Steffanie Esse

Om Anna Wahlgren kan man tycka mycket. Men hon skriver så fantastiskt om bebisar som är snart årsgamla.

Den lilla figur som nu går mot året är konstruktiv, nyskapande, fantasifull och entusiastisk på ett sätt som kommer att blomma i över ett år.

Den tid kommer sedan aldrig tillbaka.

Aldrig är människan lika förutsättningslös, fördomsfri, oförtäckt nyfiken och genomsyrad av ren, äkta livslust som nu.

Jag ska tänka på det nästa gång jag brottas med Leon i ett försök att få byta blöja

– Såså, inte bli rädda nu! Sånt här kanske ni inte så får så ofta men det är inget farligt alls, bara vanligt vatten!

(Mamma gör en god gärning och vattnar våra uttorkade blommor)

Sedan Birgitta Ohlsson blivit utnämnd till EU-minister rasar debatten om lämpligheten i detta med tanke på att hon är gravid. Jag blir så otroligt trött på de diskussionerna och lider med Birgitta Ohlsson som blir ifrågasatt som förälder innan barnet ens är fött. Därför myser jag verkligen när Anna Hellsten sätter tummen mitt i ögat på alla självutnämnda föräldraskapsexperter i torsdagens Sydsvenskan (4/2). Tyvärr hittar jag inte texten på nätet men här är inledningen:

Aldrig har vi så mycket synpunkter som när det gäller andra människors föräldraskap. Kvinnors i synnerhet. Inget ämne är för litet att moralpanika om: från flaskmatning till framåtvända barnvagnar. Folkpartisten Birgitta Ohlsson är den senaste att ställas i skottgluggen: hon har blivit utnämnd till minister samtidigt som hon är gravid. ”Jag har en man, inte en dinosaurie”, kommenterar hon själv saken. Det borde räcka med det, men det gör det – naturligtvis – inte.

Någonting med det här att ha satt en ny människa på jorden ger en egoboost man aldrig hämtar sig ifrån. Konsekvensen? Man svämmar över av goda råd. Och man blir, åtminstone i vissa avseenden, enastående enögd: det som var sant för mig måste vara sant för alla andra. [...]

Läs även Camilla Wagners inlägg Plats i korgen, Birgitta Ohlsson som också är mitt i prick. Och Danitra har skrivit ett Öppet brev till Birgitta Ohlsson på sin blogg. Mycket läsvärt!

Nostalgi är ett tillstånd. Det handlar om drömmen om äkthet och om absolut närvaro, som då vi var barn och lärde oss att cykla och var stora nog att våga röra oss ett kvarter bort från hemmet. Dit kan vi aldrig återvända. Längtan är inte riktad mot ett där, utan mot ett då -­ barndomen.

Läs mer i DN-artikeln Nutida dröm om en svunnen tid

Hon kände sig handikappad: att lyssna, fängslat och beundrande, medan män berättade om sig själva var en av de sociala färdigheter hon hade struntat i att lära sig. Vem hade kunnat tro att just den skulle visa sig ha överlevnadsvärde.

Polisen Monika Pedersen i knivigt läge under en mordutredning i ”I det tysta” av Åsa Nilsonne.

En liten tid vi leva här,
med mycket möda och stort besvär.

Jag såg föresten Sex and the City-filmen i lördags och blev positivt överraskad! Den var mycket bättre än jag trodde den skulle vara! Och den absolut bästa repliken får tillskrivas Samantha som efter en blick på Mirandas icke-existernande bikinilinje frågar om hon aldrig vaxar sig.

Vaxar!? utbrister Miranda, det har jag inte tid med, varpå Samantha replikerar:

”I could be on death row and not have that *situation*…!”

*fnissfniss**

Feg fashionista tycker Sydsvenskans Anna Hellsten om Martina Bonniers nyutkomna bok om mode. Hon tror författaren skäms lite och inte vågar ta ut svängarna, eftersom vi svenskar blir så oerhört provocerade av pengar, makt och familjenamn. Att vi tycker amerikanska eller franska rich-bitchar är skojiga och excentriska men automatiskt reser ragg mot de svenska motsvarigheterna.

”Kennedyklanens fiskartröjor på Cape Cod är helt enkelt mycket lättare att tåla än familjen Bonniers seglarjackor på Djurgården”, skriver Hellsten.

Dessutom är det tydligen viktigt att poängtera att man som Äkta Modemänniska inte håller på med sådant som Ebba von Sydow gör. Bloggar alltså. Varför kan man undra? Försvinner exklusiviteten om man delar med sig av sin visdom?

Jag skulle ha mycket svårt att avstå formuleringsglädjen. Den fanns långt innan jag debuterade, medan jag skrev i tonåren, så den behöver inte ha något med objektiv kvalitét att göra.

P.C. Jersild om att vara författare (eller inte) i »Att skriva romaner och noveller« av Lars Åke Augustsson.

Har plöjt nummer »Det blod som spillts« och »Svart stig« av Åsa Larsson här nere. »Solstorm«, den första boken i serien om Rebecka Martinsson läste jag för flera år sedan och sedan har jag på något märkligt sätt glömt av hur briljant Åsa Larsson är!

Klockan är två på natten. Rebecka Martinsson sover.
Nyfikenheten klättrar in genom fönstret som en slingrande växt. Slår rot i hennes hjärta. Skickar ut rötter och utskott som metastaser i hennes kropp. Tvinnar sig runt revbenen. Spinner en kokong runt hennes bröstkorg.
När hon vaknar mitt i natten har den vuxit till ett okuvligt tvång. Nu har ljuden från krogen tystnat i höstnatten. En gren snärtar och slår ilsket på friggebodens plåttak. Det är nästan fullmåne. Det dödsbleka ljuset faller in genom fönstret. Glimmar till i nyckelknippan som ligger där på furubordet…

Och då dömde den stenhårda jantelagen honom till att bli Sivving med hela bygden såklart. Så enkelt och så brilljant

Jag vill kunna se mig själv i spegeln och försvarets anställda i ögonen.

Försvarsminister Mikael Odenberg på gårdagens presskonferens när han meddelade att han tänkte avgå.

Alla djur älskar sina egna barn men förmågan att kunna älska andras barn är det bara människan som har.

Fritt ur minnet från Bicky Chakrabortys sommarprogram.

(Om någon till äventyrs undrar varför jag plötsligt fått blogghybris så beror det på att jag inte orkar sätta igång och packa inför flytten)

Barn har sina föräldrar precis så som de är. Föräldrarna kan inte vara på något annat sätt än de är. Och de behöver inte vara på något annat sätt än de är. För en man och en kvinna blir inte föräldrar för att de är bra eller dåliga utan för att de förenas som man och kvinna. Det är bara så som de blir föräldrar.
Barnet måste därför ta emot livet från föräldrarna i den form som de ger det. Föräldrarna kan varken tillfoga något eller utelämna något. Inte heller barnen kan tillfoga något eller utesluta något. Barnen måste ta emot livet i den form som det får det av föräldrarna.

Ur Familjen – boja eller kraft av Gabriele Ten Hövel och Bert Hellinger.

När vi tror på demokratin går vi ut på torget med något att säga varandra. När vi tvivlar på den bygger vi om vårt kök och funderar på om det är rätt att låta barnen gå kvar i den kommunala, offentliga skolan.

Lars Åberg i en artikeln Offentliga rum bakom stängda dörrar publicerad i Sydsvenskan idag.

- Vi söker den som har styrka nog både att se vår vår svaghet och att ta emot vår styrka, utan att vederbörande känner sig hotad eller provocerad.

Märta Tikkanen intervjuas av Karin Thunberg i Kärlekens pakt.

Det går inte att isolera sig i Malmö. Malmö är en liten stor stad eller kanske snarare en stor liten stad. Det är en stor fördel. Malmöbor av alla olika sorter kan inte undgå att se varandra, stöta på varandra. Det finns inga stora tallskogsbälten som skiljer invandrarförorten från medelklasskvarteret i innerstaden. De skilda världarna förenas av cykelvägar och busslinjer och kan inte hållas helt åtskilda. ”Vi” kanske aldrig besöker dem, men ”de” vill också bada vid Bo 01-området.

Per Svenssons text ”Ficka av frihet” i antologin Mötas i Malmö.

Och beträffande längden av min och Thereses bekantskap, så kan jag lugna dig med att om jag så ägnade resten av livet åt att leta skulle jag aldrig hitta en kvinna som jag hellre skulle vilja ha barn med!

Paul snoppar av sin mor som tycker det är på tok för tidigt för honom och Therese att skaffa barn, de har ju gubevars bara varit tillsammans några månader. (ur Therese tillstånd av Hanne-Vibeke Holst)

– Förgäves har jag försökt informera om att kinesiska kvinnor kan stå böjda och jobba på risfälten fram till åttonde månaden.

Inge Augustsson, ledare för Trelleborgs BTK, förklarar i Sydsvenskan varför han anser att klubbens kinesiska bordtennisstjärna Li Fen visst kan fortsätta spela pingis på elitnivå för klubben trots att hon är gravid och själv valt att göra ett upphåll.

Till sist frågade hon Henrik Sand rent ut: ”Varför tycker de inte om mig?”
”Visst gör vi det.”
”Men de andra!” envisades hon.
”Därför att de är rädda. De är rädda att du skall beskära deras snoppar!”
”Henrik!”
”Deras makt, då. Det är samma sak.”
”Och kvinnorna?”
”Å Charlotta, jag är ledsen över att behöva säga det, men även kvinnorna vill helst bli styrda av män. Då känner de sig tryggast.”
”Så det är ingen som gillar kvinnor med makt? Varken män eller kvinnor?”
”Nej, det är för utmanande.”
”Så kvinnor kan inte bli statsministrar?”
”Jo, absolut!”
”Ja, men…?”
”Det är bara det att de inte blir älskade.”

Miljöminister Charlotte Damgaard diskuterar politikens villkor med medarbetaren Henrik Sand i Hanne Vibeke-Holst roman Kronprinsessan. En fullkomligt briljant bok! Läs den – nu!

- Det finns en självklarhet i familjeförhållandet som är svår att imitera, fortsätter han [Felix Herngren]. Man vet att även om jag dundrar på med en utskällning i tio minuter för att ”det där kräket ska veta vad han gjort”, så har man ändå varandra igen om en dag, eller kanske redan om en timme. Att våga prutta ur sig ilska på det sättet är också en sorts kärlek.

Måns och Felix Herngren intervjuas om nya filmen ”Varannan vecka” som de producerat tillsammans.

Ett väl genomfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Karl-Bertil Jonsson julafton är en institution. Familjen tävlar i att kunna flest repliker. ”Skall du lukta på glöggen pojk? Ljuga för mor på julafton? Eller rakryggat yppa sanningen? Jag har gett fasters paket till en fattig. Vad var det du sa att du gjorde sa du? Marsch i säng och du får inte se hur filmen slutar!”

Det är ingen altartavla du håller på med!

AD:n tycker redigeraren är lite för nogrann i sitt arbete.

Det är inte en konstkatalog du jobbar med!

Frustrerad AD till redigeraren som inte vill lägga alltför många textblobbor över den fina bilden.

Jag började läsa Vägen till Mitteleuropa av Björn Sandmark igår (som jag bloggat om tidigare). Har bara hunnit läsa ett tjugotal sidor men kände omdelbart att detta kommer bli en intressant bekantskap. I förordet skriver Sandmark:

När vi befann oss på någon någonstans i närheten av Bodensee visste jag det. Åren i Tyskland hade satt så djupa spår i mitt medvetande att jag aldrig mer skulle kunna känna mig riktigt hemma i Sverige. Det var en känsla som liknar en förlorad oskuld. Innan vet man inte hur det är, och efteråt minns man inte hur det var innan. Idag, när jag på morgonen tittar ut genom mitt fönster, är jag väldigt glad att jag över att jag inte är hemma.

Hur vet man när det är dags att lämna sitt hemland?

Nyfikenhet är olydnad i dess renaste form.

Azar Nafisi citerar Vladimir Nabokov i Att läsa Lolita i Teheran.