Vad skulle man kunna hitta på med det här huset?

På sin blogg citerar Jörgen Andersson den byggnadsantikvariska utredning som Malmö stad gjort: ”Kontorsbyggnaden från Benzons fabrik på fastigheten Brännaren 2 är mycket värdefull då den hör till områdets äldsta byggnader. Den har dessutom arkitektoniska kvaliteter och ett miljöskapande värde med sitt exponerade läge vid Industrigatan.”

Igenbommade fönster.

Fasad mot Nobelvägen.

Fasad mot Industrigatan.

Vid Sallerupsvägen, strax utanför Inre Ringvägen, ligger den här förfallna byggnaden (se på karta). Det är Hemmets Journals gamla tryckeri som nu bara är ett sorgligt minne från fornstora dagar.

Klotter, utslagna fönsterrutor och allmän misär.

Sly och småbjörk har växt för grindöppningsanordningen.

No smoking! Okej då, jag tänkte inte börja nu iaf

Fasaden ut mot Sallerupsvägen. På andra våningen står ett fönster på glänt.

En stor grushög framför ett fönster. Enda avspärrningen som hjälper?

Fastighetsägaren vill riva den förfallna tryckeriet och bygga bostäder här istället. Det ser jag fram emot! Min kollega på Stadsbyggnadskontoret bloggar faktiskt om arbetet att ta fram en ny detaljplan för området, läs mer om det arbetet här.

Vi har möblerat om i Leons rum. Han har fått en ny säng och vi har tagit bort ”madrasssoffan” som täckte halva rummet. Nu finns det mer plats för leksaker! Till exempel hans älskade garage som han fick i julklapp förra året. Han är mycket nöjd med placeringen och kan stå länge och pilla med bilarna och figurerna. En dag hade vi en traktorbrand på plan 3 men det löste brandmännen under Leons ledning såklart

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

På årets sista dag hjälper Leon till att städa Lucifers och Taptos stall.

Leon ritar med morbror Oskar. Det blev inte helt otippat en traktor

Vi har landat i Knivsta för att fira nyår med syrran, hennes sambo och fyra jyckar. De har flyttat till en gård med hästar, får och ett antal black angus mitt ute i spenaten. Fast just nu är omgivningarna mest vita såklart. Leon är nyfiken på alla djuren och idag har vi hälsat på Lucifer, äkta korsningponny, och Lukas, gotlandsfår

Vi är hemma i Gråbo hos mammsen och pappsen och firar lillejul. Leon har fått åka pulka för första gången i sitt liv och blivit överröst av julklappar. Själv klagar jag inte heller, jag har tydligen både ätit gröt och vart så snäll så tomten bestämde sig för att belöna mig med en iphone 5

Gillar den här bilden. Den säger mycket om arbetsfördelningen i vår familj Peter står för matlagningen, han lagar nog 95 procent av middagsmaten här hemma. Leon vill såklart hjälpa till och så fort nån grejar i köket kommer han pilande och drar fram en stol för att få vara med. Mitt jobb är att röja undan, ladda diskmaskinen, plocka ur diskmaskinen, torka bord och bänkar, byta disktrasa när den börjar lukta skunk och annat pyssel. Jag kan också bli betrodd med att göra sallad.

Ibland drabbas man av årstidernas skönhet. Som här, en vanlig lördagförmiddag i oktober. Löven lyser guldgula i solen men Leon har inte tid att stanna och titta på sånt. Han vill framåt! Jag får småspringa för att hålla jämna steg med honom nu för tiden.

Om någon hade sagt till mig på redan högstadiet, när vi satt och tjyvrökte bakom nån bil när resten av klassen var ute och kutade i löpspåret, att man genom motion kan få tillgång till ett helt laglig och gratis drog – då hade kanske inte dröjt så länge innan jag själv började motionera.

Ungefär så sa Lisa Förare Winbladh till mig och mina arbetskamrater när hon föreläste för oss på jobbets friskvårdsdag i tisdags. Och så rätt hon har! Endorfiner är det bästa som finns, det är tamejsjuttsingen en drog! Jag både äter och dricker mindre och nyttigare efter att ha kommit igång ordentligt med löpningen. Det gäller bara att hitta sin grej helt enkelt. Det vill säga, den motionen man kan tänka sig att stå ut med under de 2-3 månader som det tar innan kickarna kommer. Men dom kommer, var så säker!

Du är en ganska trött person för närvarande. Jag är också en ganska trött person för närvarande. Så är vi två trötta personer som kämpat på duktigt. Du är mycket vacker och skön att leva med. Om du inte jagade dig själv med omänskliga krav skulle du kunna njuta lika mycket som jag av vår äktenskapliga tristess.

Rune till Julia i ”Kärleken i Julia Anderssons liv” av Åsa Moberg. Katjing, där satt den!

Efter sommarens alla kraschade lopp-planer vågar jag knappt ens säga att jag faktiskt planerar för ytterligare ett. Närmare bestämt Yddingeloppet den 28 oktober. Sist jag sprang det var 2008. Då ösregnade det och banan var lerig och hal. Jag sprang korta rundan då, 6 km, men i år tänker jag ge mig på den långa distansen som är 12 km. Det blir spännande!

Resultatet ser kanske inte så mycket ut för världen men det var faktiskt riktigt klurigt! Och roligt, ska tilläggas! Dessutom hade jag aldrig, aldrig i världen haft tålamodet att lära mig Inkscape och stångats med bezierkurvorna om jag inte haft en uppgift att lämna in. Så jag är nöjd med resultatet

Det känns som jag tack vare kursen kommit över en första tröskel och nu kan fortsätta experimentera själv. Fast först är det ju ytterligare en inlämningsuppgift som ska göras klart…

Och efter lite tårar och tandagnissel (mest från mammas sida) gick ju det alldeles utmärkt.

Nu är det nya barn som ska inskolas, vi är de rutinerade gamlingarna. Och Leon verkar vara i sitt esse Fröknarna rapporterar hur han charmar såväl de nya barnen som deras föräldrar. Han pratar konstant och förevisar avdelningens alla faciliteter: här drar man ut sladden till  datorn, här gömmer vi alla roliga bilar och sträcker man sig riktigt, riktigt långt över bordskanten brukar man nå en penna som man kan kladda på väggen med

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

De betygsatta bilderna hoppar då över till den andra mappen som är för sorterade bilder. Jag fick lägga till ett tredje urvalskriterie för att slippa få mer alla filmsnuttar som hamnar i iPhoto också.

När jag började med Leons bok skapade jag ett vanligt album i iPhoto dit jag manuellt drog alla bilder som skulle vara med. Sen monterade jag dem i Indesign direkt, genom att välja just den mappen. Det funkade jättebra ända fram tills det var dags att samla ihop dokumentet och börja gå igenom bilderna för att kontrollera kvalitéen. Då visade det sig nämligen att väldigt många bilder saknades, dvs hade brutna länkar i dokumentet. Jag förstod inte varför först men insåg snart att det handlade om krockande filnamn. iPhoto sparar ju bilderna i olika mappar baserade på datum och därför spelar det ingen roll om två bilder har samma filnamn. När man samlar ihop ett dokument för utskrift i Indesign kopieras alla bilder från sin ursprungslagringsplats till en ny mapp. Och Indesign sket helt enkelt i att kopiera de bilderna som hade samma filnamn som en bild som redan fanns. Det blev lite svettigt att leta upp alla felande bilder, döpa om dem och göra manuella kopior till ihopsamlingsmappen.

Inför nästa bok (jo, jag har faktiskt redan börjat ) gör jag därför på ett annat sätt. Jag väljer ut dem från iPhoto och drar dem till en temporär mapp på skrivbordet. Där döper jag om dem och lägger till ett månadsprefix. Alla bilder som är från september 2011 börjar alltså med sep_ och sen kommer resten av filnamnet. På så sätt hoppas jag slippa merarbete när det är dags att skicka till tryck.

Men vilken sorts bok skulle det bli? En ett traditionellt fotoalbum eller en digitalt producerad fotobok? Efter att ha funderat fram och tillbaka i bland annat det här blogginlägget under hösten 2010 beslutade jag mig till slut för att följa rådet från Ulrika i en av kommentarerna: Gör det du tyar!

Så det fick bli en digital fotobok!

Jag bestämde mig tidigt för att använda mig av Blurb, som fått fina betyg i fototidningar och rekommenderades av flera bekanta. Som varandes proffs på Indesign *ähum* så ville jag självklart göra layouten helt själv och sedan ladda upp en pdf för tryck hos Blurb. Många fotoboktillverkare erbjuder egna programvaror men jag är lat också och vill inte ödsla tid på att lära mig ett program som jag inte kan ha till någon annan nytta än att producera fotoböcker hos just den tillverkaren. Hos Blurb kunde jag använda mig av Indesign, som jag redan behärskar, och dessutom få full kontroll på ALLT.

Men oj vilken trög start projektet fick! De inledande sidorna med födseln, tiden på BB, första träffen med släkten tog otroligt lång tid att göra. Dels skulle jag välja format (blev till slut 30×30 cm), komma på en trevlig layout, välja typsnitt och allt det där tekniska men sen kom ju alla känslorna också! Jisses! Där satt jag framför datorn och snyftade och mindes osäkerhet, överväldigande ansvar, mitt-i-natten-amning, glädje och oro över att ha fått ett litet, litet barn som var 100 procent beroende av oss.

När jag bölat klart gick det lättare! Men det tog ändå en hiskelig tid. Så här ser iaf upplägget för boken ut:

En normal månad består av sex uppslag. Första uppslaget i månaden är en stor bild, 2-3 små bilder och en månadstext där jag sammanfattar lite vad vi gjort. Extraordinära händelser i omvärlden som letade sig in i bebisbubblan fick också vara med (till exempel att Gudrun Schyman eldade upp en massa pengar och att hans majestät konungen kom till Malmö för att inviga Citytunnelen).

De två följande uppslagen innehåller blandade bilder. Jag har försökt få med människor vi träffat, vardagen och lite miljöbilder som visar omgivningen och årstiden. På de flesta uppslag finns också en liten extra textruta där jag berättar lite mer i detalj om en vissa dag, händelse eller skeende (här har jag fått gräva i den egna dagboken).

Det finns några extra uppslag. Första månaden till exempel består av inte mindre än sju uppslag. Sen har våra resor (Tjärö, Stockholm och Gotland), julen och hans ettårskalas fått extrasidor också. Sånt vill man ju dokumentera noggrant

Det är nästan uteslutande foton men jag har med lite annat också, tex lappen som satt på Leons plastlåda på BB, brevet från Skatteverket som intygar namnet och hans pass med den roliga NOT ABLE TO SIGN-stämpeln. Det hade varit kul med fler sådana inslag, det är förvisso vardagliga saker, men om 10-20-30 år är det kanske kul att se.

Fotona ja. Tack gode gud för iPhonen! För utan den hade det blivit en betydligt tråkigare bok. För hur ofta orkar man släpa med sig stora, fina systemkameran egentligen (speciellt med en nyfödd bebbe som i sig kräver mer än ens fulla uppmärksamhet)? Fascinerande bra kvalitet på iPhone-bilderna! Jag har fuskat upp en del av dem rejält i storlek och visst, de är inte knivskarpa, men duger definitivt för en bok som denna.

Jag har inte lagt så mycket kärlek på bildredigeringen faktiskt. Där finns förbättringspotential till nästa bok, om det blir nån vill säga…

Den är klar!

Evighetsprojektet! Boken om Leons första år i livet!

92 sidor och 362 bilder!

Hurra!

Och jag känner mig otroligt nöjd. Många gånger tvivlade jag på att jag överhuvudtaget skulle ro i land detta (över)ambitiösa projekt men jag gjorde det faktiskt. Vi beställde två exemplar i första vändan och gav i present till Leons mormor och morfar, respektive farmor och farfar på gossens tvåårsdag i lördags. Nästa gång blir det en bok till honom själv också. Jag använde mig av Blurb och deras Pdf to Book-flöde. Det innebär att man laddar ned en plugin till Indesign och gör hela layouten där. När man är klar exporterar man till en pdf och laddar upp till Blurb som trycker och levererar boken. Full kontroll och en helvetes massa jobb Allt funkade finfint. Tänkte skriva ett inlägg där jag berättar lite mer i detalj hur jag tänkt och gjort men det kommer senare. Men några bilder till kan jag bjussa på för de som eventuellt är intresserade

Jag tycker det ska bli himla kul att lära mig mer om vektorer och vektorbaserad grafik, det är verkligen en bildungslücke för mig. Otaliga är de gånger då jag satt mig med Illustrator och försökt förstå hur vektorbaserad grafik är uppbyggd men misslyckats. Nu hoppas jag på en nytändning! Och jag slipper faktiskt Illustrator också eftersom kursmaterialet utgår från open source-programmet InkScape.

(känns dessutom bra att få damma av kategorin studier här på bloggen en si sådär 9 år efter avslutade högskolestudier )

I Sverige förlorar 14 barn och ungdomar om dagen en mamma eller en pappa i ett dödsfall. Många av dem har följt sina föräldrars dödskamp och studier visar att de här barnen ofta får psykiska problem senare i livet. För att möta de här barnen har en ny organisation startat, Randiga Huset huset heter den. Här möter människor som själva upplevt dödsfall sörjande barn och ungdomar. Musikern Jenny Bohman dog nyligen i cancer. Hennes efterlevande bestämde sig för att donera delar av intäkterna från Jennys senaste skiva till Randiga huset.

Lyssna på inslaget som sändes i Studio 1 idag:

Så här skriver Sara själv om sitt examensarbete:

Min pappa är blind. Han äger inga fotoalbum, men däremot ett stort antal kassettband med mängder av ljudinspelningar. Ljud som är hämtade från platser eller tillfällen han tyckt varit värda att föreviga. Min tolkning av det som är hans album har resulterat i ett verk om våra gemensamma minnen, som för min pappa är ljud och för mig är bild.

Fantastisk idé, åh vad jag går igång på sånt här! Heja Sara!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Var det sommaren som kom? Det känns så i alla fall. Vi har varit ute hela dagen, i trädgården eller på lekplatsen eller bilandes däremellan (med bobbycaren). Leon vill inte vara inne nuförtiden, han är verkligen en uteunge. Har fått släpa in honom vilt skrikande och fäktande till mat och sovstund. Själv känner jag mig sådär härligt trött som man gjort när man varit ute hela dagen. Huden i ansiktet stramar lite, har nog fått lite färg. Det är gött å leva

Här ute i förorten händer det inte så mycket spännande så man får ta vara på de tillfällen som ges. Sopbilen till exempel, som kommer varannan fredag, är en höjdpunkt i Leons liv

Lessen och kladdig är ord används frekvent här hemma, ofta i samband med måltider (Jag: Oj vad kladdig du är, nu måste vi tvätta av dig! Leon: Buuuhuuubuuhuu! Jag: Såjasåja, inte vara lessen nu).

Men var kommer apan ifrån?

Så här glad blir Leon när han ser en brevlåda som är tillräckligt lågt placerad för att han ska nå locket.

Solen skiner och barnet sover. Mannen är på kick-off med jobbet inklusive övernattning så jag roddar ensam skutan till söndag eftermiddag.

I går kom våren tillbaka till Skåne. Den gjorde ett kort besök för några veckor sedan också men sa April, april din dumma sill! och försvann igen. Förstärkningsplaggen åkte på – ända fram till igår. Men nu tror vi på’t!

Hämtade Leon vid halv fyra på förskolan och sen stannade vi ute nästan ända till läggdags. Leon körde bobbycar, åkte ruschelkana, sopade, gungade och sprang fram och tillbaka och smällde i grannarnas brevlådor.

Sen kom maken hem, nattade barnet och lagade fredagsfläskfilén. Sannerligen en trevlig eftermiddag och kväll!

Leon har varit hemma från förskolan hela veckan på grund av hög feber, hosta och akut bronkit. I tisdags fick vi hasta iväg till vårdcentralen för han andades så ansträngt att vi blev riktigt rädda. Doktorn ordinerade kortison som han fick andas in genom mask. Onsdag och torsdag sov han mest men idag var han ganska pigg och vi gick faktiskt ut en stund och njöt av det fina vädret. Peter och jag har turats om att vabba, hoppas verkligen detta var den sista långköraren för den här vintern!

Inte så bra kvalitét men ändock. Badrumsrenovering 2 är på gång, golvet är lagt och väggen som toastolen ska hänga på uppbyggd.

I Ut och gå är texten egentligen inte sammanhängande men orden är rytmiska och historien tydlig.

I Bebis gnällig är det en tydlig berättelse om en bebis som bygger med klossar, tornet rasar och bebisen blir ledsen. Leon lever sig verkligen in i historien och blir nästan lessen på riktigt när tornen rasar

Bokmal som jag är gläds jag verkligen över hans ökade intresse för läsning. Hoppas det håller i sig, jag vill läsa mycket för honom!

Fredagsmys i syrrans soffa i Lapplands Väsby.

Det blev ingen Stockholmsresa för Leon. Dom ringde från förskolan mitt i fredagsfrukosten med kollegorna och meddelade att han hade feber. Jag ilade hem och hämtade hem en varm, trött och hängig liten kille. Han somnade och sov tre timmar när vi kom hem. Lille plutt! Brottades lite med mitt samvete och mina en-god-mor-är-oumbärlig-känslor men sen bestämde jag mig för att åka ensam till syrran i Stockholm.

– Han har ju en far! sa syrran snusförnuftig när jag vacklade.

Självklart har han en far som kan ta hand om honom. Det handlar inte om det. Det handlar om min egen skruvade bild av ”den goda modern”. En god mor lämnar inte sitt febriga barn för att åka till Stockholm och förlusta sig en helg.

Så då är jag väl ingen god mor då. Men förhoppningsvis good enough.

PS/ Febern var borta när jag åkte./DS

Idag jobbar jag på Hem & Villa-mässan och representerar Malmö stad. Vår monter heter ”Malmö bygger” och här berättar vi om vilka byggprojekt som pågår runt i staden. Vi får en hel del andra frågor också, till exempel hur lång tomtkön är eller om grannen verkligen har bygglov för ditten och datten. Till min hjälp har jag två erfarna bygglovshandläggare, vilket är tur för mig som ”bara” är kommunikatör

Vi sänder live från montern via Bambuser också. Olika aktörer på Malmös bostadsmarknad berättar om sina ambitioner och pågående projekt. Kul är det iaf, många av mässbesökarna stannar till och vill veta mer om vad som händer i vår stad.

För att tillmötesgå kontrollfreak som mig, som mår dåligt om vi inte får bestämma format, typsnitt, sidmarginaler och exakt kerning i våra böcker, finns tjänsten Blurb. Här laddar man ned en plugin till Indesign, väljer bokformat och sen är det bara att börja layouta. Och det är väl ungefär där jag fastnat. Leon fyller snart 2 men boken om hans första år har ännu inte sett dagens ljus.

Men jag håller faktiskt på! försvarar jag mig energiskt med varje gång Peter lite retsamt påpekar det uppenbara. Nämligen att det förmodligen varit bättre att använda en fotoboktjänst med färdiga sidmallar. ”För då blir boken kanske färdig INNAN Leon tar studenten!”

Jag blir lika rosenrasande varje gång han säger så. Så nu ägnar jag varje ledig stund (nästan) åt BOKEN. Den ska i alla fall bli klar innan ungen fyller 2!

Inspirationen till detta blogginlägg hittade jag hos Linda, som använde en en fotoboktjänst med just färdiga sidmallar, men vars bok ändå inte är klar ännu. Orsaken till detta lite debacle ska vi inte prata nåt mer om just nu…

Sedan nyår är det nya giv. Jag lämnar två dagar i veckan och hämtar tre. Peter lämnar tre och hämtar två. Det ger oss båda lite större flexibilitet för att hinna med heltidsjobbets utmaningar.

Så långt att väl. Men hur går det då?

Tja… sådär tycker jag. Mornar är verkligen inte min prajmtajm. Jag är rätt grinig och vill helst vara för mig själv. Slipper jag prata med någon innan första kaffekoppen är det bra. Men så där funkar det ju inte de mornar jag lämnar. Då ska jag, morgonsurheten personifierad, duscha, fixa mig, klä mig och gossen, frukosta, packa allt mög som ska med till förskola respektive jobb, borsta våra tänder, krångla på gossen hans vinteroverall, cykla till förskolan, krångla av vinteroverallen, lämna utan att stressa och hinna till jobbet själv innan halv nio. Phew!

Men med lite rutin så ska väl det här funka också. De dagar jag lämnar slipper jag ju stressa hem som en gnu för att hämta iaf!

Phew!

Vad göra?

När jag känner mig osäker eller kass, då lyssnar jag på Knattetimmen i P4. Louise Hallin och Malin Alfvén bildar en tryggt lysande fyr av sunt förnuft när det känns stormigt i föräldrahjärtat. De tänker alltid på barnens bästa. Ofta blir jag varm och sentimental och kanske fäller en tår för att det är så oerhört vackert att höra dem försvara en blyg femåring eller en fyraåring som ljuger eller spädbarn som inte vill sova. Lösningen verkar alltid vara att lyssna på barnet, försöka förstå dess behov, att ge kärlek och inte tvinga eller pressa barnet.

De säger saker som att det inte finns någon metod som funkar på alla barn utan att varje barn kräver sin egen metod. Det är ju inga komplicerade råd och det är just det som är så rörande. Som orolig förälder är det som att själv få komma upp i famnen och bli påmind om att närhet och att bli lyssnad på löser de flesta problem.

Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att även personer utan kids kan ha behållning av Knattetimmen. Alla har ju varit barn, liksom.

Hela citat är knyckt ur Karolina Stenströms krönika Föräldrafällan i ETC.

Knattetimmen finns här.

Livet förändras sannerligen när man får barn. Amen.

Han hade trillat kvällen innan och jag tyckte han haltade lite efteråt men han var inte ledsen och verkade inte ha ont så vi sov helt enkelt på saken. När Peter och han gick upp dagen efter ville Leon inte ville stödja på benet och bara grät när Peter försökte sätta ned honom på golvet. Han fixade en läkartid på vårdcentralen och jag fick cykla hem i ilfart från jobbet och ta över så Peter kunde ta sig till sitt jobb.

Läkaren undersökte och klämde och hittade inga svullnader eller annat som kunde tyda på problem. Han tyckte allt såg fint ut tills jag satte ned Leon på golvet och han fick se hur den lille stackaren linkade runt. Förvisso med glatt humör men rejält vingligt och utan att sätta i högerfoten ordentligt. Vi fick en remiss till röntgen. Leon somnade i cykelsadeln på vägen hem och jag lyfte över honom till barnvagnen där han sov en timme. Under tiden brassade jag en lunchomelett till honom + åt själv och packade skötväskan med 100 bra-att-ha-grejer. ”Hittar dom nåt på röntgenbilderna skickar dom er till akuten” hade läkaren sagt och där kan man ju bli kvar läääänge tänkte jag så det är bäst att vara förberedd.

Peter stressade hem på lunchen och körde oss till sjukhuset. Vi hade en bokad tid till 13.50 men kom inte in förrän närmare halv tre. Väl inne i undersökningsrummet med den stora röntgenapparaten fick jag ett blyförkläde på mig och sen tog de tre bilder på Leons höft, knä och underben. På sista röntgenmomentet var han tvungen att ligga helt stilla på sidan vilket inte alls var poppis och han skrek som en stucken gris. En extra sköterska fick kallas in gör att hålla honom medans jag försökte få honom på gott humör. ”Vad stark han är trots att han är så liten! kommenterade hon. Efter ytterligare väntan fick vi svaret – inget syntes på bilderna.

Vi åkte lättade hem och åt upp akuten-matsäcken Leon linkar fortfarande lite på högerfoten men idag ser det mycket bättre ut än igår. Phew, vilken första VAB-dag!

Det är alltså barndomens längd som avgör hur smart avkomman blir. Och bästa citatet:

So, what’s it like to be a baby? It’s like being in love, in Paris, for the first time, after you’ve had 3 double espressos.

Ordet hemmet väcker känslor. På ett eller annat sätt har vi alla en relation till hemmet. För några av oss är det en trygghet, för andra en osäkerhet. Vissa tänker på inredning och ser hemmet som en statusmarkör, andra tänker på dammråttor och stress. Somliga ser sitt barndomshem framför sig och andra vardagslivet hemma. Och några av oss har förlorat sitt hem eller aldrig haft något. Hur tänker du?

Så beskrivs projektet Lyhört, ett sammarbetsprojekt mellan Stockholms stadsmuseum och Stockholms stadsbibliotek. Jag tycker det låter jättespännande, synd att jag inte bor i Stockholm längre. Men jag kan ju svara på frågorna ändå

Och titta, det finns en snygg blogg kopplat till projektet också!

Peter fick stanna hemma och natta Leon medans jag knallade på mitt livs allra första föräldramöte. Vi fick träffa rektorn som förutom vår förskola chefar över ytterligare två. Hon pratade om den nya läroplanen (visste jag inte ens att det kommit en ) och de mål som Malmö stad satt upp för förskolornas verksamhet. Sen fick vi sätta oss ned med fröknarna på Leons småbarnsavdelning. Det verkade som alla de andra föräldrarna kände precis samma sak som jag, dvs att de är helt suveräna och gör ett jättebra jobb med barnen. Känns så himla tryggt! Jag är verkligen glad att Leon fått plats där.

En av förskolelärarna berättade om Tecken till stöd för talet och gav oss kort introduktion. Det känns jättespännande och jag har redan börjat använda två av tecknen med Leon: äta och dricka. Han har inte börjat teckna tillbaka ännu men det har ju bara gått några dagar.

