Peter fick stanna hemma och natta Leon medans jag knallade på mitt livs allra första föräldramöte. Vi fick träffa rektorn som förutom vår förskola chefar över ytterligare två. Hon pratade om den nya läroplanen (visste jag inte ens att det kommit en ) och de mål som Malmö stad satt upp för förskolornas verksamhet. Sen fick vi sätta oss ned med fröknarna på Leons småbarnsavdelning. Det verkade som alla de andra föräldrarna kände precis samma sak som jag, dvs att de är helt suveräna och gör ett jättebra jobb med barnen. Känns så himla tryggt! Jag är verkligen glad att Leon fått plats där.

En av förskolelärarna berättade om Tecken till stöd för talet och gav oss kort introduktion. Det känns jättespännande och jag har redan börjat använda två av tecknen med Leon: äta och dricka. Han har inte börjat teckna tillbaka ännu men det har ju bara gått några dagar.

Vad gäller hans språkutveckling så hände en rolig grej igår. Hittills har han inte förstått om man bett honom hämta en leksak eller nåt liknande men nu testade jag att be honom hämta min telefon som låg på golvet mellan oss och han gjorde det! Han plockade upp telefonen och knatade över till mig med den! Stort, så här bra har vi inte förstått varandra tidigare

Leon badpojken. Observera den fantastiska våtrumstapeten som snart är ett minne blott!

”Mamma” och ”pappa” går sedan några veckor att urskilja ur Leons bludder. ”Titta” tror jag mig ha hört också och förskolepersonalen hävdar att han säger ”akta”. Kan man ju undra vem han har snappat upp det av?

På förskolan arbetar de med tecken som stöd till talet eftersom en del av barnen inte har svenska som modersmål. ”Bli inte förvånad om Leon kommer hem och tecknar snart” sa en av förskollärarna. Jag tittade ju lite på det i våras men kom aldrig igång och nu trodde jag det var för sent, att Leon var för gammal, men tydligen inte. Som språkintresserad jublar jag åt ett sådant initiativ och det ska bli väldigt spännande att se hur förskolan arbetar med detta.

Hittade föresten en bra översikt över barns språkutveckling från 0–3 år.

Den lilla figur som nu går mot året är konstruktiv, nyskapande, fantasifull och entusiastisk på ett sätt som kommer att blomma i över ett år.

Den tid kommer sedan aldrig tillbaka.

Aldrig är människan lika förutsättningslös, fördomsfri, oförtäckt nyfiken och genomsyrad av ren, äkta livslust som nu.

Jag ska tänka på det nästa gång jag brottas med Leon i ett försök att få byta blöja

– Såså, inte bli rädda nu! Sånt här kanske ni inte så får så ofta men det är inget farligt alls, bara vanligt vatten!

(Mamma gör en god gärning och vattnar våra uttorkade blommor)

Aldrig har vi så mycket synpunkter som när det gäller andra människors föräldraskap. Kvinnors i synnerhet. Inget ämne är för litet att moralpanika om: från flaskmatning till framåtvända barnvagnar. Folkpartisten Birgitta Ohlsson är den senaste att ställas i skottgluggen: hon har blivit utnämnd till minister samtidigt som hon är gravid. ”Jag har en man, inte en dinosaurie”, kommenterar hon själv saken. Det borde räcka med det, men det gör det – naturligtvis – inte.

Någonting med det här att ha satt en ny människa på jorden ger en egoboost man aldrig hämtar sig ifrån. Konsekvensen? Man svämmar över av goda råd. Och man blir, åtminstone i vissa avseenden, enastående enögd: det som var sant för mig måste vara sant för alla andra. [...]

Läs även Camilla Wagners inlägg Plats i korgen, Birgitta Ohlsson som också är mitt i prick. Och Danitra har skrivit ett Öppet brev till Birgitta Ohlsson på sin blogg. Mycket läsvärt!

Katarina Mazetti. A Fish Called Wanda. Tempus. Don Martin. Dansa med vargar. Kevin Costner. Sven Dufva. Tony Soprano. Dallas. Daniel Westling. Hemingway. Quentin Tarrantino. von Trier. Whatever Works. Kurt Vonnegut. Anna Gavalda. Woody Allen. Heltidsanställd i egots tjänst. Piraten. Om? De ovanliga. Snabba cash. Dumskallarna sammansvärjning. Igelkottens elegans. Den engelske patienten. Anders Pålryd. Min stund på jorden. Var specifik! Sky det allmänna! Hjalmar Söderberg. Richardt och doktor Henck. Breakfast at Tiffanys. Holly Golightly. Joe Bell. Friheten. Tom Wasser. Saknaden. Ulf Lundell. Lasse och Kicki. Bonjour tristess. En fjorton år gammal anteckningsbok. Skuggan av ett leende. Gertrude Stein. Hemingway. Broarna i Madison County. Samuel Beckett. Punctum. Sanningen är jag helt ointresserad av, det är vad som står på pappret som räknas!

J.D. Salinger. Catcher in the Rye. Hemingway. En dag som gjord för bananfisk. Densitet. Deerhunter. !!! ????? ………………… Det heliga tretalet. Så var det inte! Kusiner i kubik. De sväljande männen. Hitta essensen. Fyra bröllop och en begravning. Nyanser. Stephan Mendel-Ek. Med uppenbar känsla för stil. Självbild. Marta Cullberg. Ditt inre centrum. Drifter. Reglerna ändras. PP2. Sliding Doors. Den franske löjtnantens kvinna. Snön på Kilimajaro. Struktur. Vacuum. Tvättstrecksprincipen.

Claes Hylinger. Nya dagar och nya nätter. Banal och Genial. Ta fan i båten! Ezra Pound. Precision. SAOL. Norstedts svenska synonymordbok. Le mot juste. Så, väl, ju, faktiskt, lite, mer, någonstans, egentligen, egentligen, mycket, man, fast, ganska. Perspektiv. Knut Fallbacken. Känna-sjukan. Hade-sjukan. Börja-sjukan. Skulle-sjukan. Sanningsiver. Pärlan. Hemingway. Farväl till vapnen. Lycklig, harmonisk kärlek är helt ointressant!

Polsk jazz och andra historier. Varudeklaration. Klon. Hösten i Peking. Hellre originell än heltäckande. Henry Miller. Linda Unnhem. Swing it! Camilla Läckberg. Roland Schytt. Kådisbellan. Ann-Charlotte Alvefors. Aldrig. Bo Widerberg. Ta cigarren i vänster hand så du kan fatta pennan med högerhanden. Kvarteret Korpen. Hemingway. Berg som vita elefanter. Drama + Spelplats. Cuba. Malmö. Paris. Söker jag upp ödet, eller söker ödet upp mig? Monica Zetterlund. Olle Adolfsson. Pamplona. Älgjakt. Hemingways skjorta. Uppsala. Passade perfekt!

Min egen högst personliga sammanfattning av skrivarkurs med Jan Sigurd på Fridhems folkhögkola, 3–7 augusti 2009.

Medans jag varit i London har det således trillat in nya antagningsbesked och nya instruktioner. Jan Sigurd skriver att ”den som tror att man kan lära sig skriva utan att läsa tror fel”. Kursdeltagarna ombeds därför beväpna sig med många och olika läsupplevelser; noveller, romaner, deckare… ”Att läsa omväxlande saker där den litterära ribban ligger högt såväl som lågt är väldigt berikande”, skriver Jan Sigurd. Alla deltagare ska också välja en bok de är särskilt förtjusta i och kopiera förstasidan i 20 ex. Den ska användas som referensmaterial i diskussioner och kanske som utgångspunkt i den egna utvecklingen, i sökandet efter den egna rösten och det egna tilltalet.

Att välja bok ska bli mycket spännande! Jag har ju iofs min favoritbok klar: Högläsaren av Bernhard Schlink som varit min all time high-läsupplevelse ända sedan jag tragglade den på orginalspråk första gången på grundkursen i tyska 2001. Sedan dess har jag läst den minst två gånger på svenska också. Men kanske är det dags för något nytt? Vi får se…

• Vem är du?
• Vad vill du med ditt skrivande?
• Har du skrivit mycket eller är du i början av din skrivarkarriär?
• Varför valde du just den här kursen?

Att skriva börjar alltså här! Dags att svara på frågorna!

Förra gången jag fick ett nattlig idé gjorde jag misstaget att tro att jag skulle komma ihåg den nästa morgon, men det gjorde jag ju inte. Så nu är det block, penna och tänd lampa som gäller, även om det råkar vara mitt i natten!

Upplägget är enkelt. Halva tiden pratar man om teknik och metod, till exempel gick vi igenom olika berättarperspektiv, tidsperspektiv och fördelar och begränsingar med respektive. Vi pratade också om ramhandling och sidohandling och vad som händer när sidohandlingen plötsligt tar över, som händer ibland.

Andra halvan av kvällen diskuterade vi den första skrivuppgiften, som jag då missade eftersom jag anmälde mig så sent. Jag hann dock läsa några alster innan och måste säga att jag blev impad av den höga kvaliteen! Jisses, de är inga duvungar mina kursare. Gäller att inte få prestationsångest med åtföljade skrivblockering här nu utan koncentrera sig på sin egen utveckling.

Vi fick två skrivuppgifter till nästa gång, vararv jag rodde iland en: en novell på ca 9000 tecken som skulle innehålla en miljöskildring. Sen skulle en person ska träda in i miljön och förändra den, till det bättre eller sämre.

Jag lyckades faktiskt få ihop en sammanhängande story, i tid till och med! Det är jag mycket stolt och nöjd över. För även om jag klyschigt nog ”älskar att skriva” så har alla mina novell/romanprojekt hittills avstannat efter max ett par sidor. Utan piskan i form av en tydlig deadline har jag inte lyckats få ur mig en enda färdig grej. Förrän nu! Hurra, hurra för mig.

På tisdag är nästa träff. Lite nervös är jag allt för de andras omdömnen om min första baby!

Nostalgi är ett tillstånd. Det handlar om drömmen om äkthet och om absolut närvaro, som då vi var barn och lärde oss att cykla och var stora nog att våga röra oss ett kvarter bort från hemmet. Dit kan vi aldrig återvända. Längtan är inte riktad mot ett där, utan mot ett då -­ barndomen.

Läs mer i DN-artikeln Nutida dröm om en svunnen tid

Hon kände sig handikappad: att lyssna, fängslat och beundrande, medan män berättade om sig själva var en av de sociala färdigheter hon hade struntat i att lära sig. Vem hade kunnat tro att just den skulle visa sig ha överlevnadsvärde.

Polisen Monika Pedersen i knivigt läge under en mordutredning i ”I det tysta” av Åsa Nilsonne.

En liten tid vi leva här,
med mycket möda och stort besvär.

Det är ingen som ser hur snabbt du har gjort något, bara hur bra resultatet blir!
(min pappa)

1. Tänk själv!
2. Fråga kompis!
3. Fråga Roy!
(träslöjdslärare i låg- och mellanstadiet)

Femte barnet är alltid oönskat!
(barnkunskapsläraren på högstadiet)

Dyk aldrig vassen utan badmössa!
(samma barnkunskapslärare)

Den som fryser är antingen lat eller dum!
(plutonchef i lumpen)

Rapport börjar inte 19.32!
(journalistiklärare på Södertörn)

Det som inte kan sägas på 1200 tecken är inte värt att sägas!
(chef på Aftonbladet)

Gör man fel gör det ont!
(vandringskamrat)

Har du några fina livsvisdomar som vädrar släppa taget?

”Vad får dig att känna dig primitiv? Vad får dig att tycka att andra människor är primitiva?”

