Steffanie Esse

I helgen var vi på profylaxkurs på Rund & Sund här i Malmö.

Så här går en förlossning till. Översta tidslinjen är de olika faserna och hur livmodermunnen öppnar sig. Där under hur värkar och andning varierar allt eftersom förlossningen framskrider, värkarna är blåa och andningen röd. I början djupandas man, sen när värkarna blir intensivare övergår man till mellanandning och på slutet kortandning eller flämtandning. Typ som en hund. På slutet kommer krystningen och sen är barnet ute. Låter lätt va?

Ja, jag erkänner. Jag älskar att gå på kurs! Utveckla nån slumrande talang. Bilda mig. Komma vidare.

Eller kanske snarare så här: jag älskar jag tanken på att gå kurs.

För det är inte alltid jag kommer iväg. Men jag anmäler mig ofta och vid varje terminsstart drömmer jag om alla nya fantastiska kurser som finns. När kursknarkeriet dessutom kombineras med tidsoptimism, som i mitt fall, kan det bli riktigt farligt… både får ekonomin och orken. Men det hindrar såklart inte mig!

Nu det nytt år. Nytt decennium till och med! Och jag surfar på studieförbundens webbsidor och letar roliga kurser. Här är några roliga som jag hittat, frågan är bara vad jag ska välja?

Fotografisk bild – komposition och bildanalys

Illustrationsteckning – från idé till produkt

Malmö i skimmer och skugga

Arkitekturspaning

Trädvandring

Rösta i kommentarerna!

I somras gick jag en tre veckor lång grundkurs i foto på Gotlands folkhögskola. Sommaren innan dess gick jag en veckolång skrivarkurs på Biskops-Arnö.

I sommar skulle jag vilja gå en kurs i improvisationsteater på Fridhems folkhögskola!

Appråpå Fredagsfyrans studietema. Hittade denna fantastiskt fascinernade kurs som ges på distans av Blekinge Högskola: Helhet ur kaos.

Den vetenskapliga metoden är gjord för att blottlägga hur något är sammansatt och därmed uppdelbart – hur delar och egenskaper blir till system och strukturer eller processer. Men vetenskapens inriktning på att se allt som olika ”konstruktioner” (naturliga eller skapade) medför samtidigt en oförmåga att synliggöra det odelbara – själva helheten hos det man vill få kunskap om. Fixeringen vid det uppdelbara och sammansatta leder till en accelererad fragmentarisering av tillvaron – en splittrad och splittrande kunskap.
För konstarterna gäller det omvända. Bildkonst, design, arkitektur, musik, drama, poesi och dans innebär att gestalta något som en odelbar helhet. Därmed öppnas en möjlighet för en sanningssökande konst att ta vid där vetenskapen nått sin kunskapsgräns. När vi tänker på konst så föreställer vi oss vanligen konst som ”produkt”, som materiella uttryck, t ex en tavla, ett bruksföremål, en byggnad, ett musikstycke, ett skådespel, en dikt eller en dans. Men konstarterna är framförallt olika sätt att få kunskap om verkligheten, olika perspektiv på vadhelst vi vill få kunskap om i tillvaron.

Den måste jag ju bara gå! Det låter ju helt otroligt intressant! Eller vänta nu, jag skulle ju inte plugga mer. Jag är ju klar! Eller hur vad det nu egentligen…

Även jag kände mig kallad att lämna vittnesmål i förra veckans Fredagsfyra:

1. Har du studerat något efter grundskolan/ gymnasiet?
Oh yeah… först gjorde jag ett misslyckat försök att bli ingenjör nästan direkt efter gymnasiet. 1993 började jag läsa Tekniskt Basår på Chalmers men tog inte alla poäng och fick inte gå vidare med själva högskoleingejörsbiten. Därmemot kom jag in på Komvux med mina mediokra basårspoäng och kunde ägna ett helt år åt att frossa i den optimala krökningen för avlopssrörs och räkna på hur mycket fukt som vandrade genom olika sortes ytterväggar i ett försök att återuppliva tekniska linjens fjärde år. Med facit i hand var nog en fet skuld hos CSN det enda jag fick ut av de här två åren.

