Steffanie Esse

Efter att ha funderat ungefär hur länge som helst fick jag äntligen tummen ur och anmälde mig till en kurs i kreativt skrivande för två veckor sedan. Kursen arrangeras av Studieförbundet Vuxenskolan här i Malmö och det är träff varannan tisdag. Jag missade första tillfället, men det gick bra att hoppa på ändå.

Upplägget är enkelt. Halva tiden pratar man om teknik och metod, till exempel gick vi igenom olika berättarperspektiv, tidsperspektiv och fördelar och begränsingar med respektive. Vi pratade också om ramhandling och sidohandling och vad som händer när sidohandlingen plötsligt tar över, som händer ibland.

Andra halvan av kvällen diskuterade vi den första skrivuppgiften, som jag då missade eftersom jag anmälde mig så sent. Jag hann dock läsa några alster innan och måste säga att jag blev impad av den höga kvaliteen! Jisses, de är inga duvungar mina kursare. Gäller att inte få prestationsångest med åtföljade skrivblockering här nu utan koncentrera sig på sin egen utveckling.

Vi fick två skrivuppgifter till nästa gång, vararv jag rodde iland en: en novell på ca 9000 tecken som skulle innehålla en miljöskildring. Sen skulle en person ska träda in i miljön och förändra den, till det bättre eller sämre.

Jag lyckades faktiskt få ihop en sammanhängande story, i tid till och med! Det är jag mycket stolt och nöjd över. För även om jag klyschigt nog ”älskar att skriva” så har alla mina novell/romanprojekt hittills avstannat efter max ett par sidor. Utan piskan i form av en tydlig deadline har jag inte lyckats få ur mig en enda färdig grej. Förrän nu! Hurra, hurra för mig.

På tisdag är nästa träff. Lite nervös är jag allt för de andras omdömnen om min första baby!

Nostalgi är ett tillstånd. Det handlar om drömmen om äkthet och om absolut närvaro, som då vi var barn och lärde oss att cykla och var stora nog att våga röra oss ett kvarter bort från hemmet. Dit kan vi aldrig återvända. Längtan är inte riktad mot ett där, utan mot ett då -­ barndomen.

Läs mer i DN-artikeln Nutida dröm om en svunnen tid

Hon kände sig handikappad: att lyssna, fängslat och beundrande, medan män berättade om sig själva var en av de sociala färdigheter hon hade struntat i att lära sig. Vem hade kunnat tro att just den skulle visa sig ha överlevnadsvärde.

Polisen Monika Pedersen i knivigt läge under en mordutredning i ”I det tysta” av Åsa Nilsonne.

En liten tid vi leva här,
med mycket möda och stort besvär.

Har ni tänkt på vad mycket skit man kommer ihåg! Sånt nån gammal lärare sa åt en i andra klass som fortfarande poppar upp i hjärnan då och då. Här kommer några schysta livsvisdomar jag fått till mig under åren:

Det är ingen som ser hur snabbt du har gjort något, bara hur bra resultatet blir!
(min pappa)

1. Tänk själv!
2. Fråga kompis!
3. Fråga Roy!
(träslöjdslärare i låg- och mellanstadiet)

Femte barnet är alltid oönskat!
(barnkunskapsläraren på högstadiet)

Dyk aldrig vassen utan badmössa!
(samma barnkunskapslärare)

Den som fryser är antingen lat eller dum!
(plutonchef i lumpen)

Rapport börjar inte 19.32!
(journalistiklärare på Södertörn)

Det som inte kan sägas på 1200 tecken är inte värt att sägas!
(chef på Aftonbladet)

Gör man fel gör det ont!
(vandringskamrat)

Har du några fina livsvisdomar som vädrar släppa taget?

Mitt bidrag till Bloggstafetten. Ämnet jag fick av Tonårsmorsa är:

”Vad får dig att känna dig primitiv? Vad får dig att tycka att andra människor är primitiva?”

När civilisationens fernissa krackelerar. När självkontrollen inte fungerar. När ilskan, skadeglädjen, hämnden eller girigheten tar över. Då känner jag mig ociviliserad och primitiv. Och efter de reglerna dömer jag såklart mina medmänniskor också.

Med det inte sagt att primitiva känslor inte kan vara berättigade. Och rent av väldigt befriande just i stunden. Fast i det långa loppet för de mest med sig problem. För både individen och samhället. Därav de samhälleliga
kontrollmekanismerna som rättsapparat, inkomstskatt och tio guds bud.

Ämnet som jag skickar vidare till Sassas samlade svammel är litterärt:
I vilken roman (eller romansvit) skulle du vilja vara en karaktär, vilken sorts person
skulle du vara och hur skulle din medverkan förändra historien?

Jag såg föresten Sex and the City-filmen i lördags och blev positivt överraskad! Den var mycket bättre än jag trodde den skulle vara! Och den absolut bästa repliken får tillskrivas Samantha som efter en blick på Mirandas icke-existernande bikinilinje frågar om hon aldrig vaxar sig.

Vaxar!? utbrister Miranda, det har jag inte tid med, varpå Samantha replikerar:

”I could be on death row and not have that *situation*…!”

*fnissfniss**

Feg fashionista tycker Sydsvenskans Anna Hellsten om Martina Bonniers nyutkomna bok om mode. Hon tror författaren skäms lite och inte vågar ta ut svängarna, eftersom vi svenskar blir så oerhört provocerade av pengar, makt och familjenamn. Att vi tycker amerikanska eller franska rich-bitchar är skojiga och excentriska men automatiskt reser ragg mot de svenska motsvarigheterna.

”Kennedyklanens fiskartröjor på Cape Cod är helt enkelt mycket lättare att tåla än familjen Bonniers seglarjackor på Djurgården”, skriver Hellsten.

Dessutom är det tydligen viktigt att poängtera att man som Äkta Modemänniska inte håller på med sådant som Ebba von Sydow gör. Bloggar alltså. Varför kan man undra? Försvinner exklusiviteten om man delar med sig av sin visdom?

Igår deltog jag i ett uppstartsmöte för ett nytt Språkcafé här i Malmö. Bakom projektet står Röda Korset som samarbetar med Stadsbiblioteket och tanken är att ge pratsugna personer möjlighet att  träffa likasinnande en gång i veckan för att öva svenska, spanska eller arabiska.

Jag deltog ju som konversatör i en SFI-klasss på komvux i höstas och tyckte det var jätteroligt, sen fick jag nytt jobb (här på hennes!) och vanliga kontorsarbetstider och då kunde jag tyvärr inte fortsätta.

Men Språkcaféet kommer vara på kvällarna, onsdagskvällar närmare bestämt, så det kommer funka finfint.

Jag tycker verkligen det ska bli superkul! Förhoppningsvis lyckas vi locka dit tillräckligt med folk så att vi kan bygga ut verksamheten. Jag skulle ju själv personligen gärna ha några tyska modersmålstalare där så jag kan få öva mina nästintill avsomnade tyskaglosor!

Jag har ju fått för mig att jag ska skriva en bok. Alltså lånade jag en handbok i ämnet på biblioteket: ”Att skriva noveller och romaner” av Lars Åke Augustsson. Han bjuder på en del matnyttiga tips, bland annat föreslår han att man låter berättelsens huvudpersoner komma på anställningsintervju! Skälet är enkelt, författare behöver veta vad personen ifråga kan, har för bakgrund, om den vill något, om den älskar eller hatar någon und so weiter.

Så nu sitter jag här med en av mina två av mina karaktärer framför mig! Det känns rätt spännande faktiskt! Återkommer efter anställningsintervjun…