När civilisationens fernissa krackelerar. När självkontrollen inte fungerar. När ilskan, skadeglädjen, hämnden eller girigheten tar över. Då känner jag mig ociviliserad och primitiv. Och efter de reglerna dömer jag såklart mina medmänniskor också.

Med det inte sagt att primitiva känslor inte kan vara berättigade. Och rent av väldigt befriande just i stunden. Fast i det långa loppet för de mest med sig problem. För både individen och samhället. Därav de samhälleliga
kontrollmekanismerna som rättsapparat, inkomstskatt och tio guds bud.

Ämnet som jag skickar vidare till Sassas samlade svammel är litterärt:
I vilken roman (eller romansvit) skulle du vilja vara en karaktär, vilken sorts person
skulle du vara och hur skulle din medverkan förändra historien?

Vaxar!? utbrister Miranda, det har jag inte tid med, varpå Samantha replikerar:

”I could be on death row and not have that *situation*…!”

*fnissfniss**

”Kennedyklanens fiskartröjor på Cape Cod är helt enkelt mycket lättare att tåla än familjen Bonniers seglarjackor på Djurgården”, skriver Hellsten.

Dessutom är det tydligen viktigt att poängtera att man som Äkta Modemänniska inte håller på med sådant som Ebba von Sydow gör. Bloggar alltså. Varför kan man undra? Försvinner exklusiviteten om man delar med sig av sin visdom?

Jag deltog ju som konversatör i en SFI-klasss på komvux i höstas och tyckte det var jätteroligt, sen fick jag nytt jobb (här på hennes!) och vanliga kontorsarbetstider och då kunde jag tyvärr inte fortsätta.

Men Språkcaféet kommer vara på kvällarna, onsdagskvällar närmare bestämt, så det kommer funka finfint.

Jag tycker verkligen det ska bli superkul! Förhoppningsvis lyckas vi locka dit tillräckligt med folk så att vi kan bygga ut verksamheten. Jag skulle ju själv personligen gärna ha några tyska modersmålstalare där så jag kan få öva mina nästintill avsomnade tyskaglosor!

Så nu sitter jag här med en av mina två av mina karaktärer framför mig! Det känns rätt spännande faktiskt! Återkommer efter anställningsintervjun…

Jag skulle ha mycket svårt att avstå formuleringsglädjen. Den fanns långt innan jag debuterade, medan jag skrev i tonåren, så den behöver inte ha något med objektiv kvalitét att göra.

P.C. Jersild om att vara författare (eller inte) i »Att skriva romaner och noveller« av Lars Åke Augustsson.

Klockan är två på natten. Rebecka Martinsson sover.
Nyfikenheten klättrar in genom fönstret som en slingrande växt. Slår rot i hennes hjärta. Skickar ut rötter och utskott som metastaser i hennes kropp. Tvinnar sig runt revbenen. Spinner en kokong runt hennes bröstkorg.
När hon vaknar mitt i natten har den vuxit till ett okuvligt tvång. Nu har ljuden från krogen tystnat i höstnatten. En gren snärtar och slår ilsket på friggebodens plåttak. Det är nästan fullmåne. Det dödsbleka ljuset faller in genom fönstret. Glimmar till i nyckelknippan som ligger där på furubordet…

Och då dömde den stenhårda jantelagen honom till att bli Sivving med hela bygden såklart. Så enkelt och så brilljant

Mitt första minne är att mitt namn är konstigt, långt och svårt att stava. Speciellt s-et i början var klurigt. Länge trodde jag dessutom att jag var den enda i hela världen som hette Steffanie. Emedan det fanns andra Magnusar och Lindor fanns det ingen annan som hette Steffanie. Jo föresten, min kusin i Tyskland. Men henne träffade jag ganska sällan.

Minns ni tvserien »Par i i hjärter« (orginaltitel »Hart to Hart«)?
Där hette den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Stefanie Powers och jag tyckte det var kul att det fanns åtminstone en person till i världen som hette samma som mig. Även om hon stavade annorlunda.

Jag sörjde att det aldrig fanns några nyckelringar, muggar, tandborstar eller nallar med mitt namn på när jag var barn. Min syrra Anna slapp det traumat. Kanske hade mina föräldrar fått en tankeställare när hon
föddes sju år efter mig…?

Eftersom jag förutom ett klurigt och svårstavat förnamn även är utrustad med ett konstigt efternamn är
jag van vid felstavningar. Jag borde ha samlat på dem men man tröttnar liksom. När jag pluggade i Österrike tänkte jag »Äntligen!« Nu kommer jag med mina tyska namn få uppleva hur det känns att slippa bokstavera
varje gång jag säger vad jag heter!

Men icke!

I den tyskspråkiga sfären finns det nämligen inte enda jävel som stavar Steffanie med två ff i! Mina föräldrar hade liksom försvenskat stavning på mitt namn genom att lägga till ett f. Schyst! Så istället för ett felstavat efternamn fick jag helt plötsligt ett felstavat förnamn. Tillbaka på ruta ett.

Men jag gillar faktiskt mina namn, även om jag låter gnällig nu. På något sätt tror jag man blir sitt namn. Jag
har svårt att tänka mig som en Emma till exempel, som annars var favoritnamnen när jag var yngre. Och jag har väldigt svårt att se mig med ett annat efternamn är just Müller. Det skulle vara nåt annat konstigt i såfall, som matchar Steffanie. Ett son-namn är uteslutet, smaka på Steffanie Johansson till exempel. Det låter ju helt horribelt!

Min lillasyster Anna har namnmässigt haft det lite bättre förspänt. Men man undrar ju hur våra föräldrar tänkte när dom döpte oss? (som en av mina arbetskamrater undrade för nåt år sedan). Han tyckte syrran borde hetat Jennifer eller nåt liknande.

Tja… Steffanie och Jennifer… ?
Låter lite som Bill och Bull!
Eller Piff och Puff!

Steffanie och Anna är nog trots allt bäst…

Jag började med att presentera mig själv men eftersom jag inte riktigt visste vilken nivå de befann sig på fick pröva mig fram. Först blev det för svårt. Jag pratade för snabbt och använde för långa meningar. Jag försökte ta det långsamare men det var ganska svårt att komma in i rätt tempo.

Som konversatör ska man leda samtalet men inte ta över. De viktiga är att eleverna får prata. Men för att man ska kunna prata måste man lära känna varandra lite, och det är svårt att lära känna fem personer på samma gång. Men jag tycker det gick hyffsat, jag hoppas eleverna känner samma sak. De pekade inte finger åt mig efteråt iallafall

Läraren berättade att de brukar fika under konversatörtimmen i vanliga fall. Men idag började ju ramadan så då ställdes fikan in. Alla elever i min grupp utom en fastade.

Efteråt cyklade jag till stadsbiblioteket och lånade lite böcker om svenska som andraspråk.

I dag genomför jag en liten språkundersökning här på bloggen. Frågorna jag önskar besvarade är dessa två:

1. Känner du till ungefär vad begreppet ”Jätteproppen Orvar” betyder? Och tjyvgoogla nu inte!!!
2. Hur gammal är du?

Jag vill kunna se mig själv i spegeln och försvarets anställda i ögonen.

Försvarsminister Mikael Odenberg på gårdagens presskonferens när han meddelade att han tänkte avgå.

Enligt SAOL betyder intution:

förmåga att omedelbart uppfatta; ingivelse

Enligt Bonniers svenska ordbok:

omeddelbar uppfattning el. förståelse av ngt (utan tankemässig analys)

Hur hänger intuition ihop med tamponganvändning?

Möjligen är det bra med intuition när det håller på att gå åt helvete. Att snabbt, utan tankemässig analys, uppfatta att det något som läcker i brallan. Men det är väl å andra sidan ett ganska dåligt betyg till en tampong?

Jag ringde och anmälde mig idag! Jag tycker ju det är jättespännande med språkinlärning och nu får jag en chans att se hur Svenska som andraspråk-undervisningen fungerar på Komvux.

Alla djur älskar sina egna barn men förmågan att kunna älska andras barn är det bara människan som har.

Fritt ur minnet från Bicky Chakrabortys sommarprogram.

(Om någon till äventyrs undrar varför jag plötsligt fått blogghybris så beror det på att jag inte orkar sätta igång och packa inför flytten)

Barn har sina föräldrar precis så som de är. Föräldrarna kan inte vara på något annat sätt än de är. Och de behöver inte vara på något annat sätt än de är. För en man och en kvinna blir inte föräldrar för att de är bra eller dåliga utan för att de förenas som man och kvinna. Det är bara så som de blir föräldrar.
Barnet måste därför ta emot livet från föräldrarna i den form som de ger det. Föräldrarna kan varken tillfoga något eller utelämna något. Inte heller barnen kan tillfoga något eller utesluta något. Barnen måste ta emot livet i den form som det får det av föräldrarna.

Ur Familjen – boja eller kraft av Gabriele Ten Hövel och Bert Hellinger.

- Man förlorar i exakthet och till slut riskerar man att inte förstå varandra, säger major Hedgren.

Jag är benägen att hålla med. I Nato-ledda insatser är koncernspråket en bedrövlig engelska-mischmasch som måste få modersmålstalarna att gråta inombords. Men problemet är nog inte unikt för Sverige. Alla länder som inte har engelska som förstaspråk måste stå inför samma utmaningar. Problemet med oss svenskar är kanske att vi överskattar vår egen förmåga att tala, skriva och förstå engelska? För det farliga är ju inte att inte förstå. Då skaffar du fram en översättning. Det farliga är när du tror dig förstå vad som menas och i värsta fall gör fel eftersom du agerar utifrån en felaktig förförståelse.

Tyskland, som är lead (se där smög sig svengelskan in direkt!), i norra Afghanistan hade en liten annan approach till språkproblematiken. De utgick istället från att alla kan tyska och höll egna ordergivningar på tyska och skickade ut dokument i en multinationell stab med deltagare från 11 nationer på… just det – tyska! De löste sitt språkproblem men skapade samtidigt ett nytt.

Frågan är hur man ska göra egentligen…

Hier findest du mich heutzutage:

Blog auf Schwedisch

Facebook

Twitter

Flickr

När vi tror på demokratin går vi ut på torget med något att säga varandra. När vi tvivlar på den bygger vi om vårt kök och funderar på om det är rätt att låta barnen gå kvar i den kommunala, offentliga skolan.

Lars Åberg i en artikeln Offentliga rum bakom stängda dörrar publicerad i Sydsvenskan idag.

På frågan vad som är sämst med Malmö svarar Brian Søgaard ”lidt for mange indbrud i biler”. Och jag funderar på vilken brud han menar – en indiebrud kanske? Men vad skulle hon göra i bilarna?

Sen hajar jag!

Inbrud är ingen tjej med speciell musiksmak, utan inbrott – på danska!

Modigt Sydsvenskan!

Undra hur många arga läsare som kommer höra av sig till tidningen idag?

- Hon heter Anna, svarar jag.

- Men hur hur fasen tänkte era föräldrar då? Anna passar ju inte alls ihop med Steffanie. Hon borde ju hetat typ Jennifer eller nåt…

- Eh… ja jag vet inte riktigt hur dom tänkte. Egentligen skulle hon hetat Rikard. Tycker du det hade passat bättre?

Dagens bloggfråga: bör syskonnamn synkas så att de passar ihop? Kan man ha en harmonisk syskonrelation även om ens namn inte passar ihop?

- Vi söker den som har styrka nog både att se vår vår svaghet och att ta emot vår styrka, utan att vederbörande känner sig hotad eller provocerad.

Märta Tikkanen intervjuas av Karin Thunberg i Kärlekens pakt.

Det går inte att isolera sig i Malmö. Malmö är en liten stor stad eller kanske snarare en stor liten stad. Det är en stor fördel. Malmöbor av alla olika sorter kan inte undgå att se varandra, stöta på varandra. Det finns inga stora tallskogsbälten som skiljer invandrarförorten från medelklasskvarteret i innerstaden. De skilda världarna förenas av cykelvägar och busslinjer och kan inte hållas helt åtskilda. ”Vi” kanske aldrig besöker dem, men ”de” vill också bada vid Bo 01-området.

Per Svenssons text ”Ficka av frihet” i antologin Mötas i Malmö.

Själv har jag klockan som modell, men mitt år går baklänges. Januari ligger klockan 12, juni börjar vid klockan 8, september klockan 4 och jul inträffar mellan 1 och 12.

Varje gång jag hör ett datum placerar jag det i min baklängesklocka och jag tänker på året i den här formen flera gånger varje dag. Dessutom minns jag fortfarande när vissa av mina klasskamrater från grundskolan fyller år och relaterar fortfarande månaderna till dem.

Jenny var först ut i januari, följt av Johan och Jaquline i februari, i mars Anders, i maj fyllde Linda, i juli Katarina och i augusti Per så dom båda fick vi sjunga för vid terminsstarten, i september fyllde först Jeanette och sen jag, i oktober fyllde Tobias och i december Eva-Lisa. Men när fyllde Jessica? Hon var definitivt född på våren iallafall… men Marina, Mikael, Torbjörn, Sara, Ulrika, Philip då? Minnet sviktar.

Jag använder klasskamraterna när jag tänker på alfabetet också. Det måste vara alla miljoner gånger man blivit uppropade under skoltiden som satt sina spår. När jag under en mikroskpisk sekund funderar på om det är m eller n som kommer först i alfabetet dyker klasslistans ordning ofelbart upp: Tobias Larsson, Steffanie Müller, Jeanette Nilsson… just det ja, m kommer före n…

Jisses, undra om det bara är jag som är funtad så här?

Och beträffande längden av min och Thereses bekantskap, så kan jag lugna dig med att om jag så ägnade resten av livet åt att leta skulle jag aldrig hitta en kvinna som jag hellre skulle vilja ha barn med!

Paul snoppar av sin mor som tycker det är på tok för tidigt för honom och Therese att skaffa barn, de har ju gubevars bara varit tillsammans några månader. (ur Therese tillstånd av Hanne-Vibeke Holst)

– Förgäves har jag försökt informera om att kinesiska kvinnor kan stå böjda och jobba på risfälten fram till åttonde månaden.

Inge Augustsson, ledare för Trelleborgs BTK, förklarar i Sydsvenskan varför han anser att klubbens kinesiska bordtennisstjärna Li Fen visst kan fortsätta spela pingis på elitnivå för klubben trots att hon är gravid och själv valt att göra ett upphåll.

Till sist frågade hon Henrik Sand rent ut: ”Varför tycker de inte om mig?”
”Visst gör vi det.”
”Men de andra!” envisades hon.
”Därför att de är rädda. De är rädda att du skall beskära deras snoppar!”
”Henrik!”
”Deras makt, då. Det är samma sak.”
”Och kvinnorna?”
”Å Charlotta, jag är ledsen över att behöva säga det, men även kvinnorna vill helst bli styrda av män. Då känner de sig tryggast.”
”Så det är ingen som gillar kvinnor med makt? Varken män eller kvinnor?”
”Nej, det är för utmanande.”
”Så kvinnor kan inte bli statsministrar?”
”Jo, absolut!”
”Ja, men…?”
”Det är bara det att de inte blir älskade.”

Miljöminister Charlotte Damgaard diskuterar politikens villkor med medarbetaren Henrik Sand i Hanne Vibeke-Holst roman Kronprinsessan. En fullkomligt briljant bok! Läs den – nu!

- Det finns en självklarhet i familjeförhållandet som är svår att imitera, fortsätter han [Felix Herngren]. Man vet att även om jag dundrar på med en utskällning i tio minuter för att ”det där kräket ska veta vad han gjort”, så har man ändå varandra igen om en dag, eller kanske redan om en timme. Att våga prutta ur sig ilska på det sättet är också en sorts kärlek.

Måns och Felix Herngren intervjuas om nya filmen ”Varannan vecka” som de producerat tillsammans.

Ett väl genomfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Karl-Bertil Jonsson julafton är en institution. Familjen tävlar i att kunna flest repliker. ”Skall du lukta på glöggen pojk? Ljuga för mor på julafton? Eller rakryggat yppa sanningen? Jag har gett fasters paket till en fattig. Vad var det du sa att du gjorde sa du? Marsch i säng och du får inte se hur filmen slutar!”

Det är ingen altartavla du håller på med!

AD:n tycker redigeraren är lite för nogrann i sitt arbete.

Det är inte en konstkatalog du jobbar med!

Frustrerad AD till redigeraren som inte vill lägga alltför många textblobbor över den fina bilden.

Jag berättade att jag kände mycket starkt att min svenska försvagades kraftigt när jag inte besökte Sverige på 15 månader och hur germanismerna smög sig in på de mest oväntade ställen, och Swarz menar att det är just det man måste värja sig emot. Han berättar hur han nästan medvetet bemödar sig att inte tala så bra tyska, det blir som en sorts subversiv akt som går ut på att förstöra tyskans inflytande. Räddningen för hans svenska har blivit att han skrivit några artiklar på svenska varje nästan varje vecka. Om han inte hade haft det uppdraget vet ingen hur det hade gått.

Björn Sandmark intervjuar Richars Swarts i Vägen till Mitteleuropa.

Det här citatet är intressant på flera sätt. Också jag har upplevt hur fort det går innan germanismerna smyger sig in i språket. Själv är det svårt att känna igen dom, man tar dom för givna och i de egna öronen låter det ju bra. För att bekämpa detta anstränger sig Swartz medvetet att inte prata så bra tyska.

Jag vill inte påstå att jag hade något val mellan att prata klockren, grammatiskt korrekt tyska eller att bryta lite ”för att jag kände för det” när jag bodde i Österrike – men jag pratade ibland sämre än vad jag hade förmåga till – på pin kiv. ”Jag är utlänning, dom får fan acceptera att det inte går att lära sig prata ett främmande språk korrekt i vuxen ålder” tänkte jag trotsigt och pladdrade på utan att bry mig ett dugg om hur det lät.

Språket är så intimt förknippad med personligheten och att befinna sig i ett land där ingen förstår ens modersmål blir efter ett tag plågsamt. Även om man frivilligt rest dit just för att lära sig språket. Visst är det konstigt?

Steve Kaufmann som bloggar om språkinlärning postade nyligen ett inlägg med titeln A language learner’s manifesto som är ett sorts mantra för att sporra språkinläraren. Den första uppmaningen lyder:

F:First I must forget what I learned in school. I will make a fresh start. I will forget the rules of grammar. I will forget the quizzes and tests. I will forget all the times I made mistakes. I will forget what my teachers taught me. I will forget my native language. I will forget who I am. I am a new person. I am an English speaker. I will make a fresh start. I will have fun! I will focus on things that are fun and interesting. I will learn.

Jag skall glömma mitt modersmål. Jag skall glömma vem jag är. Jag är en ny person. Jag är en person som pratar engelska. Eller tyska… eller svenska. Det är ju precis vad det handlar om: glömma vem man är och ge sig in i en helt ny roll. Vilket kan vara både spännande, roligt och otroligt jobbigt. Alla personer har ju ett behov att uttrycka sin personlighet och om man helt plötsligt saknar ändamålsenliga vertyg – vad gör man då? Man blir otroligt frustrerad och känner inte igen sig själv. Man blir medveten om tidigare självklara saker som man aldrig behövt fundera över: som hur viktigt språket är när man lär känna en ny person eller på vilken hög språklig nivå det simplaste skämt faktiskt ligger på.

Mycket intressant. Men nu måste jag rusa till jobbet! Bis bald!

När vi befann oss på någon någonstans i närheten av Bodensee visste jag det. Åren i Tyskland hade satt så djupa spår i mitt medvetande att jag aldrig mer skulle kunna känna mig riktigt hemma i Sverige. Det var en känsla som liknar en förlorad oskuld. Innan vet man inte hur det är, och efteråt minns man inte hur det var innan. Idag, när jag på morgonen tittar ut genom mitt fönster, är jag väldigt glad att jag över att jag inte är hemma.

Hur vet man när det är dags att lämna sitt hemland?

Nyfikenhet är olydnad i dess renaste form.

Azar Nafisi citerar Vladimir Nabokov i Att läsa Lolita i Teheran.

En roman är ingen allegori, sade jag mot slutet av föreläsningen. Den är en sinnlig upplevelse av en annan värld. Om ni inte tränger in i den världen, håller andan med romangestalterna och blir berörda av deras öde, kommer ni inte kunna leva er in i dem, och inlevelse är romanens hjärtpunkt. Så här läser man en roman: man andas in upplevelsen. Så sätt igång och andas. Jag vill bara att ni ska komma ihåg det här. Det var allt; slut för idag.

Ur Att läsa Lolita i Teheran av Azar Nafisi.

Vad är patriotism om inte kärlek till den mat vi åt i vår barndom.

Kinesisk-amerikanske vardagsfilosofen Lin-Yutang citerad i Merete Mazzarellas understreckare Blott Sverige svenska köttbullar har i SvD den 11 september 2005.

Sonen ville ha hjälp att öppna en sparbössa men nyckeln kärvade i låset och han fick inte upp den. Jag försökte men med samma klena resultat. Då replikerar sexåringen, på svenska:

- Jag hade inte mycket lycka heller…

Hans hjärna tyckte att frasen I didn’t have much luck either var passande för att trösta mig som också misslyckats med uppdraget – vilket ju var helt rätt. Det intressanta var förståss att han snabbt, förmodligen utan att ens tänka efter, översatte frasen ordagrannt till svenska (vi samtalade ju på svenska). Idiomatiskt är det inte ett korrekt yttrande men jag klappade nästan händer av förtjusning över att få höra denna live-demonstration av utvecklingen till att bli fullt tvåspråkig. Hur coolt som helst!!!

(Pappa, varför pratade du aldrig tyska med mig???)

Neutralt registrerande
- Jaså.
- Så.
- Hm.
- Jaha.
- OK.
- Uppfattat.

Bekräftande
- Ja.
- Jo.
- Jag vet.
- Förvisso.
- Säkert.
- Visst.
- Just det.
- Precis.
- Exakt.
- Absolut.

Gillande
- Bra.
- Fint.
- Gott.
- Vackert.
- Va kul.
- Så trevligt.
- Så intressant.

Ogillande
- Usch då.
- Fy…
- Det var illa/synd/det värsta/just trevligt.

Förvåning
- Oj då.
- Verkligen.
- Det var som…
- Jösses.
- Det hade jag faktiskt ingen aning om.
- Det menar du inte.

Ej förvåning
- Det förvånar mig inte.
- Det ante mig.
- Än sen då.
- Typiskt.

Bestridande
- Nej.
- Det tror jag inte.
- Tror du?
- Knappast.
- Inte.
- Icke.
- Aldrig i livet.

Det går mode i returord. Ett tag var Just det och senare Perfekt populärare än andra. Vi tänker inte så mycket på returorden när vi talar vårt modersmål eftersom vi utan större ansträngning kan alternera obehindrat beroende på vad samtalet kräver. När vi talar ett främmande språk är det svårare och vi kan inte variera returorden i den utsträckning vi skulle vilja. Istället tvingas vi upprepa samma fraser i alla sortes samtal (detta är väldigt tydligt för mig när jag pratar tyska!)

Alla språk har returord. I engelska används till exempel: Really, You don’t say, Oh (dear), Fine, Perfect, Sure, Quite, Right, Absolutely, Definitely, No, You are kidding, I see.

(Språk och språkforskning av Bengt Sigurd)

Använd alla sinnen! Gå ut i naturen! Det är läkande att följa årstidsväxlingarna. Och undvik att umgås med människor som du inte tycker om. Eller: se till att umgås med dem du tycker om. Att sjunga är bra också, inte minst för andningen. Eller dansa, allt som får kroppen att släppa loss gör gott!

Carina Waldestam, sjukgymnast som vidareutbildat sig inom psykoterapi, intervjuas i artikeln Hela livet kan sitta i en ömmande axel i Svenskans serie om hur psyket påverkar vår fysiska hälsa.

Barnen börjar i regel med att försöka göra sig förstådda på sitt modersmål, trots att ingen i omgivningen förstår dem. För yngre barn kan denna fas vara i flera månader, äldre barn förstår oftast snabbare att det inte är någon idé att fortsätta med modersmålet.

Därefter följer en tyst period som också kan variera i längd beroende på om barnet är inåt- eller utåtagerande. Inåtvända barn har vanligtvis en längre tyst period som de dock kompenserar senare genom att ha uppnåt en högre språklig förmåga när de väl börjar tala det främmande språket.
Under den tysta fasen pratar många barn lågmält med sig själva. De upprepar ord och fraser som lärare eller kamrater just sagt och prövar olika kombinationer.

Under den tredje fasen börjar barnen använda sig av förenklade uttryck och fasta fraser på målspråket. Inåvända barn som fortsätter de tysta samtalen med sig själva ligger oftast på en högre språklig nivå på dessa samtal, än de samtal de för med lärare och kamrater. Det är som om de testar och övar i samtal med sig själva, innan de vågar använda orden och meningarna i riktiga konversationer.

Fas fyra innehåller en stegvis förbättring av barnets språkliga förmåga och de närmar sig det infödda mönstret för andraspråket.

Andraspråksinlärningen är en social process om sker i samspel med lärare och jämnåriga.

Forskare har undersökt så kallade tvespråkiga samtal, dilingual discourse, där de två som pratar inte förstår varandras språk (till skillnad från tvåspråkiga samtal, bilingual discourse, där de som pratar har en passiv förståelse av det andra språket) och funnit att om samtalet görs kring en gemensam aktivitet blir det ändå rätt så sammanhängande.

Exemplet i boken rörde en pojke med kinesiska som modersmål som lekte med ett vattenhjul och pratade med en lärare som pratade engelska. Ingen av dem förstod egentligen varandra men när samtalet transkiberats såg man att deras samtal ändå hängde ihop. Situationen stöder här inlärningen, menar forskarna, och sammanhanget gör att pojken lättare lär sig de engelska ord som hör ihop med vattenhjulet.

Anteckningar gjorda efter att ha läst artikeln Håll samtalet igång – om inlärning av ett andraspråk av Åke Viberg publicerad i boken Det gränslösa samtalet av Blomqvist och Teleman (red).

Den här artikeln har naturligtvis fått mig att fundera på hur det var för min egen pappa som kom från Tyskland till Sverige som sjuåring och sattes direkt i svensk skola… måste fråga honom om det…

När jag gick omkring i Warzawa och hörde alla tala polska var det som om något föddes på nytt inom mig. Både språkets ljud och orden träffade mig djupt, det öppnade någonting inom mig som varit inneslutet och undertryckt. Jag insåg för första gången att polskan är mitt känslospråk. Jag, som både talar, skriver och undervisar på hebreiska, jag anser mig verkligen behärska det språket, förstod plötsligt att jag inte känner på hebreiska. Jag hade i alla år varit ett slags språklig zombie, utan att inse det.

Ester Ziv-Wierzbicki, som lämnade Polen som tioåring för att bosätta sig i Israel tillsammans med sina föräldrar, förklarar hur hon upplevde mötet med det polska språket på sitt första återbesök som vuxen. Hela intervjun publicerades i dagens DN: Resan från barndomens till nutidens Polen.

Sverige samarbetar mycket med Nato. Vi deltar i militära operationer, men är inte medlemmar. Vi leder en av EU:s snabbinsatsstyrkor – men säger att vi inte vill ha ett EU-försvar. Det finns ett stort glapp mellan det som görs och det som sägs.

Jan Joel Andersson, doktor i statsvetenskap, verksam på Utrikespolitiska institutet. (intervjuad i artikeln Alla bitar inte på plats i bygget av nya försvaret DN idag)

När jag som ung vildläste – jag låg länge på sanatorier för lungsot och hade gott om tid – föll det mig aldrig in att läsa om en bok. I det rika boklandskapet fanns tusen vägar som var oprövade. En dåre den som gick dem två gånger
Svens Erik Liedman, idéhistoriken, har angivit en viktig skillnad mellan första och andra läsningen av en roman. Första gången befinner vi oss i en situation som överensstämmer med våra normala oläsande liv. Vi vet inte, vad nästa ögonblick ska bjuda oss, och inte vad som står på nästa sida. Vi skyndar oss framåt för att få reda på hur det går för oss själva liksom för personerna i romanen. Vi har ingen aning om vilka möten och episoder, som kommer få betydelse för våra liv och för de diktade gestalterna i boken. Först inför döden och på sista sidan vet vi.
När vi läser andra gången är det som att läsa en döds biografi eller se vårt eget liv strax innan vi ska lämna det. Nu står det klart varför den där upplevelsen i första kapitlet gjorde så starkt intryck på hjältinnan. Den avgjorde i själva verket hennes liv. Ett mönster träder fram. Det som var oöverskådligt blir enkelt och begripligt.
Nu kan vi också, liksom vi gör när vi minns vårt eget liv, stanna upp vid särskilt vackra och meningsfulla avsnitt. Vi behöver inte skynda oss ty vi vet fortsättningen. Ingen oro för framtiden hindrar oss att njuta av nuet.
Omläsning är ett njutningsmedel som alla barn förstår sig på. [...]

Garton Ash är förvånad över att utrikesminister Condoleezza Rice, som ägnat sin akademiska karriär åt att studera det kalla kriget, inte har dragit rätt slutsatser av den kraftmätningen:

- Segern i kalla kriget kom tack vare en inre dynamik i länderna bakom järnridån. Vi ser samma sak hända i Ukraina i dag, en demokratisering underifrån. Detta är den enda modell som har förutsättningar att lyckas i arabvärlden.

Vad består denna ”inre dynamik” av? Jag greppar ett minst två år gammalt men ännu oläst bokreafynd: Samtiden historia – Rapporter från Europa vid 1900:talets slut av… just det Timothy Garton Ash.

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is, where your book begins
The rest is still unwritten

Till en av de mest spelade låtarna på min iPod just nu hör Natasha Bedingfields Unwritten. Citatet ovan är där ifrån och låten är helt enkelt sååå grymt bra att jag vill dansa och sjunga och följa dess uppmaning (bokstavligen och bildligen) så fort jag hör den.

Vi som kan disponera vår tid själva är den nya överklassen.

Lars Ilshammar i Filosfiska rummet i går (repris på torsdag, ändra fram till söndag hörbar på hemsidan). Programmet handlade om Virilio och hans tankegångar om den ökande hastigheten i samhället. Min husgud Thomas Hylland Eriksen var förståss med, liksom tidigare nämnde Ilshammar och Gertrud Sandqvist.

Den hämningslösa expansionen av den högre utbildningen har gjort att det högre utbildningsväsendet numera påminner om 1960-talets katastrofala miljonprogram inom bostadssektorn.

Att inte känna igen Bruno Mathssons eller Carl Malmstens möbler i kulturkretsar är lika avslöjande som att inte veta vad caddie är i Falsterbo.

Klass – Är du fin nog? av Anneli Jordahl

- Det finns en sorts kraft i det man har skrivit för hand som inte kan ersättas med en dator eller något annat, säger Kerstin Ekman.

- Det är en väldig trygghet att ha anteckningsboken. Det är en slags följeslagare och samtidigt lite av en vägvisare. Kan jag inte skriva någon annat kan jag i alla fall skriva ned och upprepa saker. En klargörande process som sållar ut vissa fakta. Det blir mycket upprepningar i anteckningsböcker, det hör till formen.

Fyndgruvor och stenbrott, kallade Strindberg sina anteckningsböcker.
Tankeböcker, sa Ellen Key.

Men vad ska man göra med dem?

Tomas Tranströmmer och Lars Gyllensten har skickat dem till Kungliga biblioteket, Lars Gustafsson till Uppsala universitetsbibliotek. Men Katarina Frostensson tvekar:

- Det kan knappast vara intressant för någon annan människa. Det finns väldigt lite att utvinna ur strukturen. Ett ord jag ser i tidningen, någon något sade i ett samtal kvällen före.
- Det roliga med att gå tillbaka i böckerna är att se hur det med tiden blev någonting av det där mödosamma antecknadet. I början av ett arbete undrar man ofta om det kommer bli något alls. Då är det intressant att gå tilbaka och och se hur de sista fröna visade sig.

I Sverige träder Gud bara i tjänst vid stora katastrofer och olyckor. Övrig tid frälser oss välfärdsstaten.

Jonas Hallberg i veckans Spanarna.

Hver gang jeg ser mig selv i spejlet skriger jeg af glaede.
Gud, hvor må de vaere lykkelige, de mennesker der kenner mig. (Frede)

Wow liksom. Undra vad det skulle betyda för vår språkutveckling? För vårt tänkande?

(Detta är för övrigt mitt femhundrade inlägg. Wow igen!)

Ty skiljelinjen mellan amatör och professionell, mellan primitivt och sofistikerat, är inte bara svårare att dra i fotografin än i måleriet – det har har föga mening. Naiv eller kommersiell eller rent nyttobetonad fotografi är inte artksiljd från den fotografi som utövas av de mest begåvade yrkesfotografer: okända amatörer har tagit bilder som är precis lika intressanta, lika formellt komplexa, lika representativa fotografins säregna slagkraft som en Stieglitz eller en Evans.

Eisenstaedt är både till sin levnadshistoria och sin hållning till arbetet själva urtypen den alltid beredde bildmagasinfotografen. Han var lojal mot arbetsgivaren, men inte dum. Han åtog sig alla jobb som bildredaktörerna skickade ut honom på. Men ute på fältet fotograferade han ingenting annat än det han själv ville ha publicerat. Och han höll alltid sin Leica vertikalt eftesom han såg och tänkte i LIFEs helsidor.

Kurt Bergengren, Aftonbladetlegendar, beskriver fotografen Alfred Eisenstaedt i sin bok ”Fotogafera är nödvändigt”.

Därför blev jag lite glad när jag såg notisen Language Tempest At Orkut på Slashdot. Tydligen är det så att 41,2 procent av Orkuts användare kommunicerar på portugisiska, vilket retat upp den engelskspråkiga delen av communityt.

Häftigt! Nu tillhör ju portugisiskan inte gruppen små och hotade språk men iallafall, det är intressant att se engelskan bli utmanad på detta sätt. Om något språk skulle utmana engelskan så hade jag själv nog snarare gissat på spanskan. Och man undrar ju hur det kommer sig att Orkut blivit så poppis bland just brasilianare?

Ursprunget till Slashdotnotisen är en Reuterartikel: Brazil Internet Craze Angers English Speak

Jag har inte känt mig riktigt hemma någonstans. Därför har jag alltid rest. Rest bort och rest till. Från det att jag var liten har jag haft en rastlös själ. En själ på vandring.

Åsne Seierstad när hon sommarpratade i P1 förra året. Eftersom jag missade programmet när det sändes fick jag låna en inspelning av en kompis och lyssnade på det för några veckor sedan. Citat ovan träffade mitt i prick på nåt sätt.

Mnemosyne var kulturernas moder och Clio, ”Tillkännagivaren” var hennes äldsta dotter. I den grekiska mytologin var hon historiens beskyddare, och hon hade ansvar för att ordentligt nedteckna det gångna händelser. Historia saknar många av de tydliga regler som gör andra mentala aktiviteter som logik, poesi och matematik så njutbara, men den har sin egen otvedtydiga struktur som framtvingas av den oåterkalleliga följden av händelser i tiden. Att observera, registrera och bevara i minnet både stora och små händelser i livet är en av de äldsta och mest tillfredställande sätten att skapa ordning i medvetandet.

På sätt och vis är var och en av oss historiker när det gäller vår egen personliga existens. På grund av att barndomsminnena känslomässigt är så starka blir de avgörande element för hurdana vi blir som vuxna och hur vårt sinne kommer att fungera. Psykoanalysen är i stor utsträckning ett försök att skapa ordning i patientens förvirrade barndomshistoria. Detta försök att återskapa mening i det som en gång har hänt blir viktigt när man blir gammal. Erik Erikson menar att det sista stadiet i den mänskliga livscykeln är att skapa ”integritet” eller att skapa ordning i det man åstadkommit och vad man misslyckats med att åstadkomma under sitt liv och göra en meningsfull egen historia av det. Thomas Carlyle skrev: ”Historien är summan av oräkneliga biografier.”

Att minnas det förflutna är inte bara meningsfullt för att skapa och bevara sin personliga identitet utan det kan också i sig vara en mycket njutbara sysselsättning. Människor för dagbok, sparar på foton, gör diaserier och familjefilmer och samlar på souvenirer och andra minnessaker för att bygga upp sitt hem till något som i praktiken är ett museum över deras liv, även om en tillfällig besökare kan vara omedveten om många av de historiska referenser han betraktar. Han kanske inte vet att tavlan i vardagsrummet är viktig eftersom ägaren köpte den under sin smekmånad i Mexico, att hallmattan är värdefull eftersom den är en gåva från en älskad farmor och att den sjaskiga soffan i det lilla krypinnet fått stå kvar för att det var där barnen ammades en gång i tiden.

Att ha det förgångna registrerat kan bidra till livskvaliteten. Det befriar oss från att tyranniseras av nuet och gör det möjligt för medvetandet att göra besök i gångna tider. Det gör det möjligt att välja ut och i minnet bevara händelser som varit särskilt behagliga och meningsfull och på så sätt ”skapa” ett förflutet som hjälper oss att hantera framtiden. Naturligtvis behöver ett sådant förflutet inte vara bokstavligt sant. Det förflutna kan ändå aldrig vara sant i minnet: det måste ständigt redigeras, och frågan är om vi vill ta medveten och skapande kontroll över den processen.

De flesta av oss betraktar inte oss själva som amatörhistoriker. Men när vi en gång blivit medvetna om att det är nödvändigt att skapa ordning i det händelser vi varit med om för att kunna leva som medvetna varelser, och att det dessutom är njutbart att göra det, då kan vi göra något mycket bättre av det. Det finns många nivåer på vilka historia som flowaktivitet kan praktiseras. För de mest personliga händelserna räcker det med att vi för dagbok. Nästa steg är att skriva en familjekrönika och gå så långt tillbaka i tiden som möjligt. Men det finns ingen anledning att hejda sig där. Man kan engagera sig i sin etniska grupp och börja samla på böcker och andra föremål av värde som rör den. Med lite extra ansträngning kan man börja skriva ned sina egna intryck av det förgångna och på så sätt bli en ”riktig” amatörhistoriker.

[...]

Vi är alldeles för benägna att betrakta historien som en lång rad långtråkiga årtal som man måste lära sig utantill, en beskrivning som en massa akademiker för länge sedan hittat på för sitt eges nöjes skull. Det är ett ämne som vi kan tolerera men inte älska; det är något vi lärt oss för att bli betraktade som bildade, men som vi lärt oss utan entusiasm. I sådana fall kan inte historien inte bidra särskilt mycket till att öka ens livskvalitet. Kunskap som kontrolleras av andra ger ingen glädje och är svår att lära sig. Men så snart man blivit intresserad av någon aspekt av det förflutna och bestämt sig för att ta reda på mer om den och koncentrerar sig på de källor och detaljer som är meningsfulla för en och registrerar sina fynd på sitt eget sätt, då kan historia bli en fullfjädrad flowupplevelse.

Ett lååångt citat från Flow av Mihaly Csikszentmihalyi som jag ville få nedtecknat nånstans där jag vet vart jag har det. Det knyter an både till min tidigare uppmaning om att alla borde nedteckna sin livs historia, och till mina funderingar om foto- och filmutvecklingen inspirerade av Susan Sontags DN-artikel.

Man får inte låta sig nedslås av en minnesförlust.

– Vad blir jag skyldig?
– Ser du mig i rännstenen med ansiktet nedåt, vänd på mig.

Guds nåde råder i himlen men här på jorden måste man hjälpa sig själv.

Staten syndar inte.

Fyra guldcitat från favoritfilmen Mannen utan minne som jag såg om idag.

”Försvaret är som ett mumintroll; gigantiskt huvud, stor mage men små fötter som inte riktigt klarar av att bära kroppen”

Reportern vänder sig då till ÖB Håkan Syrén och frågar vad han tycker om mumintrollsmetaforen.

ÖB svarar: ”Hm, ja det är ju inte så kul att bli jämförd med ett mumintroll”

Kanske borde försvarsberedningen läggas ned istället för försvarsmakten? Håkan Juholt skulle ju i så fall kunna börja skriva barnböcker. Jag ser redan ett par bästsäljare framför mig: ”Mumintrollet skjuter in sin AK5:a”, ”Mumintrollet lagar guldburk”, ”Mumintrollet tar förarbevis på PBV 302″ eller varför inte ”Mumintrollet gör fred på Balkan”. Det vore nåt det, Håkan!

Det är väldigt ofta önskan att skriva perfekt som står mellan oss och vårt skrivande, så att vi ska slippa råmanus eller ens obearbetade stycken. Vi vill kunna åstadkomma en färdig perfekt produkt. Den önskan, att unvika vad vi tänker på som återvändsgränder, håller oss ofta borta ifrån skrivande. För att kunna skriva fritt, måste vi vara villiga att skriva mindre formellt. Vi måste tillåta vårt skrivande att bli en process, som hjälper oss att få fram tankar. ”Skriv ned det. Du kan alltid ändra det”, ändrar jag måttot till när det gäller skrivande. Det här är en tumregel när det gäller förstamanus. Det här är startstrecket. Det finns en glädje i att lägga ut ett spår. Det är en live-förställning och det är verkligt. Därefter kommer det redaktionella arbetet: val, val, val.
Ifrån Skriva för livet av Julia Cameron.

Att blogga är att tänka, fast i fast form. Det du skriver är inte färdigtänkt och inte perfekt. Du kan blogga dig in i en återvändsgränd, men tanken du tänkte är inte misslyckad för det.

Din blogg är din egen live-show. Den ska vara spontan och ärlig och får inte åläggas perfektionismens bojor. Om du bara skriver för att verka smart och klyftig och för att visa upp dig, hur mycket får du då ut av det?

Du kommer inte få nobelpriset i litteratur för din blogg. Och det är inte heller meningen. Betrakta dina blogginlägg som steg på vägen, som ett obearbetat råmanus. Och har du har andra ambitioner än ditt eget välbefinnande med skrivandet, så håller bloggen det du tänkt i tryggt förvar till dess det är dags att plockas fram och bearbetas vidare.

Så mycket av ensamheten i det moderna livet uppstår för att vi inte längre är varandras vittnen. Vi lever våra liv i ett sådant tempo att vi ofta känner oss, och faktiskt är, ensamma. Vår tid är en försvinnande tid. Vi äter på-minuten-soppor och har vida relationsnät. Vi talar i telefon. Vi säger: ”Jag älskar dig. Jag saknar dig”, men precis som talespråket lyder, är det våra handlingar som talar högre än ord och att skriva ned dem säger lika mycket, och mer därtill, om orden i sig själva. Att skriva må vara gammaldags, men det hjälper oss att överleva och finna en förankring i en modern värld.

Ifrån Julia Camerons bok Skriva för livet.

Sånt är livet
Sånt är livet
Så mycket falskhet bor det här
Den man förlorar, vinner en annan
Så håll i vännen, som du har kääär…

Men redan imorgon är en annan daaag… (Tack gode gud för Christer Björkman!)

Varför ska vi skriva? Vi ska skriva för att det är människans natur att skriva. Genom att skriva gör vi anspråk på vår värld. Det gör den direkt och specifikt till vår egen värld. Vi ska skriva eftersom människor är andliga varelser och skrivande är en kraftfull form av bön och meditation, som förbinder oss såväl med våra egna insikter, som med en högre och djupare nivå av inre vägledning. Vi ska framförallt skriva för att vi är författare, oavsett om vi kallar oss författare eller inte. Rätten att skriva är en förstfödslorätt, en andlig hemgift som ger oss nycklarna till kungariket. Högre makter talar genom oss i vårt skrivande. Kalla det för vad du vill: Inspiration, Musor, Änglar, Gud, Magkänslor, Intuition, Vägledning, eller helt enkelt en god berättelse – vad du än kallar dem för, så förbinder de oss med något som är större än oss själva, något som låter oss leva med en större livskraft och optimism.
Ur Skriva för livet av Julia Cameron.

Alla lever vi på kärlek
Alla hoppas vi på den
Det gör Tina och Marina,
men har inte mött den än
Men Tina och Marina,
en vacker dag så kommer den
Till Tina och Marina,
den stooora käärleken

- Svenska såklart, svarade jag.

Jag har inget annat modersmål. Men åh vad jag önskar att jag fått lära mig tyska som barn. Då hade jag haft språket inprogrammerat i hjärnan och sluppit slita mitt hår med dess ändelser och böjningar som vuxen.

Men i sommar ska det bli ändring. Då ger jag tyskan ytterligare en ordentlig chans att slå rot i hjärnan på mig genom att gå en fyraveckors intensivkurs på Goetheinstitutet i Hamburg. Husrum är redan ordnat, jag våldgästar faster Renate i Appen. Och för att vara maximalt förberedd tänker jag försöka läsa en sommarkurs i tyska på Göteborgs universitet innan. De kör en så kallad tandemkurs som går ut på att en svensk och en tysk samarbetar under några veckor, svensken för att lära sig tyska och tysken för att lära sig svenska. Låter som ett spännande sätt att lära sig språk faktiskt. Dessutom behöver jag verkligen repetera, mina tyskakunskaper har förfallit nåt otroligt sedan Österrike.

Att bo fyra veckor i Hamburg kommer också ge möjlighet att umgås under lite normala förhållanden med mina släktinar. Annars blir det lätt lite hysteriskt när vi träffas eftersom vi ses såpass sällan. Allt ska ske på en gång och det finns inte alltid möjlighet att verkligen prata.

Har funderat lite på varför just jag känner en sådan dragning till Tyskland när min syrra, som bevisligen utrustats med likadana gener som mig, inte är till närmelsevis såpass intresserad. Kanske beror det på att vi tillbringade mer tid i Tyskland när jag var barn, jämfört med när syrran var liten?

En annan sak jag funderat på är vad jag ska med språket till. Vad finns det för jobb inom min bransch (information, kommunikation, journalistik) där tyska är en fördel eller till och med ett krav?

Informatör på Siemens?

För studenter som vill ha reda på ”sanningen” föreslår vi istället någon form av teologiska studier, eftersom tron är en helt legitim och grundläggande beståndsdel i den teologiska förståelseformen.

Ur inledningskaptitlet till Samhällsvetenskapliga perspektiv av Cuff och Payne.

Mod! ropade jag. Här kommer ett mumintroll! Vad är detta för värld där mårror ostört får äta upp vem de behagar?

Ur Muminpappans memoarer av Tove Jansson.

satulinna = sagoborg
kaunis = fager, grann
rakkaus = kärlek
määränpää = destination
tuntematon = okänd
rakas = älskling
kesä = sommar

Hur långt klarar man sig på det?

Deras blickar möttes och Olivia drog efter andan då hans ansikte närmade sig. Hon kände hans sträva haka mot sin, hans läppar mot sina. Det var inte en lång kyss, utan bara en lätt och ömsint godnattkyss. Men det fanns ett löfte i den som Olivia inte vågade analysera…Ur Kärleken till Olivia av Carol Marinelli.

I Sverige det finns ändå mycket blattar och därför det är viktigt att vi inte börjar jiddra och startar knas för då svennarna får panik eftersom på innersta insidan dom VET vi är grymmare. Därför det blir maxat viktigt att blattarna glömmer historian så vi blir mer som svennarna. Annars dom fattar vi bazar deras brudar och får feta respekten och maxade flousen. Därför politikerna ger inte hemspråk och vill sprida blattarna på olika områden. Helst dom vill också vi ska byta merguezen mot Denniskorv och baclavas mot äckelsemlor. Det är därför svennarna säger orden ”slå någon gul och blå” för det visar man måste ANTINGEN bli gul och blå i innersta själen ELLER man slås gul och blå (kanske av skins, kanske av aina). Aina skickas på alla blattar som visar dom fixat para för då direkt det luktar fuffens för i Svenneland man tjänar feta flisen men aldrig man visar. Sen med tidningarna och tv:n är det också bra sätt att hålla blattarna lugna. Därför dom visar Robinson och Allsvenskan och MTV Grind men samtidigt dom smugglar nyheter som skulle få blattarna att lacka ur.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri.

Den, som förstår att sköta pärkbollen och varpstenen väl, han skall ock veta att, när det gäller, försvara kung och land.

Oscar II citerad i Program för Allmänna Gotländska Idrottstäflingarna å Visborgs Slätt den 19 Augusti 1900.

Man borde avråda unga människor från att bli författare. Det är ett ensamt och plågsamt yrke, dåligt betalt är det också, statusen rätt tvivelaktig, de feta stipendierna en myt. Det är ett otacksamt yrke, men några måste utöva det. V.S. Naipaul tillhör dem som verkligen lyckats…

Så inleder Jan Eklunds recension av V.S. Naipauls nyutkomna bok Att läsa och skriva. En personlig betraktelse. i dagens DN (hittar ej artikeln på nätet).

Jag försökte läsa Naipauls In a free state i vintras men stupade på språket, tyckte engelskan var för svårt. Lånade därefter The mystic masseur som kassettbok och det gick det bättre. Kanske borde försöka läsa honom i översättning i stället. Undra föresten hur man översätter den karibiska engelskan i hans dialoger till svenska med bibehållet stilvärde?

Som ikväll till exempel när jag låg i soffan och lät Jenny skriva abstractet till våran uppsats och håglöst bläddrade från sida till sida utan att varesig finna tröst eller ledning. Så äntligen fann jag det. Citatet med stort C. Ledstjärnan. Det löd så som följer:

Den politiska dygden får inte vara likgiltig inför lycksaligheten.

Åh! *andäktig suck*

Men hur fan löd frågan nu igen?

Alex Golub tycker också om Habermas.

<KOMMENTAR>Man behöver öva sig i att förstå den som talar med brytning. Man måste få in den nya melodin i huvudet. Om alla i ens omgivning talar modersmålssvenska och man är ovan vid något annat är det inte så himla lätt att hänga med när någon talar bruten svenska. Efter några VA? brukar det dock vara lättare så hav tålamod med svennarna!</KOMMENTAR>

Författaren Kurs Tucholsky är en legend för den tyska protestgenerationen. Men vad är myt och vad är sant? Tog Sverige livet av honom eller var det hans schizofrena tillvaro mellan klasskamp och borgerligt lyxliv?

Note to self: Läs Schloss Gripsholm.

Handlar det om livs-åskådning, det vill säg att se livet som en åskådare utanifrån, eller handlar det om en inifrån-och-ut-åskådning på sig själv och samhället.

*hmmm*

Klurigt. Om nån frågade mig om min livsåskådning skulle jag nog bli misstänksam. ”Vaddå livsåskådning, vad menar du med det?” Som om man borde gå runt med en färdigformulerad livsåskådning att plocka fram ur rockärmen.

Nä, jag skulle nog vara tvungen att tänka efter ett slag… och under tiden dricker jag upp mitt kaffe och tittar ut på den till synes evigt skinande solen…

Mina begränsade språkkunskaper gör att jag tyvärr bara kan läsa de två första. I sitt senaste inlägg i den svenska bloggen (hittar inte permalänken) beskriver Julio hur hans sexåriga dotter inte vill tala engelska med honom, fast det verkar vara familjens vardagsspråk, utan istället lär honom den lokala småländska (förmodar jag) dialekten.

En kamrat till mig är amerikan och barn med en svenska. Sonen är fyra år och eftersom familjen bor i Sverige talar han mest svenska, även om han förstår engelska.

Kamraten talar inte världsbäst svenska och när han gör fel rättar sonen strängt sin far:

- Pappa, det heter äpple och inte äppel!

Fascinerande! Barns förmåga att snappa upp språk slutar aldrig förvåna mig. Hur gör dom?

Att vilja är att kunna välja. Å, att det skall vara så svårt att välja!
Att kunna välja är att kunna försaka. Å, att det skall vara så svårt att försaka!
En liten prins skulle göra en utfärd; man frågade honom: vill prinsen åka med häst eller fara i båt? Och han svarade: jag vill åka med häst och fara i båt.
Allt vilja vi ha, allt vilja vi vara. Vi vill ha all lyckans lust och allt lidandets djup. Vi vill ha handlingens patos och åskådandets ro. Vi vill både ha öknens stillhet och larmet på forum. På en gång vilja vi vara den ensammes tanke och folkets röst; vi vilja vara både melodi och ackord. På en gång! Hur vore det möjligt!
”Jag vill åka med häst och fara i båt.”
Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.

Nej föresten, det borde vara obligatotiskt för alla och envar att nedteckna sitt livs historia.

Och därmed basta.

Jag skriver inte ner alla mina tankar här.
Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.

Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Appråpå skriv, dummer!

När reporten gått
intervjuar jag kumminet på gården:
”Vad fick er att bli krydda?”

Dikt av Eeva Kilpi ur Om kärleken och döden.

Du iakttar, tänker och känner hela tiden. Alltså kan du skriva hela tiden. Ingen tanke är för dum eller futtig för att åtminstone få hamna på papper. Du behöver inte krångla till någonting, göra det extra fint eller märkvärdigt eller uttrycka dig på ett särskilt sätt bara för att du skriver.

Ur Att skriva börjar här av Maria Gummesson.

Förlåt en dumm en men vad är haiku egentligen? Här finns några svar:

Allt om Haiku
Karins haiku och tanka

UPDATE! Bengt har också en haiku-sida.

Läs dikt som du tittar på bilder. Börja med att se texten. Hur ser den ut?

Kom ihåg: det finns ingen gåta i lyriken som du ska lösa, ingen dold meing att duktigt lista sig fram till. Så fungerar inte poesi, vad de än har sagt i skolan. Det finns en text att uppleva, det är allt. Resten handlar om dig och om hur du ser, hör och associerar. Du måste inte prestera något genom att »förstå«. Dikten betyder det som du anser att den betyder.

Ur Att skriva börja här av Maria Gummesson.

Film skall ses på bio.
Ja, varför är kattdjur så vackra?
Förlåt, men var fasen ligger Warta?
Men allra helst Mankell!
Man kan faktiskt inte älska alla,
hur god man nu än är.

Mamma har köpt en symaskin till mig.
Grönt är skönt.
Jag skulle nog vilja hävda att idiotin
bär skulden till det mesta.
Helst i tagen.
Fünf Minuten vor der Zeit
ist die wahre Pünktlichkeit.

Läkare är ju också människor.
Helst fotografier.
Jag skulle inte kunna säga det bättre själv!
Allt kan firas! Blott midjemått och
plånbok kan ta skada.
Moralister skall man inte lyssna på.

Hellre smart än dum alltså.
Har jorden några andra?
Offrets roll är alltid lättare.
Fegis!
Ordnung ist das halbe Leben.

Dagens journalister skriver bättre
sagor än bröderna Grimm.
Grönt är skönt.
I Sverige förbjöds svanskupering 1989.
Opposites attract.
Helst ryggsäck.

Hellre äter jag själv
än låter mina barn svälta.
Helst många nollor på rätt sida kommat i lönebeskedet.
En fluga gör väl ingen sommar?
Helst tar jag i träd.
Nä, slutet kan man ju ändå inte undvika.

Elementärt, min kära Szymborska!

Dikt skriven som svar på Wislawa Szymborskas dikt Möjligheter.

Om du inte förstått,
kan du inte skriva.

Betyder det, att du kan skriva om du förstått eller att du förstått att du kan skriva?

En god bok ger läsaren en förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.

Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz

Om ni någon gång undrat varför vi behöver en stat bör ni besöka ett ställe som Kosovo. Den situationen har naturligtvis också sina fördelar. Man får till exempel inga böter för fortkörning. Men man kan också bli rånad eller mördad på natten utan att någon ens lägger märker till det.

Samtidens historia. Rapporter från Europa vid 1900:talets slut. av Timothy Garton Ash.

Trots att språkvårdare förordar rejv och lajv framför rave och live, har jag inte hört någon föreslå att det borde heta gej. … skriver Jonas på Blind Höna och hade han haft kommentarer hade jag kunnat skriva på plats men i väntan på hans MT-konvertering blubb blubb blubb…

Att man inte stavar gay gej på svenska, medans man översatt stavningen av rejv och lajv, måste ju bero på verbkonstruktionen, eller hur? Den som diggar rejvmusik, rejvar. Den som deltar i lajv, lajvar.

Om verbformen skulle stavas rava och liva skulle den orsaka förvirring. Sådan förvirring finns det inte nån risk för med ordet gay eftersom man inte gör om det till ett verb genom att foga till ett a på slutet.

Det var som en scen ur en Hollywoodfilm. Hon hade sett den filmen förr. Hon visste hur den slutade.
[...]
Det verkade som om den samtida människan lever sitt liv i redan skapade scener. Medvetenheten om sig själv var nog den förbjudna kunskap som Eva och Adam smakade på och sedan blev fördrivna ur paradiset.
Ur Den sjätte passageraren av Theodor Kallifatides.

Systempåsarna var tunga, men hon tvingade sig till Posten för att avhända sig den tunga bördan, Cissis lexikon.

Avhända, avhända, avhända. Ett bra ord som jag använder allt för sällan

Jag förstår inte varför inte alla i hela världen vill bli författare!

Nä, det förstår inte jag heller. Snubblade in mitt i en intervju med J.K. Rowling på tv4 och hon berättade att hon velat bli författare ända sedan barnsben. Jag också. Författare eller detektiv, i den ordningen. Jag ville skriva lika spännande böcker som Enid Blyton

Läser Jag skriver, alltså är jag av Jo Bech-Karlsen nu. Det är en bok som riktar sig till fackskribenter men som betonar vikten av att hitta fram till sin egen historia, även inom texter som normalt innehåller väldigt lite av författarens personlighet (typ akademiska texter). Att utgå från sig själv betyder inte att man tar huvudrollen på någon annans bekostnad utan snarare att man använder sig av sina egna erfarenheter för att ge texten det där extra som lyfter den och gör den unik. Det där som gör att din text aldrig skulle ha kunnat skrivas av någon annan än dig själv.

Bech-Karlsen är inne på förståelse:

Att skriva är att undersöka. Att skriva är inte bara att berätta om det du upptäckt, det är lika mycket att upptäcka. Du vet ofta inte vad du har tänkt innan du har skrivit det.

och

Du vet inte vad du har läst innan du har använt något av det i en skriftlig text.

En sak jag funderat över, och som kursen säkert hade kunnat kasta lite ljus över, är historieberättandet. När börjar barn förstå historien eller sagans form och när kan de börja konstruera egna historier?

I går hittade jag ju några av mina gamla skrivhäften uppe på vinden, där det äldsta är från tredje klass, och det var riktigt kul att läsa igenom dem. Den första historien är skriven utifrån en bild som sitter inklistrad längst fram i häftet. Förmodligen sa fröken åt oss att hitta på en historia som passade till bilden. Steffanie 9 år hittade på:

Lilla Lotta

Lotta är liten än. Lotta kommer från ett land som heter Afrika. Där har hon bott i en månad. När hon kom till Sverige, tog en familj hand om henne och hon fick heta Lotta Johansson. Och bo i Kilanda 2 mil norr om Älvängen. Nu är Lotta 3 år gammal och har fått massa kompisar blan annat Karin, Pia, Jonas och Kalle. När mamma och pappa jobbar är Lotta hos sin dagmamma. Mamma och pappa jobbar bara på måndag och fredag. Dom andra dagarna är de hemma hos Lotta. En dag skall Lotta hälsa på sin kusin Patrik. Patrik är 4 år. Dom leker å leker ända tills det är dags för Lotta att åka hem.
Nästa dag skall mamma och pappa jobba. Lotta vill inte gå upp. Mamma undrade vad det var med henne. Lotta sa: Läs en saga. Nä, sa mamma, vi måste jobba, du kan ju fråga Maj Britt.
och Maj britt läste en saga.

Man ser att fröken vart inne och korrigerat ganska mycket. Stor bokstav i början av en ny mening verkar jag inte haft kläm på, inte heller när det skall vara ett eller två n och m eller kommatecken. Och Kilanda! Vart sjutton hade jag fått det ifrån?
Slutet känns något krystat. Förmodligen hjälpte fröken till med det, för att få slut på historien nångång.

Nästa historia är skriven efter ett teaterbesök, som hela klassen antagligen fått i uppdrag att skriva om.

Folk och rövare i Kamomilla stad 29/9-82

Vi gick till Röselidskolan för att se en pjäs. En del cycklade andra åkte buss eller gick. Vi ställde oss på en kö. Och sen gick vi in och satte oss. Pjäsen började med att polisen kom in och sjöng en sång. Då kom slaktaren in i spelet och anmälde en stöld att rövarna hade varit i hans butik och rövat. Polisen skrev upp det i sin bok. han fortsatte gatan fram och möttes av skrik och rop. Det var åsnan Cillius som inte ville flytta på sig. Bastian sa att vi kunde fråga Gamle Tobias om råd. Tobias kom just då. Bastian rådfrågade Tobias. Tobias sa att dom kunde lyfta upp åsnan i vagnen. Allt var roligt jag slutar nu med min berättelse.

Fortfarande är det svårt med m och n men jag är förvånad över att jag lyckats stava sjöng rätt, det ser inte ut som fröken har vart inne och rättat där. Tredje historien är en kortis som heter Malins jul och som slutar lika abrupt som Lilla Lotta. Den fjärde är dock en liten goding:

Trollet Tove

Tove gick vägen fram. Han kom till troll-staden. Då mötte han Trollelina hon var jätte söt. Hon sa, att hon gillade Tove.
Men det trodde inte Tove på. Han gick och köpte mat till middag myror, stekta ormar smakar gott, sa Tove, sen köpte han blöta strumpor åt Faxus. han gick hem. Men till sin förvåning stod dörren öppen till hans hus. Han gick in. Och där satt Trollelina och väntade.
Dom åt av myrorna och ormen. sen gick dom ut att gå. men plötsligt kom Abra till dem. Han sa, att inte ett steg till, för då trollar jag! Ingen rörde sig. han gick långt omkring och tänkte på, vad han skulle göra med sina fångar. Han sa åt dom att följa efter honom. Dom kom till Abras grotta. Men vem stod där, om inte Faxus. Han sa åt Abra att släppa fångarna. Det gjorde han inte utan trollade, så att de blev kråkor som kraxade och kraxade. Men Faxus kunde också trolla, så att han bröt förtrollningen och Abra blev en kråka istället. Sen gifte Tove och Trollina sig och levde lyckiga i alla sina dagar.

Här har jag förmodligen vart ivrig för handstilen är bedrövlig och går knappt att läsa. Ingen av karaktärerna presenteras ordenligt i texten, det kanske beror på att fröken läste början på en saga och lät oss skriva slutet själva. Alla skulle ju då veta vilka figurer vi pratade om och ytterligare presentationer vore förmodligen onödiga. Trollelina byter namn till Trollina på slutet också, kanske för att det gick snabbare att skriva

Den sista historien När Johanna flyttade är intressant ur flera aspekter. Den är för lång, så jag publicerar den inte, men den har fått mig att tänka till både en och två gånger eftersom den innehåller en hel del kopplingar till verkliga händelser.

• Dels flyttade jag själv när jag var 7 år gammal. Efter att ha gått ettans hösttermin och halva vårtermin inne i Göteborg, flyttade vi till ett radhus utanför stan och jag fick naturligtvis byta skola och klass.
• Gatan dit Johanna och hennes familj flyttar heter vikbiksgatan 6 i min historia. Där blir de grannar med familjen Sjöstrand som har en son som heter Björn. Vårt gamla dagbarn, som mamma tog hand om när jag var liten, hette just Björn och bodde på Vidblicksgatan 6 i Göteborg.
• Johanna nya skola heter Ramstadsskolan, precis som min första skola inne i Göteborg hette, och hon går i samklass (dvs flera årskullar i samma klass) vilket jag minns att Björn, gamla dagbarnet, fick gå i när han började skolan och jag kommer mycket väl i håg hur våra mammor diskuterade för- och nackdelarna med den skolformen.
• Därefter följer en lång beskrivning av en resa till Legoland som Johanna gör med Björn och hans familj, en resa som även jag fick göra på riktigt Tyvärr tar historien om Johanna slut mitt i, precis som nu verkar ha varit svårt att avsluta på ett bra sätt.

The Änd

Offentligheten berövar människan hennes ärlighet. Finns det fortfarande någon möjlighet till offentlig sanning?
Första förutsättningen skulle då vara att man själv ställer sina frågor och inte endast svarar själv. En utomståendes frågor förvränger, man anpassar sig efter dem, man finner sig i ord och begrepp som man till varje pris borde undvika.
Man borde endast använda ord som man fyllt med en ny sanning.

Ur Urets hemliga hjärta av Elias Canetti.

1. ordets uttal och böjning
   
2. ordets huvudbetydelse, inte minst i relation till ordets ”grannar”; ev. synonymer och motsatsord; ordets stilvärde
   
3. ordets bibetydelser och så kallade överförda betydelser
   
4. hur ordet förändras när det ingår som led i sammansättningar
   
5. ordets fraseologi; idiom som ordet ingår i

Svensk lexikologi av Sven-Göran Malmgren

Enligt den så kallade Sapir/Whorf-teorin är det språket som förser oss med de begrepp som vi behöver för att kunna tänka. Om det inte finns nåt ord eller begrepp för en viss företeelse kan vi inte tänka på den. Människor med olika modersmål upplever därför verkligheten på olika sätt, eftersom begreppen de använder för att etikettera och sortera upp saker och ting omkring oss, skiljer sig åt.

En strikt tolkning av Sapir/Whorf faller på sin egen orimlighet, menar Per Linell i Människans språk, eftersom vi till exempel mycket väl kan se skillnad på olika objekt även om vi saknar språkliga uttryck för att beskriva eller referera till dessa skillnader.

Språkliga begrepp kan dock göra att vi lägger märke till fler detaljer i verkligheten och Linell exemplifierar med A och B på skogsprommenad. Person A kan mycket om djur och växter medans person B inte kan något alls och där B bara ser träd kan A skilja på björk, ek, lönn och tall. Men om B ställs framför en tall och en björk, är han ju inte oförmögen att se skillnad på dem, bara för att han inte vet dess korrekta namn.

Perception och kognition skapar uttrycksbehovsäger Linell. Väl presenterad för tallen och björken är det högst sannolikt att B försöker beskriva dess olikheter genom att hitta på olika namn som betecknar de olika trädsorternas egenskaper. Linell förespråkar därför en svag tolkning av Sapir/Whorf-teorin.

Anne växte upp som mellanbarn med fyra bröder.
– Hur var det att vara ensam flicka?
– Bra.
Ordet serveras kort och rappt, och bjuder inte på några detaljer från frukostbordet. Men familjebilden har förståss präglat henne, ”jag har gjort lumpen så att säga”.

Kanske innehåller texten T på språket A många finurliga ord till vilka det är svårt att hitta bra motsvarigheter hos språket B. Man kanske kan träffa ganska rätt men ändå inte riktigt.

Och hur översätter man sakförhållanden som är specifika för just det land där språket A talas? Eller dialekter av språket A som kanske framkommer i dialoger i texten?

Ett exempel jag kommer att tänka på är boken Okänd soldat av Väinö Linna, ursprungligen författad på finska. Boken innehåller mycket dialog på dialekt, som är viktig för förståelsen av historien, och i översättningen till svenska, har jag för mig, att man därför bytte ut de finska dialekterna till de finlandssvenska dialekter som ungefär motsvarar orginalet, geografiskt sett. (Rätta mig om jag har fel) Men hur gör man med en sådan text om den skall översättas till engelska?

Sagan om ringen är ett annat intressant exempel, där översättaren (om jag fattat saken rätt), tagit i för mycket och tillfört den svenska översättningen saker som inte finns i det engelska orginalet. Måttlighet gäller alltså.

Det verkar krävas ganska mycket mer än bara språkkunskap för att kunna översätta en text rätt. Elin pratade om att det skulle hållas en föreläsning på det här ämnet på Södertörn i höst. Jag får hålla utkik.

I dag kom ett brev med en ersättningsbiljetten. Bäste Steffanie, stod det i brevet, tillförlitligheten till vår tågservice är mycket viktigt för oss blablabla,,,

Bäste Steffanie? Bästa Steffanie heter det väl! *upprörd*

Och en liten Reform, som egentligen inte innebär så mycket nytt, blir Reförmschen. Det kallade vår Landeskundelärare i Innsbruck den senaste tyska stavningsreformen.

Fossingar är det enda svenska diminutivexemplet jag kan komma på. Finns det fler?

ur Människans språk av Per Linell.

Om ja, varför?

Sa inte den legendariske professor Sandberg att den borde heta Den anklagade Katarina Blums förlorade heder alternativt Den åtalade Katarina Blums förlorade heder?

En intressant fråga i det här sammanhanget är ju naturligtvis språkfrågan!

De människor som ingår i företagsråden skall ha facklig anknytning eller representera arbetstagarna på något sätt, och de är ofta personer i medelåldern eller äldre som har lång facklig erfarenhet men sällan goda kunskaper i engelska.

Hur löser danska företaget Danfoss det, vars företagsråd innehåller 23 olika nationaliteter? Jo, tidigare hade man tolkar men nu har man bytt ut dem mot engelskalärare som sitter med och hjälper när orden tryter. Man har också förlängt mötena ifrån två till fyra dagar, just för att språket inte skall vara ett hinder, och resultatet har varit gott.

Språkutbildning av rådsmedlemmarna har dessutom lett till mer än bara bättre kunskaper i engelska, de har också gett teambuildingseffekter man inte räknat med.

Fick mig att tänka på det jag läste i Engelska av Jan Svartvik, om hur engelska som koncernspråk leder till andefattigare styrelsemöten. Dom kanske också borde plocka in engelskalärare, eller så har dom redan gjort det. Att kasta ut tolken och plocka in en lärare tycker iaf jag är helt rätt! Kunskap blir mer värd när den delas av fler. Way to go Danfoss!

Talat, skrivet och tecknat språk. Mitt språk och ditt språk. Modersmål. Svenska språket. Tyska språket. Engelska språket. Göteborgska. Välbekanta och främmande språk. Persiska. Bildspråk. Kroppsspråk.

Hur man lär sig språk. Applied linguistics. Tvåspråkighet. Trespråkighet.

Varför är då språk så himla intressant?

… språket skiljer människan från djuren, det är vårt mänskliga kännemärke. (Svartvik 1999)

… språket är inte bara kommunikationsmedel utan en del av vårt liv, bärare av våra traditioner, erfarenheter, kunskaper och tankemönster. (et al)

… mitt språks gränser är mitt universums gränser. (Wittgenstein)

… den som inte känner ett enda främmande språk, känner inte heller sitt modersmål (Goethe)

… det är en sak att använda ett språk; det är en helt annan sak att förstå hur det funkar (Anthony Burgess)

Jag borde bli språkforskare!

Dagens Boktips: Engelska av Jan Svartvik, Tidskriften Språkvård (nr 4-2002)

Mejlade faktiskt min ena lärare ifrån Uni Innsbruck och tipsade om det här med att använda webbloggar i språkundervisning. Eftersom han ju även ägnar sig åt att författa läromedel i tyska för utlänningar tänkte jag att han kunde vara intresserad av att testa blogging.

Vi (=vi svenskar som deltog i Gbg universitets AB-kurs i tyska) borde haft en språkblogg nere i Innsbruck och använt den att kommunicera med tyskainstitutionen hemma i Sverige istället för e-post (som ju känns oerhört mycket stoneage i jämförelse). Får mejla dom om det också.

Undra vilket genus blog har på tyska föresten? Heter det Das Blog, Der Blog eller Die Blog?

Och eftersom jag ju sommarjobbat i Helsingfors två år i rad kan jag naturligtvis inte avhålla mig från att både kommentera och spinna vidare på den diskussionen.

Finland är ett spännande land! Det är ganska likt Sverige, eller iallafall så tror man det vid en första anblick, skillnaderna blir synliga först när man vistats där ett tag.

Hösten 2000 åkte jag till Helsingfors för att besöka min kompis Linda. Hon hade träffat en finne, gått och blivit kär och därför flyttat dit (dom är numera lyckligt gifta men det är en annan historia). Det var första gången jag överhuvudtaget besökte Finland och för att förbereda mig på det främmande landet i öster anlände jag beväpnad med Anneli Jordahls marimekkomönstrade ”Helsingfors – från Kalevala till Snowcrash”.

Ojojoj. Helsingfors visade sig vara en spännande stad och jag återkom på fler besök under våren. Uppmuntrad av Linda sökte jag därefter sommarjobb på Hufvudstadsbladet (som är Finlands största svenskspråkiga tidning), fick det och åkte i slutet av maj 2001 över för att stanna ända till augusti.

Det juniprunkande Helsingfors knockoutade mig fullständigt. Vilken stad! Jag blev helt kär och beskrev lyriskt mina många strövtåg i staden i nätdagboken (som just nu inte är online men ligger i pipeline att importeras in i Movable Type any day now). Eftersom det var några dagar tills jag skulle börja arbeta hade jag tid att prommenera runt och njuta av det fina vädret och den fina stan.

De tre första veckorna kvartade jag på Linda och Ilaris soffa, de bodde i Tölö då, resten av sommaren hyrde jag ett studentrum i andra hand i Vallgård. Min snälla hyresvärdinna försåg mig förutom med husrum också med en damcykel modell äldre vilket ökade min räckvidd rejält. Lediga stunder användes därefter till att cykla omkring och inspektera Helsingsfors med omgivningar.

Sommaren efter, förra sommaren alltså, var jag upptagen med mina germanistikstudier i Innsbruck ända fram till slutet av juni (obamhärtigt lång semester… f’låt termin dom har på österrikiska universitet) och hade därför svårt att få ett riktigt sommarvikariat. Den finlandssvenska veckotidningen Ny Tid dök då upp som en räddande ängel och erbjöd mig ett stipendium ifrån Finlandssvenska kulturfonden. Det motsvarade ungefär en månadslön och jag fick då komma och jobba hos dem under augusti månad.

Helsingfors andra gången gilt alltså och även detta år visade sig vädergudarna från den snälla sidan. Jag undrar om det regnade en enda gång under mina dryga fyra veckor i den finländska huvudstaden…

Men läkariilakko då? Jo, även om både Hufvudstadsbladet och Ny Tid är svenskspråkiga tidningar är det inte helt lätt att jobba som journalist i Finland utan att kunna finska. Ta en sån sak som bilderna. Husis har avtal med den finländska bildbyrån Lehtikuva som levererar nyhetsbilder i strid ström under dygnet. Alla jobb kan man ju inte skicka egna fotografer på. Som redigerare är det ens uppgift att få ihop text och bild och då händer det ganska ofta att man måste in och leta efter Lehtikuva-bilder. Som svenskspråkig är det dock inte helt lätt att hitta eftersom alla bildtexter är på finska! Det första finska ordet jag lärde mig var därför läkariilakko, som betyder läkarstrjek
Läkarstrejken var huvudnyhet min första dag på Hufvudstadsbladet.

På Ny Tid redigerade jag inte utan skrev bara, vilket väl var en herrans tur för första gången jag satte mig framför en av deras burkar höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen – dom körde nämligen QuarkXPress på finska och jag fattade inte ett jota!

Jag åker gärna tillbaka och jobbar i Helsingfors, det känns som vi har blivit lite kompisar. Och då kanske det till och med har blivit dags att lära sig lite finska

– Welcome back tomorrow! ropar barägaren just som vi är på väg ut genom dörren. Kaffet är uppdrucket och fötterna är varma igen. Blocket och pennan kallar, journaliststudenterna på sitt första utlandsknäck får inte låta värdefull tid gå till spillo.
– Thanks but tomorrow we’ll already be back in Stockholm, svarar vi och ler artigt. En pappa med barnvagn som just klivit in genom dörren tittar nyfiket när vi tränger oss förbi honom och vagnen för att komma ut på gatan. Halkande tar vi oss fram genom snögloppet mot busshållplatsen och efter 15 minuter är vi tillbaka centrala Tallinn.
Förorten vi precis lämnat bakom oss är Lasnamäe. Okänd och ökänd. Receptionisten på vårt hotell tittade förbryllat på oss när vi frågade om vägen.
– Why do you want to go Lasnamäe? There are no shops there, svarade hon men visade till slut på vår turistkarta varifrån förortsbussarna avgår. Förmodligen skulle receptionisten på ett hotell i Stockholm innerstad bli lika förvånad om några tyskar eller amerikanare kom och bad att få en vägbeskrivning till Alby…

Sådär börjar min artikel om Estland som nu äntligen är färdigskriven och inlämnad. Phew säger jag, vilken pärs! Jag har suttit framför datorn i princip hela helgen, från bittida till midnatt ungefär och nu kräks jag nästan bara nån nämner detta land

Ett annat ord som Stockholm City introducerade i mitt liv i måndags är splitterhäftig. Ordet syftar på nyinköpt facklitteratur som av skribenten anses vara splitterhäftiga samt knastra coolt då man öppnar dem första gången.

Inte för att jaaag vill vara typ språkpooolis men… splitterhäftigt och mellan-Sverige liksom. Ba. Vad är det för fel på Svenska skrivregler?

Jag höll masken. Ärligt talat så visste jag faktiskt inte att skrupulös betyder noggrann, plikttrogen och samvetsgram. Jag hade nog gått i fällan och trott att den skrupu-löse saknade skrupler, samvetsbetänkligheter, liksom den skrupelfrie. Men det gör han inte. Tvärtom som sagt. Ordet skrupulös kommer av franskans scrupuleux och den svenska ändelsen är alltså inte –lös utan –ös, skrupul-ös. Fast det där sista berättade inte min vän ordpolisen utan det slog jag upp i en ordbok när jag kom hem.

Intressant! Ord är kul och blir bara roligare och roligare. Kan man vara inne i en ordfas? I såfall är jag nog det. Jag har börjat lösa korsord, något som jag aldrig har intresserat mig för förut, och när jag kom hem ifrån Göteborg igår letade jag fram det gamla Alfapet-spelet. Vi spelade i helgen nämligen och det var ju jättekul! Syrran och jag blev helt galna och skall arrangera turnering bestämde vi.

Att jag läste Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk” precis innan jul samt försökte titta på alla hans ”Värsta språket”-program kan ha något med min ord-finnar-lycka att göra. Måste köpa hans nya Jordens smartaste ord också.

Var föresten ute och marschtränade med Legionen idag. Vi är alltid ute den 28 december på menlösa barns dag (som jag såg har bytt namn till det mer politiskt korrrekta värnlösa barns dag i året almenacka). Lyckades dra på mig två feta skavsår på hälarna eftersom jag gick helt otejpad i mina oingånga m90-kängor av vintermodell. Det är ju nästan pinsamt, jag om någon borde väl veta bättre! Men gör man fel gör det ont, det gäller även för den som knatat över 100 mil senaste året.

”Är ni en stor familj?” frågade killen i affären.

”Nej det är bara jag och syrran” svarade syrran.

Vi har ris för flera år frammöver nu. Jättebra om det skulle bli krig eller så.

Rocks and sand below, endless sky above.
And today, no phone, no fax, no appointments, no plans.
Just me. Out here.
With the light casting it´s magic on my wandering.
If I end up somewhere, I do.
If I don´t, small matter.
Right now, I´m here…

Jag saknar semestern. Har ursvårt att komma upp på mornarna. Idag sov jag till halv tie. En vanlig onsdag! Katastrof!
Dikten ovan har inte jag författat. Däremot har jag skrivit av den alldeles själv. Från en dassdörr i Lindas studentkollektiv när hon pluggade i Rotterdam för nåra år sen. Den är rätt skön.

Idag har jag suttit hemma och jobbat på examensuppgiften till tidningsdesignkursen.
Vi skall göra en framsida och ett uppslag till en dagstidning. Vi får själva välja format på tidningen och jag tänker försöka med ”smal broadsheet”, dvs fullformat på höjden men en spalt smalare på bredden. DN, GP och Sydsvenskan hade planer på att byta till ”smal broadsheet” förra året men lade av någon anledning ned projektet. Synd, jag provade att bläddra i ett reklamblad med dom måtten och tyckte det kändes helbra. Det ingav samma förtroende som vanlig broadsheet utan att uppslagen blir så groteskt stora att det är som en hel gymnastiklektion att vända blad.

Lina och jag var på bio igår och såg ”Vingar av glas” och jag fick en idé till mitt journalistiska c-arbete (istället för c-uppsats). Nu skall jag ju inte göra det till våren som mina klasskamrater eftersom jag skall ju ta studieuppehåll och läsa fristående kurser ett tag, men ändå. Idéen är jävlit bra! *hemlighetsfull*

Ikväll är det ju-jutsu.