Comments (0)
Man stirrar på nollan. Den glor hånfullt tillbaka. Så ointressant var min text alltså, att den inte ens var värd en enda fjuttig liten kommentar.
Kommentarsfunktioner i all ära, det ger läsarna en fantastisk möjlighet att ommedelbart kunna meddela de infall och uppslag som en text eventuellt givit, men för författaren, som värderar sin text efter antalet givna kommentarer, är nollan ett gissel.
När vi besökte BlogTalk i Wien härförledes var jag med om en intressant grej. Vi satt på Figlmüller och tryckte i oss världens största schnitzel allt emedan vi (helt otippat!) diskuterade blogging. Då säger Bengt helt plötsligt (fritt ur minnet)…
– … som det där inlägget du skrev, efter att ha åkt tunnelbana i uniform precis efter att Irakkriget brutit ut…
Jag studsade i bänken. Det där var en sådan där text. En så där text, som efter att jag skrivit och publicerat den, fyllde mig med en djup inre tillfredsställelse. Inte för att den är särskilt briljant formulerad, men min känsla av att ha fångat ett dialog som säger mer än orden den innehåller, var så oerhört stark.
Och sen iddes inte en enda jäkel kommentera den!
Fast den hade tydligen lämnat spår hos någon iallafall, ett spår som gav sig tillkänna först två månader senare och i muntlig form, i goda vänners lag, på en restaurang i Wien.