Vad gäller hans språkutveckling så hände en rolig grej igår. Hittills har han inte förstått om man bett honom hämta en leksak eller nåt liknande men nu testade jag att be honom hämta min telefon som låg på golvet mellan oss och han gjorde det! Han plockade upp telefonen och knatade över till mig med den! Stort, så här bra har vi inte förstått varandra tidigare

Nu för tiden vaknar Leon oftast någon gång mellan 06 och 07, i dag blev det 06.45. Efter en flaska välling kan han tänka sig att somna om, speciellt om han får ligga och gosa bredvid sin pappa, men i morse ville han upp direkt efter flaskan. Han och jag underhöll varandra ett par timmar och strax efter 09 började han bli trött igen. När han var yngre sov han sin förmiddagslur då men nu försöker vi följa förskolerutinen, dvs sovstund kl 12.00.

Men det är svårt att aktivera en trött Leon hemma, han blir ofta klängig, vill inte leka själv och ibland supergrinig. Då är det bättre att gå ut.

Sagt och gjort, jag stoppade ned honom i cykelsadeln och cyklade bort till Rörelselekplatsen. Solen kom fram ur morgondiset under cykelturen och när vi kom fram var det varmt och mysigt. Det var länge sedan vi var där, i början juni tror jag det var. Då kunde han inte gå och hade inte så stort utbyte av alla de roliga lekredskapen. I dag däremot testade vi både hoppmattan, balansstenarna och den snurriga gungan. Sen grävde vi såklart lite och gungade vanlig gunga och åkte rutschkana. Rörelselekplatsen är verkligen en fin lekplats med grejer för barn i alla åldrar. Det finns en häftig klätterställning också men den får han växa till sig lite innan vi prövar.

Strax efter 11 käkade vi lite mellis. Leon verkade fortfarande ganska pigg men jag tog det säkra före det osäkra och packade ihop våra grejer för att åka hem. Jag ville inte att han skulle somna på cykelsadeln utan hemma i sin säng. Vi cyklade iväg, Leon grymtade till då och då där bak men ungefär halvvägs hem tyckte jag plötsligt att det blivit märkligt tyst. Jag stannar cykeln och vänder mig om: Leon sover som en liten gris i sadeln! Jag snor hans napp (grym mamma!) och tänker att då kommer han definitivt att vakna – men icke! Han sover hela vägen hem och fortsätter sova när jag bär in honom, klär av honom ytterkläderna och lägger honom i sängen. Snacka om trött kille! Nu får vi se hur länge han sover efter detta spännande äventyret!

Bakom den hiskeliga väggen hittade vi ett litet krypin. Här blir det en fin hylla där vi kan parkera schampo, tvål och sånt man vill ha nära i badkaret.

Här var golv och golvbrunn en gång i tiden.

Här satt handfatet.

Och under badrumsskåpet hittade vi en hälsning från C. Martinsson som förmodligen var den som gjorde förra badrumsrenoveringen den 15 april 1975.

Här stod toan tidigare. Vi flyttar avloppet in i krypinnet bakom badrummet för att få in en vägghängd toastol.

Men först måste väggen till krypinnet ned!

Först några förebilder

Blått ytterst, vitt i mitten och rosa innerst.

Jag gräver.

Alla tre på plats.

Närbild på den blåe clematisen.

Vi gjorde en rabatt framför källarfönstren också där mamma petade ned otaliga tulpanlökar.

Clematisen inne i hörnet och tulpanlökarna framför källarfönstren. Så om alla mina nya kompisar överlever den skånska vintern får vi en färgrann framsida på vårt lilla radhus!

Kakeljakten fortsätter. Den här fina uppsättningen hittade vi igår på Kakelcentralen.

Imorgon är det skarpt läge för Leon. Peters föräldraledighet är slut, han går tillbaka till jobbet på Kullander och jag ska såklart också till jobbet, men det är ju inget nytt. Vad som är nytt däremot är att jag från och med nästa vecka går ned i arbetstid från 100 procent till 80 procent. Jag kommer vara ledig varje onsdag från och med nu, vilket betyder att Leon bara behöver gå i förskolan fyra dagar i veckan.

Jag hoppas det blir bra för oss allihopa. Jag får njuta av lite längre av föräldraledigheten (så här i efterhand känner jag att 6 månader är i kortaste laget att vara hemma) och Leon får ett brejk mitt i veckan.

Åhå, en kylskåpsmagnet!

Kan den inte stå på högkant? Konstig modell!

Buuuäääh!

Tvätta händerna har jag inte tid med, det är så roligt att skvätta vatten!

Leon är väldigt intresserad av sopsortering, bådar gott inför framtiden!

Tittut!!!

Leon badpojken. Observera den fantastiska våtrumstapeten som snart är ett minne blott!

”Mamma” och ”pappa” går sedan några veckor att urskilja ur Leons bludder. ”Titta” tror jag mig ha hört också och förskolepersonalen hävdar att han säger ”akta”. Kan man ju undra vem han har snappat upp det av?

På förskolan arbetar de med tecken som stöd till talet eftersom en del av barnen inte har svenska som modersmål. ”Bli inte förvånad om Leon kommer hem och tecknar snart” sa en av förskollärarna. Jag tittade ju lite på det i våras men kom aldrig igång och nu trodde jag det var för sent, att Leon var för gammal, men tydligen inte. Som språkintresserad jublar jag åt ett sådant initiativ och det ska bli väldigt spännande att se hur förskolan arbetar med detta.

Hittade föresten en bra översikt över barns språkutveckling från 0–3 år.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Efter att ha småpratat med personalen och de andra barnen en stund reste jag mig för att gå. Leon lekte på golvet bredvid mig. Jag kramade honom och sa hej då och försökte sätta ned honom på golvet men han ville inte släppa mig. Han började gråta och en ur personalen tog honom i famnen för att trösta. Han sträckte sina knubbiga armar mot mig och såg helt förtvivlad ut, han som knappt blinkat när Peter lämnat honom förra veckan.

Jag kände mig helt oförberedd! Allt hade ju gått så bra hittills! Jag höll på att börja lipa själv men stålsatte mig, vinkade och gick ut genom dörren. Så fort jag stängt grinden kom tårarna och jag grät hela vägen hem. Det var fruktansvärt! Sen ringde jag och fick prata med en ur personalen som försäkrade att han inte varit ledsen särskilt länge och nu var glad igen.

Tre timmar senare hämtade jag honom. Han blev jätteglad att se mig men släppte mig snart och fortsatte leka. Jag satt kvar och pratade lite med fröknarna, de intygade att det oftast är känsligare när mammorna ska lämna men att det brukar gå över ganska snabbt.

I dag stannade jag lite längre och tajmade så jag kom ungefär 20 minuter innan frukost. Leon lekte i närheten av mig och kom förbi då och då och ville upp i famnen. När det var dags att äta travade han iväg med en av fröknarna, satte sig fint vid bordet och började äta. Rummen är byggda i vinkel så jag kunde tjyvkika lite på honom från min plats i lekrummet. Han verkade inte alls bekymrad över att inte jag följde med ut i matrummet så efter en liten stund tassade jag iväg.

I dag känns det mycket bättre

Hittills har han varit max två timmar i taget på förskolan. När han har kommit hem har han varit helt slut och sovit middag 2-3 timmar. Nästa vecka ska han och de andra inskolningskillarna vara där upp till 5 timmar om dagen så dom både hinner äta frukost, lunch och sova middag.

”Det är så skönt när papporna skolar in, det blir så mycket lugnare då” undslapp sig en ur personalen till Peter. Jag tror dessvärre det kan stämma, jag är mycket mer hönsig än Peter. Får se hur det går nästa vecka när jag kommer hämta och lämna tre av dagarna!

Nix, jag fick varken styr på träningen eller matlagningen eller nåt annat heller för den delen. Vi sov bort halva förmiddagarna och jag pressade mig med nöd och näppe ut på några joggingturer. Missnöjdheten gnagde inombords.

Så börjar jag jobba. Spenderar 8 timmar av min vakna tid på kontoret istället för pillandes min egen navel och vips – har jag helt plötsligt tid för tre träningspass under första jobbveckan efter semestern.

Hur fasen går det ihop?

Jag tror jag vet svaret. Det stavas R-U-T-I-N-E-R.

Jag mår bra av rutiner. Punkt.

Leon är på väg ut i stora världen.

Igår kom kallelse och schema från Leons förskola. Inskolningen börjar 15 augusti. Jag började lipa när jag läste brevet – ska min lilla bebis börja på förskolan och vara borta från mig och Peter hela dagarna? Jag kan inte fatta det!

Första året med Leon har gått jättesnabbt. Det är en satans klyscha men ack så sann. Nu står han, går längs bordskanten och soffan, stolpar runt med sin gåvagn, vinglar några sekunder utan stöd och börjar nog gå på riktigt snart. Han snackar, dadadadad och tatatatata, och vinkar till allt och alla hela tiden. När han skrattar låter han som Kalle Anka.

Och snart ska han börja förskolan, min lilla bebis…

Är handtaget höj-/sänkbart utöver ”flippfunktionen”?

Nej.

Hur högt över marken är handtaget i högsta läget? (Vi är långa ) Visa gärna en bild på vagnen med handtaget i högsta läget!

Så här ser vagnen ut när handtaget är uppfällt som högst. Då mäter det 110 cm över marken (till övre kanten). Maken, som är 1,86, tycker de är bekväm men bedömer att man inte kan vara så mycket längre än honom och fortfarande tycka att det är ok.

Hur bred är den över bakhjulen?

62,5 cm.

Jag vill spara den här känslan och ta fram nångång när det inte är lika kul att springa. Så här ska det kännas!

Men går man ut på en kvällspromenad mitt stan möter man alla sorters människor. Det är folk överallt. Mest vuxna förstås, citylivet tillhör dem. Här i förorten är det lite tvärt om. Här är det fler barn och ungdomar ute än vuxna. På en kvällspromenad till lokala Coop för att köpa mjölk möter man i princip bara mopedburen ungdom samt hundägare.

Och motionärer, dom får jag inte glömma! Vi bor ju alldeles i närheten av Bulltofta rekreationsområde och många kvällsflanörer är på väg dit eller hem därifrån. (Bra för den egna motionsmotivationen faktiskt!)

Dessutom rör jag mig längs nya stråk i själva staden, när jag väl är där, eftersom vi flyttat ut till andra sidan Malmö. Förut hängde jag mest väster om Södra Förstadsgatan, Gågatan från Stortorget och upp till Triangeln, Davidshall, Slottsparken, Pildammsparken, Kronprinsen och ned mot Ribban. I och med flytten har tyngdpunkten i mina hoods förflyttats mot Amiralsgatan-Bergsgatan samt Värnhemstorget, en del av Malmö som jag väldigt sällan besökte innan. Här finns nya saker att upptäcka, köpcentrat Entré till exempel. Eller Norra Sorgenfri som just nu ser ut som en ruffig del av New York (se till exempel här) men som inom några år kommer genomgå en metamorfos.

Nåväl, det här inlägget blev lite flummigt men det bjussar jag på

Här är min träning.

Vem vinner? Och ännu viktigare – vad blir vinsten?

Den lilla figur som nu går mot året är konstruktiv, nyskapande, fantasifull och entusiastisk på ett sätt som kommer att blomma i över ett år.

Den tid kommer sedan aldrig tillbaka.

Aldrig är människan lika förutsättningslös, fördomsfri, oförtäckt nyfiken och genomsyrad av ren, äkta livslust som nu.

Jag ska tänka på det nästa gång jag brottas med Leon i ett försök att få byta blöja

Man kan åka Koelstra Latinique på olika sätt. Till exempel med fötterna i vädret

Äntligen kommer den utlovade recensionen av Koelstra Latinique (tack för påminnelsen).

Jag är väldans nöjd med vårt köp. Jag ville ha en trehjuling med vändbar sits, vilket inte visade sig vara en så vanlig kombination. Fick tips via en kompis kompis om den holländska vagnen Koelstra Latinique som vi sen köpte från en tysk webbshop. Den säljs hos Babyland i Sverige men där är den lite dyrare. Vagnen anlände i delar i låda och monteringen gick enkelt.

Fördelar

Lätt – Vi bodde i lägenhet tidigare och släpade den upp och ned för 10 trappsteg vilket funkade bra och en dröm i jämförelse med vår gamla pansarvagns-modell.

Enkel att fälla ihop – Har man sitsen bakåtvänd måste den lyftas av innan vagnen fälls ihop. Sitsen tar man loss genom att trycka in två klickfästen och sedan lyfta rätt upp. När man ska fälla vagnen drar och trycker man i ett enkelt handgrepp på chassit så fälls den ihop. Vagnen blir ganska platt men lång.

Enkel att byta från bakåtvänd till framåtvänd sits. Bara att klicka ur, vända och klicka i.

Fullt liggläge. Vår lille kille är inte så förtjust att sova i vagnen överhuvudtaget men han har godkännt liggläget iaf

Rymlig varukorg – Kanterna är inte så höga men man får in förvånansvärt mycket. Vår tidigare vagn var värdelös, där fick man knappt in ett kuvert i varukorgen.

Stora hjul – både dom stora och dom små hjulen känns rejäla, vilket jag tycker känns bra. Funkar hyffsat även i terräng.

Nackdelar

Två hjul i bredd framtill ger ökad stabilitet men ibland när dom hamnar på tvären kan den bli lite svårmanövrerad. Lyfter man framhjulen hamnar de rätt igen så det är inget stort problem.

Maken tycker det är jobbigt att lyfta av sitsen när vagnen ska fällas ihop.

Sufletten är lite kort, jag hade gärna sett att den var lite längre. Dels för att ge bättre solskydd men också för att det ska gå att hänga för en filt om det behövs lite avskildhet för att kunna somna. Nu hamnar filten nästan precis i ansiktet om barnet sitter med ryggstödet i översta läget. Kanske finns det förlängare till sufletten? Får kolla på det…

Övrigt

Vi nästan bara haft sitsen bakåtvänd men har man den framåt finns det ett fint fotstöd att ha fötterna på när barnet är lite större. Vi har heller inte testat liggkorgen utan började med vagnen när Leon var 6 månader. Har hört att den är rätt tung och otymplig och att det funkar med en separat mjuklift också. Det får vi testa med nästa unge!

Frågor?

Skriv i kommentarerna!

Efter två intensiva helger, hela förra helgen med flytten och denna helgen med påhälsning från Stockholm, påskfirande, soffköp, multikalas för Peter, min mamma och syrra samt femårskalas för Majken, använder vi annandagen till att pusta ut lite.

*phew*

Vi trivs fantastiskt bra i vårt lilla radhus. Solen skiner på verandan, fåglarna sitter i våra tre hängbjörkar och kvittrar och Leon har fått eget rum där han sover som en stock. Min teori om att vi störde varandra när vi sov i samma rum verkar med andra ord stämma

Se fler bilder från flytten!

Mina föräldrar + syrran, hennes sambo och tre vovvar firar påsken med oss i nya huset. Inomhus är det fortfarande rörigt värre så det är roligare att vara utomhus. Långfredagen spenderades alltså i trädgården, ja för vi har ju en sådan nu! Leon kröp på gräs för första gången, provsmakade lite och snattade pinnar från hundarna. Vi käkade gott och njöt av sol och värme på det fina trädäcket. Tror till och med jag fick lite färg på min vinterbleka lekamen.

Sex veckor kvar till Göteborgs-Varvet!

Egentligen är det vansinne av mig att delta. Jag borde ta det lugnt och fint och öka sträckorna långsamt för att inte dra på mig några skador, löparknä till exempel som ju inte var särskilt roligt. Men jag kommer försöka ändå, envis som en röd gris…

Drömmer om löparläger i Monte Gordo 2012 också. Det vore verkligen en morot att se fram emot

Jisses! Och detta utspelade sig 2008, inte 1958 som man kanske skulle kunna tro.

Hoppas Leon och Peter fick fin kontakt i dag på däcksverkstan!

Vi är på besök i Peters föräldrahem i Stengölsmåla, Blekinge. Här har snön inte försvunnit! Vi tog en låååångpromenad på 2,5 timme.

Leon lattjar med farfar.

Sen var det dags för lördagsbad.

Och torr handduk hos farmor. Phew, vilken dag!

Var går områdesprogrammen ut på?

– Ytterst handlar det om att alla Malmöbor ska ta del av samma välfärd. I dag har vi stora skillnader mellan olika delar av staden. Limhamn-Bunkeflo och Västra innerstaden har Lomma-Vellinge-stuk med hög förvärvsfrekvens och höga skolbetyg. Sedan har vi glassiga Centrum med en ung befolkning. Husie påminner om Staffanstorp och Svedala. Sedan har vi områden mitt i staden med låg förvärvsfrekvens, trångboddhet och ganska svaga studieresultat. Allt det här hänger samman. Malmö är en helt annan stad än Stockholm och Göteborg. Här finns problematiken långt inne i staden. Då borde man ha förutsättning att integrera bättre. Ändå har det blivit som isolerade öar i staden.

Jag förstår jämförelsen Limhamn-Bunkeflo/Västra innerstaden med Lomma/Vellinge. Men inte den mellan Husie och Staffanstorp/Svedala…

Varför jag undrar? Det är ju till stadsdelen Husie vårt flyttlass går nästa månad och man vill ju gärna veta var man hamnar

Efter jobbet i fredags stack Leon och jag ut på en promenad. Det var kallt och blåsigt men soligt. Vi gick ned till Västra hamnen och såg solen gå ned över Öresundsbron. Under tiden fixade Peter veckohandlingen och påbörjade middagen. Helt okej start på helgen

På lördagen jobbade jag i Malmö stads monter på Hem & Villamässan ute på Jägersro. Det var riktigt roligt! Många kom fram och hade frågor om var och vad som byggs i vår stad.

Efter mässan åkte vi direkt till Glumslöv för att fira Leons kusin Wilmer som fyllde 7 år. Hipp hipp hurra!

Vi kalaspromenerade en sväng för att få ned tårtan och Leon fick åka skrinda. Han somnade som en stock!

På söndagen städade vi och fejade inför visningen av vår lägenhet. Leon och jag tog en lång promenad längs Ribban och Peter stack och tränade.

Sen var vi så trötta att vi fick vila en timme.

Efter middagen hängde Leon och jag med Irma, Lina och Röda Renen.

Här på bloggen är det stilltje  som ni märker. Men i det analoga livet utanför internet händer det grejer! Igår gifte Peter och jag oss och titulerar oss numera herr och fru Esse. Inte illa va?

Jag blev aldrig arkitekt, betygen räckte inte till. Men kärleken till hus och byggnader försvann inte vilket kan skönjas både i min bokhylla och bland kurser och föredrag jag gått på under åren. När jag bodde i Stockholm fanns det massa intressanta kurser om stadsbyggnad på ABF, en del till och med som bussexkursioner. Minns att jag var ute och tittade på Södra Ängby och radhusområdet Atlantis i Vällingby där Olof Palme bott. Här i Malmö verkar det också vara ABF som har det bästa kursutbudet för arkitekturintresserade men här har jag inte fått tummen ur och gått nån kurs ännu. För ungefär ett år sedan var jag dock på Stadsbiblioteket och lyssnade på Tyke Tykessons föredrag ”Malmö i skimmer och skugga” som handlar om byggandet i Malmö sedan 1945.

Jag har aldrig riktigt släppt arkitekttankarna och då och då har jag funderat på om jag faktiskt skulle ta och skola om mig. I dag finns det ju fler alternativ än de tekniska högskolornas arkitektlinjer, man kan till exempel läsa fysisk planering i Karlskrona eller urbana studier här i Malmö.

Men… nu känns det inte som jag behöver det. I mitt nya jobb som webbredaktör på Stadsbyggnadskontoret i Malmö kommer jag kunna grotta ned mig hur mycket jag vill i arkitektur, stadsplanering och byggande. Med risk för att låta klyschig så känns det som att cirkeln är sluten. Det har tagit några år men nu är jag på rätt plats. Amen!

PS/ Och eftersom ni kan läsa detta har jag dessutom överlevt första veckan på nya jobbet. Återkommer med rapport /DS

1. Med bökande bebis i vår säng där jag ideligen skulle bli väckt ur min skönhetssömn.
2. Utan bökande bebis i vår säng som istället sover lugnt och stillsamt i sin egen säng, liksom jag i min.

Det kändes inte svårt att välja alternativ 2.

Nu när jag har barn inser jag att alternativ 2 inte existerar. Alternativet till ha bebisen i den egna sängen är istället att springa upp 20 gånger varje natt, trava bort till bebissängen och putta i napp, vyssja, lägga på täcke eller vad nu som felas.

Det är med andra ord lättare att ha bökande bebis i vår säng än att ha den 20 steg bort. Och nån skönhetssömn blir det ju ändå inte tal om…

Damn, där föll en av mina principer! Undra hur många fler som kommer visa sig icke-funktionsdugliga innan Leon fyller 18

”Jag trodde Rosengård var Malmö. Jag fattade inte att det bara var en del av staden.”

Så sa en före detta kollega till mig. Han är uppvuxen i Västerås men vistades ofta i Rosengård där han hade många släktingar. Han sätter liksom fingret mitt i prick. Malmö är förvisso mer än bara Rosengård men Rosengård är Malmö. I Malmö hör stadskärnan ihop med sina förorter, det är inte 7 kilometer granskog emellan som i Stockholm (det där om granskogen skrev Per Svensson i nån bok nånstans men jag snor det rätt av).

Malmö är överblickbart. Greppbart. Kanske är det därför jag älskar Malmö? För att det är precis tillräckligt stort för mig?

Min nya chef som heter Gunnar Christer Larsson och är stadsbyggnadsdirektör i Malmö har förresten börjat blogga om stadsutveckling i allmänhet och Malmö i synnerhet. Så passande!

Ett osminkat snapshot från första veckan hemma med Leon. Som sagt, jag sprang mest runt i trosor och bh känns det som men här har jag i alla fall lyckats få på mig ett par byxor.

Juli

Nu är Peter och jag alltså föräldrar. Stort! Vi stannar några dagar på BB och åker sedan hem med vår skatt. Overkligt, läskigt och underbart på samma gång. Den första månaden blir en berg och dalbana i skratt och tårar, i alla fall för mig som kämpar med amning, svettfloder och hormonstormar. En värmebölja sveper över Sverige och det känns som jag spenderar hela månaden sittandes ammande i soffan endast iklädd trosor och bh. Leon skriker och vi tror att han har magknip och fruktar kolik men det visar sig att han är hungrig helt enkelt. Jag måste amma var tredje timme dygent runt igen men han går ändå inte upp tillräckligt i vikt och jag känner mig som en usel mor. BVC beordrar att amningen ska drygas ut med bröstmjölksersättning. Jag börjar få återkommande mjölkstockningar vilket är mycket smärtsamt. Som tur är har Peter semester så vi är i alla fall två hela tiden. Almedalsveckan rullar förbi på teven och Peter nämner att han aldrig varit på Gotland. Vi bestämmer oss för att åka dit på höstsemester. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin avgår och Gudrun Schyman eldar upp massa pengar. I övrigt tror jag inte det hände så mycket nytt i världen, i alla fall inget som var tillräckligt intressant för att leta sig in i min bebisbubbla. Farmor Kerstin och mormor Angela rycker in och bor hos oss några dagar i taget för att stötta. När finalen i fotbolls-VM spelas äter Peter och jag tillsammans framför teven – den för gemensamma måltiden sedan Leon fötts. Första bilresan, undantaget hemresan från BB, går till Ålabodarna för att visa upp Leon för Linda, Lennart och barnen. Sen tuffar vi till oss och sista helgen i juli åker vi ända till Stengölsmåla (18 mil) för att hälsa på Peters föräldrar. Jag packar som en galning för att få med allt och oroar mig för den långa bilresan men allt går bra. Leon sover nästan hela vägen och vaknar bara för ett blöjbyte vid Ekerödsrasten.

Klart Leon ska ha en egen badge på sin första unconference!

Augusti

Mina fantastiska föräldrar campar på Sibbarp hela augusti för att få hänga med Leon. De hjälper oss med massa saker i lägenheten också: storstäda, skruva i handtag på sovrumsgarderoberna, fixa lister i vardagsrummet, hänga upp lampor, tvätta, skruva ihop ikeamöbler och städa källarförrådet. De går också långa promenader med Leon så jag ska få chans att ta igen lite sömn. Peters mormor Brita går bort 82 år gammal och vi åker på begravningen som sker i Ringamåla kyrka. Vi deltar mot förmodan i Sweden Social Web Camp på Tjärö. Leon är då sex veckor gammal och bor på vandrarhem för första gången i sitt liv. Jag drabbas tyvärr av mjölkstockning ute på ön och spenderar halva tiden gråtandes på rummet med ena tutten i en bröstpump men Leon och Peter har kul. Och en workshop hinner jag faktiskt med, på rubriken ”Malmö – Interactive Capital of the World” vilket ju känns passande med tanke på mitt nya jobb. Mjölkstockningarna förvärras och jag går till amningsmottagningen på Kvinnokliniken. Efter mycket vånda beslutar jag mig för att börja trappa ned på amningen och övergå till bröstmjölksersättning. Faster Moa börjar på sjuksköterskeprogrammet på högskolan i Kristianstad. Vi går på återträff på föräldragrupen från MVC och jag går på efterkontroll och får beskedet att allt ser finfint ut. Jag tränar lite Indoor Walking på Friskis och känner mig euforisk över att kunna träna. Ser Tomas Andersson Wij på Malmöfestivalens sista kväll tillsammans med kompisen Lina. Det är första gången jag är bort från Leon för att bara roa mig.

Det är viktigt att Leon förstår hur viktigt det är att rösta.