Sen höll jag mig ifrån studerandet ett tag och jobbade men 1998 var det dags igen. Då kom jag in på ett program på Stockholms universitet som hette Multimedia: pedagogik och teknik som jag raskt bytte mot Journalistik och Multimedia på Södertörns högskola ett halvår senare. Parallellt med programstudierna läste jag lite fristående kurser: tyska 40 poäng förlagda i Innsbruck i Österrike, ospecificerat antal poäng i kriminologi, 10 poäng informationsformgivning inriktning tidningsdesign, 10 poäng idéhistoria (rastänkandets historia) och 10 poäng etnologi (migration, rasism och multikulturalism).

2. Om du skulle börja studera nu, vad skulle det bli?
Utan tvekan någon form av fotoutbildning.

3. Vilket är/ var ditt favoritämne?
De kurser som gjort störst avtryck är nog faktiskt kriminologin, etnologin och idéhistorian, trots att dessa varit kortare kurser. Där fick jag så mycket input i form av intressanta diskussioner och det vore hemskt roligt att gå vidare med de ämnena. Synd bara att marknaden för etnologer är lite begränsad…

4. Var du/ är du duktig i skolan?
Om jag är intresserad är jag väldigt duktig Om jag inte är så intresserad märks det direkt.

När man lär sig nya saker förändras man lite som människa. Förändringen behöver inte vara storslagen och dramatisk. Den kan likaväl smyga sig på som ett aningens nytt synsätt, eller som ett litet frö som ger upphov till tankar man inte skulle tänkt annars.

Min väninna har, efter att ha jobbat i restaurangbranchen i 10 år, nu börjat studera på universitetet och tänker bli lärare. Hon sa så här till mig igår:

– Det är så jobbigt, för man vill ju ha någon att diskutera allt det man lär sig men när jag börjar prata med mina gamla arbetskamrater tittar dom bara på mig och säger jaha.

En komvuxlärare jag kom i samspråk med på en fest sa att många förhållanden tar slut när den ena parten börjar läsa på komvux. För när man lär sig saker växer man, får nya intressen, vill diskutera helt andra saker vid köksbordet än vad man gjorde förr. Man nöjer sig inte längre med det gamla vanliga utan vill vidga sina vyer.

Jag skulle inte vilja vara utan mina 183 universitetspoäng (eller vad jag nu har) för allt i världen. För trots den gigantiska studieskulden och osäkerheten om utbildningen faktiskt ”lönat sig”, så har de förändrat mig på ett positivt sätt. Jag är inte samma människa som innan jag började plugga. Jag har förändrats, och jag gillar den förändringen, även om det betyder att jag kommer få betala för det i all evinnerlighet och kanske inte längre har lika mycket gemensamt med alla i bekantskapskretsen.

Min kombinerade städning och utrensning tuffar vidare. Dagens fråga lyder: bör man spara anteckningsböcker ifrån fyra års högskolestudier? Att slänga dem känns plågsamt eftersom jag ändå lagt ned en hel del tid på att författa dem. Och säkerligen innehåller de en hel del kloka tankar också, som jag kanske kan ha nytta av någon gång i framtiden…

I dag påbörjar jag kursen Från terrorbalans till terrorism vid Södertörns högskola. Det känns absurt efter gårdagens utrikesministermord.

Är Sasan den svenska blogosfärens motsvarighet till Hossein Derakhshan?

Hur som helst så välkomnar jag, liksom Gustav tillskottet. Iran är ett spännande land och jag har, som jag redan babblat om, i flera år drömt om att lära mig farsi.

På Uppsala universitet finns Orientalistikprogrammet där hälften av poängen är språkstudier i arabiska, persiska eller turkiska, och andra hälften är samhälls- och kulturstudier. Tråkigt att jag inte har så många csn-terminer kvar bara. Fast man skulle ju kunna läsa iranska språk som fristående kurs också.

Jag är världens sämste student. Jooo, jag lovar, det är sant! Eget ansvar är inget för mig. Högt tempo och hårt styrda studier utan egen frihet alls vore nåt för mig. Lite som jag inbillar mig att det är på civilingenjörsutbildningar, inte för att jag med säkerhet vet att det förhåller sig så, jag vädrar bara mina förutfattade meningar.

Thaamaas inlägg på Hypodea träffade mig mitt i veka livet.

Häromdagen trillade alla vårens kursprogram ner i brevlådan. ABF, Studiefrämjandet, Folkuniversitetet och allt vad dom nu heter. Min syster hade också fått katalogerna och vi skrattade tillsammans i telefon åt alla tokiga kurser man kan gå: bäversafari, pappslöjd, sy din egen bikini, betala räkningar på internet (3×2 timmar – men herregud hur lång tid kan det ta att visa nån det?).

