Steffanie Müller

En liten tid vi leva här,
med mycket möda och stort besvär.

Har ni tänkt på vad mycket skit man kommer ihåg! Sånt nån gammal lärare sa åt en i andra klass som fortfarande poppar upp i hjärnan då och då. Här kommer några schysta livsvisdomar jag fått till mig under åren:

Det är ingen som ser hur snabbt du har gjort något, bara hur bra resultatet blir!
(min pappa)

1. Tänk själv!
2. Fråga kompis!
3. Fråga Roy!
(träslöjdslärare i låg- och mellanstadiet)

Femte barnet är alltid oönskat!
(barnkunskapsläraren på högstadiet)

Dyk aldrig vassen utan badmössa!
(samma barnkunskapslärare)

Den som fryser är antingen lat eller dum!
(plutonchef i lumpen)

Rapport börjar inte 19.32!
(journalistiklärare på Södertörn)

Det som inte kan sägas på 1200 tecken är inte värt att sägas!
(chef på Aftonbladet)

Gör man fel gör det ont!
(vandringskamrat)

Har du några fina livsvisdomar som vädrar släppa taget?

Mitt bidrag till Bloggstafetten. Ämnet jag fick av Tonårsmorsa är:

“Vad får dig att känna dig primitiv? Vad får dig att tycka att andra människor är primitiva?”

När civilisationens fernissa krackelerar. När självkontrollen inte fungerar. När ilskan, skadeglädjen, hämnden eller girigheten tar över. Då känner jag mig ociviliserad och primitiv. Och efter de reglerna dömer jag såklart mina medmänniskor också.

Med det inte sagt att primitiva känslor inte kan vara berättigade. Och rent av väldigt befriande just i stunden. Fast i det långa loppet för de mest med sig problem. För både individen och samhället. Därav de samhälleliga
kontrollmekanismerna som rättsapparat, inkomstskatt och tio guds bud.

Ämnet som jag skickar vidare till Sassas samlade svammel är litterärt:
I vilken roman (eller romansvit) skulle du vilja vara en karaktär, vilken sorts person
skulle du vara och hur skulle din medverkan förändra historien?

Jag såg föresten Sex and the City-filmen i lördags och blev positivt överraskad! Den var mycket bättre än jag trodde den skulle vara! Och den absolut bästa repliken får tillskrivas Samantha som efter en blick på Mirandas icke-existernande bikinilinje frågar om hon aldrig vaxar sig.

Vaxar!? utbrister Miranda, det har jag inte tid med, varpå Samantha replikerar:

“I could be on death row and not have that *situation*…!”

*fnissfniss**

Igår deltog jag i ett uppstartsmöte för ett nytt Språkcafé här i Malmö. Bakom projektet står Röda Korset som samarbetar med Stadsbiblioteket och tanken är att ge pratsugna personer möjlighet att  träffa likasinnande en gång i veckan för att öva svenska, spanska eller arabiska.

Jag deltog ju som konversatör i en SFI-klasss på komvux i höstas och tyckte det var jätteroligt, sen fick jag nytt jobb (här på hennes!) och vanliga kontorsarbetstider och då kunde jag tyvärr inte fortsätta.

Men Språkcaféet kommer vara på kvällarna, onsdagskvällar närmare bestämt, så det kommer funka finfint.

Jag tycker verkligen det ska bli superkul! Förhoppningsvis lyckas vi locka dit tillräckligt med folk så att vi kan bygga ut verksamheten. Jag skulle ju själv personligen gärna ha några tyska modersmålstalare där så jag kan få öva mina nästintill avsomnade tyskaglosor!

Jag har ju fått för mig att jag ska skriva en bok. Alltså lånade jag en handbok i ämnet på biblioteket: “Att skriva noveller och romaner” av Lars Åke Augustsson. Han bjuder på en del matnyttiga tips, bland annat föreslår han att man låter berättelsens huvudpersoner komma på anställningsintervju! Skälet är enkelt, författare behöver veta vad personen ifråga kan, har för bakgrund, om den vill något, om den älskar eller hatar någon und so weiter.

