rätt ut varje gång det är dags för höger bröst, får ont av vattenstrålarna i duschen för att brösten är så ömma, svettas som en gris i julihettan när jag försöker få en vilt fäktande och sparkande Leon att ta rätt grepp så det inte ska göra ännu ondare samt sitter orörlig 8-10 timmar per dygn enkom för att utfordra det lilla gossebarnet – och ändå vet jag inte vet hur mycket han verkligen får i sig.

Den där mysighetskänslan som alla pratar om… vill liksom inte riktigt infinna sig. Men det kanske blir bättre – jag hoppas bara att jag står ut tills dess.

På bilden ser ni Leon när han är färdigammad och mätt

Omedelbart drog jag slutsatsen att jag måste vara en usel mor eftersom jag inte ens kan ge honom tillräckligt med mat. Bvc-sköterskan hade nog varit med om nyblivna mödrar som bryter ihop i självförebråelser tidigare för pappersbäsdukarna åkte fram i samma sekund som min underläpp började darra

Nu är vi tillbaka på amning var tredje timme + stöttar med lite ersättning på kvällen för att ge Leon lite hjälp på traven. Det äkta magontet håller vi stången genom att jag undviker kål, lök och andra gasbildande grönsaker och till och med mitt älskade kaffe.

Jag var förkrossad efter bvc-besöket och fullständigt oförmögen att se nyktert på situationen. Peter försökte trösta men jag lät mig minsann inte tröstas. Alla känslor på en samma gång skulle man kunna säga.

Nu har jag dock hämtat mig och insett att jag förmodligen inte är helt värdelös som mamma — för gissa vem som avfyrade sitt första sociala leende mot mig igår???

Just det, en mätt Leon!

Sakta men säkert börjar vi lära känna varandra: Leon, pappa Peter och jag.

Senaste veckan har vi haft hjälp här hemma av först Peters mamma och sedan min mamma. Erfarna kvinnor som tagit hand om egna barn såväl som ett gäng andras inom barnomsorgen. Det har känts väldigt tryggt att ha dom här, speciellt eftersom det visat sig att lille Leon har magknip och ägnar en till ett par timmar per dygn åt att skrika otröstligt på grund av det. Just nu är det koncentrerat till kvällen och morgonen. Då spänner han sig som en fiolsträng och gastar för full hals. Det skär i hjärtat när man ser hur ont han har. Vi matar med medicin som ska ge lindring, masserar magen och klappar i rumpan för att få honom att rapa och fisa. Det känns som tidsintervallen han har ont minskar i takt med att medicinen börjar verka men jag vet inte säkert eftersom den ena dagen ännu inte är den andra lik.

Under graviditeten fokuserade jag otroligt mycket på förlossningen och ägnade tiden därefter i princip ingen uppmärksamhet alls (vilket också kan utläsas här på bloggen). Det var som om jag inte riktigt trodde att det skulle komma ut en riktig bebis som skulle tas hand om och skötas efter konstens alla råd och regler. Såhär i efterhand, när förlossningen bleknat och förvandlats till ett minikapitel i boken om Leon, är det ju helt bisarrt att jag ägnade så mycket energi och tankemöda åt den! För det är ju först efteråt den riktiga utmaningen börjar, med en helt ny familjemedlem, amning, skötsel, oro, sömnbrist och allmän villrådighet.

Njuuut säger alla. Och jag försöker. Men jag måste erkänna att så här i början är det bara möjligt i ganska korta stunder. Stunder då allt verkar funka, då Leon är nöjd och både Peter och jag har duschat och fått frukost i oss innan 12 på dagen

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta de senaste 13 dagarna… Omtumlande känns som en ganska bra beskrivning. Djupaste glädje, kärlek och lycka blandad med frustration, trötthet och ilska. Tänk att en sån liten människa kan vända upp och ned på vår värld som Leon gjort. Jag kan inte fatta det!

Jag har inte haft tid till mer än de mest basala behoven som sömn, mat och personlig hygien sedan han kom. Några telefonsamtal till familj och vänner när Leon somnat nöjd i vagnen har också hunnits med. Men därutöver har i princip all vaken tid ägnats åt honom. Att lära känna honom. Veta när han är hungrig, behöver ny blöja, bara vill ligga intill nån av oss och känna kroppsvärmen eller bara har en fis på tvären. Och det är sannerligen inte lätt, han kan ju bara skrika ut sitt missnöje ännu så länge och det språket har vi inte riktigt lärt oss dechiffrera än.

Klart jag visste att bebisar skrek men jag var inte beredd på de känslor hans skrik framkallar hos mig, speciellt när varken mat, ny blöja eller gos hjälper. Vad vill han? Vad ska jag göra? Hjääälp!

Sedan igår har Peters mamma varit här och hjälpt oss lite. Hennes vana av barn, både de tre egna och i jobbet som förskollärare, har gett henne ett lugn och en stabilitet som jag faktiskt tror smittat av sig lite på mig Känns otroligt skönt att få fråga 1000 frågor till någon som upplevt allt detta tidigare, och inte bara en gång utan tre gånger!

Just nu är Leon ute och gör Malmö osäkert tillsammans med farmor och det är därför jag har tid att skriva detta och avnjuta en kopp kaffe. Får se när det blir tid till nästa inlägg…

Bjuder på ett fullständigt osminkat snapshot från första veckan hemma med Leon. Här har han och jag tröttat ut varandra till den milda grad att båda till slut stensomnat

Härom dagen upptäckte jag att SvD:s Idagsidan kört flera serier med artiklar om medveten närvaro. Här kommer ett axplock av de jag tycker verkar intressanta och som jag har för avsikt att återkomma till:

Ta kommandot över ditt liv – intervju med Åsa Nilsonne

Mannen som får världen att meditera – intervju med medicinprofessorn John Kabat-Zinn

Hjälp din hjärna att bli coolare – Åsa Nilsonne om hjärnans belöningssystem

Hjärnan mår bra av stilla fokus – Läkaren Ola Schenström om medveten närvaro vid behandling av stressjukdomar

Min underbara syster Anna kom ned från Stockholm för att hålla mig sällskap några dagar. Hon började med att garva åt min monstruösa mage och envisades med att plåta den ur alla möjliga vinklar. Den här bilden blev helt hilarious, tycker jag! Snacka om Barbamamma-look!