September

Vi går på ettårskalas hos Irma, dotter till kompisarna Lina och Benoit. Jag stämmer träff med barnmorskan som skötte nästan hela förlossningen men som missade finalen eftersom det blev skiftbyte precis i samband beslutet om kejsarsnitt. Jag vet ju ungefär vad som hänt men hon visar pedagogiskt med ett bäckenbotten i plast och en bebisdocka hur Leon legat, vad det som kallas värksvaghet innebär och varför de till slut bestämmer sig för att förlösa honom med kejsarsnitt. Trots att jag målat upp kejsarsnitt som ett av mina katastrofscenarier innan förlossningen känns det inte alls så efteråt och jag vill tacka henne för ett gott samarbete. Farmor Kerstin och mormor Angela kommer på hälsar på några dagar var. Vi hänger en dag med kusinerna Wilmer och Majken. När Leon är 11 veckor gammal går vi till Öppna förskolan på Familjens hus för första gången. Det blir många nya intryck och efteråt sover han 6 timmar (!). Vi testar babycafé på St Paulikyrkan också men det var inget för oss. Jag är uppe på nya jobbet för första gången. Leon är med såklart och sover sig igenom ett två timmar långt möte vilket imponerar på kollegorna. Jag ammar nu morgon och kväll och ger Leon bröstmjölksersättning till de övriga målen. Jag drabbas inte av några fler mjölkstockningar och bestämmer jag mig för att fortsätta amma två gånger per dygn. Den 15 september har Peter och jag har varit förlovade i 4 år och den 20 september fyller jag 37 år. Vi firar mig hemma och jag får en bland annat en iPhone4! Wow, vilken present! Dagen efter är valdagen och vi röstar så fort röstlokalen på Borgarskolan öppnar och åker sen direkt till Oskarshamn och tar färjan till Gotland. Vi följer valvakan från vår stuga i Burge och vaknar upp till ett nytt land där ett parti med rasistiska rötter tagit plats i Sveriges riksdag. Under veckan kuskar vi runt på en ö som gått i vinterdvala. Vi tar det ganska lugnt och vädret är mestadels soligt och höstfint. När vi kommer hem hämtar vi ut Leons första egna pass och firar hans tremånaders dag.

Ta en bild på vårt nya hus, sa jag kaxigt efter att vi varit på visningen. Men då visste vi inte att det faktiskt skulle blir så också. Nu är huset vårt!

Oktober

Vi åker till Hamburg och firar Leons morfars faster som fyller 75 år. Ett ypperligt tillfälle att visa upp guldklimpen för den tyska delen av Müller-klanen. Leon och jag åker buss för första gången. Resan går till Bunkeflostrand och Mariko och Måns som lämnat Regemenstgatan för hus med egen trädgård. Vi nacktränar och sitttränar och Leon slickar på ett smörgåsrån för första gången. Janne och Aleksandra kommer till Malmö och vi fikar på Slottsträdgårdskaféet. Farmor kommer på besök. Leon får en egen bumbo. Peter fixar ny cykel efter den som blev stulen i våras. Jag läser Jon Kabat-Zinns ”Vart du är går är du där” och går en kurs i mindfulness och stresshantering på Folkuniversitetet. Som föräldraledig känner jag mig inte så stressad men det är något jag har velat göra länge men inte tyckt mig ha tid med. Som sagt… Jag börjar träna barnvagnsgympa i Pildammsparken och gräver fram pulsklockan och testar löpsteget. Utmanar mig till att springa tre gånger i veckan under de kommande fem veckorna. Ytterligare en svensk soldat omkommer under tjänstgöring i Afghanistan. Jag åker ut till Limhamns Folkets hus för att lyssna på föredraget ”Ge ditt bar 100 möjligheter istället för 2″. Vi fortsätter att gå på Öppna förskolan på Familjens hus. Peter tar ut semester på fredagar och vi börjar på babysim med Leon. Spännande! Jag börjar tappa hår, varenda gång jag borstar mig lossnar en hel hårboll. I slutet av månaden börjar jag rensa ut storlek 50 och 56 ur Leons garderob eftersom han nu är på väg mot 62 och 68. Jag kör bil ensam med Leon för första gången. Resan går till Ålabodarna. Ditvägen går finnemang men på hemvägen skriker han som en galning mellan Landskrona och Lomma. Förmodligen känner han sig ensam där bak i baksätet trots att jag sjunger Idas sommarvisa om och om igen för honom. Efter ytterligare en mardrömsresa kollar vi upp det här med airbaggen och det visar sig inte finnas någon i framsätet. Leon flyttar fram och bilresorna blir omedelbart mer rofyllda. Jag gnäller och gnäller över vår tunga och otympliga barnvagn som jag släpar upp och ned för trapporna i vårt fina men opraktiska innerstadshus byggt 1936. Vi tittar på ett radhus i Bulltofta i östra delen av Malmö och blir så förälskade att vi lägger ett bud. Farmor Kerstin och farfar Michael åker på semester till Gran Canaria en vecka.

Leon träffar fina kompisen Åsa för första gången.

November

Efter en rafflande budgivning är radhuset på Pärongatan vårt! Jisses, så blev vi husägare! Och vi som precis renoverat köket i lägenheten. Det känns både kul och knäppt på samma gång. Vi spenderar en lugn helg i mitt föräldrahem i Gråbo. När helgen är slut får Peter ta tåget hem till Malmö och Leon och jag fortsätter upp till Trollhättan för att hälsa på goda vännerna Åsa och Tomas och deras tre barn. Där har det redan snöat! Vi myser i två dagar och Leon testar bland annat på att sitta i en riktigt stol för första gången. Sen åker vi hem till Malmö igen. På hemvägen sover vi en natt till i Gråbo och hinner träffa min gamla barndomskompis Linda också. Jag oroar mig lite för att köra de 30 milen själv med Leon i bilen men det visar sig vara helt onödigt för han sover hela vägen. I höjd med P-hus Anna i Malmö börjar han gasta men då är vi  ungefär 400 meter hemifrån. Vi påbörjar utrensning och städning av lägenheten för att kunna sälja den. Ställer massa möbler i ett hyrt förråd och stajlar om hemma med nya designmöbler. Det tar oerhört mycket kraft och ork! Löpningen går åt helvete, jag har helt enkelt inte ork att ta tag i träningen under tiden vi håller på med lägenheten. Leon upptäcker att det går att rulla från rygg till mage men blir förbannad när han inte kommer vidare. Jag börjar läsa Jesper Juuls bok ”Ditt kompetenta barn”. Vi server Leon hans första smakportionen: potatis- och palsternackspuré vilket blir succé. Jag börjar leka i iMovie och gör några filmer. Vi firar första advent i Stengölsmåla och Peter provjobbar som föräldraledig när jag förlustar mig med nya kollegorna en heldag i Køpenhavn. Vi ser Bob Dylan-utsällningen på Statens Museum fur Kunst och äter jullunch på Skuespilhuset.

Leon hade varit snäll för han fick massa klappar av tomten.

December

Mormor Angela kommer på besök och följer med på både babysim och till Öppna förskolan. En av kvällarna hon är här passar Peter och jag på att gå på bio tillsammans. Det är första gången vi är ute tillsammans – utan barn – sedan Leon föddes. Peter valde film och det blev ”Harry Potter och dödsrelikerna, del 1″.  Efter mormor kommer Kungen för att inviga Citytunneln. Leon och jag flyger upp till Stockholm och stannar en hel vecka hos moster Anna. Jag är jättenervös för flygresan men det går finfint. Leon får träffa hundar för första gången i livet (syrran har en liten nätt flock på fyra stycken). Vi passar på att hänga med lite andra kompisar när vi ändå är i Stockholm och åker pendeltåg, bussar och tunnelbana kors och tvärs mellan Upplands Väsby, Vasastan, Årsta, Ängby och Blackeberg. Vi passar på att bada några gånger i Anna och Oskars fina badkar också, hemma är det ju så illa ställt att vi bara har dusch. När vi kommer hem till Malmö börjar det snöa och det verkar aldrig sluta. Kaos i tåg- och biltrafiken såklart. Jag trappar ned på amningen från två gånger per dygn till en gång per dygn. Går på möte och julfest på nya jobbet. Vi visar lägenheten för femtioelfte gången men får den inte såld. Det blir nya tag efter nyår. Nervöst! Fyra dagar innan julafton är det dags för Leons sexmånaderskontroll på BVC och allt ser bra ut. Samma dag drabbas både han och jag av en mild variant av vinterkräksjukan och däckar. Leon piggnar till ganska snabbt men jag mår bra först på juldagen. Julen firas traditionsenligt i Stengölsmåla. Mina föräldrar är också där men syrran och hennes sambo måste stanna hemma eftersom Anna blir jättesjuk. Årets sista stora inköp blir en ny fräsig barnvagn till Leon eftersom jag vägrar släpa vår gamla skruttvagn mer. Peter jobbar i mellandagarna och Leon och jag får roa oss på egen hand. Jag börjar så smått inse att min föräldraledighet är på väg att ta slut. Är både glad över att få börja jobba igen och lite sorgsen över att denna tid hemma med Leon snart är över. Nyårsafton firar vi hemma i sällskap av goda vännerna Anja och Alex.

På årets näst sista dag pulsar vi igenom de ohemula snömängderna i Slottsparken med Sara och Gry.

Soffmys i Upplands Väsby på nyårsnatten.

Januari

År 2010 inleds i Stockholm där vi firar nyår tillsammans med Anna och Oskar och hundarna. Jag är gravid i vecka 16 och magen börjar så smått synas. Kommer igång med gravidträning både på gymmet och Friskis. Jag lider av dåligt järnvärde och käkar Niferex som får magen att förvandlas till en gasballong. Har också en väldigt irriterande nästäppa som sakta men säkert förvandlar mig till en nässpraysjunkie. Peter får ett gallstensanfall och vi tillbringar en orolig lördagnatt på akuten innan han får en spruta smärtlindring och skickas hem med uppmaningen att kontakta sin husläkare för utredning. På jobbet arbetar jag med en debattsajt men det går trögt. Folk är inte så sugna på att tycka till om säkerhet som vi trodde. Peter och jag köper nya fina sängar med tempurmadrass och säljer våra gamla sunkiga Ikeasängar till överpris på Blocket. En snöstorm drar in över Skåne och Spyker köper SAAB från GM. Jag ser Det vita bandet på bio, Carmen på teater och Disney on Ice på Malmö Arena. Lyssnar också på det intressanta föredraget ”Malmö i skimmer och skugga” på Stadsbiblioteket. Blir erbjuden att åka till Afghanistan som press- och infobefäl men tackar av förklarliga skäl nej.

Leon i vecka 20.

Februari

Graviditeten närmar sig halvtid och vi gör ultraljud på Curakliniken i vecka 20. Allt ser bra ut och det är fortfarande en kille som väntar på oss därinne. Vi dividerar namn fram och tillbaka och trots att vi tycker väldigt olika lyckas vi enas om ett: Leon. Jag åker till Stockholm i tjänsten och hänger en hel dag på MSB för att prata sociala medier. Birgitta Ohlsson blir utnämnd till EU-minister – och berättar att hon är gravid (kris i ankdammen!). Två svenska officerare och en lokalanställd tolk blir dödade i Afghanistan. Jag blir uppringd av en reporter som vill komma i kontakt med någon som tjänstgjort i Afghanistan utan att förstå att det var farligt. Ja, det är sant! Jag svarar att då kan jag nog inte hjälpa dig för att alla jag känner som varit i Afghanistan VET att det är ett farligt uppdrag. Vi ställer in ett besök hos mina föräldrar på grund av snöovädret som lamslår stora delar av Sverige. Läser ”Mig ägen ingen” av Åsa Lindeborg och bölar floder för att den är så bra och sorglig. Jag söker jobb och blir kallad till intervju men får tyvärr inte tjänsten.

Stolt blivande moder med första inköpet till bebisen.

Mars

Jag och magen går stavgång tillsammans med tanterna på Friskis och Svettis i Pildammsparken. Peter specialimporterar en iPad från USA – festligt värre! Vi schlagermyser med Linda, Lennart och barnen i Ålabodarna när Anna Bergendahl vinner den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest. President Obama får igenom sitt förslag om ny sjukförsäkring i senaten och 36 miljoner oförsäkrade amerikaner kan andas ut. Vi spenderar en avspänd och mysig helg i Peters föräldrahem i Stengölsmåla. Jag försöker sätta mig in i alla regler kring föräldraledigheten och bollar med dagar fram och tillbaka i planeringsverktyget på Försäkringskassans webbsida. Mer spännande än ett actionspel! Leons kusin Wilmer fyller 6 år. Vi gör det första inköpet till Leon: en begagnad Teutona Mistral årsmodell sisådär 2005 på Blocket. Vi betalar alldeles för mycket men det inser jag först några månader senare när jag dammsugit Blocket tillräckligt ofta för att veta vad en 5 år gammal barnvagn betingar för pris egentligen. 36 människor omkommer i ett bombdåd i Moskvas tunnelbana. Jag pratar sociala medier på Räddningstjänsten Syds ledningsarena och går på ytterligare en jobbintervju men får inte det jobbet heller.

Sista långa promenaden i Bokskogen. ”Det är faktiskt vår nu. Se lycklig ut!”

April

Jag är i vecka 29 och känner mig märkbart tröttare och går och lägger mig tidigare och tidigare om kvällarna. Vi går på föräldrautbildning. Påsken firas i Gråbo tillsammans med mina föräldrar och Anna, Oskar och vovvarna. Sötaste sambon fyller 28 och vi kalasar med tacobuffé och pannkakstårta hemma hos oss. Jag packar ned hela vårt kök i kartonger och den 21 april kommer snickare Måns och börjar renoveringen. Peter och jag flänger fram och tillbaka mellan Ikea, Bauhaus och andra byggbutiker för att fixa kakel, bänkskivor, belysning, kontakter och allt möjligt. De mysiga bebissparkarnas tid är förbi, nu kickar Leon rejält därinne. Jag gör sockerbelastning för att se om jag har graviditetsdiabetes men det har jag inte. Börjar på vattengympa för gravida och tycker det är jättemysigt! Jag tar semester på fredagar och tycker det är fantastiskt skönt med fyradagars arbetsvecka. En lördag åker Peter och jag ut till Bokskogen och går sjukilometersslingan. Vi har matsäck med oss och myser i solen. Fast det är rätt kyligt fortfarande. Det är den sista långa promenad jag gör innan förlossningen.  Vi firar Leons kusin Majken som fyller 4 år. På jobbet går jag bland annat en utbildning i offentlig administration och deltar i en workshop om Episerver. Jag går också på ytterligare två jobbintervjuer, går vidare till nästa urval på båda och nu börjar det bli riktigt spännande.

Magen den 11 maj. Och värre ska det bli…

Maj

Köksrenoveringen drar ut på tiden eftersom vi bygger en ny vägg och inte kan beställa bänkskivan, som har två veckors leveranstid, förrän väggen är klar. Vi diskar i badrummet, lever på hämtmat och jag håller på att få krupp i byggröran. Peters snälla mamma kommer hit och hjälper oss att städa. Jag börjar planera våra nya garderober till sovrummet. Springer inte Göteborgs-Varvet men hejar på mamma från soffan hemmavid. Vi hämtar ett helt bakluckelass med bebisprylar som vi ska få låna från snälla kompisarna Linda och Lennart. Humöret går lite upp och ned och jag börjar oroa mig för förlossningen. Läser massa böcker och försöker förstå hur det här ska gå till. Till slut inser jag att jag inte behöver förstå, bara göra. Vilken lättnad! När det är två jobbdagar kvar innan jag ska gå på föräldraledighet får jag nytt jobb som webbredaktör på Malmö stad! Jubel och fanfarer, jag blir så glad!

Syster Anna och lilla Flicka höll mig sällskap.

Juni

Vi går profylaxkurs första helgen i juni med blott 12 dagar kvar till beräknad nedkomst. Den är mycket bättre än föräldrakursen vi gick genom MVC. Min snälla mamma kommer ned och hjälper oss tvätta fönster. Vi köper garderober för en halv förmögenhet och gulliga kompisen Johan hjälper oss att skruva ihop dem. Jag blir allt otympligare. Får svårt att gå och stå och tar mig helst fram på cykel. Leons faster Moa tar studenten i Ronneby och vi kuskar dit. Fotbolls-VM spelas i Sydafrika och Sverige är inte ens med. Beräknad nedkomst 17 juni passeras utan minsta tillstymmelse till värkar. Min syster kommer ned och håller mig sällskap i soffan. Kronprinsessan Victoria gifter sig med sin Daniel av Ockelbo och jag sitter klistrad framför teven hela dagen tillsammans med goda vännen Lina. Peter vägrar befatta sig med stohejet och surar i arbetsrummet. Vi säger tack och hej till bilpoolen vi varit med i under fyra år och köper en egen bil: en grå Volvo V70. Peter spelar in första avsnittet av MacTV. Vi firar midsommar hemma i stan. Tittar man ut på gatan ser det ut som kriget kommit, inte en enda bil. På midsommarnatten kommer första värken men det ska dröja ytterligare 5 dagar innan den lille parveln behagar komma ut. Klockan 22.57 den 30 juni föds Leon med hjälp av kejsarsnitt.

Här är Leon bara några minuter gammal och jag är inte ens ihopsydd ännu.

(eftersom det är jag som varit drivande i inköpet av ny barnvagn vill jag till mitt försvar säga att hade den gamla vagnen inte fått en smäll i bagagehanteringen på flyget hade jag förmodligen stått ut ett tag till men nu drog den så mycket åt höger hela tiden att axeln nästan hoppade ur led när man skulle köra den. sådeså.)

När fraktsedeln från Schenker kom blev jag så uppspelt så jag sprang iväg direkt till uthämtningsstället. Jag tog den gamla vagnen för att frakta den nya i. Kanske skulle jag tagit bilen?

Så här glad blev Leon när han fick provsitta sin nya fina Koelstra Latinique.

Återkommer med recension när vi pumpat däcken och provkört den ute!

Ytterligare en anledning till att jag är lite uppspelt idag är att Leon sovit hela natten för första gången på över en vecka. Hans mage verkar också ha hämtat sig efter vinterkräksjukan som både han och jag låg däckade i innan jul. Skönt!

… som grävde bland gamla dagböcker nu ikväll och hittade denna anteckning från 19 januari 1995. En sån bild vill man gärna spara på en bra plats och ta fram en regnig dag när allt känns botten

Jag har förresten hittat en bra dagboksapp till iPhonen som heter Momento. Den samlar in alla dina digitala spår (blogginlägg, flickrbilder, facebookstatusar, twittertweets, gowallainchekningar mm) och presenterar på ett snyggt och dagboksaktigt sätt i telefonen.Vill du lägga till ett inlägg något som inte finns publicerat ute på nätet kan du skriva direkt i programmet.

Det ska gå att exportera allting i nåt fiffigt format också men det har jag inte testat ännu. I vilket fall som helst – tummen upp för Momento!

Man kan importera bilder från Facebook också, ska testa det med eftersom det ju delvis är andra sorters foton som hamnar där.

Allt är inte helt i ordning inser jag när jag tittar på filmen eftersom jag lagt in bilder i efterhand och Pummelvision verkar ha utgått från publicerat-datum istället för när bilden är tagen.

Mamma byter blöja på Leon vid sitt senaste besök i början på december. Det fina skötbordet vi skaffade till honom står i ett förråd på Shurgard tills lägenhetsvisningarna är över

I dag på morgonen rullade Leon runt på skötbordet. Han har inte klarat det tidigare eftersom han ligger på en skålformad madrass med ganska höga kanter. Hittills har det känts ok att vända ryggen till 2 sekunder för att hämta ett klädesplagg eller liknande men inte mer!

Vi flög upp på torsdagen. Söta sambon körde oss ut till Sturup och söta systern hämtade oss på Arlanda så vi kände oss väl omhändertagna. Men jag var sååå nervös! Har inte haft så mycket fjärilar i magen för en simpel flygresa på många år. Men det gick finfint! Jag lyckades tråckla ned barnvagnen i den stora skyddspåsen alldeles själv och vi klarade oss oss igenom säkerhetskontrollen med 600 ml vätska (färdigblandad bröstmjölksersättning) i handbagaget. Sen fick jag varmt vatten i kafeét och blandade en flaska ersättning som Leon fick käka när flygplanet startade. Han ryckte till lite när dom drog på motorerna ordentligt men fortsatte lugnt att äta. De två herrarna som vi delade säte med var behjälpliga och flygvärdinnorna var jättegulliga. När vi landat väntade vi till sist med att gå av och då bad en av dem att få hålla Leon. Det fick hon såklart och då passade hon på att visa honom cockpit. Han fick till och med skaka tass med kaptenen

Syrran hade lånat ihop babyskydd och resesäng så Leon åkte bil säkert och sov flott hemma hos henne, hennes sambo och de fyra hundarna i Upplands Väsby. På fredagen stannade vi hemma och tog det lugnt. Promenerade i kylan och tog ett bad i deras fina badkar.

På lördagen drog Leon och jag in till stan. Jag hade oroat mig lite för hur det skulle funka med vår tunga barnvagn på bussar och tåg men det gick faktiskt smidigt. Bussen var av låggolvsvariant och pendeltåget av nyaste modell så det var bara att rulla på överallt. Senare fick vi testa både bussar och tåg av äldre modell med krångliga trappsteg men snälla medpassagerare såg till att vi kom ombord i allafall. Vi hann med lunch och fika vid Sankt Eriksplan med min gamla lumpenpolare och hans famlj + fika i Årstaberg med gammal kompis innan vi åter vände kosan mot norrförorten. Där hade Anna och Oskar fixat pannkaksfrossa (pannkakor med nutella, sylt, glas glass och grädde) – mums!

Leon fick testa en hoppgunga hos min gamla lumpenpolare. Den var poppis! Vi har en hemma som vi inte monterat ännu (tack Linda!) men den måste upp nu inser jag.

På söndagen gick vi upp ännu tidigare och begav oss till Norra Ängby. Där träffade vi kompisarna Johan och Jane och deras två barn. Leon käkade lego och lade vantarna på en fin Pippi-docka.

Efter att ha blivit utspisade med god lunch promenerade vi vidare till Blackeberg. Där bor syrrans sambos syrra, hennes sambo (många syrror och sambosar blir det!) och lilla dotter. Oskar och Anna anslöt och vi fikade och adentsmyste medans mörkret föll utanför fönstret.

På kvällen var jag helt utslagen så då gjorde vi inte många knop.

På måndagen återvände vi till Sankt Eriksplan och fikade med kapten Bo på Café Rörstrand. Leon höll låda under hela fikan men somnade som en stock när vi promenerade iväg till Norr Mälarstrand och gick längs vattnet in till T-Centralen.

Solen var på väg ned och det var satans vackert. Leon vaknade i höjd med Stadshuset och jag bad Bosse ta en bild på oss.

Sen tråcklade vi oss ned till T-Centralen och i den där jädra gångtunneln mellan Centralen och spärrarna påmindes jag om varför jag flyttat från Stockholm. Jag höll på att förvandlas till en målsökande robot där jag stressade fram med min pansarbandsbarnvagn trots att jag inte hade en enda tid i världen att passa, utom möjligen Leons mat- och sovtider. Usch och fy! En stund senare landade vi på IDG på Karlbergsvägen där vi tjingsade på MacWorld-redaktionen och hämtade nycklarna hem till syrrans lägenhet. Sen lämnade vi staden och susade hem till Upplands Väsby, mer orkade vi inte den dagen.

På måndagkvällen kände jag mig rätt trött, det tar på krafterna att vara helt ensam med en femmånaders bebis. Nog för att syrran hjälpt till lite här och där men det går ju inte att langa över honom som till Peter direkt. Hur orkar alla ensamstående?

På tisdagen stannade vi faktiskt hemma och bokade av en fikadejt inne i stan. Jag orkade helt enkelt inte. Vi softade och hängde med syrran istället och dagens modesta barnvagnspromenad blev till Ica Glädjen för inköp av onyttigheter. Vi passade på att bada en gång till och Leon hjälpte Anna med lite rubrikförslag till MacWorld 1-2011.

På onsdagen flög vi hem till Skåne igen. Även hemresan gick bra och Peter mötte upp oss på Sturup. Jag är glad och lite stolt att jag genomförde den här resan faktiskt

Det verkar hända grejer hemma i Malmö medans Leon och jag är i Stockholm! Ska bli spännande att komma hem och premiäråka

Och jag har resfeber! Har aldrig haft så här mycket fjärilar över att flyga Sturup–Arlanda innan. Men så har jag aldrig flugit ensam med en femmånaders bebis heller

Sedan två veckor tillbaka ungefär kan Leon rulla över från rygg- till magläge. Tyvärr gillar han inte att ligga på mage så efter max en halvminut börjar han illtjuta. Då vänder jag tillbaka honom på rygg men nästan direkt rullar han tillbaka till mage igen och vrålar på nytt. Jag har försökt att på ett pedagogiskt sätt förklara hur man rullar från mage till rygg men tyvärr har poletten inte trillat ned ännu. Så vi fortsätter väl vår sisyfoslek…

Min föräldraledighet börjar lida mot sitt slut. Efter jul- och nyårshelgerna börjar jag på nya jobbet och pappa Peter tar över rodret här hemmavid. Därför gäller det såklart att ta vara på tiden som är kvar! Fika extra mycket till exempel. Och Sara och Gry är ju aldrig nödbedda Idag pulsade vi runt i snöslasket i säkert en timme och hamnade därefter på Melvins kaffebar i Slottsstaden. På uteserveringen, som synes! Inte illa för en vintrig decemberdag tycker jag

Så brukar syrran säga vi pratar i telefon och närmar oss hej då-punkten.

”Hälsa killarna!” – det låter så sött och jag blir alldeles varm i hjärtat!

