Steffanie Müller

Mitt bidrag till Bloggstafetten. Ämnet jag fick av Tonårsmorsa är:

“Vad får dig att känna dig primitiv? Vad får dig att tycka att andra människor är primitiva?”

När civilisationens fernissa krackelerar. När självkontrollen inte fungerar. När ilskan, skadeglädjen, hämnden eller girigheten tar över. Då känner jag mig ociviliserad och primitiv. Och efter de reglerna dömer jag såklart mina medmänniskor också.

Med det inte sagt att primitiva känslor inte kan vara berättigade. Och rent av väldigt befriande just i stunden. Fast i det långa loppet för de mest med sig problem. För både individen och samhället. Därav de samhälleliga
kontrollmekanismerna som rättsapparat, inkomstskatt och tio guds bud.

Ämnet som jag skickar vidare till Sassas samlade svammel är litterärt:
I vilken roman (eller romansvit) skulle du vilja vara en karaktär, vilken sorts person
skulle du vara och hur skulle din medverkan förändra historien?

Jag har ju fått för mig att jag ska skriva en bok. Alltså lånade jag en handbok i ämnet på biblioteket: “Att skriva noveller och romaner” av Lars Åke Augustsson. Han bjuder på en del matnyttiga tips, bland annat föreslår han att man låter berättelsens huvudpersoner komma på anställningsintervju! Skälet är enkelt, författare behöver veta vad personen ifråga kan, har för bakgrund, om den vill något, om den älskar eller hatar någon und so weiter.

Så nu sitter jag här med en av mina två av mina karaktärer framför mig! Det känns rätt spännande faktiskt! Återkommer efter anställningsintervjun…

Varför ska vi skriva? Vi ska skriva för att det är människans natur att skriva. Genom att skriva gör vi anspråk på vår värld. Det gör den direkt och specifikt till vår egen värld. Vi ska skriva eftersom människor är andliga varelser och skrivande är en kraftfull form av bön och meditation, som förbinder oss såväl med våra egna insikter, som med en högre och djupare nivå av inre vägledning. Vi ska framförallt skriva för att vi är författare, oavsett om vi kallar oss författare eller inte. Rätten att skriva är en förstfödslorätt, en andlig hemgift som ger oss nycklarna till kungariket. Högre makter talar genom oss i vårt skrivande. Kalla det för vad du vill: Inspiration, Musor, Änglar, Gud, Magkänslor, Intuition, Vägledning, eller helt enkelt en god berättelse – vad du än kallar dem för, så förbinder de oss med något som är större än oss själva, något som låter oss leva med en större livskraft och optimism.

För alla som har barn borde det vara obligatoriskt att nedteckna sitt livs historia.

Nej föresten, det borde vara obligatotiskt för alla och envar att nedteckna sitt livs historia.

Och därmed basta.

Först Fredrik och nu Mats. Man kanske inte kan sluta om man väl börjat?

Förlåt en dumm en men vad är haiku egentligen? Här finns några svar:

Allt om Haiku
Karins haiku och tanka

UPDATE! Bengt har också en haiku-sida.

Ännu fler möjligheter

Film skall ses på bio.
Ja, varför är kattdjur så vackra?
Förlåt, men var fasen ligger Warta?
Men allra helst Mankell!
Man kan faktiskt inte älska alla,
hur god man nu än är.

Mamma har köpt en symaskin till mig.
Grönt är skönt.
Jag skulle nog vilja hävda att idiotin
bär skulden till det mesta.
Helst i tagen.
Fünf Minuten vor der Zeit
ist die wahre Pünktlichkeit.

Läkare är ju också människor.
Helst fotografier.
Jag skulle inte kunna säga det bättre själv!
Allt kan firas! Blott midjemått och
plånbok kan ta skada.
Moralister skall man inte lyssna på.

Hellre smart än dum alltså.
Har jorden några andra?
Offrets roll är alltid lättare.
Fegis!
Ordnung ist das halbe Leben.

Dagens journalister skriver bättre
sagor än bröderna Grimm.
Grönt är skönt.
I Sverige förbjöds svanskupering 1989.
Opposites attract.
Helst ryggsäck.

Hellre äter jag själv
än låter mina barn svälta.
Helst många nollor på rätt sida kommat i lönebeskedet.
En fluga gör väl ingen sommar?
Helst tar jag i träd.
Nä, slutet kan man ju ändå inte undvika.

Elementärt, min kära Szymborska!

Dikt skriven som svar på Wislawa Szymborskas dikt Möjligheter.

Om du inte skrivit,
kan du inte förstå.

Om du inte förstått,
kan du inte skriva.

Betyder det, att du kan skriva om du förstått eller att du förstått att du kan skriva?

En gång var jag riktigt elak. Jag var kanske fem år gammal och ensam i lägenheten tillsammans med Björn, familjens något yngre dagbarn.
Min mamma, Björns dagmamma, var bara nere i tvättstugan några minuter. Björns riktiga mamma var på jobbet och skulle inte komma och hämta honom förrän klockan sju. Björn längtade.
– Din mamma är borta! sa jag och spände ögonen i Björn. Hon kommer inte komma och hämta dig ikväll!
Han tittade storögt på mig.
– Jag spolade ned henne på toaletten och nu är hon borta för alltid, förtydligade jag eftersom han inte verkade reagera. Då tog det minsann skruv, Björns bleka ansikte skrynklades först ihop och ändrade därefter nyans till rött. Nu skulle han snart börja gråta.
– Din mamma är säkert död! la jag till triumfatoriskt. Vilken lättlurad lipsill han var.
Björn snörvlade ljudligt.
– Det är iiinte saaant! Han ylade och försökte torka bort tårar och snor men kletade bara ut det ännu mer över de knubbiga kinderna.
– Jo, titta här, allt försvinner! Titta! Jag demonstrerade beredvilligt toalettens spolfunktion. Vattnet forsade fram och nu galltjöt Björn. Jag blev rädd. Leken var inte rolig längre.
Då hördes en nyckel i låset. Mamma var tillbaka från tvättstugan.

Jag förstår inte varför inte alla i hela världen vill bli författare!

Nä, det förstår inte jag heller. Snubblade in mitt i en intervju med J.K. Rowling på tv4 och hon berättade att hon velat bli författare ända sedan barnsben. Jag också. Författare eller detektiv, i den ordningen. Jag ville skriva lika spännande böcker som Enid Blyton
Läser Jag skriver, alltså är jag av Jo Bech-Karlsen nu. Det är en bok som riktar sig till fackskribenter men som betonar vikten av att hitta fram till sin egen historia, även inom texter som normalt innehåller väldigt lite av författarens personlighet (typ akademiska texter). Att utgå från sig själv betyder inte att man tar huvudrollen på någon annans bekostnad utan snarare att man använder sig av sina egna erfarenheter för att ge texten det där extra som lyfter den och gör den unik. Det där som gör att din text aldrig skulle ha kunnat skrivas av någon annan än dig själv.

Bech-Karlsen är inne på förståelse:

Att skriva är att undersöka. Att skriva är inte bara att berätta om det du upptäckt, det är lika mycket att upptäcka. Du vet ofta inte vad du har tänkt innan du har skrivit det.

och

Du vet inte vad du har läst innan du har använt något av det i en skriftlig text.

Historieberättande och barns språkutveckling heter en sommarkurs på Södertörn som jag kom in på men tackade nej till, till förmån för den förgrymmade c-uppsatsen. Den hade säkert vart jätteintressant att gå, eftersom jag är hemskt nyfiken på hur barnets språk växer fram. Från de första enstaviga orden via enklare meningar och tills de klarar av att föra komplicerade resonemang om abstrakta saker.

En sak jag funderat över, och som kursen säkert hade kunnat kasta lite ljus över, är historieberättandet. När börjar barn förstå historien eller sagans form och när kan de börja konstruera egna historier?

I går hittade jag ju några av mina gamla skrivhäften uppe på vinden, där det äldsta är från tredje klass, och det var riktigt kul att läsa igenom dem. Den första historien är skriven utifrån en bild som sitter inklistrad längst fram i häftet. Förmodligen sa fröken åt oss att hitta på en historia som passade till bilden. Steffanie 9 år hittade på:

Lilla Lotta

Lotta är liten än. Lotta kommer från ett land som heter Afrika. Där har hon bott i en månad. När hon kom till Sverige, tog en familj hand om henne och hon fick heta Lotta Johansson. Och bo i Kilanda 2 mil norr om Älvängen. Nu är Lotta 3 år gammal och har fått massa kompisar blan annat Karin, Pia, Jonas och Kalle. När mamma och pappa jobbar är Lotta hos sin dagmamma. Mamma och pappa jobbar bara på måndag och fredag. Dom andra dagarna är de hemma hos Lotta. En dag skall Lotta hälsa på sin kusin Patrik. Patrik är 4 år. Dom leker å leker ända tills det är dags för Lotta att åka hem.
Nästa dag skall mamma och pappa jobba. Lotta vill inte gå upp. Mamma undrade vad det var med henne. Lotta sa: Läs en saga. Nä, sa mamma, vi måste jobba, du kan ju fråga Maj Britt.
och Maj britt läste en saga.

Man ser att fröken vart inne och korrigerat ganska mycket. Stor bokstav i början av en ny mening verkar jag inte haft kläm på, inte heller när det skall vara ett eller två n och m eller kommatecken. Och Kilanda! Vart sjutton hade jag fått det ifrån?
Slutet känns något krystat. Förmodligen hjälpte fröken till med det, för att få slut på historien nångång.

Nästa historia är skriven efter ett teaterbesök, som hela klassen antagligen fått i uppdrag att skriva om.

Folk och rövare i Kamomilla stad 29/9-82

Vi gick till Röselidskolan för att se en pjäs. En del cycklade andra åkte buss eller gick. Vi ställde oss på en kö. Och sen gick vi in och satte oss. Pjäsen började med att polisen kom in och sjöng en sång. Då kom slaktaren in i spelet och anmälde en stöld att rövarna hade varit i hans butik och rövat. Polisen skrev upp det i sin bok. han fortsatte gatan fram och möttes av skrik och rop. Det var åsnan Cillius som inte ville flytta på sig. Bastian sa att vi kunde fråga Gamle Tobias om råd. Tobias kom just då. Bastian rådfrågade Tobias. Tobias sa att dom kunde lyfta upp åsnan i vagnen. Allt var roligt jag slutar nu med min berättelse.

Fortfarande är det svårt med m och n men jag är förvånad över att jag lyckats stava sjöng rätt, det ser inte ut som fröken har vart inne och rättat där. Tredje historien är en kortis som heter Malins jul och som slutar lika abrupt som Lilla Lotta. Den fjärde är dock en liten goding:

Trollet Tove

Tove gick vägen fram. Han kom till troll-staden. Då mötte han Trollelina hon var jätte söt. Hon sa, att hon gillade Tove.
Men det trodde inte Tove på. Han gick och köpte mat till middag myror, stekta ormar smakar gott, sa Tove, sen köpte han blöta strumpor åt Faxus. han gick hem. Men till sin förvåning stod dörren öppen till hans hus. Han gick in. Och där satt Trollelina och väntade.
Dom åt av myrorna och ormen. sen gick dom ut att gå. men plötsligt kom Abra till dem. Han sa, att inte ett steg till, för då trollar jag! Ingen rörde sig. han gick långt omkring och tänkte på, vad han skulle göra med sina fångar. Han sa åt dom att följa efter honom. Dom kom till Abras grotta. Men vem stod där, om inte Faxus. Han sa åt Abra att släppa fångarna. Det gjorde han inte utan trollade, så att de blev kråkor som kraxade och kraxade. Men Faxus kunde också trolla, så att han bröt förtrollningen och Abra blev en kråka istället. Sen gifte Tove och Trollina sig och levde lyckiga i alla sina dagar.

Här har jag förmodligen vart ivrig för handstilen är bedrövlig och går knappt att läsa. Ingen av karaktärerna presenteras ordenligt i texten, det kanske beror på att fröken läste början på en saga och lät oss skriva slutet själva. Alla skulle ju då veta vilka figurer vi pratade om och ytterligare presentationer vore förmodligen onödiga. Trollelina byter namn till Trollina på slutet också, kanske för att det gick snabbare att skriva
Den sista historien När Johanna flyttade är intressant ur flera aspekter. Den är för lång, så jag publicerar den inte, men den har fått mig att tänka till både en och två gånger eftersom den innehåller en hel del kopplingar till verkliga händelser.

• Dels flyttade jag själv när jag var 7 år gammal. Efter att ha gått ettans hösttermin och halva vårtermin inne i Göteborg, flyttade vi till ett radhus utanför stan och jag fick naturligtvis byta skola och klass.
  
• Gatan dit Johanna och hennes familj flyttar heter vikbiksgatan 6 i min historia. Där blir de grannar med familjen Sjöstrand som har en son som heter Björn. Vårt gamla dagbarn, som mamma tog hand om när jag var liten, hette just Björn och bodde på Vidblicksgatan 6 i Göteborg.
  
• Johanna nya skola heter Ramstadsskolan, precis som min första skola inne i Göteborg hette, och hon går i samklass (dvs flera årskullar i samma klass) vilket jag minns att Björn, gamla dagbarnet, fick gå i när han började skolan och jag kommer mycket väl i håg hur våra mammor diskuterade för- och nackdelarna med den skolformen.
  
• Därefter följer en lång beskrivning av en resa till Legoland som Johanna gör med Björn och hans familj, en resa som även jag fick göra på riktigt Tyvärr tar historien om Johanna slut mitt i, precis som nu verkar ha varit svårt att avsluta på ett bra sätt.

The Änd

Tårtbitarnas ytterväggar är dekorerade med målningar. Två vargar i ett vinterlandskap i nummer 8, solnedgång över söderhavsö med palmer och turkosgrönt hav i nummer 2, ett schackbräde i nummer 5.

Jag föredrar tårtbit nummer 6. Där föreställer väggmålningen en gata, på båda sidor kantad av hus och trottoarer. Trottoarer men ingen gatubelysning.

Gatan är bred och grå. Himlen är lika grå som gatan och längst bort i horisonten smälter gatan och himlen, liksom det mesta annat här på häktet, ihop till en grå sörja. Måltiderna lyser förståss upp, då kommer plitarna dragande med sin matvagn laddad med papplådor. I går innehöll middagspapplådan en Billys pirog till exempel. Det var en överraskning. Inte för att jag vill klaga, men bröd och vatten hade förmodligen smakat bättre.

Det syns inga människor på bilden. Synd, det hade vart roligt med lite sällskap här uppe i tårtbiten. Jag undrar varför målaren målat en tom gatan. Kanske ville han symbolisera att undergången nära? Eller så är målningen målad i gryningstimmarna då hederligt folk fortfarande ligger hemma i sina sängar och sover.

Hederligt folk ja, sånna är det ju förståss brist på här. Om man inte räknar plitarna men varför skulle man vilja räkna dom? Jag vill helst inte veta hur många som finns. Dom är i vilket fall som helst för många för min smak.

Jag önskar jag kunde kliva in i målningen och undersöka varför det inte finns någon gatubelysning. Det borde finnas gatubelysning.

– Welcome back tomorrow! ropar barägaren just som vi är på väg ut genom dörren. Kaffet är uppdrucket och fötterna är varma igen. Blocket och pennan kallar, journaliststudenterna på sitt första utlandsknäck får inte låta värdefull tid gå till spillo.
– Thanks but tomorrow we’ll already be back in Stockholm, svarar vi och ler artigt. En pappa med barnvagn som just klivit in genom dörren tittar nyfiket när vi tränger oss förbi honom och vagnen för att komma ut på gatan. Halkande tar vi oss fram genom snögloppet mot busshållplatsen och efter 15 minuter är vi tillbaka centrala Tallinn.
Förorten vi precis lämnat bakom oss är Lasnamäe. Okänd och ökänd. Receptionisten på vårt hotell tittade förbryllat på oss när vi frågade om vägen.
– Why do you want to go Lasnamäe? There are no shops there, svarade hon men visade till slut på vår turistkarta varifrån förortsbussarna avgår. Förmodligen skulle receptionisten på ett hotell i Stockholm innerstad bli lika förvånad om några tyskar eller amerikanare kom och bad att få en vägbeskrivning till Alby…

Sådär börjar min artikel om Estland som nu äntligen är färdigskriven och inlämnad. Phew säger jag, vilken pärs! Jag har suttit framför datorn i princip hela helgen, från bittida till midnatt ungefär och nu kräks jag nästan bara nån nämner detta land