Syrran kom såklart inte ensam, lilla Flicka fick följa med.

Vi grillade på innergården och såg noga till att upprätthålla sommarhalvårets könsroller.

Peter ser aningens bister ut och jag helt muppig – men maten var god!

Vi promenerade en del. Eller rättare sagt, jag cyklade och Anna och Flicka gick.

Vi kollade in agilitybanan på Ribban. Flicka var dock mest intresserad av att valla kråkor och skator.

Vi handlade på Ica Maxi Västra hamnen. Jag funderade på att söka extraknäck som solskydd.

Och sist men inte minst – vi VILADE en hel del! Popcornet Flicka hade mer energi än vi båda tillsammans men även hon kom också till ro då och då. Här lojt utsträckt i arbetsrummet.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Dag 1 är man taggad till tänderna och euforisk över att äntligen vara igång efter alla förberedelser på hemmaplan. Man går med lätta steg och hejar glatt på allt och alla.

Dag 2 är man trots många träningsmil i benen lite stel, kanske har man till och med fått lite skoskav och känner sig något emlig. Framåt eftermiddagen brukar det bli riktigt jobbigt, man tänker ”Känns det såhär redan nu och jag som inte ens klarat av hälften ännu. Hur ska jag då orka resten?”. Väl i mål den andra dagen känns det ändå lite bättre, med åtta av de 16 milen bakom sig kan kan pusta ut något.

Dag 3 brukar det vara kämpigt att komma ur sängen. Man är på rätt halva av marschen men kroppens samtliga muskler protesterar och hade fötterna kunnat gråta skulle dom gjort det. Men man biter ihop och trycker ned sina stackars fossingar i kängorna och ger sig av. Efter halva dagen brukar det kännas ganska bra, är man pigg börjar man inse att man kommer kirra detta och få sin medalj. Kroppen fungerar i rörelse men så fort man stannar till tar det längre och längre tid att komma igång igen. Gången kan bli något stapplande och det brukar inte var något som helst problem att somna efter tredje dagen

Dag 4 går morgonbestyren på autopilot och man vaknar till först efter några kilometers vandring. Starten går ju vid 06 på morgonen och då är det fortfarande kolsvart ute men när de första morgonstrålarna syns vid horisonten får man ny energi. Nu är det ju ”bara” 37 kilometer kvar! Fjärde dagen är rolig, den påminner om första dagen när man är social och tjingsar till höger och vänster. Efter att ha snurrat runt ute på landsbygden hela dagen vänder man efter staden Cuijk åter kosan mot Nijmegen. Man passerar en pontonbro över floden Maas som holländska militären byggt upp och på andra sidan ligger den sista officiella rastplatsen. Därifrån är det tio kilometer kvar till målet, medaljen och äran och berömmelsen.

Så här dags har man alltså avverkat 15 mil och har en endaste futtig mil kvar till mål. Den sista milen består av en enda lång raksträcka fram till Charlemagne-fältet där målet ligger. Alldeles bredvid målet ligger en McDonalds-restaurang. Man börjar gå. Solen brukar skina och kanske blåser det lite men det märks inte ett endaste dugg eftersom den spikraka vägen kantas höga buskar som effektivt värmer upp temperaturen till nästan tropiska nivåer. Det brukar också bli ganska trångt, 40 000 människor som alla suktar efter sin medalj väller fram längs vägen. Eftersom man normalt går 5 km i timmen vet man att den sista sträckan ska ta ungefär två timmar att gå. Men så tar man en extrapaus för att det är så varmt och så tvingas man sakta ned för det är så mycket folk och helt plötsligt har man tappat kollen på hur långt man gått och hur långt det borde vara kvar.

Man börjar spana efter McDonalds-skylten. Man spanar och spanar, efter nästa vägböj borde den väl skymta? Eller nästa? Men icke! Man stretar på, misströstar lite, tar en extrapaus och känner efter hur ont det gör överallt. Man tittar på klockan, visst fasen borde vi vart i mål för länge sedan? Har dom förlängt sträckan? Flyttat McDonalds? Vad faaaan… fötterna är som uppsvullna klumpar, kroppens samtliga muskler protesterar och humöret är i nivå med de ömmande fotsulorna. Och till råge på allt är alla andra människor så jävla glada! Hur fan orkar dom?

Så trampar man ur den femtioelfte rondellen. Snubblar till på en elak gatsten som ligger i vägen, lyfter på sitt hängande huvud och… där är den ju! McDonalds-skylten!!! Den finns en Gud och han heter Ronald McDonald och har en restaurang vid Charlemagne-fältet i utkanten av Nijmegen! Helt plötsligt känner man varken fötter eller värkande muskler, man börjar le fånigt och nästan dansar fram de sista hundra metrarna. Väl framme tar man emot sin fina medalj och kastar  sig därefter i gröngräset. Visserligen gör det ont som fan överallt men vad gör det? Man har ju klarat det!!!

Ähum. Vad vill jag säga med detta?

Jo, att jag har passerat Cuijk nu och är på upploppet, ivrigt spanande efter den där jävla McDonalds-skylten och fortfarande vid ganska gott mod men om det inte dyker upp nån skylt snart så vet jag inte vad jag gör…

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord: