Den lilla figur som nu går mot året är konstruktiv, nyskapande, fantasifull och entusiastisk på ett sätt som kommer att blomma i över ett år.

Den tid kommer sedan aldrig tillbaka.

Aldrig är människan lika förutsättningslös, fördomsfri, oförtäckt nyfiken och genomsyrad av ren, äkta livslust som nu.

Jag ska tänka på det nästa gång jag brottas med Leon i ett försök att få byta blöja

– Såså, inte bli rädda nu! Sånt här kanske ni inte så får så ofta men det är inget farligt alls, bara vanligt vatten!

(Mamma gör en god gärning och vattnar våra uttorkade blommor)

Aldrig har vi så mycket synpunkter som när det gäller andra människors föräldraskap. Kvinnors i synnerhet. Inget ämne är för litet att moralpanika om: från flaskmatning till framåtvända barnvagnar. Folkpartisten Birgitta Ohlsson är den senaste att ställas i skottgluggen: hon har blivit utnämnd till minister samtidigt som hon är gravid. ”Jag har en man, inte en dinosaurie”, kommenterar hon själv saken. Det borde räcka med det, men det gör det – naturligtvis – inte.

Någonting med det här att ha satt en ny människa på jorden ger en egoboost man aldrig hämtar sig ifrån. Konsekvensen? Man svämmar över av goda råd. Och man blir, åtminstone i vissa avseenden, enastående enögd: det som var sant för mig måste vara sant för alla andra. [...]

Läs även Camilla Wagners inlägg Plats i korgen, Birgitta Ohlsson som också är mitt i prick. Och Danitra har skrivit ett Öppet brev till Birgitta Ohlsson på sin blogg. Mycket läsvärt!

Nostalgi är ett tillstånd. Det handlar om drömmen om äkthet och om absolut närvaro, som då vi var barn och lärde oss att cykla och var stora nog att våga röra oss ett kvarter bort från hemmet. Dit kan vi aldrig återvända. Längtan är inte riktad mot ett där, utan mot ett då -­ barndomen.

Läs mer i DN-artikeln Nutida dröm om en svunnen tid

Hon kände sig handikappad: att lyssna, fängslat och beundrande, medan män berättade om sig själva var en av de sociala färdigheter hon hade struntat i att lära sig. Vem hade kunnat tro att just den skulle visa sig ha överlevnadsvärde.

Polisen Monika Pedersen i knivigt läge under en mordutredning i ”I det tysta” av Åsa Nilsonne.

En liten tid vi leva här,
med mycket möda och stort besvär.

Vaxar!? utbrister Miranda, det har jag inte tid med, varpå Samantha replikerar:

”I could be on death row and not have that *situation*…!”

*fnissfniss**

”Kennedyklanens fiskartröjor på Cape Cod är helt enkelt mycket lättare att tåla än familjen Bonniers seglarjackor på Djurgården”, skriver Hellsten.

Dessutom är det tydligen viktigt att poängtera att man som Äkta Modemänniska inte håller på med sådant som Ebba von Sydow gör. Bloggar alltså. Varför kan man undra? Försvinner exklusiviteten om man delar med sig av sin visdom?

Jag skulle ha mycket svårt att avstå formuleringsglädjen. Den fanns långt innan jag debuterade, medan jag skrev i tonåren, så den behöver inte ha något med objektiv kvalitét att göra.

P.C. Jersild om att vara författare (eller inte) i »Att skriva romaner och noveller« av Lars Åke Augustsson.

Klockan är två på natten. Rebecka Martinsson sover.
Nyfikenheten klättrar in genom fönstret som en slingrande växt. Slår rot i hennes hjärta. Skickar ut rötter och utskott som metastaser i hennes kropp. Tvinnar sig runt revbenen. Spinner en kokong runt hennes bröstkorg.
När hon vaknar mitt i natten har den vuxit till ett okuvligt tvång. Nu har ljuden från krogen tystnat i höstnatten. En gren snärtar och slår ilsket på friggebodens plåttak. Det är nästan fullmåne. Det dödsbleka ljuset faller in genom fönstret. Glimmar till i nyckelknippan som ligger där på furubordet…

Och då dömde den stenhårda jantelagen honom till att bli Sivving med hela bygden såklart. Så enkelt och så brilljant

Jag vill kunna se mig själv i spegeln och försvarets anställda i ögonen.

Försvarsminister Mikael Odenberg på gårdagens presskonferens när han meddelade att han tänkte avgå.

Alla djur älskar sina egna barn men förmågan att kunna älska andras barn är det bara människan som har.

Fritt ur minnet från Bicky Chakrabortys sommarprogram.

(Om någon till äventyrs undrar varför jag plötsligt fått blogghybris så beror det på att jag inte orkar sätta igång och packa inför flytten)

Barn har sina föräldrar precis så som de är. Föräldrarna kan inte vara på något annat sätt än de är. Och de behöver inte vara på något annat sätt än de är. För en man och en kvinna blir inte föräldrar för att de är bra eller dåliga utan för att de förenas som man och kvinna. Det är bara så som de blir föräldrar.
Barnet måste därför ta emot livet från föräldrarna i den form som de ger det. Föräldrarna kan varken tillfoga något eller utelämna något. Inte heller barnen kan tillfoga något eller utesluta något. Barnen måste ta emot livet i den form som det får det av föräldrarna.

Ur Familjen – boja eller kraft av Gabriele Ten Hövel och Bert Hellinger.

När vi tror på demokratin går vi ut på torget med något att säga varandra. När vi tvivlar på den bygger vi om vårt kök och funderar på om det är rätt att låta barnen gå kvar i den kommunala, offentliga skolan.

Lars Åberg i en artikeln Offentliga rum bakom stängda dörrar publicerad i Sydsvenskan idag.

- Vi söker den som har styrka nog både att se vår vår svaghet och att ta emot vår styrka, utan att vederbörande känner sig hotad eller provocerad.

Märta Tikkanen intervjuas av Karin Thunberg i Kärlekens pakt.

Det går inte att isolera sig i Malmö. Malmö är en liten stor stad eller kanske snarare en stor liten stad. Det är en stor fördel. Malmöbor av alla olika sorter kan inte undgå att se varandra, stöta på varandra. Det finns inga stora tallskogsbälten som skiljer invandrarförorten från medelklasskvarteret i innerstaden. De skilda världarna förenas av cykelvägar och busslinjer och kan inte hållas helt åtskilda. ”Vi” kanske aldrig besöker dem, men ”de” vill också bada vid Bo 01-området.

Per Svenssons text ”Ficka av frihet” i antologin Mötas i Malmö.

Och beträffande längden av min och Thereses bekantskap, så kan jag lugna dig med att om jag så ägnade resten av livet åt att leta skulle jag aldrig hitta en kvinna som jag hellre skulle vilja ha barn med!

Paul snoppar av sin mor som tycker det är på tok för tidigt för honom och Therese att skaffa barn, de har ju gubevars bara varit tillsammans några månader. (ur Therese tillstånd av Hanne-Vibeke Holst)

– Förgäves har jag försökt informera om att kinesiska kvinnor kan stå böjda och jobba på risfälten fram till åttonde månaden.

Inge Augustsson, ledare för Trelleborgs BTK, förklarar i Sydsvenskan varför han anser att klubbens kinesiska bordtennisstjärna Li Fen visst kan fortsätta spela pingis på elitnivå för klubben trots att hon är gravid och själv valt att göra ett upphåll.

Till sist frågade hon Henrik Sand rent ut: ”Varför tycker de inte om mig?”
”Visst gör vi det.”
”Men de andra!” envisades hon.
”Därför att de är rädda. De är rädda att du skall beskära deras snoppar!”
”Henrik!”
”Deras makt, då. Det är samma sak.”
”Och kvinnorna?”
”Å Charlotta, jag är ledsen över att behöva säga det, men även kvinnorna vill helst bli styrda av män. Då känner de sig tryggast.”
”Så det är ingen som gillar kvinnor med makt? Varken män eller kvinnor?”
”Nej, det är för utmanande.”
”Så kvinnor kan inte bli statsministrar?”
”Jo, absolut!”
”Ja, men…?”
”Det är bara det att de inte blir älskade.”

Miljöminister Charlotte Damgaard diskuterar politikens villkor med medarbetaren Henrik Sand i Hanne Vibeke-Holst roman Kronprinsessan. En fullkomligt briljant bok! Läs den – nu!

- Det finns en självklarhet i familjeförhållandet som är svår att imitera, fortsätter han [Felix Herngren]. Man vet att även om jag dundrar på med en utskällning i tio minuter för att ”det där kräket ska veta vad han gjort”, så har man ändå varandra igen om en dag, eller kanske redan om en timme. Att våga prutta ur sig ilska på det sättet är också en sorts kärlek.

Måns och Felix Herngren intervjuas om nya filmen ”Varannan vecka” som de producerat tillsammans.