Anyway. Bäversafarikursen fick mig att minnas sommaren 1994 då jag i ett anfall av… ja jag vet inte vad… anmälde mig till en 10 poängs orienteringskurs i biologi på Göteborgs universitet. Jo, just det ja, nu minns jag, jag trodde inte jag skulle få nåt sommarjobb och ville gardera mig med en sommarkurs för vilken jag även kvitterade ut tio veckors studiemedel. En halv termin alltså. Nu slutade det med att jag fick två jobb plus att jag gav mig den på att genomföra bäversafarin… f´låt… orienteringskursen i biologi. Hela den sommaren försvann i ett jobb-och-plugg-töcken men tyvärr missade jag tre poäng i zoologi. Muntan hölls nämligen av en ung nitisk doktorand som till skillnad från de andra sommaravslappnade lärarna där man i princip fick godkännt bara man var närvarande, körde stenhårt med detaljerade frågor om gud och hela universum och jag var stentorsk.

Det här var nio år sedan och man skulle väl kunna tro att jag lagt detta bakom mig nu, man kan inte lyckas med allt man gör och det är bara att inse att jag aldrig kommer bli biolog. Jag vill inte bli biolog heller så allt borde vara toppen och fullständigt oproblematiskt.

Men så enkelt är det inte! Nix. Jag lider nämligen av en perfektionssjukdom som innebär att jag hatar oavslutade saker. Det stör mig nåt våldsamt att jag har 7 poäng i biologi som jag aldrig kan räkna i nån examen. Jag tog ju studiemedel för den här kursen! Jag vill ha ut nåt av skiten, även om det aldrig kommer betyda någonting för någon.

Så jag undersökte möjligheterna att tenta av de här tre poängen i efterhand (jag vet att jag är helt bäng) och ser man på, orienteringskursen i biologi vid Göteborgs universitet ges numer även som webbdistanskurs (tack gode gud för webben) vilket betyder att jag skulle kunna delta ifrån Stockholm och bara åka ned en helg för att delta i laborationerna.

Jag borde inte hålla på med sånt här, jag borde nöja mig med att skriva min c-uppsats den här terminen och skita i alla bäversafarier och pappslöjdskurser och tre saknade skitpoäng i zoologi. Det är typiskt mig att ge mig in i 7000 projekt där jag underskattar tidsåtgången och överskattar min egen förmåga att orka. Kan nån ta mig i örat tack!

PS/Jag har mejlat zoologiska institutionen och står nu på en reservplats till kursen /DS

Gud har talat till mig via e-post idag. Från sitt kontor på Kungsgatan i Göteborg. Först trodde jag inte att det var sant. Jag var tvungen att titta två gånger och nypa mig hårt i armen därimellan. Men det var sant.

»Jag har idag godkänt din utbetalning. Inom tre bankdagar kommer pengarna sättas in på ditt konto.«

Jag gjorde några bra saker förra veckan även om det inte kändes så. Jag har rättat och skickat tillbaka mina bokrecensioner ”Die Geschichte von Herrn Sommer” och ”Der Vorleser”, jag har gjort och skickat in tre arbeitsauftragen och ett excerpt till Germanistik-kursen. Jag har tom börjat läsa på ”Die Deutsche Sprache gestern und heute” som vi skall ha läst till anfang Februar. Inte illa för att vara mig!

Jag drar FEM streck i min långa Att-Göra-Lista. Med rödpenna. Det blir mer effektfullt så.

Har läst ut ”Selbs Justiz” också och skrivet en kortkort-recension. Min målsättning under våren är att läsa så många böcker på tyska som möjligt. Är fortfarande faschinerad över att det funkar! Att jag kan läsa på tyska! Wow liksom. Det är en ny känsla, förut har jag bara läst på svenska har inte ens orkat läsa på engelska.

Jag har gjort lite research och hittat en österrikisk deckarförfattare som heter Wolf Haas. Han har skivit fem-sex böcker och en av dem -”Komm süßer Tod” – gick nyligen upp på bio. Vill se. Letade efter en Haas-bok förra veckan när jag gjorde en räd i Innsbrucks största bokhandel men kammade noll. Alla ex var slut. Gick hem med ”Der Puppengräber” av Petra Hammersfahr istället. Det gjorde inte så mycket, henne är jag också nyfiken på. Hon är tyska, född 1951 och har givit ut ett antal böcker och fått ett antal tyska krimi-pris. Jag vet inte om hon översatts till svenska men jag känner iallafall inte igen hennes namn.

Under räden i bokhandeln noterade jag att både Åke Edwardson och Helen Tursten blivit översatta till tyska. Kul! Båda två tillhör ju mina favoriter. Svenska författare verkar ligga högt i kurs i det tyskspråkiga rummet, både Henning Mankell och Marianne Fredriksson har legat fast förankrade på topplistan över mest sålda böcker hela hösten.

I fredags åkte Elin, Matilda, Malin och jag spårvagn till Fulpmes. Det skulle enligt uppgift vara en såpass vacker resa att det var värt tiden (nästan två timmar tur och retur). Åh jovars. Inte illa. Jag tog lite kort med min digitalkamera.

Majoren i reserven har föresten hört av sig och kallat till marschträning den 2:e och 23:e februari. Jag är på.

Rocks and sand below, endless sky above.
And today, no phone, no fax, no appointments, no plans.
Just me. Out here.
With the light casting it´s magic on my wandering.
If I end up somewhere, I do.
If I don´t, small matter.
Right now, I´m here…

Jag saknar semestern. Har ursvårt att komma upp på mornarna. Idag sov jag till halv tie. En vanlig onsdag! Katastrof!
Dikten ovan har inte jag författat. Däremot har jag skrivit av den alldeles själv. Från en dassdörr i Lindas studentkollektiv när hon pluggade i Rotterdam för nåra år sen. Den är rätt skön.

Idag har jag suttit hemma och jobbat på examensuppgiften till tidningsdesignkursen.
Vi skall göra en framsida och ett uppslag till en dagstidning. Vi får själva välja format på tidningen och jag tänker försöka med ”smal broadsheet”, dvs fullformat på höjden men en spalt smalare på bredden. DN, GP och Sydsvenskan hade planer på att byta till ”smal broadsheet” förra året men lade av någon anledning ned projektet. Synd, jag provade att bläddra i ett reklamblad med dom måtten och tyckte det kändes helbra. Det ingav samma förtroende som vanlig broadsheet utan att uppslagen blir så groteskt stora att det är som en hel gymnastiklektion att vända blad.

Lina och jag var på bio igår och såg ”Vingar av glas” och jag fick en idé till mitt journalistiska c-arbete (istället för c-uppsats). Nu skall jag ju inte göra det till våren som mina klasskamrater eftersom jag skall ju ta studieuppehåll och läsa fristående kurser ett tag, men ändå. Idéen är jävlit bra! *hemlighetsfull*

Ikväll är det ju-jutsu.

Ibland knyter kurslitteraturen an till något som för tillfället är aktuellt. Fantastisk och ovan känsla Igår när jag satt hukad över McQuail fann jag följande passage.

There has been a continued debate in many countries over another issue of control – that concerning morals, decency and portrayals of matters to do with pornographic sex, crime and violence. While direct censorship and legal limitations have diminished in proportion to more relaxed moral standards in most societies, there remain limits to media freedom on grounds of the protection of minors from undesirable influence . The issue has become further complicated by similar claims on behalf of women, who may either be portrayed in degrading circumstances on risk becoming the object of media-induced pornographic violence.

Appråpå ”Shocking Truth” då alltså Annars har Linda och jag tränat och pluggat tillsammans. Vädret ute var skitfint men vi stängde in oss först på gymmet och sedan med kurslitteraturen.

Avsikten under fredagen var att plugga. Därför gjorde jag precis tvärt om.

Jag diskade, tittade på inspelade Ally McBeal, mailade, planterade om tre krukväxter, dammsög, bar ut tidningar till pappersinsamlingen, lagade en god och omständig lunch, drack kaffe, tittade på slutet av en deckare från förra helgen, tränade två timmar på gymmet, tog ett bad, tittade på den rafflande avslutningen på Minette Walters ”Skulptrisen” och sedan, ja sedan var jag så trött så jag var tvungen att gå och lägga mig. Jobbit va?

Att jag har pluggat idag! Och allt är Lindas förtjänst. Hade hon inte dragit iväg mig till gymmet i morse hade jag antagligen suttit hemma och spelat på läppen ännu. Istället hamnade jag på Studentpalatset och ägnade mig åt flitiga studier i flera timmar. Hurra!

Vad är det som händer i Österrike egentligen? Hallå liksom, kan nån skaka om dem litegrann?