De sammansvurna
Jag borde skriva något om pjäsen De sammansvurna som jag och några kompisar var på Dramaten och såg i fredags.
Tyvärr har jag redan hunnit läsa både Svenskans och DN:s recensioner, och eftersom min teatersmak är något outvecklad kan jag därmed inte undvika att låta mig påverkas av dem. (Herregud, hur kan jag egentligen veta att det jag tror mig anse är något jag själv verkligen tycker, eller något jag tror man bör tycka?)
Anyway. Första akten var ganska tråkig. Man insåg förståss att här har vi att göra med tre mer eller mindre sjuka syskon som förpuppat sig i sin fuktskadade våning någonstans i Tyskland. Den rullstolsburna systern Clara förefaller, trots sitt handikapp, vara den friskaste av de tre. Storasystern Vera springer runt och stryker, spanar efter Rudolf och småtrackar Clara under tiden de väntar.
Först när Börje Ahlstedt träder in på scen i andra akten börjar det hända något. Vera har absolut gehör på alla hans önskningar: hon hämtar morgonrocken och tofflorna, tar av honom skorna, tvätta och masserar hans fötter och bekräftar och hyllar honom i allt han säger. Hon går upp totalt i sin storebror och som motvikt är det tur att Clara sitter där i sin rullstol och ser sur och bitter ut.
Både Vera och Rudolf berömmer sig återkommande för att inte ha lämnat in Clara på någon institution (även om hon förmodligen skulle haft det bättre där).
Höjdpunkten är förståss middagen till Himmlers minne, det är ju hans födelsedag den 7 oktober som firas. Ahlstedt klär om till nazistuniform och sitter till bords med både skärmmössa och skinhandskar. Så barbariskt tänker jag, en riktigt militär, nazist eller inte, borde väl i allafall ha lärt sig grundläggande bordsskick.
Rudolf ger uttryck för den dubbelhet som jag förmodar… [här slutar min recension mitt i en mening!]
Läs Sara Granats recension i SvD: Nazistiskt maktpel i kammarformat istället!
Facebook-kommentarer
steffanie (2)
Angela (1)
Anna (1)
Leo (1)