Ett väl genomfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Karl-Bertil Jonsson julafton är en institution. Familjen tävlar i att kunna flest repliker. ”Skall du lukta på glöggen pojk? Ljuga för mor på julafton? Eller rakryggat yppa sanningen? Jag har gett fasters paket till en fattig. Vad var det du sa att du gjorde sa du? Marsch i säng och du får inte se hur filmen slutar!”

Det är ingen altartavla du håller på med!

AD:n tycker redigeraren är lite för nogrann i sitt arbete.

Det är inte en konstkatalog du jobbar med!

Frustrerad AD till redigeraren som inte vill lägga alltför många textblobbor över den fina bilden.

När vi befann oss på någon någonstans i närheten av Bodensee visste jag det. Åren i Tyskland hade satt så djupa spår i mitt medvetande att jag aldrig mer skulle kunna känna mig riktigt hemma i Sverige. Det var en känsla som liknar en förlorad oskuld. Innan vet man inte hur det är, och efteråt minns man inte hur det var innan. Idag, när jag på morgonen tittar ut genom mitt fönster, är jag väldigt glad att jag över att jag inte är hemma.

Hur vet man när det är dags att lämna sitt hemland?

Nyfikenhet är olydnad i dess renaste form.

Azar Nafisi citerar Vladimir Nabokov i Att läsa Lolita i Teheran.

En roman är ingen allegori, sade jag mot slutet av föreläsningen. Den är en sinnlig upplevelse av en annan värld. Om ni inte tränger in i den världen, håller andan med romangestalterna och blir berörda av deras öde, kommer ni inte kunna leva er in i dem, och inlevelse är romanens hjärtpunkt. Så här läser man en roman: man andas in upplevelsen. Så sätt igång och andas. Jag vill bara att ni ska komma ihåg det här. Det var allt; slut för idag.

Ur Att läsa Lolita i Teheran av Azar Nafisi.

Vad är patriotism om inte kärlek till den mat vi åt i vår barndom.

Kinesisk-amerikanske vardagsfilosofen Lin-Yutang citerad i Merete Mazzarellas understreckare Blott Sverige svenska köttbullar har i SvD den 11 september 2005.

Använd alla sinnen! Gå ut i naturen! Det är läkande att följa årstidsväxlingarna. Och undvik att umgås med människor som du inte tycker om. Eller: se till att umgås med dem du tycker om. Att sjunga är bra också, inte minst för andningen. Eller dansa, allt som får kroppen att släppa loss gör gott!

Carina Waldestam, sjukgymnast som vidareutbildat sig inom psykoterapi, intervjuas i artikeln Hela livet kan sitta i en ömmande axel i Svenskans serie om hur psyket påverkar vår fysiska hälsa.

Sverige samarbetar mycket med Nato. Vi deltar i militära operationer, men är inte medlemmar. Vi leder en av EU:s snabbinsatsstyrkor – men säger att vi inte vill ha ett EU-försvar. Det finns ett stort glapp mellan det som görs och det som sägs.

Jan Joel Andersson, doktor i statsvetenskap, verksam på Utrikespolitiska institutet. (intervjuad i artikeln Alla bitar inte på plats i bygget av nya försvaret DN idag)

När jag som ung vildläste – jag låg länge på sanatorier för lungsot och hade gott om tid – föll det mig aldrig in att läsa om en bok. I det rika boklandskapet fanns tusen vägar som var oprövade. En dåre den som gick dem två gånger
Svens Erik Liedman, idéhistoriken, har angivit en viktig skillnad mellan första och andra läsningen av en roman. Första gången befinner vi oss i en situation som överensstämmer med våra normala oläsande liv. Vi vet inte, vad nästa ögonblick ska bjuda oss, och inte vad som står på nästa sida. Vi skyndar oss framåt för att få reda på hur det går för oss själva liksom för personerna i romanen. Vi har ingen aning om vilka möten och episoder, som kommer få betydelse för våra liv och för de diktade gestalterna i boken. Först inför döden och på sista sidan vet vi.
När vi läser andra gången är det som att läsa en döds biografi eller se vårt eget liv strax innan vi ska lämna det. Nu står det klart varför den där upplevelsen i första kapitlet gjorde så starkt intryck på hjältinnan. Den avgjorde i själva verket hennes liv. Ett mönster träder fram. Det som var oöverskådligt blir enkelt och begripligt.
Nu kan vi också, liksom vi gör när vi minns vårt eget liv, stanna upp vid särskilt vackra och meningsfulla avsnitt. Vi behöver inte skynda oss ty vi vet fortsättningen. Ingen oro för framtiden hindrar oss att njuta av nuet.
Omläsning är ett njutningsmedel som alla barn förstår sig på. [...]

Garton Ash är förvånad över att utrikesminister Condoleezza Rice, som ägnat sin akademiska karriär åt att studera det kalla kriget, inte har dragit rätt slutsatser av den kraftmätningen:

- Segern i kalla kriget kom tack vare en inre dynamik i länderna bakom järnridån. Vi ser samma sak hända i Ukraina i dag, en demokratisering underifrån. Detta är den enda modell som har förutsättningar att lyckas i arabvärlden.

Vad består denna ”inre dynamik” av? Jag greppar ett minst två år gammalt men ännu oläst bokreafynd: Samtiden historia – Rapporter från Europa vid 1900:talets slut av… just det Timothy Garton Ash.

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is, where your book begins
The rest is still unwritten

Till en av de mest spelade låtarna på min iPod just nu hör Natasha Bedingfields Unwritten. Citatet ovan är där ifrån och låten är helt enkelt sååå grymt bra att jag vill dansa och sjunga och följa dess uppmaning (bokstavligen och bildligen) så fort jag hör den.

Vi som kan disponera vår tid själva är den nya överklassen.

Lars Ilshammar i Filosfiska rummet i går (repris på torsdag, ändra fram till söndag hörbar på hemsidan). Programmet handlade om Virilio och hans tankegångar om den ökande hastigheten i samhället. Min husgud Thomas Hylland Eriksen var förståss med, liksom tidigare nämnde Ilshammar och Gertrud Sandqvist.

Den hämningslösa expansionen av den högre utbildningen har gjort att det högre utbildningsväsendet numera påminner om 1960-talets katastrofala miljonprogram inom bostadssektorn.

Att inte känna igen Bruno Mathssons eller Carl Malmstens möbler i kulturkretsar är lika avslöjande som att inte veta vad caddie är i Falsterbo.

Klass – Är du fin nog? av Anneli Jordahl

I Sverige träder Gud bara i tjänst vid stora katastrofer och olyckor. Övrig tid frälser oss välfärdsstaten.

Jonas Hallberg i veckans Spanarna.

Hver gang jeg ser mig selv i spejlet skriger jeg af glaede.
Gud, hvor må de vaere lykkelige, de mennesker der kenner mig. (Frede)

Ty skiljelinjen mellan amatör och professionell, mellan primitivt och sofistikerat, är inte bara svårare att dra i fotografin än i måleriet – det har har föga mening. Naiv eller kommersiell eller rent nyttobetonad fotografi är inte artksiljd från den fotografi som utövas av de mest begåvade yrkesfotografer: okända amatörer har tagit bilder som är precis lika intressanta, lika formellt komplexa, lika representativa fotografins säregna slagkraft som en Stieglitz eller en Evans.

Eisenstaedt är både till sin levnadshistoria och sin hållning till arbetet själva urtypen den alltid beredde bildmagasinfotografen. Han var lojal mot arbetsgivaren, men inte dum. Han åtog sig alla jobb som bildredaktörerna skickade ut honom på. Men ute på fältet fotograferade han ingenting annat än det han själv ville ha publicerat. Och han höll alltid sin Leica vertikalt eftesom han såg och tänkte i LIFEs helsidor.

Kurt Bergengren, Aftonbladetlegendar, beskriver fotografen Alfred Eisenstaedt i sin bok ”Fotogafera är nödvändigt”.

Jag har inte känt mig riktigt hemma någonstans. Därför har jag alltid rest. Rest bort och rest till. Från det att jag var liten har jag haft en rastlös själ. En själ på vandring.

Åsne Seierstad när hon sommarpratade i P1 förra året. Eftersom jag missade programmet när det sändes fick jag låna en inspelning av en kompis och lyssnade på det för några veckor sedan. Citat ovan träffade mitt i prick på nåt sätt.

Mnemosyne var kulturernas moder och Clio, ”Tillkännagivaren” var hennes äldsta dotter. I den grekiska mytologin var hon historiens beskyddare, och hon hade ansvar för att ordentligt nedteckna det gångna händelser. Historia saknar många av de tydliga regler som gör andra mentala aktiviteter som logik, poesi och matematik så njutbara, men den har sin egen otvedtydiga struktur som framtvingas av den oåterkalleliga följden av händelser i tiden. Att observera, registrera och bevara i minnet både stora och små händelser i livet är en av de äldsta och mest tillfredställande sätten att skapa ordning i medvetandet.

På sätt och vis är var och en av oss historiker när det gäller vår egen personliga existens. På grund av att barndomsminnena känslomässigt är så starka blir de avgörande element för hurdana vi blir som vuxna och hur vårt sinne kommer att fungera. Psykoanalysen är i stor utsträckning ett försök att skapa ordning i patientens förvirrade barndomshistoria. Detta försök att återskapa mening i det som en gång har hänt blir viktigt när man blir gammal. Erik Erikson menar att det sista stadiet i den mänskliga livscykeln är att skapa ”integritet” eller att skapa ordning i det man åstadkommit och vad man misslyckats med att åstadkomma under sitt liv och göra en meningsfull egen historia av det. Thomas Carlyle skrev: ”Historien är summan av oräkneliga biografier.”

Att minnas det förflutna är inte bara meningsfullt för att skapa och bevara sin personliga identitet utan det kan också i sig vara en mycket njutbara sysselsättning. Människor för dagbok, sparar på foton, gör diaserier och familjefilmer och samlar på souvenirer och andra minnessaker för att bygga upp sitt hem till något som i praktiken är ett museum över deras liv, även om en tillfällig besökare kan vara omedveten om många av de historiska referenser han betraktar. Han kanske inte vet att tavlan i vardagsrummet är viktig eftersom ägaren köpte den under sin smekmånad i Mexico, att hallmattan är värdefull eftersom den är en gåva från en älskad farmor och att den sjaskiga soffan i det lilla krypinnet fått stå kvar för att det var där barnen ammades en gång i tiden.

Att ha det förgångna registrerat kan bidra till livskvaliteten. Det befriar oss från att tyranniseras av nuet och gör det möjligt för medvetandet att göra besök i gångna tider. Det gör det möjligt att välja ut och i minnet bevara händelser som varit särskilt behagliga och meningsfull och på så sätt ”skapa” ett förflutet som hjälper oss att hantera framtiden. Naturligtvis behöver ett sådant förflutet inte vara bokstavligt sant. Det förflutna kan ändå aldrig vara sant i minnet: det måste ständigt redigeras, och frågan är om vi vill ta medveten och skapande kontroll över den processen.

De flesta av oss betraktar inte oss själva som amatörhistoriker. Men när vi en gång blivit medvetna om att det är nödvändigt att skapa ordning i det händelser vi varit med om för att kunna leva som medvetna varelser, och att det dessutom är njutbart att göra det, då kan vi göra något mycket bättre av det. Det finns många nivåer på vilka historia som flowaktivitet kan praktiseras. För de mest personliga händelserna räcker det med att vi för dagbok. Nästa steg är att skriva en familjekrönika och gå så långt tillbaka i tiden som möjligt. Men det finns ingen anledning att hejda sig där. Man kan engagera sig i sin etniska grupp och börja samla på böcker och andra föremål av värde som rör den. Med lite extra ansträngning kan man börja skriva ned sina egna intryck av det förgångna och på så sätt bli en ”riktig” amatörhistoriker.

[...]

Vi är alldeles för benägna att betrakta historien som en lång rad långtråkiga årtal som man måste lära sig utantill, en beskrivning som en massa akademiker för länge sedan hittat på för sitt eges nöjes skull. Det är ett ämne som vi kan tolerera men inte älska; det är något vi lärt oss för att bli betraktade som bildade, men som vi lärt oss utan entusiasm. I sådana fall kan inte historien inte bidra särskilt mycket till att öka ens livskvalitet. Kunskap som kontrolleras av andra ger ingen glädje och är svår att lära sig. Men så snart man blivit intresserad av någon aspekt av det förflutna och bestämt sig för att ta reda på mer om den och koncentrerar sig på de källor och detaljer som är meningsfulla för en och registrerar sina fynd på sitt eget sätt, då kan historia bli en fullfjädrad flowupplevelse.

Ett lååångt citat från Flow av Mihaly Csikszentmihalyi som jag ville få nedtecknat nånstans där jag vet vart jag har det. Det knyter an både till min tidigare uppmaning om att alla borde nedteckna sin livs historia, och till mina funderingar om foto- och filmutvecklingen inspirerade av Susan Sontags DN-artikel.

Man får inte låta sig nedslås av en minnesförlust.

– Vad blir jag skyldig?
– Ser du mig i rännstenen med ansiktet nedåt, vänd på mig.

Guds nåde råder i himlen men här på jorden måste man hjälpa sig själv.

Staten syndar inte.

Fyra guldcitat från favoritfilmen Mannen utan minne som jag såg om idag.

”Försvaret är som ett mumintroll; gigantiskt huvud, stor mage men små fötter som inte riktigt klarar av att bära kroppen”

Reportern vänder sig då till ÖB Håkan Syrén och frågar vad han tycker om mumintrollsmetaforen.

ÖB svarar: ”Hm, ja det är ju inte så kul att bli jämförd med ett mumintroll”

Kanske borde försvarsberedningen läggas ned istället för försvarsmakten? Håkan Juholt skulle ju i så fall kunna börja skriva barnböcker. Jag ser redan ett par bästsäljare framför mig: ”Mumintrollet skjuter in sin AK5:a”, ”Mumintrollet lagar guldburk”, ”Mumintrollet tar förarbevis på PBV 302″ eller varför inte ”Mumintrollet gör fred på Balkan”. Det vore nåt det, Håkan!

Det är väldigt ofta önskan att skriva perfekt som står mellan oss och vårt skrivande, så att vi ska slippa råmanus eller ens obearbetade stycken. Vi vill kunna åstadkomma en färdig perfekt produkt. Den önskan, att unvika vad vi tänker på som återvändsgränder, håller oss ofta borta ifrån skrivande. För att kunna skriva fritt, måste vi vara villiga att skriva mindre formellt. Vi måste tillåta vårt skrivande att bli en process, som hjälper oss att få fram tankar. ”Skriv ned det. Du kan alltid ändra det”, ändrar jag måttot till när det gäller skrivande. Det här är en tumregel när det gäller förstamanus. Det här är startstrecket. Det finns en glädje i att lägga ut ett spår. Det är en live-förställning och det är verkligt. Därefter kommer det redaktionella arbetet: val, val, val.
Ifrån Skriva för livet av Julia Cameron.

Att blogga är att tänka, fast i fast form. Det du skriver är inte färdigtänkt och inte perfekt. Du kan blogga dig in i en återvändsgränd, men tanken du tänkte är inte misslyckad för det.

Din blogg är din egen live-show. Den ska vara spontan och ärlig och får inte åläggas perfektionismens bojor. Om du bara skriver för att verka smart och klyftig och för att visa upp dig, hur mycket får du då ut av det?

Du kommer inte få nobelpriset i litteratur för din blogg. Och det är inte heller meningen. Betrakta dina blogginlägg som steg på vägen, som ett obearbetat råmanus. Och har du har andra ambitioner än ditt eget välbefinnande med skrivandet, så håller bloggen det du tänkt i tryggt förvar till dess det är dags att plockas fram och bearbetas vidare.

Så mycket av ensamheten i det moderna livet uppstår för att vi inte längre är varandras vittnen. Vi lever våra liv i ett sådant tempo att vi ofta känner oss, och faktiskt är, ensamma. Vår tid är en försvinnande tid. Vi äter på-minuten-soppor och har vida relationsnät. Vi talar i telefon. Vi säger: ”Jag älskar dig. Jag saknar dig”, men precis som talespråket lyder, är det våra handlingar som talar högre än ord och att skriva ned dem säger lika mycket, och mer därtill, om orden i sig själva. Att skriva må vara gammaldags, men det hjälper oss att överleva och finna en förankring i en modern värld.

Ifrån Julia Camerons bok Skriva för livet.

Sånt är livet
Sånt är livet
Så mycket falskhet bor det här
Den man förlorar, vinner en annan
Så håll i vännen, som du har kääär…

Men redan imorgon är en annan daaag… (Tack gode gud för Christer Björkman!)

Varför ska vi skriva? Vi ska skriva för att det är människans natur att skriva. Genom att skriva gör vi anspråk på vår värld. Det gör den direkt och specifikt till vår egen värld. Vi ska skriva eftersom människor är andliga varelser och skrivande är en kraftfull form av bön och meditation, som förbinder oss såväl med våra egna insikter, som med en högre och djupare nivå av inre vägledning. Vi ska framförallt skriva för att vi är författare, oavsett om vi kallar oss författare eller inte. Rätten att skriva är en förstfödslorätt, en andlig hemgift som ger oss nycklarna till kungariket. Högre makter talar genom oss i vårt skrivande. Kalla det för vad du vill: Inspiration, Musor, Änglar, Gud, Magkänslor, Intuition, Vägledning, eller helt enkelt en god berättelse – vad du än kallar dem för, så förbinder de oss med något som är större än oss själva, något som låter oss leva med en större livskraft och optimism.
Ur Skriva för livet av Julia Cameron.

Alla lever vi på kärlek
Alla hoppas vi på den
Det gör Tina och Marina,
men har inte mött den än
Men Tina och Marina,
en vacker dag så kommer den
Till Tina och Marina,
den stooora käärleken

För studenter som vill ha reda på ”sanningen” föreslår vi istället någon form av teologiska studier, eftersom tron är en helt legitim och grundläggande beståndsdel i den teologiska förståelseformen.

Ur inledningskaptitlet till Samhällsvetenskapliga perspektiv av Cuff och Payne.

Mod! ropade jag. Här kommer ett mumintroll! Vad är detta för värld där mårror ostört får äta upp vem de behagar?

Ur Muminpappans memoarer av Tove Jansson.

Deras blickar möttes och Olivia drog efter andan då hans ansikte närmade sig. Hon kände hans sträva haka mot sin, hans läppar mot sina. Det var inte en lång kyss, utan bara en lätt och ömsint godnattkyss. Men det fanns ett löfte i den som Olivia inte vågade analysera…Ur Kärleken till Olivia av Carol Marinelli.

I Sverige det finns ändå mycket blattar och därför det är viktigt att vi inte börjar jiddra och startar knas för då svennarna får panik eftersom på innersta insidan dom VET vi är grymmare. Därför det blir maxat viktigt att blattarna glömmer historian så vi blir mer som svennarna. Annars dom fattar vi bazar deras brudar och får feta respekten och maxade flousen. Därför politikerna ger inte hemspråk och vill sprida blattarna på olika områden. Helst dom vill också vi ska byta merguezen mot Denniskorv och baclavas mot äckelsemlor. Det är därför svennarna säger orden ”slå någon gul och blå” för det visar man måste ANTINGEN bli gul och blå i innersta själen ELLER man slås gul och blå (kanske av skins, kanske av aina). Aina skickas på alla blattar som visar dom fixat para för då direkt det luktar fuffens för i Svenneland man tjänar feta flisen men aldrig man visar. Sen med tidningarna och tv:n är det också bra sätt att hålla blattarna lugna. Därför dom visar Robinson och Allsvenskan och MTV Grind men samtidigt dom smugglar nyheter som skulle få blattarna att lacka ur.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri.

Den, som förstår att sköta pärkbollen och varpstenen väl, han skall ock veta att, när det gäller, försvara kung och land.

Oscar II citerad i Program för Allmänna Gotländska Idrottstäflingarna å Visborgs Slätt den 19 Augusti 1900.

Man borde avråda unga människor från att bli författare. Det är ett ensamt och plågsamt yrke, dåligt betalt är det också, statusen rätt tvivelaktig, de feta stipendierna en myt. Det är ett otacksamt yrke, men några måste utöva det. V.S. Naipaul tillhör dem som verkligen lyckats…

Så inleder Jan Eklunds recension av V.S. Naipauls nyutkomna bok Att läsa och skriva. En personlig betraktelse. i dagens DN (hittar ej artikeln på nätet).

Jag försökte läsa Naipauls In a free state i vintras men stupade på språket, tyckte engelskan var för svårt. Lånade därefter The mystic masseur som kassettbok och det gick det bättre. Kanske borde försöka läsa honom i översättning i stället. Undra föresten hur man översätter den karibiska engelskan i hans dialoger till svenska med bibehållet stilvärde?

Som ikväll till exempel när jag låg i soffan och lät Jenny skriva abstractet till våran uppsats och håglöst bläddrade från sida till sida utan att varesig finna tröst eller ledning. Så äntligen fann jag det. Citatet med stort C. Ledstjärnan. Det löd så som följer:

Den politiska dygden får inte vara likgiltig inför lycksaligheten.

Åh! *andäktig suck*

Men hur fan löd frågan nu igen?

Alex Golub tycker också om Habermas.

Författaren Kurs Tucholsky är en legend för den tyska protestgenerationen. Men vad är myt och vad är sant? Tog Sverige livet av honom eller var det hans schizofrena tillvaro mellan klasskamp och borgerligt lyxliv?

Note to self: Läs Schloss Gripsholm.

Att vilja är att kunna välja. Å, att det skall vara så svårt att välja!
Att kunna välja är att kunna försaka. Å, att det skall vara så svårt att försaka!
En liten prins skulle göra en utfärd; man frågade honom: vill prinsen åka med häst eller fara i båt? Och han svarade: jag vill åka med häst och fara i båt.
Allt vilja vi ha, allt vilja vi vara. Vi vill ha all lyckans lust och allt lidandets djup. Vi vill ha handlingens patos och åskådandets ro. Vi vill både ha öknens stillhet och larmet på forum. På en gång vilja vi vara den ensammes tanke och folkets röst; vi vilja vara både melodi och ackord. På en gång! Hur vore det möjligt!
”Jag vill åka med häst och fara i båt.”
Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.

Jag skriver inte ner alla mina tankar här.
Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.

Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Appråpå skriv, dummer!

När reporten gått
intervjuar jag kumminet på gården:
”Vad fick er att bli krydda?”

Dikt av Eeva Kilpi ur Om kärleken och döden.

Du iakttar, tänker och känner hela tiden. Alltså kan du skriva hela tiden. Ingen tanke är för dum eller futtig för att åtminstone få hamna på papper. Du behöver inte krångla till någonting, göra det extra fint eller märkvärdigt eller uttrycka dig på ett särskilt sätt bara för att du skriver.

Ur Att skriva börjar här av Maria Gummesson.

Läs dikt som du tittar på bilder. Börja med att se texten. Hur ser den ut?

Kom ihåg: det finns ingen gåta i lyriken som du ska lösa, ingen dold meing att duktigt lista sig fram till. Så fungerar inte poesi, vad de än har sagt i skolan. Det finns en text att uppleva, det är allt. Resten handlar om dig och om hur du ser, hör och associerar. Du måste inte prestera något genom att »förstå«. Dikten betyder det som du anser att den betyder.

Ur Att skriva börja här av Maria Gummesson.

En god bok ger läsaren en förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.

Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz

Om ni någon gång undrat varför vi behöver en stat bör ni besöka ett ställe som Kosovo. Den situationen har naturligtvis också sina fördelar. Man får till exempel inga böter för fortkörning. Men man kan också bli rånad eller mördad på natten utan att någon ens lägger märker till det.

Samtidens historia. Rapporter från Europa vid 1900:talets slut. av Timothy Garton Ash.

Det var som en scen ur en Hollywoodfilm. Hon hade sett den filmen förr. Hon visste hur den slutade.
[...]
Det verkade som om den samtida människan lever sitt liv i redan skapade scener. Medvetenheten om sig själv var nog den förbjudna kunskap som Eva och Adam smakade på och sedan blev fördrivna ur paradiset.
Ur Den sjätte passageraren av Theodor Kallifatides.

Offentligheten berövar människan hennes ärlighet. Finns det fortfarande någon möjlighet till offentlig sanning?
Första förutsättningen skulle då vara att man själv ställer sina frågor och inte endast svarar själv. En utomståendes frågor förvränger, man anpassar sig efter dem, man finner sig i ord och begrepp som man till varje pris borde undvika.
Man borde endast använda ord som man fyllt med en ny sanning.

Ur Urets hemliga hjärta av Elias Canetti.

”Är ni en stor familj?” frågade killen i affären.

”Nej det är bara jag och syrran” svarade syrran.

Vi har ris för flera år frammöver nu. Jättebra om det skulle bli krig eller så.

Rocks and sand below, endless sky above.
And today, no phone, no fax, no appointments, no plans.
Just me. Out here.
With the light casting it´s magic on my wandering.
If I end up somewhere, I do.
If I don´t, small matter.
Right now, I´m here…

Jag saknar semestern. Har ursvårt att komma upp på mornarna. Idag sov jag till halv tie. En vanlig onsdag! Katastrof!
Dikten ovan har inte jag författat. Däremot har jag skrivit av den alldeles själv. Från en dassdörr i Lindas studentkollektiv när hon pluggade i Rotterdam för nåra år sen. Den är rätt skön.

Idag har jag suttit hemma och jobbat på examensuppgiften till tidningsdesignkursen.
Vi skall göra en framsida och ett uppslag till en dagstidning. Vi får själva välja format på tidningen och jag tänker försöka med ”smal broadsheet”, dvs fullformat på höjden men en spalt smalare på bredden. DN, GP och Sydsvenskan hade planer på att byta till ”smal broadsheet” förra året men lade av någon anledning ned projektet. Synd, jag provade att bläddra i ett reklamblad med dom måtten och tyckte det kändes helbra. Det ingav samma förtroende som vanlig broadsheet utan att uppslagen blir så groteskt stora att det är som en hel gymnastiklektion att vända blad.

Lina och jag var på bio igår och såg ”Vingar av glas” och jag fick en idé till mitt journalistiska c-arbete (istället för c-uppsats). Nu skall jag ju inte göra det till våren som mina klasskamrater eftersom jag skall ju ta studieuppehåll och läsa fristående kurser ett tag, men ändå. Idéen är jävlit bra! *hemlighetsfull*

Ikväll är det ju-jutsu.