En själ på vandring
Jag har inte känt mig riktigt hemma någonstans. Därför har jag alltid rest. Rest bort och rest till. Från det att jag var liten har jag haft en rastlös själ. En själ på vandring.
Åsne Seierstad när hon sommarpratade i P1 förra året. Eftersom jag missade programmet när det sändes fick jag låna en inspelning av en kompis och lyssnade på det för några veckor sedan. Citat ovan träffade mitt i prick på nåt sätt.
Det är du inte ensam om, jag har kommit till slutsatsen att det är inte att ta mig till nån särskilt plats som jag gillar. Vad jag verkar tycka mest om är själva resande, inte att nå målet. Det tycks som om jag bara njuter av att se landskapet rulla fram när jag reser på tåget eller känna luften i mitt hår när jag befinner mig i en bil, eller se på molnen när jag flyger.
Julio Sueco
20 Jun 04 at 6:16 f m
Jag rekommenderar Bruce Chatwins ”Drömspår” (engelska ”The Songlines”) som handlar om nomader. Han reste omkring konstant vad jag förstår och han verkar nästan se det som att människan av naturen är nomad och att det sedan finns de som undertrycker det och de som inte gör det. Enormt bra bok.
Jag bloggade lite om den nyligen, även om jag inte koncentrerade mig främst på nomader. Se t.ex.:
http://tesugen.com/archives/04/05/songlines
Peter Lindberg
21 Jun 04 at 4:10 f m