Och jag har ju faktiskt två killar nu. En stor och en liten

Vintern är här men idag trotsade Leon och jag de virvlande ishavsvindarna tillsammans med Sara och lilla Gry för en kylslagen promenad längs Ribban och i Västra hamnen. Bilden gör tyvärr inte helt rättvisa åt Malmös dåligt skottade trottoarer men faktum är att pansarvagnsbarnvagnen tar sig fram väldans bra. Kul att den är bra på nåt

Imorgon ska jag iväg med nya jobbet hela dagen och Leon ska hänga med pappa Peter. Blir en spännande dag för oss alla tre tror jag

Jag har hittat en ny rolig  och fotoapp till Iphone som heter Instagram (tipstack till Jojo). Den tar rektangulära bilder och efteråt finns det massa coola filter att applicera på bilderna. Tycker den funkar mycket bättre än Hipstamatic där man måste välja filter innan man tar bilden. Hipstamatic avbildar inte heller riktigt det man har i sökaren utan lite brevid. Dessutom är Instagram är gratis till skillnad från Hipstamatic som kostar pengar.

Högsta betyg för Instagram med andra ord! Här är de bilderna jag tagit hittills! Bilden ovan visar sambons föräldrahem i Blekinge där vi befinner oss för närvarande.

Själv älskade jag att bläddra i fotoalbum när jag var mindre och gör det egentligen fortfarande, det är bara det att jag inte orkar producera några. Ett tag skyllde jag på att jag ju jobbade med formgivning hela dagarna och därför inte orkade vara kreativ även på fritiden men det håller ju inte längre

Sååå… hur ska vi nu då dokumentera Leons barndom åt honom (och oss själva)?

Plåta digitalt, skriva ut på papper och klistra in i album som på den gamla goda tiden?

Plåta digitalt och göra fotoböcker?

Filma och klippa ihop filmer och stillbilder med regelbundna intervaller, typ som en årsbok?

Det finns ju för- och nackdelar med alla alternativ. Traditionella fotalbum har hög äkthetsfaktor men finns bara i ett exemplar som dessutom kan brinna upp (om man skulle ha sån otur). Fotoböcker kan man göra flera ex av och ge bort till mor- och farföräldrarna men är kanske lite opersonligare. Även filmer kan man ju göra flera ex av men de är å andra sidan ganska tidskrävande att klippa ihop så att det blir nåt tittbart av allt råmaterial som ligger på ifån och hårddisk och skvalpar.

Hur tänker du?

Det blev en film till idag. Vi var ju bara tvungna att filma Leon när han åt sin första smakportion: hela fyra slevar potatis- och palsternackspuré blev det. Kul och kladdigt!

Jag tror inte vi fått ett kinkigt barn… eller repliken som syrran kärleksfullt lade i munnen på honom när jag tryckte ut filmen på Facebook: ”Fortare kärring, fortare!!!”

I dag prövade vi att få upp bebisarna på ryggen, det kallas att simma ryggsäck. När de blir äldre är tanken att de ska kunna hålla sig fast av egen kraft. Vi testade att dyka och titta under vattnet också, därav de fula simglasögonen. Jag var lite modigare den här gången och vågade gå djupare med Leon så hela hans huvud kom under vattnet

Vi är på besök i mitt föräldrahem i Gråbo. Det är första gången Leon är här faktiskt. Min mamma och pappa spenderade ju hela sin semester campandes i Malmö i somras så det har inte blivit att vi åkt upp hit förrän nu. Här slappar vi mest och vill egentligen inte ens sticka näsan utanför dörren i det novembertrista vädret men idag hann vi faktiskt med en liten promenad mellan skurarna. Vi fikade med grannarna och deras två små barn också. Leon har fått ärva massa kläder och leksaker av dem. Av mammas snälla arbetskamrat har han fått ett nytt babygym också och en superfin resesäng som han invigde natten till idag. Vi oroade oss lite för att han skulle tycka det kändes konstigt att sova i den men det var inga som helst problem, han somnade som en sten. Och gymmet föll honom också i smaken som synes

Imorgon tar Peter tåget hem till Malmö och Leon och jag fortsätter upp till Trollhättan.

Ett steg tillbaka och två steg fram, verkar vara modellen vid alla dom här utvecklingssprången. Det börjar med att bebisen blir medveten om företeelser som den inte ens uppfattat tidigare. Av detta blir den otrygg och backar gärna ett steg på utvecklingsstegen, blir till exempel mer klängig, ledsen och i behov av närhet. Sen när den greppat det här nya som invaderat dess värld stapplar vidare och har nu kommit en liten bit längre i sin utveckling än innan språnget.

Första utvecklingssprånget, upplevelsevärlden, följde Leon nästan exakt det som stod i boken. Från en dag till en annan vägrade han ligga själv till exempel. Så fort vi lade ned honom blev han otröstlig. Vi kånkade och bar på honom i tre dygn (och detta var innan vi skaffade babybjörnen!) innan det var över. Mönstervärlden och nyansvärlden har passerat relativt obemärkta förbi. Eller i allafall har de inte varit så dramatiska förändringar så jag hajat till.

Men i onsdags blev Leon 19 veckor och jag har börjat notera vissa förändringar i hans beteende. Han har till exempel blivit tystare. Han pladdrar inte alls lika mycket som tidigare. Han har börjat suga på tummen – bara sådär från ingenstans så är det helt plötsligt tummen som gäller. Han sover oroligare och speciellt under insomningen på kvällen vaknar han flera gånger och skriker hjärtskärande – utan att öppna ögonen. Han kan roa sig själv i babygym eller babysitter om någon är i rummet men blir sur om vi går därifrån och börjar omedelbart gnöla. Han är lynnig. En sekunden är han oerhört glad och skrattar och jollrar för att en sekund senare skrika förtvivlat.

Händelsevärlden innebär att bebisarna börjar inse att saker och ting händer i sekvenser, en boll som kastas upp kommer till exempel ned igen. En leksaks som plockas upp från golvet kan stoppas in i munnen eller kastas bort. Detta kanske låter enkelt och självklart men det är det inte för en liten bebbe som för bara några veckor sedan behövde hela sin vindögda koncentration bara för att med båda händerna gripa om ett föremål som man höll upp framför henne (haha, det står faktiskt så i boken!). Även språket påverkas under den här fasen, nu börjar bebisen använda både vokaler och konsonanter och pratar i meningar av typen abba bata tata.

Den otrygga och klängiga delen i samband med händelsevärlden varar längre än vid de tidigare sprången, upp till sex veckor. Men jag tror vi redan avverkat minst två faktiskt. Ska bli spännade och se hur Leon är när han kommer ut på andra sidan av den här fasen!

I fredags var det dags att dyka för första gången! Simfröken Annette visade hur vi skulle göra: hålla bebisarna med tumgreppet på mage i vattnet, få ögonkontakt, säga ”Nu ska vi dyka!” och sedan dra barnet ned under vattnet så hela huvudet kommer under och upp igen, lägga mot axeln och  berömma. De lät lät lätt men jag fegade båda gångerna och vågade inte dra ned Leon så djupt att hela huvudet kom under vatten. Men ansiktet var under iaf så det var godkännt!

Peter filmade mina två dyk med honom och jag klippte ihop en liten film av det. Hittade en cool funktion i iMovie där man kan köra repris på ett visst avsnitt i slow motion, precis som på sporten! Häftigt va?

Vi bestämde oss för att köpa ett nytt skrivbord.

Ähum…

Det slutade med att vi köpte en ny lägenhet istället. En trerumslägenhet minsann – så vi fick helt arbetsrum istället! Tada!

Och nu har vi gjort det igen. Det började med att jag klagade över hur förbannat jobbigt det var att släpa vår pansarvagnsbarnvagn upp för trapporna till lägenheten. För även om vi bara bor en halvtrappa upp så går ju hissen självklart inte ända ned till markplan i vårt fina 30:tals hus mitt i stan.

Så istället för att köpa en ny och lättare barnvagn så… köpte vi ett radhus istället! Med garage bredvid som pansarvagnen kan stå i. Tada!

(Nu är huset inte besiktigat ännu men under förutsättning att besiktningsmannen inte hittar några lik i garderoben så är det vårt.)

Så gick det alltså till när ett skrivbord förvandlades en bostadsrätt och en ny barnvagn istället blev ett radhus…

När Leon var alldeles nykläckt, blott tre dygn gammal, fick han en leksaksgiraff i present av våra goda vänner Lina och Benoit. Sophie heter hon och är berömd i Frankrike där alla barn får minst en. Hon är tillverkad i naturgummi och speciellt utformad för att passa små bebisars händer. Hittills har Leon inte riktigt tänt till på Sophie. Han har tyckt om att titta henne i djupt i ögonen, bebisar gillar grejer som har tydligt markerade ögon, men han har inte kunnat greppa och hålla henne själv.

Men nu verkar det ha hänt något med hans motorik för idag när jag gav honom Sophie tog han emot henne, började klämma och fick till och med henne att pipa. Sen började han bita på hovarna och testade även knapra lite på öronen. Tror Lilla Spöket Laban-mobilen, som varit favoritleksaken hittills, fått allvarlig konkurrens!

Så här tar sig Leon fram på Malmös gator, torg och parker. I en grå barnvagn av märket Teutonia, årsmodell cirkus 2005, som vi köpte alldeles för dyrt på Blocket när jag fick nån sorts vi-har-ju-inte-köpt-nånting-aaalls-till-bebisen-och-han kan-födas-när-som-heeelst-panik redan i vecka 20. Det bästa man kan säga om detta vrålåk är att den är stabil. I övrigt är den skittung, har ett minimalt utrymme att packa i undertill och suger åt sig regnstänk som en svamp. Och jag är döööööless på att släpa den upp och ned för trapporna till vår lägenhet ett par gånger om dagen.

Sammanfattningsvis, jag drömmer alltså om en ny vagn!

Det ska vara en stabil trehjuling med stora hjul både fram och bak och sitsen ska vara vändbar så att jag kan se Leon. Den ska funka både i stan och i terränglådan.

Högst på önskelistan står en Koelstra Latinique. Hör du det tomten? Obs, dom finns på Babyland!

I torsdags gick Leon och jag till Öppna förskolan på Familjens hus. Där träffade vi Nina och lilla Siri som är två veckor äldre än Leon. Hon kan redan rulla runt minsann. Det kan inte Leon men nu när han ligger ned på rygg tar han ibland sats och spjärnar emot med fötterna och lyfter rumpan från backen. Men sen står han där och gör inget mer. Kanske är det så det börjar, sen inser han att med lite viktförskjutning åt ena eller andra hållet så kan det börja hända grejer. Vi får se, de kommande veckorna blir nog spännande!

Jag gillar verkligen, verkligen Öppna förskolan. Jag vet att jag sagt det innan men det är ett toppenställe. Enkelt och okomplicerat, trevliga och engagerade förskolelärare och massa andra föräldrar med barn i precis samma ålder och situation. Och inte bara mammor, i torsdags var där hela tre pappor också

Lisa och Karin, som förskolelärarna heter, skriver egna barnsånger och har till och med spelat in en skiva. Sångstunden avslutas alltid med deras egna låt ”Mamma, pappa och jag”. Så här går texten:

Vaknar på morgonen, klockan är fem
Jag är pigg och vaken och det är blött i min säng.
En ny dag har börjat, ett nytt äventyr
Det är en helt vanlig dag,
och det är mamma och jag!

Mamma och jag, mamma och jag
Det är en alldeles vanlig dag,
Mamma och jag!

Jag är så liten, världen så stor
Det finns så mycket att upptäcka, här där jag bor
När dagen är slut vill jag somna i min säng
Det var en helt vanlig dag,
Och det var pappa och jag!

Pappa och jag, pappa och jag
Det var en alldeles vanlig dag, pappa och jag
Mamma och jag, pappa och jag

Text och musik: Lisa Lindell och Karin Hallbäck Stigendal

När vi sjunger den fläktar vi sakta med en sorts segelduk ovanför barnen som ligger på madrasser och kuddar på golvet. Det blir riktigt mysigt där under duken och sången känns i all sin enkelhet djupt livsfilosofisk. En hyllning till den helt vanliga dagen, sådana som livet faktiskt består allra mest av. Även om Fritidsresor och Mads Mikkelsen vill få oss att tro att det bara är semesterdagarna som är värda att kommas ihåg…

30 veckor kvar till Göteborgs-Varvet 2011!

Mitt mål är att vara i så god form att jag tar mig runt de 21 kilometrarna utan problem och har roligt under tiden. Jag skiter i tiden så länge jag inte fastnar bakom snöret i Frihamnen

– Vi kvinnor diskuterar säkerhetsfrågorna minst lika mycket som männen, säger Rabia. Säkerheten är nog en ännu viktigare fråga för oss. Vi hoppas att de svenska soldaterna stannar kvar. Åtminstone tills vårt land hunnit få en egen armé och byggt ut vår polis­styrka.

Så säger en av kvinnorna i byrådet, shuran, i Now Abad strax utanför Mazar-i Sharif i Afghanistan. Och hon sätter fingret på det som en del svenska politiker vägrar fatta: utan tillräcklig säkerhet spelar det ingen roll hur mycket bistånd man pumpar in i ett land. Om man bygger skolor dit inga föräldrar vågar skicka sina barn eftersom skolor råkar vara populära attentatsmål och de som utför sådana attacker aldrig åker fast. Säkerheten är en förutsättning för att biståndet ska ha någon effekt. Bara genom att erkänna det kan vi nå några som helst resultat med vår närvaro och vårt bistånd till Afghanistan. Och det fattar man nog först när man besöker landet och ser vilka förutsättningar som råder där.

Läs hela reportaget i DN: Katastrof om de svenska soldaterna lämnar oss

Läs även Johanna Hildebrands krönika i Aftonbladet: Svenska soldater är inga legoknektar

Här är en bild från en av patrullerna jag följde med på under min tid som pressofficer vid det svenska förbandet i Mazar-i Sharif (2006–2007).

… för första gången! Leon var lugn och lite avvaktande och skrek faktiskt inte alls. Inte ens när simfröken hällde vatten över huvudet på honom, vilket inte har varit så poppis när vi övat hemma.

– Nu kommer det vatten! sa hon och sen hällde hon lite vatten över huvudet på honom. Det är för att barnen ska träna sig inför dyket som kommer lite senare i kursen.

Att dyka känns väldigt, väldigt spännande. Nästan lite för spännande, jag vet inte om jag kommer våga det…

Vi filmade med Peters Iphone och nu har jag klippt ihop de bästa snuttarna. Känner mig lite stolt faktiskt! Har inte klippt så mycket film i mina dagar direkt och även om jag påbörjat projekt tidigare har jag aldrig lyckats slutföra något.

I allafall, det är ett väldigt trevligt program där man får lära sig en hel del matnyttigt om barn. I måndags ringde en farmor in och frågade varför hennes fem månader gamla barnbarn envisades med att vilja äta på nätterna igen trots att  han nu får gröt till kvällsmat och inte bara bröstmjölk. Lugnt och metodiskt förklarade Louise Hallin att när en stor förändring inträffar så vill små barn gärna backa ett halvt steg i utveckling. De söker sig tillbaka till gamla rutiner för att hitta trygghet i allt det här nya som helst plötsligt invaderat deras liv.

Aha!

Det kanske är därför Leon helt plötsligt inte vill somna själv utan ska bäras igen! Vi tog ju bort mjukliften som han sovit i fram tills förra helgen och lät honom sova direkt i den stora spjälsängen. Iofs uppbullad med massa kuddar men det klart det måste kännas annorlunda. Han är ju så stor nu att han nästan fyller ut liften och sen helt plöstligt försvinner den och han ligger ensam i en gigantisk säng. När man tänker på det ur det perspektivet skulle jag också föredra att bli buren tills jag somnade

Leken är till för att bryta gränser. Lägg därför mer tid på att introducera traditionellt flickiga lekar till pojkar och tvärt om. Detta eftersom barnen överallt annars matas med de könsstereotypa sätten att leka. Delta själv och var en förebild. Barn gör ju som bekant inte som vi säger åt dem utan som vi gör.

Uppmuntra speciellt pojkar till närhet och omhändertagande.

Använd inte ordet inte. Inte är ett abstrakt begrepp som barn har svårt att förstå. Säg istället vad du vill att barnet ska göra, dvs visa möjligheterna istället för begränsningarna.

Låt pojkar och flickor vara kompisar utan att kalla dem söta eller spekulera i huruvida de ska gifta sig när de blir stora. Läs inte in den vuxna kärleken i barns vänskapsrelationer.

Får återkomma igen när jag läst klart deras bok

Det handlar inte om att förbjuda flickor att leka med dockor eller pojkar att leka med bilar.

Det handlar om att visa barnen fler möjligheter än de könsstereotypa lekar och situationer vi ofta hamnar i av ohejdad vana. Att tänka lite nytt, vända och vrida på föreställningar vi själva har med oss i bagaget.

Alltså, inte om att ta bort utan om att lägga till.

Men hur kommer det sig då att flickor och pojkar behandlas olika redan från födelsen?

Henkel och Tomičić går igenom att antal könade områden: lek, utseende, språk, vänskap, känslor och kroppen och ger tips på hur man undviker de värsta fällorna och vad man kan göra istället.

Men vad är ett könat område?

Ta kläder eller leksaker till exempel. Båda är könade områden där vi som vuxna talar om för barnen att flickor och pojkar förväntas klä sig olika och leka på olika sätt.

Jämför med ett okönat område som till exempel godis. Ingen skulle väl påstå att de röda och rosa karamellerna är tjejgodis eller att de blåa och svarta är killgodis? När det gäller okönade områden kan både pojkar och flickor avnjuta hela spektrat av möjligheter, allt efter tycke och smak, och ingen kan placera dem i något begränsande fack utifrån deras egna individuella val.

Så funkar det inte med de könande områdena. Tillbaka till kläderna. Flickkläder  och pojkkläder skiljer sig ganska mycket åt. Trots att de är samma storlek är flickmodellerna mindre och ofta tajtare, figursydda och gjorda i tunnare material. Pojkarnas kläder är rymligare, robustare och ofta förstärkta på ställen som slits. Färgskalan skiljer sig också åt, flickkläder är i ljusare nyanser och pojkars är ofta i mörkare färger.

Kläderna påverkar naturligtvis hur flickor och pojkar leker. Det är inte så lätt att klättra, springa, hoppa eller gräva med tajta, ljusa kläder som man dessutom måste vara rädd om.

För flickor är hela färgskalan tillgänglig. För pojkar bara en del av skalan. Och det är inte lika lätt att handla kläder till en pojke på flickavdelningen eftersom kläderna är just mindre och figursydda.

”Jag vill ha min klänning till dagis för då säger fröknarna att jag är fin!”

Barn blir bemötta på olika sätt av vuxna beroende på de kläder de har på sig och här kommer vi in på den språkliga jämställdheten. En flicka som har klänning får ofta höra hur fin och söt hon är. Det får en flicka som har tröja och jeans inte höra lika ofta. En killes kläder kommenteras ofta som coola och häftiga.

Ge kläderna en ny innebörd, råder Henkel och Tomičić. Säg inte heller bara att barnet är fint, utan vad de till exempel kan göra med coola (inte söta!) volanger på kjolen.

Leksaker är ett annat könat område. Henkel och Tomičić tittade till exempel på dockor. Till Barbie och andra dockor riktade till flickor är meningen att barnet, flickan, ska skapa en relation. Leken går i mångt och mycket ut på att klä på och fixa med dockan. Barbiedockan kan inte stå själv utan sina högsklackade skor. Dockor riktade till pojkar däremot kallas inte ens dockor, de kallas actionfigurer. De är robustare och inriktade på att hoppa, flyga eller skjuta med olika vapen.

Leksaker riktade till flickor är mer verklighetstrogna, där styrs leken av reglerna som gäller i vardagen. Pojkars leksaker är mer fiktion, här finns inga gränser för fantasin.

Men man behöver inte låsa in sitt barn i den snäva värld som leksaksfabrikanterna tänkt ut. Även Batman kan vara ledsen och behöva en kram eller få en ny mantel som han måste prova ut. Han kan också åka till dagis och hämta sina batbebisar och köra säkert och försiktig med batmobilen när ungarna sitter bältade där bak. Barbie kanske står på tå för att hon ska kunna bli en bra detektiv och smyga runt och kika över staketet till exempel. Med andra ord, ge barnens dockor nya egenskaper och roller!

Böcker är också viktiga eftersom de är barnens första möte med omvärlden utanför familjen. I de allra flesta barnböcker är det en pojke som är huvudpersonen. Varför? För de böckerna säljer bättre. I den svenska barnbokslitteraturen blir andelen flickor dock fler, vilket ju är positivt. Men när du läser för ditt barn, tänk på vem i boken som tar initiativ och vem som är den drivande. Byt ut han mot hon eller välj helt enkelt bort vissa sagor och böcker om de förmedlar en unken syn på könen.

Genusordningen som beskrivs på de olika områdena hänger också ihop med en heteronorm. Vi förväntar oss att våra barn ska växa upp och skaffa egna barn med någon av motsatt kön. Följer vi genusordningen får vi status och bekräftelse, bryter vi mot den kan vi bli rättade, ignorerade, förlöjligade eller hotade. Men i dag växer en fjärdedel av alla barn upp i familjer som inte består av mamma – pappa – barn. Därför är det viktigt att visa att familjer kan se ut på olika sätt, visa olika sorters förebilder.

Det manliga/pojkiga rankas högre än det kvinnliga/flickiga. Därför har pojkar mindre handlingsutrymme än flickor. En pojke som ger sig in på traditionellt kvinnliga/flickiga ämnen sänker sin status, en flicka som gör något manligt/pojkigt höjer sin status.

En pojkflicka är med andra ord ok men en flickpojke är det inte.

Hjälp barnen att sätta ord på sina känslor. Vad får man till exempel göra när man är arg? Slå någon? Stampa i golvet? Här måste du funderar på hur du hanterar din egen ilska. Öva tillsammans med barnen.

Lär barnen att freda sig själva och ge dem tillgång till ett klart och tydligt nej. Detta gäller särskilt flickor. Det finns nämligen undersökningar som visar att vi redan i förskolan respekterar en pojkes nej mer än en flickas nej. Och vad leder det till i förlängningen? Att en kvinnas nej är förhandlingsbart.

Hitta magkänslan tillsammans med barnen. Fråga: Vill du det här eller vill du inte? Komplettera gärna det verbala nejet med en utsträckt hand, som ett stopptecken. Då blir det tydligare att ”nej, jag vill inte detta!”

Tre tips:

1. 1. Fördela om
2. 2. Förse med nytt innehåll
3. 3. Välj bort

På så sätt ger vi barnen 100 möjligheter och inte bara 2!

Anteckningar gjorda i samband med föredraget ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 – om genusfällor och genuskrux i vardagen.” i Limhams Folkets hus, måndag 18/10 2010. Med reservation för att jag hört fel eller missuppfattat något.

UPDATE: Dagen efter skrev jag några kompletteringar.

Leon och jag ligger i sängen och myser i väntan på pappa Peter.

I dag för exakt ett år sedan, måndag 19 oktober 2009, plussade jag, som det heter på familjelivs-lingo. Dagen innan hade jag misstänkt att det var nåt på g eftersom mensen var ovanligt sen. På söndagkvällen fick Peter cykla iväg till det jouröppna apoteket på Bergsgatan för att köpa ett graviditetstest och på natten drömde jag att var gravid. Morgonen efter var det inte en dröm längre utan i allra högsta grad verklighet.

Och snart fyller den lille parveln 4 månader!

Efter att jag berättat den glada nyheten för Peter skickade jag iväg ett sms till syrran, jag höll ju på att spricka av glädjebubblor och var bara tvungen att ha någon att ventilera det med.  Jag berättade också för en kompis som själv precis fått barn och fram till mitten på november var det bara vi fyra som visste. Sen berättade vi för de blivande mor- och farföräldrarna, för kompisarna och på jobbet.

Vilket spännande och omvälvande år! Som den nostalgiker jag är ska jag ägna dagen lite åt att bläddra i gamla dagböcker och minnas hur det var. Jag har ju redan lyckats glömma nästan alla gravidkrämpor. Tur det kanske…

Författaren Torgny Lindgren pratade lite om detta när han intervjuades av Linda Nyberg i SVT:s förmiddagsprogram i samband med att hans bok Minnen kom ut för några veckor sedan. Jag har även diskuterat det här ämnet med en kompis tidigare.

Min kompis och Torgny Lindgren tycker att absoluta fakta är viktiga, annars är minnet inte så mycket att ha. Själv tycker jag inte det eftersom det ju ändå aldrig går att få en hundraprocentig avgjutning av ett visst ögonblick. Allting är ju tolkningar. Personer som varit med om samma händelse kan berätta helt olika historier efteråt. Alla väljer och väljer bort, tolkar, gör om och friserar. Både medvetet och omedvetet. Alla minnen är bara en del, ett sorts utsnitt ur verkligheten, men likväl värdefullt. Det tycker i alla fall jag. Vi konstruerar ju hela tiden vår historia, själva och i samarbete med andra.

Jag tycker till exempel inte det spelar någon roll om jag skriver ett dagboks- eller blogginlägg några dagar efter händelsen som inlägget handlar om. Jag tillbakadaterar till och med och låtsas som att det är skrivet den dagen. Vissa tycker nog det är fusk men jag är mer intresserad av slutprodukten än att allt ska vara fullständigt ”äkta”. Därmed inte sagt att jag ljuger eller hittar på, men jag tillåter mig ett dynamiskt tidsperspektiv, eller vad man nu ska kalla det. Det skulle nog aldrig Torgny Lindgren eller min kompis göra

Han svettas nämligen när han äter!

Ännu roligare blir det när han börjar prata, bräker han på skånska kommer jag garva ihjäl mig. Då får vi skicka honom på språkläger i Göteborgstrakten. Finns det sånna? Om inte så borde ni som bor däruppe ta tag i det nu så ni har ett färdigt koncept till nästa sommar. Jag vet fler barn i nöd som behöver komma norr om Hallandsåsen…

Men nu avskaffar jag kasshetskänslorna.

Det som blir gjort blir gjort.

Basta!

Han strösslar härliga leenden omkring sig. Ofta ligger han och smilar från öra till öra när man kikar ned i hans säng på morgonen. Helt och hållet redo för en ny dags äventyr.

Han kan hålla i grejer om man ger dom till honom. Tappar han prylen kan han inte plocka upp den igen om den inte råkar hamna så nära så att får tag i den av misstag. Men då är det som sagt mer tur än skicklighet.

Alla grejer han lyckas greppa ska in i munnen. Även händerna ska in i munnen om där inte sitter en napp.

Han verkar ha förstått att han har två händer och att dom kan samarbeta. Han kan till exempel sträcka sig efter en figur i babygymmet med båda händerna nu, innan daskade han mest runt med dom lite slumpmässigt. Han har också börjat pilla på bärremmen till liften i vagnen, det har han inte gjort tidigare.

Han jollrar och pratar mer och mer. Jag brukar lägga honom på en filt på golvet och sitta böjd över honom eller så sitter han i babysittern i köket när jag grejar. Vi kan snacka länge. Han är så otroligt söt när han pratar och jag undrar verkligen vad som försiggår innanför pannbenet.

Han tycker det är kul när jag drar honom upp från liggande till sittande ställning. Då glor han sig storögt omkring i rummet.

Tidigare tog han ingen notis om att vi åt, nu har han börjat titta intresserat på det vi stoppar i munnen. Det ska bli väldigt spännande när vi kan börja med smakportioner om nån månad. Än så länge lever han på ersättning 4–5 ggr per dygn och amning 2 ggr per dygn.

Han kan somna själv både på dagen och på natten. Tidigare gick vi ju runt och bar honom till han somnade och lade därefter ned honom i sängen. Nu lägger vi honom, han ligger och tittar på mobilen som hänger ovanför sängen i några minuter och när han tröttnar på mobildjuren börjar han pipa. Då kilar vi in och trycker in nappen och lägger honom på sidan. Det sista momentet kan behöva upprepas några gånger men ofta somnar han direkt. Jämfört med hur det var tidigare är detta ett enormt framsteg!

På natten sover han ungefär mellan 22-07, bäst fram till 03 och därefter lite oroligare. Ibland kan man behöva gå upp och byta en blöja under de tidiga morgontimmarna men oftast räcker det att peta in nappen.

Han sover i liften som står i hans säng i vårt sovrum. Det är för att jag ska kunna lägga mig tidigare och Peter sköta nattningen i vardagsrummet men nu börjar det bli dags att fasa ut den och lära honom sova direkt i sängen. Det får vi ta tag i… nästa vecka

Nacken blir stadigare och stadigare men han är fortfarande vobblig i överkroppen. Man behöver inte hålla huvudet längre men det går inte att sätta honom på höften ännu. Vi är nånstans däremellan i stadighet. Härom dagen provsatt han en Bumbostol hos en kompis och det var riktigt roligt att se! En sådan ska vi ha!

Pappas faster Inge, hennes man Horst och Leon  ifärd med att äta upp sin arm.

Vi var i Hamburg i helgen och firade min pappas faster som fyllde 75 år. Det bjöds på stor baluns med hela släkten och alla var såklart nyfikna på lille Leon. När jag försökte prata om livet som mamma på min knackiga tyska märkte jag att en hel del ord saknades i min vokabulär.

Förlossning (Entbindung), barnmorska (Hebamme), kejsarsnitt (Kaiserschnitt), värkar (Wehen), amma (stillen) och napp (Schnuller) var inga ord jag kände ett trängande behov av att lära mig när jag pluggade tyska för nästan 10 år sedan

Resan gick bra, vi körde över Rødby–Puttgarden, och var framme på fem timmar. Leon sov nästan hela vägen både fram och tillbaka men när han väl vaknade var han inte överförtjust i att sitta fastspänd i babyskyddet. Ska bli skönt att vara hemma ett tag nu och ta det lugnt, det har ju blivit många långa bilresor för honom på sista tiden, både till och från Gotland, på Gotland och fram och tillbaka till Hamburg.

UPDATE: Mammsen har lagt ut lite fina bilder från faster Inges 75:års baluns.

Idag fyller Leon tre månader och det firade vi med att fejstajma med moster Anna i Stockholm. Halva min föräldraledighet har också hunnit passera, nu är det bara tre månader kvar innan jag börjar på nya (fasta!) jobbet som webbredaktör i Malmö stad och pappa Peter tar över ruljansen här hemma.

Vi kom hem ganska sent från Gotland igår kväll. Leon sov stora delar av resan vilket var lika bra det eftersom det är utrist för honom att åka bil. Tyvärr innebar det att han var pigg redan 04.30 imorse och har sen inte varit särskilt intresserad av sova nåt mer under dagen heller. Jag har packat upp och tvättat med honom under armen, på axeln eller i babybjörnen. Släpade till och med ned babysittern i tvättstugan till slut för att äntligen bli färdig.

Och nu är jag helt färdig! *phew*

Det blir med andra ord tidig nattning för mig i afton så jag är redo för en ny dag imorgon. Bjuder på höstlig bild från Fersens väg i Malmö tagen idag på eftermiddagen. Hösten är här!

Vår stuga ligger i ett småhusområde omgivit av tallskog. Stugorna ligger glest och några minuters promenad bort skymtar havet. Från klintkanten har man en mangifik utsikt och via en brant stig kan man snirkla sig ned på den steniga stranden.

Jag gick i motsatt riktning, upp mot stora vägen som leder till Visby åt ena hållet och Klintehamn åt andra. Solen sken och vinden susade i tallarna. Inte en bil passerade oss och jag såg heller ingen annan människa ute. Endast bilarna parkerade på stugornas uppfarter skvallrade om mänskligt liv utöver Leon och mig.

Lugnt, skönt och avslappnande. Perfekt för en veckas semester. Men tänk att bo så här jämnt, hu! Jag skulle gärna ha en sommarstuga på ett ställe som detta men är ruskigt glad att vi bor i stan faktiskt!

Väl tillbaka vid stugan fortsatte Leon att tryna. Jag tog en kopp kaffe och satte mig på verandan. Semester, de e najs!

Nu undrar naturligtvis alla hur de kommande fyra åren blir med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Jag tycker det känns fruktansvärt men samtidigt också ett test av det demokratiska samhället och av oss som betraktar oss som ”de goda”. Ändamålet helgar inte alla medel, till exempel är dataintrång förbjudet även om de riktas mot ett främlingsfientligt parti.

Men att Sverigedemokraterna är änna riktiga tokskallar råder det ingen tvekan om. Sin numera välpolerade fasad till trots. Hittade det här gamla inlägget från 2004 på min egen blogg: Bruna stövlar på.

Nu är Gotland lugnare, tystare och lite mindre turistigt. Allt är inte öppet och igår när vi gjorde en utflykt till den södra delen för att kolla på Hoburgsgubben var vi alldeles ensamma där! I och för sig var vädret inte det bästa, det var mulet, regnet hängde i luften och blåste nästan halv storm, men ändå

Att semestra med lilla Leon är också annorlunda. Tempot blir inte så högt, vilket iofs inte gör oss så mycket, men det krävs en annan sorts planering. Eftersom han är född mitt i sommaren har vi hittills kunnat mata och byta blöja utomhus eller i bilen men nu börjar det bli så kallt att det inte alltid känns som ett bra alternativ. Tak över huvudet och kanske till och med ett skötrum kräver lite research på Lågsäsongsgotland. Som tur är finns ju Iphoneappen Gotland där man kan få svar på mycket En kombo mellan den och Malmös offentliga toaletter-appen vore perfekt!

Idag skiner solen igen och vi ska ut och vandra lite i Björkume, naturreservatet som ligger granne med stugan vi hyr.

Dagen efter valet 2006 åkte jag till Afghanistan för att tjänstgöra som pressofficer för den svenska styrkan under 7,5 månader. Då hade Peter och jag precis förlovat oss.

Dagen efter valet 2010 ligger jag och drönar på en bänk vid en stuga på Gotland. Jag njuter av septembersolen och tystnaden. Inne i stugan sover min älskade Peter och vår älskade son Leon som snart fyller tre månader.

Själv fyller jag 37.

Idag.

Sådeså.

Såhär ser stugan ut som vi hyr. Men bilden är tagen på kvällen då solen lyser på framsidan.

”Haru aldri varit på Gotland???” ekade jag.

Och så bestämde vi oss för att åka dit. Och nu är vi snart där!

I dag när vi satt och lekte denna fascinerande lek fick syn på högtalarna som står på golvet. Han glodde storögt på dem och då slog det mig att han ju faktiskt ser rummet ur ett helt nytt perspektiv.

Tidigare har han antingen legat platt på ryggen och tittat i taket eller blivit runtburen i famnen och sett rummet ifrån ungefär 1,50 meters höjd (om det är jag som bär). Nu sitter han själv, med lite benäget bistånd från någon av oss, på golvet och kan vrida på huvudet och titta sig runt om kring. Samma gamla vardagsrum för oss men en helt ny värld för Leon!

Den här veckan har vi varit på Öppna förskolan på Familjens hus två gånger. Det känns som en jättebra grej när man är föräldraledig och jag tror vi kommer hänga där en hel del. Varje dag är det sångstund och jag pratade lite med de två förskolelärare som jobbar där och de menar att Leon inte alls är för ung. Bara för att han själv inte kan sjunga med ännu betyder inte att han inte har nåt utbyte av sången och musiken. Även så små barn som han hör rytmen och förstår att det här är nåt annat än vanligt tal och sången stimulerar även språkutvecklingen.

Men det är faktiskt inte bara för Leons skull vi kommer gå dit, utan även för min. Fikat kostar 3 spänn och det finns massor av andra mammor och pappor som är precis i samma situation som jag. Känns trevligt att blanda upp bajsblöjorna med lite vuxensnack också

Förskolan är genuscertifierad också. Ska bli spännande att se vad det innebär.

Mysigast är när han precis käkat och sitter i babysittern och jag på framför på golvet, då kan vi snacka länge med varandra. Det är fantastiskt att höra honom använda rösten till nåt mer än bara skrika

Senaste veckan har han börjat sova bättre också. Och det går till och med att få honom att somna hemma utan att gå ut och gå med honom i vagnen! Vilket betyder att jag promenerar lite mindre men får lite mer gjort här hemma.

Vi har börjat kolla in lite bebisaktiviter också. I måndags var vi på Öppna förskolan på Familjens hus vid Möllan. Det verkar riktigt bra! De har särskilda öppettider för bebisar 0–1 år på tisdagar och torsdagar och för pappor med barn på fredagar. Övriga tider är det öppet för alla. Varje dag har de sångstund och det gäller tydligen att vara i tid för det är poppis och blir ofta fullt.

I dag firar vi Leons 10-veckorsdag med Babycafé på St Paulikyrkan tillsammans med några andra mammor och deras bebisar som vi lärt känna på BVC och föräldragrupper.

Som föräldraledig hänger man med andra i samma situation, till exempel har jag lärt känna Mariko och hennes lilla kille  Måns. Vi körde lite nackträning med dom tidigare i veckan och då såg det ut så här. Notera fascinationen för den omåttligt fula fisken Doris som vanligtvis hänger i Leons babygym!

Att passa en bestämd tid är därför inte min specialgren just nu. För hur jag än försöker ta till marginaler så känns det ändå alltid som vi kommer för sent. Här finns utrymme för förbättringar med andra ord (jag låter som jag har utvecklingssamtal med mig själv )

Anyway, nästa vecka har vi en läkartid med Leon kl 08.15. Det blir sannerligen en utmaning som heter duga, den tidigaste tiden jag lyckats passa någelunda hyggligt sedan han kom är kl 10.

Vi får nog helt enkelt ställa klockan på 04 eller nåt för att hinna!

Japp, vi deltog faktiskt i SSWC 2010! Men med en sexveckors bebis blev det dock en ganska annorlunda konferens jämfört med förra året. Bara att bo på vandrarhem var spännande! Och en utmaning att lyckas packa allting vi behövde för en två dygns vistelse på en ö utan tillgång till affärer (vi lyckades faktiskt!) Och skulle Leon väcka hela huset när han gastade om käk vid tretiden på natten? Och skulle vi kunna delta i några sessions alls eller skulle tiden gå åt till att serva den lille parveln?

Med facit i hand – det gick faktiskt riktigt bra med Leon. Visst, det går inte att hinna allt man vill och man är inte med till 100 procent – men det gick bättre än jag hade trott. Tyvärr åkte jag på mjölkstockning (såklart) så jag var inte i tipptopp-form hela tiden men förutom det känner jag mig väldans nöjd och faktisk lite stolt att vi grejade det.

Jag hann med en intressant session som Mobile Heights höll i. Den handlade om visionen att förvandla Malmö till Interactive Capital of the World. Vad skulle det innebära att koppla upp hela staden trådlöst och gratis – för medborgare, affärsidkare, demokratin, integrationen och så vidare. En mycket intressant tanke som dessutom har bäring på mitt nya jobb som webbredaktör på Stadsbyggnadskontoret i Malmö som jag kommer börja på efter föräldraledigheten.

Knäppte en underbar bild på mina två älsklingar när jag smög upp för att duscha på lördagmorgonen. Sådan far, sådan son

Lite fler bilder från Sweden Social Web Camp finns här.

Leon var faktiskt heller inte den enda bebisen som var med på konferensen. Lille Tage 5 månader, son till Johanna Ögren och Daniel Åberg, var också på plats. Tage är dessutom lite mer IT än Leon för han har till och med ett eget Twitterflöde redan

Leons två hittillsvarande sinnesstämningar neutralläge och missnöjd har nu utökats med ett tredje läge, nämligen nöjd. Hittills har vi ju fått tolka avsaknaden av missnöje som en bekräftelse på att han är nöjd men nu har den lille parveln minsann börjat le och småjollra mot oss då och då. Som förälder är det naturligtvis fantastiskt att äntligen få lite konkret och märkbar positiv feedback från den lille varelse som man sköter om och tänker på ungefär 99 procent av dygnets vakna minuter (och även en del av de halvsovande minutrarna).

Jag vill fånga hans leende på bild men det är flyktigt och han slutar oftast smila när man slänger fram den där stora svarta kameran framför sitt eget ansikte. Här ovan är dock en bild där jag var snabbare än Leon! Tyvärr kom nåt blurr i vägen men man ser ju det viktigaste iaf

Jag tänker naturligtvis på amningen.

I måndags beslutade jag mig äntligen för att börja trappa med och stegvis övergå till mjölkersättning. Jag orkar inte gå in på några detaljer i denna segdragna historia men det var sannerligen inget lätt beslut att ta och jag har våndats mycket. Men nu när beslutet är fattat känner jag mig otroligt lättad. Oro och obeslutsamhet tar på krafterna.

Jag vill gärna gå på babysim med Leon men han måste växa till sig lite först. Tills dess får vi nöja oss med diskhon här hemma. Den är inte så illa den heller!

Nu återstår borgerlig namngivningsceremoni. Någon som har erfarenhet och vill dela med sig av tips och idéer?

Utfodring av Leon.

Okej, allt är inte skit med amningen. Ibland funkar det faktiskt – i flera dagar! Som nu i veckan när vi var hemma och hälsade på Peters föräldrar i Blekinge till exempel. Han har käkat på och har varit mätt och nöjd i flera timmar varje gång. Nu hoppas jag vi kan hålla den här fina sviten även hemma – för i så fall kanske jag håller ut ett tag till

Leon var så klart mittpunkten under Blekingebesöket. Förutom att bli bortskämd av farmor, farfar och faster dagarna i ända fick vi även besök av fler släktingar på Peters sida som ville gratulera till det lille underverket. Många fina presenter fick vi också, bland annat två jättefina sångböcker med sånger, rim och ramsor för barn: Vita barnkammarboken och Silvriga Barnkammarboken.

Faster Moa och farmor Kerstin byter blöjor på Leon.

Helt själv blir jag dock inte eftersom mina föräldrar tar husvagnen och kommer ned till Malmö för att spendera en del av sin semester med oss. Dom parkerar sig på Sibbarps camping så kan vi umgås precis så mycket som vi vill utan att gå varandra på neverna. Perfekt arrangemang!

Jag kämpar vidare med amningen men kan inte påstå att jag trivs med det. Höger bröst fortsätter att bråka och nu har jag haft mjölkstockning tre gånger i det på 1,5 vecka. Det gör ofattbart ont! Som tur är har jag äntligen lyckats klura ut hur den satans pumpen funkar så nu kan jag kan iaf tömma det. Jag följer rådet att amma 20 min per bröst vid varje amningstillfälle och börja varannan gång på höger och varannan på vänster men ändå blir det så här om och igen. Jag vet inte vad som felar…

Vid veckans besök på bvc hade dock gossebarnet ökat hela 400 gr så oron för att han inte får i sig tillräckligt med käk kan jag iaf släppa nu – skönt!

Och överallt betonas amningens fördelar. Mindre ofta dess svårigheter. Att det är ganska jobbigt till exempel, att det gör ont, att matrestriktionerna blir ännu värre än under graviditeten, att det tar tid, att det inte är så kul att slänga fram brösten i tid och otid och – viktigast av allt – är en syssla som inte går att dela med barnets far.

Men en god mor ammar sitt barn – så jag vågar förstås inte annat. Även om jag får bita mig i läppen för att inte skrika rätt ut varje gång det är dags för höger bröst, får ont av vattenstrålarna i duschen för att brösten är så ömma, svettas som en gris i julihettan när jag försöker få en vilt fäktande och sparkande Leon att ta rätt grepp så det inte ska göra ännu ondare samt sitter orörlig 8-10 timmar per dygn enkom för att utfordra det lilla gossebarnet – och ändå vet jag inte vet hur mycket han verkligen får i sig.

Den där mysighetskänslan som alla pratar om… vill liksom inte riktigt infinna sig. Men det kanske blir bättre – jag hoppas bara att jag står ut tills dess.

På bilden ser ni Leon när han är färdigammad och mätt

Omedelbart drog jag slutsatsen att jag måste vara en usel mor eftersom jag inte ens kan ge honom tillräckligt med mat. Bvc-sköterskan hade nog varit med om nyblivna mödrar som bryter ihop i självförebråelser tidigare för pappersbäsdukarna åkte fram i samma sekund som min underläpp började darra

Nu är vi tillbaka på amning var tredje timme + stöttar med lite ersättning på kvällen för att ge Leon lite hjälp på traven. Det äkta magontet håller vi stången genom att jag undviker kål, lök och andra gasbildande grönsaker och till och med mitt älskade kaffe.

Jag var förkrossad efter bvc-besöket och fullständigt oförmögen att se nyktert på situationen. Peter försökte trösta men jag lät mig minsann inte tröstas. Alla känslor på en samma gång skulle man kunna säga.

Nu har jag dock hämtat mig och insett att jag förmodligen inte är helt värdelös som mamma — för gissa vem som avfyrade sitt första sociala leende mot mig igår???

Just det, en mätt Leon!

Sakta men säkert börjar vi lära känna varandra: Leon, pappa Peter och jag.

Senaste veckan har vi haft hjälp här hemma av först Peters mamma och sedan min mamma. Erfarna kvinnor som tagit hand om egna barn såväl som ett gäng andras inom barnomsorgen. Det har känts väldigt tryggt att ha dom här, speciellt eftersom det visat sig att lille Leon har magknip och ägnar en till ett par timmar per dygn åt att skrika otröstligt på grund av det. Just nu är det koncentrerat till kvällen och morgonen. Då spänner han sig som en fiolsträng och gastar för full hals. Det skär i hjärtat när man ser hur ont han har. Vi matar med medicin som ska ge lindring, masserar magen och klappar i rumpan för att få honom att rapa och fisa. Det känns som tidsintervallen han har ont minskar i takt med att medicinen börjar verka men jag vet inte säkert eftersom den ena dagen ännu inte är den andra lik.

Under graviditeten fokuserade jag otroligt mycket på förlossningen och ägnade tiden därefter i princip ingen uppmärksamhet alls (vilket också kan utläsas här på bloggen). Det var som om jag inte riktigt trodde att det skulle komma ut en riktig bebis som skulle tas hand om och skötas efter konstens alla råd och regler. Såhär i efterhand, när förlossningen bleknat och förvandlats till ett minikapitel i boken om Leon, är det ju helt bisarrt att jag ägnade så mycket energi och tankemöda åt den! För det är ju först efteråt den riktiga utmaningen börjar, med en helt ny familjemedlem, amning, skötsel, oro, sömnbrist och allmän villrådighet.

Njuuut säger alla. Och jag försöker. Men jag måste erkänna att så här i början är det bara möjligt i ganska korta stunder. Stunder då allt verkar funka, då Leon är nöjd och både Peter och jag har duschat och fått frukost i oss innan 12 på dagen

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta de senaste 13 dagarna… Omtumlande känns som en ganska bra beskrivning. Djupaste glädje, kärlek och lycka blandad med frustration, trötthet och ilska. Tänk att en sån liten människa kan vända upp och ned på vår värld som Leon gjort. Jag kan inte fatta det!

Jag har inte haft tid till mer än de mest basala behoven som sömn, mat och personlig hygien sedan han kom. Några telefonsamtal till familj och vänner när Leon somnat nöjd i vagnen har också hunnits med. Men därutöver har i princip all vaken tid ägnats åt honom. Att lära känna honom. Veta när han är hungrig, behöver ny blöja, bara vill ligga intill nån av oss och känna kroppsvärmen eller bara har en fis på tvären. Och det är sannerligen inte lätt, han kan ju bara skrika ut sitt missnöje ännu så länge och det språket har vi inte riktigt lärt oss dechiffrera än.

Klart jag visste att bebisar skrek men jag var inte beredd på de känslor hans skrik framkallar hos mig, speciellt när varken mat, ny blöja eller gos hjälper. Vad vill han? Vad ska jag göra? Hjääälp!

Sedan igår har Peters mamma varit här och hjälpt oss lite. Hennes vana av barn, både de tre egna och i jobbet som förskollärare, har gett henne ett lugn och en stabilitet som jag faktiskt tror smittat av sig lite på mig Känns otroligt skönt att få fråga 1000 frågor till någon som upplevt allt detta tidigare, och inte bara en gång utan tre gånger!

Just nu är Leon ute och gör Malmö osäkert tillsammans med farmor och det är därför jag har tid att skriva detta och avnjuta en kopp kaffe. Får se när det blir tid till nästa inlägg…

Bjuder på ett fullständigt osminkat snapshot från första veckan hemma med Leon. Här har han och jag tröttat ut varandra till den milda grad att båda till slut stensomnat

Härom dagen upptäckte jag att SvD:s Idagsidan kört flera serier med artiklar om medveten närvaro. Här kommer ett axplock av de jag tycker verkar intressanta och som jag har för avsikt att återkomma till:

Ta kommandot över ditt liv – intervju med Åsa Nilsonne

Mannen som får världen att meditera – intervju med medicinprofessorn John Kabat-Zinn

Hjälp din hjärna att bli coolare – Åsa Nilsonne om hjärnans belöningssystem

Hjärnan mår bra av stilla fokus – Läkaren Ola Schenström om medveten närvaro vid behandling av stressjukdomar

Min underbara syster Anna kom ned från Stockholm för att hålla mig sällskap några dagar. Hon började med att garva åt min monstruösa mage och envisades med att plåta den ur alla möjliga vinklar. Den här bilden blev helt hilarious, tycker jag! Snacka om Barbamamma-look!

Syrran kom såklart inte ensam, lilla Flicka fick följa med.

Vi grillade på innergården och såg noga till att upprätthålla sommarhalvårets könsroller.

Peter ser aningens bister ut och jag helt muppig – men maten var god!

Vi promenerade en del. Eller rättare sagt, jag cyklade och Anna och Flicka gick.

Vi kollade in agilitybanan på Ribban. Flicka var dock mest intresserad av att valla kråkor och skator.

Vi handlade på Ica Maxi Västra hamnen. Jag funderade på att söka extraknäck som solskydd.

Och sist men inte minst – vi VILADE en hel del! Popcornet Flicka hade mer energi än vi båda tillsammans men även hon kom också till ro då och då. Här lojt utsträckt i arbetsrummet.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Dag 1 är man taggad till tänderna och euforisk över att äntligen vara igång efter alla förberedelser på hemmaplan. Man går med lätta steg och hejar glatt på allt och alla.

Dag 2 är man trots många träningsmil i benen lite stel, kanske har man till och med fått lite skoskav och känner sig något emlig. Framåt eftermiddagen brukar det bli riktigt jobbigt, man tänker ”Känns det såhär redan nu och jag som inte ens klarat av hälften ännu. Hur ska jag då orka resten?”. Väl i mål den andra dagen känns det ändå lite bättre, med åtta av de 16 milen bakom sig kan kan pusta ut något.

Dag 3 brukar det vara kämpigt att komma ur sängen. Man är på rätt halva av marschen men kroppens samtliga muskler protesterar och hade fötterna kunnat gråta skulle dom gjort det. Men man biter ihop och trycker ned sina stackars fossingar i kängorna och ger sig av. Efter halva dagen brukar det kännas ganska bra, är man pigg börjar man inse att man kommer kirra detta och få sin medalj. Kroppen fungerar i rörelse men så fort man stannar till tar det längre och längre tid att komma igång igen. Gången kan bli något stapplande och det brukar inte var något som helst problem att somna efter tredje dagen

Dag 4 går morgonbestyren på autopilot och man vaknar till först efter några kilometers vandring. Starten går ju vid 06 på morgonen och då är det fortfarande kolsvart ute men när de första morgonstrålarna syns vid horisonten får man ny energi. Nu är det ju ”bara” 37 kilometer kvar! Fjärde dagen är rolig, den påminner om första dagen när man är social och tjingsar till höger och vänster. Efter att ha snurrat runt ute på landsbygden hela dagen vänder man efter staden Cuijk åter kosan mot Nijmegen. Man passerar en pontonbro över floden Maas som holländska militären byggt upp och på andra sidan ligger den sista officiella rastplatsen. Därifrån är det tio kilometer kvar till målet, medaljen och äran och berömmelsen.

Så här dags har man alltså avverkat 15 mil och har en endaste futtig mil kvar till mål. Den sista milen består av en enda lång raksträcka fram till Charlemagne-fältet där målet ligger. Alldeles bredvid målet ligger en McDonalds-restaurang. Man börjar gå. Solen brukar skina och kanske blåser det lite men det märks inte ett endaste dugg eftersom den spikraka vägen kantas höga buskar som effektivt värmer upp temperaturen till nästan tropiska nivåer. Det brukar också bli ganska trångt, 40 000 människor som alla suktar efter sin medalj väller fram längs vägen. Eftersom man normalt går 5 km i timmen vet man att den sista sträckan ska ta ungefär två timmar att gå. Men så tar man en extrapaus för att det är så varmt och så tvingas man sakta ned för det är så mycket folk och helt plötsligt har man tappat kollen på hur långt man gått och hur långt det borde vara kvar.

Man börjar spana efter McDonalds-skylten. Man spanar och spanar, efter nästa vägböj borde den väl skymta? Eller nästa? Men icke! Man stretar på, misströstar lite, tar en extrapaus och känner efter hur ont det gör överallt. Man tittar på klockan, visst fasen borde vi vart i mål för länge sedan? Har dom förlängt sträckan? Flyttat McDonalds? Vad faaaan… fötterna är som uppsvullna klumpar, kroppens samtliga muskler protesterar och humöret är i nivå med de ömmande fotsulorna. Och till råge på allt är alla andra människor så jävla glada! Hur fan orkar dom?

Så trampar man ur den femtioelfte rondellen. Snubblar till på en elak gatsten som ligger i vägen, lyfter på sitt hängande huvud och… där är den ju! McDonalds-skylten!!! Den finns en Gud och han heter Ronald McDonald och har en restaurang vid Charlemagne-fältet i utkanten av Nijmegen! Helt plötsligt känner man varken fötter eller värkande muskler, man börjar le fånigt och nästan dansar fram de sista hundra metrarna. Väl framme tar man emot sin fina medalj och kastar  sig därefter i gröngräset. Visserligen gör det ont som fan överallt men vad gör det? Man har ju klarat det!!!

Ähum. Vad vill jag säga med detta?

Jo, att jag har passerat Cuijk nu och är på upploppet, ivrigt spanande efter den där jävla McDonalds-skylten och fortfarande vid ganska gott mod men om det inte dyker upp nån skylt snart så vet jag inte vad jag gör…

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

– Såså, inte bli rädda nu! Sånt här kanske ni inte så får så ofta men det är inget farligt alls, bara vanligt vatten!

(Mamma gör en god gärning och vattnar våra uttorkade blommor)

I helgen var vi på profylaxkurs på Rund & Sund här i Malmö.

Så här går en förlossning till. Översta tidslinjen är de olika faserna och hur livmodermunnen öppnar sig. Där under hur värkar och andning varierar allt eftersom förlossningen framskrider, värkarna är blåa och andningen röd. I början djupandas man, sen när värkarna blir intensivare övergår man till mellanandning och på slutet kortandning eller flämtandning. Typ som en hund. På slutet kommer krystningen och sen är barnet ute. Låter lätt va?

Blev ordentligt avfirad av kollegorna på jobbet nu när jag slutade. Förutom en fin body med Räddningstjänsten Syds emblem på fick vi också lite nya namnförslag till Leon! I början av graviditeten, när vi inte bestämt namn ännu, råkade jag nämligen berätta att jag gillade namnet Gunnar vilket fick samtliga kollegor på Rosengårds-stationen att förfärat dra efter andan.

GUNNAR??? sa dom.

GUNNAR!!! bekräftade jag.

Men se det namnet gick inte hem i Rosengård. ”Ungen kan INTE heta Gunnar!” fastslog de med bestämdhet och började sedan göra en lista med alternativa namnförslag. Och listan avspeglar utan tvekan den mångfald som numera finns representerad bland de fina kollegorna i Räddningstjänsten Syd

Som tur är fick Leon godkänt och toppar listan

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Ni kanske legat sömnlösa i undran över vem som tagit omslagsbilden till nr 2-2010 av tidningen Räddningsledaren? Well… det är faktiskt jag! Inte illa va?

Kvinnokliniken på Skånes universitetssjukhus i Malmö arbetar mycket med att förebygga komplikationer, utan onödiga operativa ingrepp.

… skriver Region Skåne på sin hemsida. Vore intressant att veta mer om exakt vad det är man gör. Och är det planerade eller akuta kejsarsnitt man pratar om. Eller både ock?

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Över hela lägenheten ligger ett fint byggdamm som vi sprider ännu mer när vi tofflar runt. Soffan och sängen är de enda ställena som går att uppehålla sig på. Städa känns som en döfödd idé.

Snickaren jobbar på men fort går det inte. Dessutom är han ledig på helgerna, vem gav honom tillåtelse till det? Kanske har jag överdrivna förväntningar på hur snabbt en köksrenovering bör gå men snart pallar jag inte mer. Försöker peppa mig själv med hur fint det blir när allt är färdigt.

Uuuuh! Låt detta snart vara klart!

Peter har lagt upp lite renoveringsfoton på Fejjan, så är du kompis med mig där kan du se hur arbetet fortskrider (verkar tyvärr inte gå att länka dit).

I dag var jag i Sagolekplatsen vid Stadsbiblioteket här i Malmö med min kompis Lina och hennes dotter Irma. Jag har velat gå dit ända sedan vi flyttade till Malmö men inte haft nån unge att skylla på

Irma diggade gungorna – det gick inte att ta miste på! Hit måste vi gå fler gånger

Nu har dock Region Skåne infört en reningsanläggning för lustgas på Kristianstad BB. Den premiärvisades idag och innan sommaren ska Malmö och Lund också få reningsanläggningar installerade.

Vi sopsorterar och är med i miljöbilspool men tänk att kunna skryta med att ens bebis är född vid en klimatsmart förlossning – det ni!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

När lilla älsklingen fyllde 28 blev det kalas såklart. Heeela tjocka släkten var på plats, vi mumsade tacos och pannkakstårta och hade så trevligt så. Fina presenter fick födelsebarnet också såklart. Fler bilder finns här.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Jag visade naturligtvis upp magen i tid och otid för alla som ville se. Här försöker pappa filma bebisens sparkar med sin iPhone.

På påskafton åkte vi in till Slottsskogen och promenerade lite samt begick årets uteserveringsdebut på Villa Belparc. Underbart soligt och härligt väder.

Anna, Oskar och Flicka.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Aldrig har vi så mycket synpunkter som när det gäller andra människors föräldraskap. Kvinnors i synnerhet. Inget ämne är för litet att moralpanika om: från flaskmatning till framåtvända barnvagnar. Folkpartisten Birgitta Ohlsson är den senaste att ställas i skottgluggen: hon har blivit utnämnd till minister samtidigt som hon är gravid. ”Jag har en man, inte en dinosaurie”, kommenterar hon själv saken. Det borde räcka med det, men det gör det – naturligtvis – inte.

Någonting med det här att ha satt en ny människa på jorden ger en egoboost man aldrig hämtar sig ifrån. Konsekvensen? Man svämmar över av goda råd. Och man blir, åtminstone i vissa avseenden, enastående enögd: det som var sant för mig måste vara sant för alla andra. [...]

Läs även Camilla Wagners inlägg Plats i korgen, Birgitta Ohlsson som också är mitt i prick. Och Danitra har skrivit ett Öppet brev till Birgitta Ohlsson på sin blogg. Mycket läsvärt!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Målsättning för 1005–1014

Jag fortsätter testa mig fram, lyssnar på kroppen och gör det jag mår bra och blir pigg av. Jag vill fortsätta med Friskis Vänta barn-gympa (måndagar kl 18 på Heleneholm) och tänkte testa deras Vattengympa för gravida (onsdagar kl 19.15 på Parkmöllan) också. Känner jag mig riktigt modig kanske jag vågar mig iväg på Vänta barn-aerobic (torsdagar kl 18.45 på Parkmöllan) också Basen i träningen blir annars styrketräningen på gymmet. Dit ska jag minst två gånger i veckan. Basta!

Thailand då? Jodå, jag kom iväg till hotellets gym vid ett tillfälle under vår tvåveckors semester men mådde skitdåligt efter och spydde som en gris. Kan ha varit en kombination av graviditeten och värmen. I samma veva fick jag magsjuka och var ganska emlig resten av semestern. Gymmet höll jag mig ifrån resten av tiden…

Stadsplanechefen Gunnar Lindman, som var verksam i Malmö på 50:talet, ville skapa en stad utan förorter där alla skulle kunna cykla till jobbet. En mycket sympatisk tanke tycker jag. Därför bebyggdes Malmö mycket tätare än till exempel Göteborg och Stockholm. Han hade också redan på femtiotalet broförbindelsen med Danmark i åtanke så när den väl blev verklighet år 2000 fanns redan Yttre Ringleden att bara docka i. Till skillnad mot den danska sidan där man fick röja bebyggelse för att få plats med broanslutningen.

Tanken med stadsdelen Kroksbäck var att den skulle bli mycket större och få ett stort lokalt köpcentrum i stil med Rosengård. Men mitt i sextiotalets byggrusch började Malmös befolkning minska och utbyggnaden stoppades. Köpcentrat realiserades aldrig och Hyllievångsvägen fick istället en lustig vändplats där byggnationerna kom av sig. Tyke Tykesson har föreslagit Malmö museer att sätta upp en minnesplacket för att uppmärksamma det som aldrig blev av. ”Här slutar framtiden” skulle det kunna stå där, skojade han. En effekt av den avbrutna exploateringen av Hyllie blev att Kroksbäck i princip nästan saknar affärer, tanken var ju att man skulle ta sig till köpcentrat. ”Att det är långt till affärer och service är något som Kroksbäcksborna lider av än idag”, sa Tyke Tykesson.

Han verkar ha en fäbless för sånt som inte blivit av, eftersom planer som aldrig realiserats också säger något om dåtiden. Bostadsområdet Lugnet är ett utskällt område i Malmös innerstad som kritiserats för sin fula arkitektur. Där rev man under 60- och 70:talet den gamla slitna bebyggelsen och ersatte den med ”förortshus”. Här hittade jag en sida med bilder på hur gamla Lugnet såg ut. Tyke Tykesson visade några av de andra förslagen på hur området skulle bebyggas och med tanke på hur trista de såg ut måste jag nog hålla med honom i att Lugnet idag trots allt inte ser så illa ut.

Tykesson tog också upp Törnrosen, den del av Rosengård som byggdes först. Kör man Amiralsgatan ut till Rosengård är Törnrosen det område som ligger direkt till höger efter järnvägen. Här växte Zlatan upp och arkitekturmässigt avviker området rätt så mycket från resten av det utskällda Rosengård. ”Ett fint stycke stadsplanering signerat bland annat Thorsten Roos” berättade Tykesson. Jag har faktiskt själv tänkt på detta, jag jobbar ju tvärs över gatan i Emilstorps industriområde, och går då och då förbi Törnrosen på väg till Falafel No 1. Där finns ett litet centrum med affärer och fler lägre hus än resten av Rosengård. En trevligare känsla helt enkelt.

Thorsten Roos är legendarisk byggherre i Malmö med över 500 byggnander på sin meritlista. Till de mest berömda hör Kronprinsen som var Malmös landmärke fram till Turning Torso byggdes.

Blomsterkiosken på Östra kyrkogården, ritad av Sigurd Lewerentz, var för övrigt den enda Malmöbyggnad innan Turning Torso som kunde locka arkitekter till Malmö. Den har jag missat helt, får ta en cykeltur dit ut när Malmö tinat upp en smula.

Tykesson pratade också om hur traditionen att smycka byggnader med ord har ändrats genom århundradena. Från ”Varen svenske” och ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse” som finns på St Petri- och Latinskolans fasader i Malmö till lösrykta ord på flera språk och citat från Hjalmar Gullberg och Timbuktu som pryder lärarutbildningen vid Malmö högskolas nya hemvist Orkanen.

Sammanfattningsvis: Ett mycket intressant föredrag och för den som inte nöjer sig med mitt referat ges en ny chans att lyssna på Tyke Tykesson tisdagen den 23 mars klockan 18.30 på Malmö stadsbibliotek. Mitt tips: kom i tid så du får sittplats!

Med reservation för att jag eventuellt hört fel eller missuppfattat något

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Orginal:

Bearbetad:

Vad tycks? Jag är ganska nöjd själv faktiskt

Bilden är förresten tagen här och den grönskimrande byggnaden till höger är Orkanen som tillhör Malmö högskola. Längre fram till vänster ligger Centralstationen, för närvarande en gigantisk byggarbetsplats inför öppnandet av Citytunneln om drygt ett år.

Eller kanske snarare så här: jag älskar jag tanken på att gå kurs.

För det är inte alltid jag kommer iväg. Men jag anmäler mig ofta och vid varje terminsstart drömmer jag om alla nya fantastiska kurser som finns. När kursknarkeriet dessutom kombineras med tidsoptimism, som i mitt fall, kan det bli riktigt farligt… både får ekonomin och orken. Men det hindrar såklart inte mig!

Nu det nytt år. Nytt decennium till och med! Och jag surfar på studieförbundens webbsidor och letar roliga kurser. Här är några roliga som jag hittat, frågan är bara vad jag ska välja?

Fotografisk bild – komposition och bildanalys

Illustrationsteckning – från idé till produkt

Malmö i skimmer och skugga

Arkitekturspaning

Trädvandring

Rösta i kommentarerna!

Tog en promenad i grådiset för att testa fota i RAW-format. Trots att jag haft min fina D80 i över två år har jag ju aldrig vågat ge mig på det. Möllan i Slottsparken (Malmö) fick agera modell. Kan egentligen ingenting om hur man sen bearbetar bilderna i Camera Raw innan man går vidare in i Photoshop men här har jag dragit lite i reglagen iaf. Hmmm… vad tycks?

Här är originalbilden:

Och här är den omgjorda:

Här är originalbilden som är tagen en dimmig vinterdag i Västra hamnen i Malmö:

Och här är den omgjorda:

Coolt! Nu ska jag leka vidare!

Speciellt sortera foton

Då ska du kolla på Moderskeppets tipsvideo som lär en ut en bra metod på hur man kan betygsätta foton. För att lättare kunna välja bland dem senare alltså.

Jag har själv väldigt svårt att välja bland mina foton. Jag vill ha med allt. Men ju större mina digitala album växer sig på hårddisken desto viktigare inser jag att URVALET är. För bilderna ska ju berätta en historia och vara till stöd för minnet, inte svämma över det. Nu ska jag titta på de 60 bilder jag sparat från julaftonen och se hur många som egentligen behövs för att berätta Historien om julfirandet i Stengölsmåla 2009.

Trots att jag själv inte skickat ett julkort på säkert 10 år så har jag en trogen skara vänner som inte ger upp. Som år efter år slösar tid, engagemang och frimärken mig/oss i brådaste juletider. Dessa fina kort pryder just nu vårt kylskåp! Tack!

Igår var Peter och jag supereffektiva. Efter jobbet susade vi runt till Ikea i Svågertorp, K-Rauta, Biltema och Ica Maxi och fixade och donade inför julen. Det enda stället med mycket folk var Ica, de andra affärerna var i princip folktomma.

Sånt gillar jag!

På bilden har vi dråsat ned i en Ekeskogsoffa på fyndavdelningen för att vila oss lite. På Flickr finns ett foto från en liknande manöver när vi precis träffats, fast på den tiden hade vi ingen bil och fick ta tåg och buss från Lund in till till det gamla Ikea-varuhuset vid Bulltofta. Och Ekeskog-soffan hade ett annat överdrag och mobilkameran var lite sämre. Men vi är minsann lika snygga nu som då! Eller hur?

Känns ju sådär tryggt…

Men nästan samtliga kommentatorer intygar att dom trots arbetsbelastningen känt sig mycket väl omhändertagna av den professionella personalen. Ett litet ljus i mörkret alltså.

Undra när på året det föds flest barn?

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Jobbigt här i Phuket som ni ser. Man måste ju själv gå hela vägen från solstolen och ned i vattnet. Svettigt värre!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Syrran och Oskar är på besök. Vi fikar på Entré, handlar upp fler månaders klädbudgetar och leker med våra iPhones. En toppendag helt enkelt!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Men i vilka andra fall än vid graviditet är det orsakerna och inte symptomen som bedöms när en person söker vård?

DO stämmer tillsammans med 16 kvinnor Försäkringskassan för diskriminering. Kvinnorna har inte bedömts ha rätt till någon ersättning när deras arbetsförmåga blivit nedsatt på grund av yrsel, ledvärk, ryggont mm i samband med graviditeten. Sånt ät nämligen naturliga graviditetssympton och skall inte betraktas som sjukdom.

– De har blivit missgynnade för att de är kvinnor. Den bakomliggande orsaken till smärtan spelar normalt ingen roll. Men i det här fallet har Försäkringskassan valt att se till graviditeten och gör ingen individuell bedömning av varje kvinnas symtom. Om en man fått ryggont skulle det inte spela någon roll att det berodde på vedhuggning till exempel, säger Marie Nordström, jurist hos DO.

Spännade att se vad som sker i det här fallet. Dom faller 27 oktober. Här är artikeln ur Sydsvenskan.

UPDATE! Kvinnorna vann mot Försäkringskassan!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Jag gillar det här konceptet skitmycket och är så glad och uppåt efter varje pass att jag bara vill krama hela världen! Cirkelfys går inte ens att jämföra med ensam träning i maskiner på gym som jag trots flera svindyra årskort aldrig lyckats bli riktigt förtjust i. Det är lite som att ha en personlig tränare, inbillar jag mig, eftersom ledaren går runt och peppar, korrigerar och hetsar oss att ta i mer och inte löka i stationsbytena. Gruppträning när den är som bäst!

Det smått absurda är att cirkelfysen påminner ganska mycket om den förhatliga stationsgympan man hade på idrottslektionerna i skolan och som jag avskydde som pesten. Nu gör jag det frivilligt och betalar dessutom för det!

Jag brukar cirkelfysa lördagar kl 11 på Parkmöllan. Då hinner jag både sova ut, få ett ordentligt träningspass och dessutom tid över att hitta på nåt mer skoj under resten av dagen.

• När man är en riktig löpare packar man ned löpardojorna lika självklart och naturligt som tandborsten när man ska ut och resa.
• En riktigt löpare hittar alltid tid för en liten runda, såväl på julafton, som på thailandssemestern och en vanlig tisdag i februari.
• Att vara en riktigt löpare är att känna sig rastlös när man av någon anledning inte kan sticka ut och springa.
• En riktig löpare gör det bästa av de möjligheter som står till buds, dvs alla löprundor kan inte ske i krispig vårluft i vacker bokskog utan ibland får man nöja sig med några varv på asfalt runt kvarteret i stan. Huvudsaken är att man springer.

2005 var jag väldigt nära att bli en riktig löpare. Sen trampade jag fel och fick ont i höften och kom helt av mig med löpningen. Trots några tappra försök sedan dess har jag inte kommit igång på riktigt igen. Nu känns det som sviten av misslyckanden är bruten. Jag är på gång igen! Banne mig!

Core är funktionell träning inriktat på bålstyrka med hjälp av en speciell sorts boll, rund på ena sidan och platt på andra sidan.

Namnet bosu är förkortning av both sides up. Med hjälp av bosu-bollen bygger man styrka, tränar balans och stabilitet.

Det låter inte så komplicerar men var faktiskt svårare än jag trodde! Speciellt efter ungefär halva passet när jag började bli trött, då var det nästan omöjligt att hålla sig kvar på bollen och bibehålla bra kroppshållning.

Tyckte det var skönt med ett lite lugnare styrkepass och jag kommer definitivt gå igen, den där bollen ska få vad den tål!

Betyg: Good training week (tack för det!)
Antal träningspass: 12 (inte illa!)
Förbrukade kalorier: 2534 kcal (veckomål 1900 kcal, olala!)
Total tid: 06:57:57 (veckomål 05:25:00, gött!)
Tillryggalagd tid per zon:

• Zone 1: 03:08:05 150%
• Zone 2: 02:09:01 64%
• Zone 3: 01:18:58 0

Jag behöver alltså träna mer med lägre puls. Svårt tycker jag som antingen verkar hamna under eller över rätt puls. Hmmm…

Indoorwalking bas (tid 44:00)
Zon 3: 00:00:09
Zon 2: 00:09:02
Zon 1: 00:33:33
Jag svettades som en gris men kommer ändå inte ur zon 1.

Stavgång till jobbet (tid 65:28)
Zon 3: 00:00:00
Zon 2: 00:00:06
Zon 1: 00:48:44
Det här förstår jag, stavgång är högre belastning än vanlig promenad men lägre än jogging.

Löpning med Friskis (tid 48:37)
Zon 3: 00:37:30
Zon 2: 00:10:00
Zon 1: 00:00:48
Det här passet var i den övre regionen av vad jag pallar, helt klart. Och det syns ju på pulsen som nästan legat konstant i zon 3.

Löpning Pildammsparken (tid 34.45)
Zon 3: 00:19:22
Zon 2: 00:10:47
Zon 1: 00:04:05
Hittade ett behagligt tempo kring 145-150 slag i minuten, men tydligen lite för snabbt iaf. Konstit…

Löpning i Bulltofta (tid 36:25)
Zon 3: 00:01:17
Zon 2: 00:34:23
Zon 1: 00:00:36
Testade att låsa klockan på zon 2 så att den pep om jag sprang för snabbt eller för långsamt. Låg i övre delen av zon 2 nästan hela tiden och touchade zon 3 ett antal gånger med ilskna pip som resultat. Upplever farten som väldigt långsam.

Cirkelfys (tid 48:09)
Zon 3: 00:16:36
Zon 2: 00:14:41
Zon 1: 00:16:52
Väldigt spännande pass, jag ligger nästan lika lång tid i varje zon! Coolt!

Idag är det söndag och jag ska strax ut och springa ett långpass på dryga timmen. Jag ska försöka ligga i rätt zon hela tiden men kommer ändå inte lyckas nå veckans målsättning för träning zon 2. Total tid och antal kalorier fixar jag däremot med god marginal. Återkommer med klockans dom imorgon!

PS/ Nu har jag lyckats träna minst 2 pass i veckan i 14 veckor på raken och har alltså slagit mitt eget rekord på 13 veckor från 2005! Fy fan vad jag är bra!

Det känns lite deppigt att det går så långsamt när jag ligger på 70–80 procent av maxpuls. Men då kan det ju iofs bara bli bättre…

Läs mer om pulsträning här.

Time target: 05:25 (total tid jag ska träna)
Calorie target: 1900 kcal (hur mk jag ska förbränna per vecka)
Intensity targets:
Zone 1: 02:05:00
Zone 2: 03:20:00
Zone 3: 00:00:00

Jag ska fortsätta träna ungefär så som jag brukar under första veckan och se vad klockan har att säga om det. 5 timmar och 25 minuter känns mycket

Resultatet för mig blev:
Zone 3: 147–166
Zone 2: 129–146
Zone 1: 110–128

Jag började med att fylla i grundinställningarna:
Vikt: 78
Längd: 160
Födelsedatum: 730920 (36 år)
Kön: Kvinna

Sen gjorde jag Polar Fitness test. Då skulle man ligga ned med pulsbältet på sig i en lugn och störfri miljö. Enligt instruktionen skulle man helst undvika alkohol både dagen innan och dagen för testet. Dessutom fick heller inte ha ätit mycket 2-3 timmar innan testet. Där kan man säga att jag misslyckades, jag käkade en brakmiddag inklusive tårta samt drack både öl och vin några timmar innan! Men jag var så ivrig att komma igång så jag sket i det

Jag låg i sängen med öronproppar, släckt belysning och drog igång testet. Efter ungefär 5 minuter pep klockan till och testet var klart. Skalan var Very Low, Low, Fair, Moderate, Good, Very Good och Elite. Mitt OwnIndex blev 29, vilket för min ålder var Fair, godkänd alltså, men inte mer. Trodde faktiskt jag skulle hamna lite bättre, men det kan ju bero på maten och alkoholen Ska göra om testet en gång i veckan tänkte jag.

Jag brukar försöka sätta upp mål för att hålla motivationen uppe. Ofta är målet ett motionslopp. Ibland funkar det, som med Stockholm marathon 2005 till exempel, ibland funkar det inte alls, som med Göteborgs-Varvet där jag sprungit nästan helt otränad två år i rad.

Eftersom jag inte är ute efter enstaka storartade prestationer (om man nu tycker det är eftersträvansvärt att springa en halvmara i princip otränad) utan god fysisk form och god hälsa resten av livet. Alltså har jag insett att jag behöver andra sorters mål. Mål som inte handlar om att vara i bra form vid ett visst givet datum, utan istället handlar om frekvens och regelbundenhet – över tiden!

Därför har jag konstruerat ett nytt mål som helt enkelt går ut på att genomföra två ombytta träningspass i veckan under ett helt år! Allt utom promenader och vardagscykling räknas, så det finns nästan obegränsade möjligheter. Hittills har jag klarat av 10 veckor, ungefär en femtedel av utmaningen alltså. Och jag känner mig jävligt nöjd!

Jag har identifierat tre framgångsfaktorer:

1. Lura hjärnan genom att skriva dagbok i förväg
Varje vecka (nästan!) har jag i förväg skrivit upp vad, när och var jag ska träna. Jag skriver i imperfekt, som om veckan redan passerat. Jag låtsas alltså att det är söndag om en vecka och summerar en härlig träningsvecka (som inte hänt än) och beskriver känslan av tillfredsställelse (som jag inte kännt än).

Det låter kanske totaltossigt men faktum är att det funkar. Det är som om hjärnan bara kör på. Det har ju redan hänt så nu är det liksom bara utförandet kvar. Hänger ni med?

2. Variation
Jag har dammat av mitt gamla Friskis&Svettis-kort och testat massa nya roliga pass: Skivstång, Indoorwalking och Cirkelfys till exempel. Gruppträning kompletterar löpningen och gymmet på ett alldeles utmärkt sätt. Dessutom, när motivationen är lite halvtaskig behöver man bara ta ansvar för att ta sig till lokalen – sen får man förhoppningsvis hjälp av bra musik och en inspirerande ledare. Så funkar det inte när man själv ansvarar för allting.

3. Det går att ta med löparskorna på resa
Att resa i tjänsten eller privat är inte ett störmoment i träningen utan en inbjudan till att springa på en helt ny ort. Under de här 10 veckorna har jag joggat i både Svalöv, Stockholm och Simrishamn!

Vecka 938–947 (13 september – 22 november)
Under de kommande tio veckorna ska jag vässa träningen något. Det övergripande målet om minst två ombytta pass i veckan kvarstår naturligtvis. Den första nya utmaningen består i att försöka få in minst ett styrkepass i veckan. Med lite planering borde det inte alls vara svårt! Den andra nya utmaningen är att inte vika ner mig under de två veckorna vi är i Thailand. Hotellet har gym, så egentligen finns det inget alls att skylla på. Förutom semesterlatheten då möjligtvis

Idag uppmärksammade vi på Räddningstjänsten Syd tillsammans med Malmö stad i en kampanj VMA-signalen, dvs Viktigt Meddelande till Allmänheten. Så här fina såg jag och mina medarbetare ut hela dagen!

Så nu vet du, vid 7 sekunders tut – gå inte ut!

… såg Peter och jag så här glada ut!

Walkern är en enklare och stabilare form av crosstrainer, dvs två plattor man placerar fötterna på och två stavar. Motståndet går också att variera. Under passet använder man 5 olika positioner: mitt, fram, stavar, flex och balans. Under en låt varierar man mellan 2–3 positioner.

Jag gillar att indoorwalking liknar löpning men att man slipper de tunga nedslagen i marken som när man joggar själv. Med ett högre motstånd kan man dessutom simulera backträning vilket är ytterligare en fördel här i platta Malmö.

Jag gillar också att det är så enkelt: fem olika positioner kan till och med jag lära mig! Och det är inga snabba byten utan man hänger lätt med i svängarna.

Nu när det sommar och ofta fint väder kan man tycka att det vore bättre att ge sig ut i naturen och springa eller gå. Och visst finns det en poäng där, men grejen med gruppträning är ju att man får tillgång till en inspirerande ledare och bra musik. Egen träning kräver helt enkelt mer av dig själv. Till vintern när det dessutom är kallt, halt och mörkt kommer indoorwalking bli alldeles, alldeles perfekt träning!

Fem getingar av fem möjliga!

PS/ Jag hittade en töntig film på Youtube:

Känns som de svenska distributörerna skulle behöva hotta upp marknadsföringen lite! *fnissfniss*

UPDATE: Kristianstadbladet har skrivit om indoorwalking!

Katarina Mazetti. A Fish Called Wanda. Tempus. Don Martin. Dansa med vargar. Kevin Costner. Sven Dufva. Tony Soprano. Dallas. Daniel Westling. Hemingway. Quentin Tarrantino. von Trier. Whatever Works. Kurt Vonnegut. Anna Gavalda. Woody Allen. Heltidsanställd i egots tjänst. Piraten. Om? De ovanliga. Snabba cash. Dumskallarna sammansvärjning. Igelkottens elegans. Den engelske patienten. Anders Pålryd. Min stund på jorden. Var specifik! Sky det allmänna! Hjalmar Söderberg. Richardt och doktor Henck. Breakfast at Tiffanys. Holly Golightly. Joe Bell. Friheten. Tom Wasser. Saknaden. Ulf Lundell. Lasse och Kicki. Bonjour tristess. En fjorton år gammal anteckningsbok. Skuggan av ett leende. Gertrude Stein. Hemingway. Broarna i Madison County. Samuel Beckett. Punctum. Sanningen är jag helt ointresserad av, det är vad som står på pappret som räknas!

J.D. Salinger. Catcher in the Rye. Hemingway. En dag som gjord för bananfisk. Densitet. Deerhunter. !!! ????? ………………… Det heliga tretalet. Så var det inte! Kusiner i kubik. De sväljande männen. Hitta essensen. Fyra bröllop och en begravning. Nyanser. Stephan Mendel-Ek. Med uppenbar känsla för stil. Självbild. Marta Cullberg. Ditt inre centrum. Drifter. Reglerna ändras. PP2. Sliding Doors. Den franske löjtnantens kvinna. Snön på Kilimajaro. Struktur. Vacuum. Tvättstrecksprincipen.

Claes Hylinger. Nya dagar och nya nätter. Banal och Genial. Ta fan i båten! Ezra Pound. Precision. SAOL. Norstedts svenska synonymordbok. Le mot juste. Så, väl, ju, faktiskt, lite, mer, någonstans, egentligen, egentligen, mycket, man, fast, ganska. Perspektiv. Knut Fallbacken. Känna-sjukan. Hade-sjukan. Börja-sjukan. Skulle-sjukan. Sanningsiver. Pärlan. Hemingway. Farväl till vapnen. Lycklig, harmonisk kärlek är helt ointressant!

Polsk jazz och andra historier. Varudeklaration. Klon. Hösten i Peking. Hellre originell än heltäckande. Henry Miller. Linda Unnhem. Swing it! Camilla Läckberg. Roland Schytt. Kådisbellan. Ann-Charlotte Alvefors. Aldrig. Bo Widerberg. Ta cigarren i vänster hand så du kan fatta pennan med högerhanden. Kvarteret Korpen. Hemingway. Berg som vita elefanter. Drama + Spelplats. Cuba. Malmö. Paris. Söker jag upp ödet, eller söker ödet upp mig? Monica Zetterlund. Olle Adolfsson. Pamplona. Älgjakt. Hemingways skjorta. Uppsala. Passade perfekt!

Min egen högst personliga sammanfattning av skrivarkurs med Jan Sigurd på Fridhems folkhögkola, 3–7 augusti 2009.

Förutom det fantastiska i att vara tillsammans i Bokskogen utan att gräla så var vi dessutom där för att springa. Båda två! Kan ni fatta? Jag gör det inte… För att vara helt ärlig så tror jag knappt att det är sant, att det verkligen hänt på riktigt! Jag är sååå glaaaad! Och för dig som inte är insatt i Peters viktresa, läs här.

Jag tog med kameran men var så uppspelt att jag glömde fota.

Återbesök på favoriktfiket på Norra Esplanaden.

Wienerbröd och rabarberpaj. Mums!

Sommartomt på Alexandersgatan/Alexanderkatu Aleksanterinkatu.

Rea och Ale på Stockmann.

Stockmanns varuhus från 6:e våningen.

Otroligt snygga fönster på hus på Skatudden.

Och siffror.

Och dörrar!

Kvällsmys i Fatboyen.

Helsingfors järnvägsstation vaktas av fyra bastanta herrar, här syns två av dom.

Olympiastadions vackra torn.

På Kiasma hittade Linda en kompis.

Även jag hittade en gyllne vän.

Otroligt snygg funkisfabrik i hörnet Sturegatan/Sturenkatu och Industrigatan/Teollisuuskatu.

Underbar byggnad med tillhörande lillsvamp på Sturegatan/Sturenkatu.

Sommaren 2001 jobbade jag på Hufvudstadsbladet och bodde i det här huset på Backasgatan/Mäkelenkatu i Vallgård.

Vallgårds vackra tegelkyrka.

Snygga skorstenar längs Sörgårdskajen.

Det är inte bara jag på besök! Även undelaterna Pekka och Gunilla firar semester hos Linda och Ilari.

Vackra, vackra Helsingfors domkyrka.

Hollandfeeling i stadsdelen Gräsviken.

Lokal musiker underhöll Linda, Sigrid och mig när vi tog en fika i gröngräset.

Min kompis Frank och jag käkar lunch på café Ursula i Brunnsparken.

Dessa fascinerande tvåspråkiga skyltar! Endast Kotka heter Kotka på både finska och svenska.

Isbrytarna på Skatudden har semester.

Grönskande paradis i kolonilotten i Vallgård.

Trädgårdsmästaren sköter om sina solrosplantor.

Istället för att tänka så mycket på det man inte gjort borde man helt enkelt bara göra det man ska göra!

Sa kloka Anja i spåret härförledes. Och så sant så sant! De senaste två veckorna har jag tänkt en hel del på hur lite jag rör på mig och hur flottigt jag äter. Suttit i soffan och grämt mig över alla osprungna joggingrundor. Till vilken nytta då??? Vavavava? Istället för att bara säga ENOUGH! till mig själv och snöra på skorna och ge mig ut! Ibland undrar man ju hur hjärnan är funtad egentligen…

Kom nyligen att tänka på något jag läste om författaren Raymond Chandler. För att komma över skrivkrampen bestämde han sig för att låsa in sig i arbetsrummet 4 timmar varje dag. Han var inte tvungen att skriva men fick inte heller göra någonting annat under den här tiden. Inte läsa, inte lyssna på radio. Efter nån timme var han så uttråkad av att bara sitta och glo att han började skriva och efter två timmar var han i full gång.

Kanske är Raymond Chandler-metoden även tillämpbar på motion?

Om en timme om dagen är vikt till motion så behöver man inte gympa, springa eller simma under den tiden – men man får heller inte göra nåt annat! Bara sitta still rätt och upp och ned. Inte läsa, titta på tv, skala potatis eller sova.

Intressant experiment, ska ta och testa det under semestern!

PS/ Jag var faktiskt på gymmet idag! Och jag sprang igår! Sådeså! Bevisen finns här och här /DS

Undra vad det kommer stå på min gravsten? Mångsysslare? Eller kommer det finnas en länk till min LinkedIn-profil?

Igår försökte jag ligga på Ribban med en bok och mysa i solskenet men det blåste så infernaliskt och alla lä-platser var redan upptagna av andra soltörstande malmöbor. Med flygsand i öronen cyklade jag vidare till Pildammsparken. Här blåste det också förståss, om än lite mindre, och jag fann en utmärkt lä-plats i Galateas hage som omges av höga häckar på tre sidor. Jag parkerade mig på en bänk, använde jackan som kudde och sen låg jag här i säkert en och en halv timme och läste. Underbart skönt!

Min semester har alltså börjat, ifall någon undrar varför jag trynar bort en vanlig vardag på bokläsning i parken. Aaaaaah som jag längtat efter detta!

Tiotaggade tårtor hamnar på tio-i-topp-listan varje månad!

Det tycker jag himla roligt eftersom jag tolkar det som bissniss is good för min blivande svägerska, konditorn och tårtvirtuosen Helena Esse. I sin bagarbod i Glumslöv utanför Helsingborg tillverkar hon tårtor för bröllop, födelsedagar och andra högtider. Eftersom jag själv haft förmånen att mumsa i mig flera stycken av dom kan jag personligen rekomendera både Helena och hennes företag Vanilja!

Vill du läsa mer om Helena? Läs Bland tårtorna är Helena i sitt esse ur Helsingborgs dagblad. Eller titta på Hemmets Journals webbtv där Helena lär ut hur man gör julgodis (inte riktigt säsong just nu men den förberedde överlever! )

Jag älskar Bokskogen (eller Torups rekreationsområde)! Men varje gång Peter och jag åkt ut dit för att promenera har det slutat med att vi grälat. Alla två gångerna. Mina höga förväntningar har på något sätt krockat med hans inte alltför stora intresse av strapatser i skog och mark. Både gångerna har vi muttrande och surande gått nån kort promenad och åkt hem ännu surare än vi kom dit.

Så på självaste midsommar var det dags för vårt tredje besök i Bokskogen. Himlen var oroväckande mörk men jag oroade mig mindre för vädret och mer för oss. Skulle vi börja gräla en tredje gång? I såfall kanske det var ett tecken på att det var dags att radera ut Bokskogen från vår gemensamma karta och satsa på något annat?

Vi kom dit. Vi parkerade. Vi började gå runt trekilometersslingan. Vi pratade. Det droppade lite från himlen men vad gjorde väl det. Vi fotade lite. Vi pratade lite mer och gick lite till… och sen hade vi gått hela slingan och inte bråkat en enda gång! Fantastiskt, förtrollningen är nu bruten!

Och såhär glada och nöjda såg vi ut efter målgången! (hade det inte vart för öronen hade smilet gått runt på mig )

De flesta bloggverktyg har ett rss-flöde för kommentarerna, leta efter länk på bloggens förstasida. Finns där ingen länk kan man hitta kommentarsflödet ändå, på Wordpressbloggar finns det här: …/comments/feed

Kommentarsflödet här på steffanie.net finns alltså här: www.steffanie.net/comments/feed

Medans jag varit i London har det således trillat in nya antagningsbesked och nya instruktioner. Jan Sigurd skriver att ”den som tror att man kan lära sig skriva utan att läsa tror fel”. Kursdeltagarna ombeds därför beväpna sig med många och olika läsupplevelser; noveller, romaner, deckare… ”Att läsa omväxlande saker där den litterära ribban ligger högt såväl som lågt är väldigt berikande”, skriver Jan Sigurd. Alla deltagare ska också välja en bok de är särskilt förtjusta i och kopiera förstasidan i 20 ex. Den ska användas som referensmaterial i diskussioner och kanske som utgångspunkt i den egna utvecklingen, i sökandet efter den egna rösten och det egna tilltalet.

Att välja bok ska bli mycket spännande! Jag har ju iofs min favoritbok klar: Högläsaren av Bernhard Schlink som varit min all time high-läsupplevelse ända sedan jag tragglade den på orginalspråk första gången på grundkursen i tyska 2001. Sedan dess har jag läst den minst två gånger på svenska också. Men kanske är det dags för något nytt? Vi får se…

Idag passade jag på att ta en cykelrunda i det fina vädret. Hamnade efter lite kringelikrokar i Klagshamn strax utanför Malmö. Där var det himla fint! Cyklade sedan tillbaka via en gammal banvall och via Malmö Arena hem. 35,3 km blev det totalt och på kartan har jag markerat hur jag cyklade.

Bilden är tagen i Getteröns naturreservat i Varberg förra sommaren. Där trivs jag och återvänder gärna till!

UPDATE! Jag vann tyvärr inte, det gjorde danielandersson.me med en fin havsutsikt inklusive vindkraftverk.

Bara jag känner och har träffat alla inblandade personer på riktigt, men på nätet spelar ju sånna trivialiteter inte så stor roll. Där kan ens systrar, mostrar, sambosar, arbetskompisar och chefer från förr obehindrat komma till undsättning när man har relationsproblem. Bra eller dåligt? Jag vet vad jag tycker iallafall. Long live Fejjan!

Löparknä kan bero på en rad orsaker, i mitt fall tror jag det handlar om att jag ökade träningsdosen för snabbt och dessutom försummade att stretcha lårmusklerna ordentligt.

Jag vilade i princip fram till Göteborgs-Varvet förra helgen, cyklade bara fram och tillbaka till jobbet. Innan starten var jag redigt nervös och fullt inställd på att eventuellt bli tvungen att bryta. Tog det mycket lugnt, kände såklart av knäet men det gjorde inte alltför ont. Fick gå i nedförsbackarna för då var det inte skönt men i övrigt funkade det faktiskt över förväntan!

Ikväll sprang jag igen, tre lätta och fina varv på mjuka enkilometersspåret runt Tallriken i Pildammsparken. Första varvet kändes lite stelt. Stannade och stretchade innan jag sprang vidare och genast kändes det mycket bättre. Jag var inte rädd för att smälla i vänsterfoten, knäet höll och tog emot belastningen utan att knorra. Fokuserade på att sätta i fötterna som vanligt och inte tänka efter så mycket. Stretchade även när jag kom hem. Känner lite i knäet nu efter, det gör inte ont men är lite stelt.

Nästa lopp är Malmö 10K den 13 juni. Då ska knäet banne mig vara i form igen!

• Vem är du?
• Vad vill du med ditt skrivande?
• Har du skrivit mycket eller är du i början av din skrivarkarriär?
• Varför valde du just den här kursen?

Att skriva börjar alltså här! Dags att svara på frågorna!

• hälsar på hos Väsby brukshundsklubb 8:10 PM May 17th
• går hundpromenad med Boris, Ila och Oskar 7:46 PM May 17th
• har checkat in hos syster + sambo + 3 hundar i Lapplands Väsby och blivit utfordrad med korv och potatissallad 4:38 PM May 17th
• kliver ombord på SK158 GOT-ARN 1:02 PM May 17th
• dricker morgonkaffe på altanen och läser GP 9:32 AM May 17th
• hämtar pizza och tänker därefter parkera sig i soffan och titta på Eurovision! 8:35 PM May 16th
• är nöjd med att överlevt! 6:55 PM May 16th
• ser när vinnaren går i mål och har 50 min kvar till start 3:03 PM May 16th
• vinkade precis av mamsen som startar i grupp 11: Hejaheja! 2:34 PM May 16th
• häckar vid GP-tältet vid Slottskogsvallen och spanar ut över FOLKHAVET 2:15 PM May 16th
• är nervös som fan! Avfärd inom 10 minuter. Fullt beredd på att knäet kanske inte håller och att jag måste bryta. Håll utkik efter 62189! 12:25 PM May 16th
• laddar med frukost inför dagens Göteborgsvarv 10:05 AM May 16th
• tankar i Sandsjöbacka 8:19 PM May 15th
• grillar med Anja, Alex och Johan i Lagoset! 6:23 PM May 15th
• is stn Rosengård 7:58 AM May 15th
• har firat av sista numret av hennes på Volym 9:12 PM May 14th
• is stn Rosengård 10:21 AM May 14th
• passerar Åkarp 7:45 PM May 13th
• undrar över korrekt term på svenska för ‘anti-social behaviour’ 6:08 PM May 13th
• väntar fint besök 7:47 AM May 13th
• AW:ar på Lilla torg 7:34 PM May 11th

• väljer mellan cykeltur i solen och eftersläpande veckostädning 3:03 PM May 10th
• är hemma i Malmö igen efter en toppenhärlig vandring på Österlen. Status: Nöjd och glad! 11:26 AM May 10th

• kliver på pågatåget från Simrishamn till Ystad 9:26 AM May 10th 

• somnar ovaggad på Simrishamns vandrarhem efter dagens 42662 steg 12:07 AM May 10th

• hugger in på trerätters på Kamskogs krog i Simrishamn 8:28 PM May 9th
• är framme i Simrishamn. Status: Mör! 6:23 PM May 9th
• passerar Vik 4:35 PM May 9th
• har bara 9 km kvar till Simrishamn 4:16 PM May 9th
• faschineras av utsikten från Stens huvud 1:55 PM May 9th
• avnjuter första fikarasten strax innan Kivik 11:57 AM May 9th 

• fikar i Haväng i väntan på resten av vandringsgänget 10:01 AM May 9th

• packar inför helgens vandring mellan Haväng och Simrishamn 5:00 PM May 8th
• prövar vänsterknäet i femkilometersslingan i Bulltofta 5:12 PM May 7th
• går igenom senaste dygnets larmstatistik från SOS 1:30 PM May 7th

• fick ett äpple av Sonja och gråter inte längre av hunger 4:06 PM May 6th 

• pryar med räddningstjänstens insatschef 4:05 PM May 5th

Två storbränder inom loppet av några timmar (på Lodgatan och Utögatan i Oljehamnen i Malmö) gjorde att jag fick lämna skrivbordet och arbeta operativt under några timmar. Jag fick en sån här fin väst och nöjet att leda infoarbetet på plats. Mycket, mycket spännande!

• myser i egna mjuka sängen och saknar inte hotellets hårda plankmadrass alls 10:40 PM Apr 12th
• har precis landat på Sturup – borta bra men bäst hemma i härliga Skåne 7:28 PM Apr 12th
• sitter utmattad i en fåtölj på Bromma flygplats och väntar på flajten hem till Skånelandet 5:30 PM Apr 12th
• äter glass framför Stadshuset 3:52 PM Apr 12th
• dricker kaffe på Mälarpaviljongen 2:01 PM Apr 12th
• lyssnar på snarkande sambo 9:22 PM Apr 11th
• is soffmys i Upplands Väsby, stinn efter påskmiddag och påsktårta 6:56 PM Apr 11th
• bokar en vinterresa till sooooooolen! 1:42 PM Apr 11th
• tuffar ut mot Lapplands Väsby 10:52 AM Apr 11th
• ser Slumdog Millionaire på Saga 9:00 PM Apr 10th
• är lite grinig för att Twitter inte uppdaterat Fejjan med mina spännande Stockholmsäventyr idag 7:19 PM Apr 10th
• pustar ut i höjd med Barnhusbron 6:07 PM Apr 10th
• äter en räkmacka på Moderna museet 4:06 PM Apr 10th
• hälsar på hos Birgitta Ohlsson (FP) på riksdagen 2:12 PM Apr 10th
• vandrar längs Norr Mälarstrand i det underbara solskenet 9:52 AM Apr 10th
• is MMX-BMA9:33 PM Apr 9thpackar 5:40 PM Apr 9th
• dricker kaffe och väntar på inspiration att packa 4:03 PM Apr 9th
• väntar på buss 6 mot Toftanäs 1:29 PM Apr 9th
• lunchar i solen på Lilla torg med kollegor från förr 12:29 PM Apr 9th
• marscherar med raska steg mot Lilla torg 11:23 AM Apr 9th
• har semester och firar den med en tidig tvättid 8:55 AM Apr 9th
• har återvänt från återvinningsstationen! 7:06 PM Apr 8th
• has left the building! Nu: påsklov! 5:28 PM Apr 8th
• har fått ett eget skåp på station Rosengård! 2:40 PM Apr 8th 
• är nöjd efter att ha sprungit för första gången på evigheter. Eller i allafall 2 veckor… 10:25 PM Apr 7th
• borstar tänderna 7:37 AM Apr 7th
• pussar ett födelsedagsbarn 6:26 PM Apr 6th

Vill ni följa mig i realtid så är det bara att adda mig, här är min Twitter-profil.

Idag deltog jag i en manifestation mot våld och anlagda bränder ute i Rosengård. Så här käck såg jag ut, med kameran på magen och allt! Manifestationen var ett initiativ av Rosengårds stadsdelsfullmäktige och vi var rätt många från Räddningstjänsten Syd som deltog.

Mer om manifestationen här:

Manifestation för ett tryggare Rosengård

Rosengårdsbor manifesterar mot våldet

Rosengårdsbor gav sitt stöd till brandmän

Manifestation mot våld på Rosengård

[...]

Men ingen av de tandvårdskunniga som Sydsvenskan talat med rekommenderar Listerine. Orsaken är den låga fluorhalten.

De tycker att bolaget överdriver medlets positiva effekter och att det knappast är till nytta för en bred krets användare.

– De allra flesta har inget behov av att använda Listerine, säger Roland Svensson, ordförande i Sveriges Tandläkarförbund.

Tidigare fanns förbundets logotype på Listerineflaskorna. I praktiken en rekommendation av produkten från Sveriges tandläkare. Men vid årsskiftet plockades logotypen bort.

– Listerine innehåller för lite fluor för att göra någon nytta för gemene man. Vi vill vara tydliga med fluorens betydelse. Medlet har effekt mot tandlossning, men hur många av dem som köper Listerine har sådana problem, säger Roland Svensson.

Han skulle själv aldrig rekommendera en patient att använda Listerine. Framför allt inte direkt efter tandborstning, vilket tillverkaren föreslår. Då riskerar nämligen fluoren från tandkrämen att försvinna ur munnen innan den gjort någon verkan.

• borrar med slagborr och är skitlycklig! 6:12 PM Mar 22nd
• byter bild på FB för att slippa tjatig sambo som inte tänder på kvinnor i uniform 3:11 PM Mar 22nd
• lämnar stadsbiblioteket med Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro och Hemkomsten av Bernhard Schlink 2:28 PM Mar 22nd
• värmer sig med kaffe och chokladcroissant på Vesta på Södergatan 12:38 PM Mar 22nd
• går ned på stan och fryser nästan ihjäl i den iskalla vinden 12:19 PM Mar 22nd
• har precis garvat och bölat sig igenom ”Patrik 1,5″ 10:48 PM Mar 21st
• funderar på att testa Army Fitness på Ribersborgsstranden på måndag kväll – vem ska med? 8:38 PM Mar 21st
• ägnar sig åt sitt sedvanliga lördagsnöje: tvätta! 5:00 PM Mar 21st
• tar på sig joggingskorna och siktar på Pildammsparken 2:45 PM Mar 21st
• lyssnar på BWO och dricker kaffe, fortfarande i pyjamas 12:05 PM Mar 21st
• undrar varför i herrans namn jag gick upp så här tidigt… 9:10 AM Mar 21st
• har rumlat hem från Paddy’s via en Margarita på Davidshallstorg 2:00 AM Mar 21st
• twittrar direkt från Paddy’s på Kalendegatan 9:54 PM Mar 20th
• sätter hoppfullt på sig vårskorna för första gången i år! 7:25 AM Mar 20th
• försöker bli mildare till sinnet med lite schlagermusik 6:39 PM Mar 19th
• känner sig totalt urblåst efter en lång dag på enbart kaffe och syrefattig luft 5:52 PM Mar 19th
• är på effektivitetskurs! 11:12 AM Mar 19th
• är framme vid station Centrum 7:43 AM Mar 19th
• går under Amiralsgatan 7:39 AM Mar 19th
• passerar polishuset vid Davidshallstorg 7:33 AM Mar 19th
• korsar trallandes Fersens väg 7:31 AM Mar 19th
• funderar på vad chain of command borde heta på svenska… 7:00 PM Mar 18th
• lämnar stn Rosengård 6:22 PM Mar 18th
• sitter med luren i örat 10:52 AM Mar 18th
• slår upp sina ljusblå: Godmorgon Värld! 6:52 AM Mar 18th
• är uppe alldeles för sent 9:20 PM Mar 17th
• minns plötsligt St Patrick’s Day 2004 som om det vore igår 5:38 PM Mar 17th
• steker blodpudding och lyssnar på E-Type på högsta volym 4:42 PM Mar 17th
• vill lära sig skriva på lätt svenska 3:47 PM Mar 17th
• tuggar morot 2:53 PM Mar 17th
• brottas med MOSS 11:29 AM Mar 17th
• kokar havregrynsgröt och bläddrar genom Sydsvenskan 7:08 AM Mar 17th
• vandrar hungrig längs Regementsgatan med ryggan full av käk 7:11 PM Mar 16th
• är nöjd med att ha flåsat runt 3,9 km i Pildammsparken 6:18 PM Mar 16th
• undrar hur man kan döpa en mäklarfirma till Livsrum?! Är det bara jag som får trettiotalsvibbar? 5:51 PM Mar 16th
• har bytt om till löparoutfit. Nu finns det ingen återvändo! 4:44 PM Mar 16th
• blir hemlevererad av snäll kollega 4:31 PM Mar
• undrar om hon orkar springa efter jobbet idag eller inte? 3:12 PM Mar 16th
• hälsar på hos informatörerna på Rosengårds stadsdelsförvaltning 11:06 AM Mar 16th
• kliver på 5:ans buss mot Rosengård 7:52 AM Mar 16th

När vi var ute på krogen igår brännde jag med andra ord en halv dagslön! Jeeezuz, plötsligt blir sifforna på något sätt greppbara. Intressant!

Nu är station Rosengård äntligen invigd! Jag övningsklipper bandet strax innan, flankerad av kollegorna Braem och Charlotte. Det riktiga bandet klipptes av åtta hedersgäster som på något sätt representerar och symboliserar stationen och det nya arbetssättet. Över 200 gäster var på plats och det var värsta draget! Min första brandstationsinvigning

• läser Dösnack och kallprat 8:15 PM Mar 15th
• stävar i sakta mak mot bibblan 3:21 PM Mar 15th
• ligger söndagsloj i soffan och läser ”Konsten att berätta en historia” av Anders Sundelin 12:53 PM Mar 15th
• har fått kaffe och är lite mildare till sinnet 9:19 AM Mar 15th
• är nyvaken och kärv 9:07 AM Mar 15th
• vill inte gå ner i den mörka källaren så här sent… 11:13 PM Mar 14th
• säger Phew! 10:05 PM Mar 14th
• viker tvätt 9:20 PM Mar 14th
• får ståpäls av Moving on med Sarah Dawn Finer – henne ska vi ha! 8:46 PM Mar 14th
• hämtar schlagerpizzan! 7:54 PM Mar 14th
• tvättar två maskiner 40 grader och en 60 grader 7:18 PM Mar 14th
• är 358 kr fattigare efter ett spontanbesök på Akademibokhandeln vid Södertull 3:57 PM Mar 14th
• dricker kaffe och äter morotskaka på Light House Café 1:54 PM Mar 14
• ligger på bryggan och njuter av den bleka marssolen 1:12 PM Mar 14th
• tittar faschinerat på när en p-vakt upprymt hinner lappa tre bilar inom loppet av en halv minut! 12:08 PM Mar 14th
• småspringer försenat mot mötesplatsen utanför stadsbibliotekets entré 12:00 PM Mar 14th
• testar förbindelsen – hörbarhet frågas 10:23 AM Mar 14th
• känner sig som en påse nötter i uppförsbacke 7:17 PM Mar 13th
• is singing in the rain – det är ju fredag! 4:48 PM Mar 13th
• funderar på livet 11:13 AM Mar 13th
• veckostädar 6:18 PM Mar 12th
• SNÖ??? NU???? 4:31 PM Mar 12th
• är sugen på lax och potatismos 4:14 PM Mar 11th
• kaffe kaffe kaffe 5:53 AM Mar 11th
• har redan grus i ögonen 6:16 PM Mar 10th
• åker till IKEA 9:52 AM Mar 10th
• skriver och skriver och skriver och dricker kaffe 5:56 AM Mar 10th
• är svettig och äcklig (men ack så nöjd!) efter joggingrunda i Pildammsparken 6:43 PM Mar 9th
• skriver på novellen 6:32 AM Mar 9th

• vinkar av goda vänner som fått söndagsmiddag i utbyte mot hjälp att laga trilskande köksspottar 9:17 PM Mar 8th
• äter frallor från Systrar och Bröder och bälgar kaffe 11:07 AM Mar 8th
• is mumsing chocolate and feeling happy happy happy! 6:33 PM Mar 7th
• hoppas på polisväder hela helgen 7:23 PM Mar 6th
• gäääääspar nästan käken ur led 3:36 PM Mar 6th
• återvänder med fryst kyckling, tandborstar, havrefras och cheddarost till hyddan. 7:07 PM Mar 5th
• jobbar sent 5:17 PM Mar 4th
• går på skrivkurs. Dags att få första alstret massakrerat! 5:42 PM Mar 3rd
• brottas med en projektbeskrivning på utrikiska. Ge mig en ordbok! Eller ännu bättre – en modersmålstalare! 7:57 AM Mar 3rd

Förra gången jag fick ett nattlig idé gjorde jag misstaget att tro att jag skulle komma ihåg den nästa morgon, men det gjorde jag ju inte. Så nu är det block, penna och tänd lampa som gäller, även om det råkar vara mitt i natten!

Och alldeles precis nu, efter jobbet, veckostädade jag hela paradvåningen (dammsugning, våttorkning av golv, städning av badrum, urplockning av diskmaskin, röjning i kök, tömning av returpapper mm).

Däremellan jobbade jag som sagt.

Fan vad jag känner mig nöjd med dagen. Nu är jag redo att ligga raklång i soffan ända tills det ät dags att kravla in i sängen

Jag älskar böckerna och trots att filmmakarna gjort om en del så är ändringarna inte så störande att de påverkar betyget. Nu längtar jag redan efter uppföljaren!

Googlade föresten lite på Hedestad och fann det här roliga reportaget på Gnestas hemsida

Upplägget är enkelt. Halva tiden pratar man om teknik och metod, till exempel gick vi igenom olika berättarperspektiv, tidsperspektiv och fördelar och begränsingar med respektive. Vi pratade också om ramhandling och sidohandling och vad som händer när sidohandlingen plötsligt tar över, som händer ibland.

Andra halvan av kvällen diskuterade vi den första skrivuppgiften, som jag då missade eftersom jag anmälde mig så sent. Jag hann dock läsa några alster innan och måste säga att jag blev impad av den höga kvaliteen! Jisses, de är inga duvungar mina kursare. Gäller att inte få prestationsångest med åtföljade skrivblockering här nu utan koncentrera sig på sin egen utveckling.

Vi fick två skrivuppgifter till nästa gång, vararv jag rodde iland en: en novell på ca 9000 tecken som skulle innehålla en miljöskildring. Sen skulle en person ska träda in i miljön och förändra den, till det bättre eller sämre.

Jag lyckades faktiskt få ihop en sammanhängande story, i tid till och med! Det är jag mycket stolt och nöjd över. För även om jag klyschigt nog ”älskar att skriva” så har alla mina novell/romanprojekt hittills avstannat efter max ett par sidor. Utan piskan i form av en tydlig deadline har jag inte lyckats få ur mig en enda färdig grej. Förrän nu! Hurra, hurra för mig.

På tisdag är nästa träff. Lite nervös är jag allt för de andras omdömnen om min första baby!

Igår var det dags! Delfinalen 4 i uttagningen till melodifestivalen skulle avgöras i Malmö. Jag hade kirrat biljetter till genrepet på lördag förmiddag.

Arrangörerna hade rullat ut röda mattan för mig och väninnan Linda. Såklart!

Vi hade tre härliga Torleifs-fan på raden framför  som hjälpte oss att föreviga  den glada tillställningen.

Sarah Dawn Finer var såklart bäst. Åh sicken power! Jag nästan smalt i stolen när hon sjöng ända från tårna. Åh vilken härlig upplevelse! Sen tittade vi på den riktiga uttagningen på tv såklart och kunde vara sådär lite lagom besserwissriga mot resten av sällskapet som inte hade samma förhandskunskap som oss

Men hur kan ett av Europas modernaste länder med det renaste huvudstadsvattnet, offentlighetsprincip och kriminaliserade torskar, där alla busschaufförer delar ut reflexbrickor och du-reformen genomfördes för över femtio år sedan, stå bakom det här?

Läs hela Lotta Lundbergs krönika i dagens Sydsvenskan.

• väcktes av två pigga ettåringar redan 06.30 (!) idag! Varför sova bort hela söndagen liksom… 11:18 AM Mar 1st
• går till gymmet 9:06 AM Feb 28th
• is mysbyxor på! 4:31 PM Feb 25th
• skriver skriver så tangenterna glöder 1:30 PM Feb 25th
• är sååå lyyyycklig för kronprinsessan och Ockelbosonen och kommer definitivt stå längs kortégevägen! 8:05 PM Feb 24th
• längtar hem till bestsellerskrivarlyan 3:14 PM Feb 24th
• is stn Centrum hela dagen 7:49 AM Feb 24th
• har avverkat 16934 steg idag 8:29 PM Feb 23rd
• is kotlett med kokt potatis och massa brunsås! 5:47 PM Feb 23rd
• is stn Rosengård hela dagen 9:30 AM Feb 23rd

1. Mycket trevlig lunch med gamla henneskollegorna
2. Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har förlovat sig
3. Fick tummen ur och gick ur journalistfacket
4. Sprang en liten vända i Pildammsparken efter jobbet

Och veckan är bara barnet ännu!

Per Widlundhs blogg

På Malmö stads hemsida finns mer att läsa om Friluftsstaden. Och här finns en filmsnutt som visar byggnationen av området.

Kan det bli bättre?

Vi samlades alltså kring tv:n. Peter hade gjort mumsig quorngryta och kompisen Lina hade fixat fruktsallad till efterrätt. Själv bidrog jag med mitt glada humör!

Juryn på Kastellgatan kom fram till följande:

1. Nina Söderquist – Tick Tock: 7 poäng
2. Jonathan Fagerlund – Welcome To My Life: 8 poäng
3. Shirley Clamp – Med hjärtat fyllt av ljus: 10 poäng
4. Scotts – Jag tror på oss: 9 poäng
5. Emilia – You’re My World: 10 poäng
6. Alcazar – Stay The Night: 12 poäng
7. Caroline af Ugglas – Snälla Snälla: 4 poäng
8. Marie Serneholt – Disconnect Me: 13 poäng

Våra kandidater till Globen blev alltså Marie Serneholt och Alcazar med Emilia och Shirley Clamp på Andra chansen-plats. Och med sina futtiga 4 poäng kan väl lugnt säga att ingen av oss föll för Caroline af Ugglas åmanden på scenen.

Så vad hände egentligen? Marie Serneholt åkte ut direkt (WHAT?!), Alcazar (yes!) och Emilia (jajjemen!) åker till Globen och Scotts (okej då!) och bottennappet Caroline af Ugglas (VAD I HELA FRIDEN?!) till Andra Chansen.

Ur led är tiden. Och det här är ändå bara första delfinalen…

Mer om resultatet finns här, här och om låt för låt här.

Långsiktiga saker, viktiga genombrott i forskningen och sociala förändringar som ofta förstås långt senare hittar man inte i den dagliga malströmmen av nyheter. Man ser helt enkelt inte skogen för alla träd. Istället fylls nyhetsrapporteringen av sly och smågranar och hade Expressen funnits med under industrialiseringen tror Ludvig Rasmusson att man hade kunnat läsa historier om helgon, tester av mjöd och krig (under förutsättning att nån svensk var med) men inte ett ord om ett av de viktigaste paradigmskiftena i mänsklighetens historia. Att ständigt kolla nyheterna är en ovana, ungefär som att hålla på och harkla sig menar han.

Lyssna nu på hela Ludvig Rasmussons krönika: Meningslösa nyheter (ca 10 minuter lång)!

Eh. Nä. Jag är nog bara lite spak. Mycket just nu liksom…

I natt köpte jag till exemel en 12 meter lång båt för 2000 kr.

Vad i helvete kom den drömmen ifrån?

Och vad skulle jag med en båt till?

Jag har iofs gått i seglarskola nån gång på 80-talet och ägde till och med en optimistjolle  i trä (!) under en period men mina båterfarenheter under senare år har i huvudsak varit begränsade till Silja Line.

Nåja… vad är väl en dröm om en båt…

Det visar att Malmö är en attraktiv stad men befolkningstillväxten innebär också stora problem i ett läge där bostadsproduktionen nu ser ut att minska kraftigt, med uppenbar risk för tilltagande bostadsbrist och ökad trångboddhet.

Malmö är en bra stad. Jag älskar att bo här och trivs som fisken i vattnet. Malmö rockar! Men idag ska jag faktiskt åka härifrån, om nån timme styr jag kosan mot metropolen Ålabodarna för promenad och trevlig samvaro med väninna under resten av dagen. Tjipp!

Talet i sin helhelt från dn.se

PS/Helgen har varit kanon, rapport kommer!

Före såg bilden ut så här:

Efter lite trixande i Photoshop blev det såhär:

Detta gjorde vi bland annat: dragit i högdagrarna, skärpt upp bilden och ljusat upp ansiktspartierna. Vad tycks?

Och min söta lilla mamma och hennes storebror från 1957. Det här originalet var större och därför blev kvalitéen bättre.

Nina Persson från Cardigans beskrev Malmö såhär i CNN-programmet ”MyCity_MyLife”:

Det skulle vara någon som funnits med ett tag och som överlevt hårda tider, någon du inte kaxar dig mot, någon som är intelligent, envis och som har mycket inre skönhet.

Claes Fürstenberg själv föreslår:

Malmö är Keith Richards. Fårad, klädd som en gypsy, vulgo och sofistikerad samtidigt, döende och återuppstånden gång på gång, hipp, taskigt sminkad, frisyr som om man inte vet om den är från 70-talet eller nu, ultracool, talar dialekt med rökrasslig röst, klädd i märkeskläder (Keith är Louis Vuitton-modell) men det ser han inte helt bekväm ut i, street wise, arbetarbakgrund (pappa fabriksarbetare), delvis utländsk bakgrund, lite androgyn, mer rock än pop.

Haha, känns som ganska mitt i prick det där! Har du nåt eget förslag, mejla det till Claes Fürstenberg så blir han säkert glad!

Fram till igår har USA motsatt sig en gemensam resolution men efter att en FN-skola bombats och flera FN- och Röda Korsetmedarbetare dödats beslutade man sig äntligen för att lägga ned sin röst i säkerhetsrådet och därmed släppa fram resolution 1860.

Men gör en resolution nån skillnad? Kriget och det mänskliga lidandet fortsätter med till synes oförminskad styrka. Hittills har 790 människor fått sätta livet till.

Själv känner jag bara förtvivlan.
Förtvivlan över den till synes olösbara konflikten och över alla civila offer som bara är brickor i ett krigsspel.
Omvärlden måste få parterna till förhandlingsbordet. Nu!

Som Carl Bildt sa i dagens Konflikt:

Allting som man kan vinna det kommer man vinna vid förhandlingsbordet. Man kan inte vinna det militärt, man måste vinna det politiskt. Men detta innebär också, och det måste Israel inse, att man måste upphöra med belägringen och isoleringen av Gaza för den föder problem efter problem efter problem. Skulle vi gå tillbaka till den ja, kanske vi skulle få vapnen att stoppa tillfälligt men vi kan inte stoppa smugglingen och inte stoppa attackerna på Israel. Och det är ju synnerligen viktigt att vi kan göra det.

Mer att läsa:
Sydsvenskans Mellanöstenavdelning
Bitte Hammargrens Mellanöstenblogg
Utrikesminister Carl Bildts blogg
Gazachatt med DN:s Mellanöstenkorre Nathan Shachar

Följ med på dagens vandring längs Skåneleden i Skrylleskogen. Klicka på bilden!

Vi fick massa delar till vår Höganässervis i julklapp av mamma och pappa! Äntligen kan vi duka fint med likadana tallrikar. Tydligen ska Höganäs sluta med just färgen vossblå som Peter och jag efter segslitna förhandlingar valde så sent som i april-08 så mamma och pappa hade jagat runt i varenda butik i Göteborgs-området för att hitta tillräckligt många delar.

1. Du hast den schönsten Arsch der Welt – Alex C, Yass
2. Lay Your Love on Me – BWO
3. Suddenly – Arash feat. Rebecka
4. Gortoz a Ran (J’attends) feat. Lisa Gerrard
5. Beautiful Morning – Ace of Base
6. Miduni Midunam – Arash
7. Laf Laf – Arash
8. Mambo – Helena Paparizou
9. Doset Nadaram – Arash
10. Kandi – Arash feat. Lumidee

Och i Spotify-version såklart också

– Eh… ska det se ut så här länge?

Frågade han oroligt allt eftersom vardagsrumsgolvytan försvann under fotohögarna.

– Nejdå, inte alls, jag ska bara få lite ordning här… Bara få lite ordning… mumlade jag djupt försjunken i foton från resan till Amsterdam med gymnasieklassen 1992…

(Tur att ledigheten snart är slut så livet kan återgå till det normala!)

Credit for the designers: Leave a Note © Helena Eriksson,
Winterthaw © Amy Watson, Amy W. Designs, Magic Fall © Evercila design

Jag har börjat scrappa! Mooohaaa, can you belive it??? Jag måste tokdissa mig själv innan ni gör det för det här är liksom lite pinsamt… Detta trodde jag ALDRIG om mig själv! Endera dagen kanske jag börjar sticka och virka också… Till mitt försvar vill jag påpeka att jag bara testat digital scrapbooking! Men snart sitter jag säkert där med mönstersax och klipper schabloner hela dagarna! Det kliar faktiskt lite i fingrarna…

Klicka på bilden för att se bilderna från nyår!
Kollaget har jag gjort, nålarna and skrivpappret är © Helena Eriksson.

1. You can’t hurry love – The Supremes
Den här symboliserar på något sätt barndomen även om jag inte är säker på att den är mina föräldrars favorit. Frasen ”Love don’t come easy” har etsats sig fast hos mig.

2. Forever Young – Alphaville
Min första LP-skiva. Vill minnas att jag fick den i julklapp. Åh den var ju bara sååå bra!

3. The Final Countdown – Europe
Well, jag var ung på 80-talet – need I say more?

4. Seventh Son of a Seventh Son – Iron Maiden
På gymnasiet var det hårdrock som gällde. Särskilt Iron Maiden men även AC/DC, Dio, Van Halen, Scorpions och Alice Cooper dög.

5. Son of a Preacher Man – Dusty Springfield
En kamrat utsåg sig själv till min musikaliske ciceron och försåg mig med egenhändigt komponerande blandband med titlar som till exempel ”Soffys fräsiga musikmix”. Där fanns bland annat Dusty Springfield som definitivt föll mig på läppen.

6. This is the Way – Etype
Ett litet skutt i historien och vi är framme vid eurodiscons era. Jag älskar fortfarande Etype!

7. 9 to 5 – Dolly Parton
När bredbandet kom till byn upptäckte jag Dolly och alla gamla godingar från förr. Filmen är också en favorit såklart.

8. Satulinna – Jari Sillanpä
Symboliserar min finska era från 2000–2002 ungefär. Jag fattar ju inte ord av vad han sjunger men är likväl fascinerad. Och konserten i Finlandiahuset i Helsingfors var ju maaagisk! (Satulinna betyder för övrigt Sagoborg, så mycket har jag fattat iaf)

9. Av längtan till dig – Åsa Jinder, Cajsa Stina Åkerström
Ända sedan en kompis sjöng den här låten till sin blivande man på deras bröllop har jag älskat den och får gåshud när jag hör den.

10. Hung up – Madonna
Ungefär här träffade jag min nuvarande sambo Peter och på glöggfesten där det tände till spelade dom den här oavbrutet. Jo, så minns jag det iaf!

11. My number one – Helena Paparizou
Ååååh, Peter, du är min nummer ett!

12. Gortoz a Ran (J’Attends) – Denez Prigent, Lisa Gerrard
Den här låten förknippar jag med min tjänstgöring i Afghanistan 2006–2007, även om det inte hänger ihop för fem öre eftersom den kommer från filmen Black Hawk Down som utspelar sig i Somalia. Men det spelar ingen roll, för mig är detta Afghanistan.

Och här är Steffanies 12 låtar i Spotifyversion för er som har ett sådant konto. Mycket nöje!

Gör en lista med tolv låtar som är viktiga för dig. Det behöver inte vara de tolv bästa, eller ens de tolv du lyssnar på mest, men det ska vara tolv låtar som säger något om din person eller ditt liv. Skriv gärna en motivering, någon rad om varje låt eller lite mer omfattande om hela listan. Sen skickar du vidare.
Det är ingen brådska, men när du är trött på nötter och julskinka kan du ju vilja ha något att pyssla med.

Jag håller som bäst på med min egen lista. Ännu så länge har jag fått ihop nio låtar och när jag är klar publicerar jag den här på bloggen. Nu är jag nyfiken på DIN lista! Häng på utmaningen, antingen i kommentarerna eller i din egen blogg

Jag har uppdaterat min lista med lästa böcker 2008! Är inte riktigt nöjd med tabellens grafiska utformning, cellpadding och cellspacing verkar inte funka med det här wordpresstemat. Jag meckar vidare!

Nostalgi är ett tillstånd. Det handlar om drömmen om äkthet och om absolut närvaro, som då vi var barn och lärde oss att cykla och var stora nog att våga röra oss ett kvarter bort från hemmet. Dit kan vi aldrig återvända. Längtan är inte riktad mot ett där, utan mot ett då -­ barndomen.

Läs mer i DN-artikeln Nutida dröm om en svunnen tid

Och idag har jag varit tillbaka i gruvan igen. Jag vågar fortfarande inte dricka kaffe, mitt livsexilir, av rädsla för oangenäma upplevelser. Kanske i morgon… *håller tummarna*

Hon kände sig handikappad: att lyssna, fängslat och beundrande, medan män berättade om sig själva var en av de sociala färdigheter hon hade struntat i att lära sig. Vem hade kunnat tro att just den skulle visa sig ha överlevnadsvärde.

Polisen Monika Pedersen i knivigt läge under en mordutredning i ”I det tysta” av Åsa Nilsonne.

Min älskade sambo har gjort en tavla av den finaste bilden jag tog i Thailand. Åååååh, vilken fin julklapp!

1. ”vik hädan”
2. duschdraperi upphängning
3. billiga provdockor
4. ”saknar du en buss”
5. anledningar att stanna hemma från jobbet

Hmmm… vad säger det om mig och min blogg?

Måndag 22/12 – Löpning lätt (32 min)
Tisdag 23/12 – Gym (40 min)
Onsdag 24/12 –
Torsdag 25/12 – Löpning lätt (32 min)
Fredag 26/12 – Gym (40 min)
Lördag 28/12 – Löpning med gånginslag (60 min)
Söndag 29/12 –

Nedräkningen till Göteborgsvarvet 2009 har börjat föresten! Nu är det 20 veckor kvar tills jag står på startlinjen lördagen den 16 maj!

(uppdaterad version)

Jordbävningen i Skåne den 16 december 2008 lär knappast ge upphov till sublima skaldestycken. Den kommer snarare att leva vidare som en av många gamla prydnader i lådan med julsaker, en oftast bortglömd men då och då framplockad förevändning för mysig nostalgi. Kommer ni ihåg? Hela sängen gungade! Kalle sov som en julgris, missade alltihop.

Jag var faktiskt vaken och stod förmodligen framför spegeln och plattade luggen ungefär exakt då men jag märkte ingenting! Fick inte reda på nåt förrän jag kom till jobbet och kollegor vittnade om livrädda husdjur, villor som hoppat och höghus som vinglat till.

Läskigt värre!

Läs mer på Sydsvenskan: Jordskal skakade stora delar av Skåne

Berättade om inbrottet på jobbet och en arbetskamrat sa att efter hans familj haft inbrott tog det ett helt år innan de slutade tänka ”undra om det har vart nån här nu?” varje gång de öppnade ytterdörren. Så stora konsekvenser får ett sketet vardagsbrott i de drabbades liv!

Nu går mina tankar till mammsen och pappsen och jag hoppas de kan ”ta tillbaka” sitt hus så fort som möjligt!

På fredag börjar Räddningstjänsten Syds reklamfilm sändas i tv4. Syftet är att uppmärksamma medborgarna på att de själva faktiskt kan förhindra olyckan. Tjyvkika redan nu!

(Papperslappen Mats håller i handen är den checklista alla hushåll i Malmö, Burlöv, Kävlinge, Lund och Eslöv fått hem i brevlådan under förra veckan.)

Egentligen kanske en liten förkylning är precis vad jag behöver. Nämligen en anledning att ligga i soffan inrullad i en filt och titta på The Wire.

PS/ Om någon vill muntra upp mig med en chokladkartong så hittar ni mig på hitta.se

Läs hela artikeln ”Högt tryck på populär utbildning” på Räddningstjänsten Syds webbsida.