Så nu sitter jag här med en av mina två av mina karaktärer framför mig! Det känns rätt spännande faktiskt! Återkommer efter anställningsintervjun…

Jag skulle ha mycket svårt att avstå formuleringsglädjen. Den fanns långt innan jag debuterade, medan jag skrev i tonåren, så den behöver inte ha något med objektiv kvalitét att göra.

P.C. Jersild om att vara författare (eller inte) i »Att skriva romaner och noveller« av Lars Åke Augustsson.

I dag deltog jag som konversatör i en sfi-klass på Södervärns komvux för första gången! Jag var lite nervös innan, inte för att jag brukar ha några problem att låta snattran gå men här handlade det ju faktiskt om människor som skulle lära sig något av att samtala med mig.

Jag började med att presentera mig själv men eftersom jag inte riktigt visste vilken nivå de befann sig på fick pröva mig fram. Först blev det för svårt. Jag pratade för snabbt och använde för långa meningar. Jag försökte ta det långsamare men det var ganska svårt att komma in i rätt tempo.

Som konversatör ska man leda samtalet men inte ta över. De viktiga är att eleverna får prata. Men för att man ska kunna prata måste man lära känna varandra lite, och det är svårt att lära känna fem personer på samma gång. Men jag tycker det gick hyffsat, jag hoppas eleverna känner samma sak. De pekade inte finger åt mig efteråt iallafall
Läraren berättade att de brukar fika under konversatörtimmen i vanliga fall. Men idag började ju ramadan så då ställdes fikan in. Alla elever i min grupp utom en fastade.

Efteråt cyklade jag till stadsbiblioteket och lånade lite böcker om svenska som andraspråk.

Kära läsare

I dag genomför jag en liten språkundersökning här på bloggen. Frågorna jag önskar besvarade är dessa två:

1. Känner du till ungefär vad begreppet “Jätteproppen Orvar” betyder? Och tjyvgoogla nu inte!!!
2. Hur gammal är du?

Jag vill kunna se mig själv i spegeln och försvarets anställda i ögonen.

Försvarsminister Mikael Odenberg på gårdagens presskonferens när han meddelade att han tänkte avgå.

Komvux Södervärn här i Malmö vill komma i kontakt med pratglada svenskar som kan tänka sig att ställa upp som samtalspartner för vuxna invandrare som läser svenska. Man ska vara intresserad av att träffa människor från andra länder och man bestämmer själv när och hur ofta man vill delta.

Jag ringde och anmälde mig idag! Jag tycker ju det är jättespännande med språkinlärning och nu får jag en chans att se hur Svenska som andraspråk-undervisningen fungerar på Komvux.

Alla djur älskar sina egna barn men förmågan att kunna älska andras barn är det bara människan som har.

Fritt ur minnet från Bicky Chakrabortys sommarprogram.

(Om någon till äventyrs undrar varför jag plötsligt fått blogghybris så beror det på att jag inte orkar sätta igång och packa inför flytten)

Barn har sina föräldrar precis så som de är. Föräldrarna kan inte vara på något annat sätt än de är. Och de behöver inte vara på något annat sätt än de är. För en man och en kvinna blir inte föräldrar för att de är bra eller dåliga utan för att de förenas som man och kvinna. Det är bara så som de blir föräldrar.
Barnet måste därför ta emot livet från föräldrarna i den form som de ger det. Föräldrarna kan varken tillfoga något eller utelämna något. Inte heller barnen kan tillfoga något eller utesluta något. Barnen måste ta emot livet i den form som det får det av föräldrarna.

Ur Familjen - boja eller kraft av Gabriele Ten Hövel och Bert Hellinger.

Min gamla kollega från Afghanistan, major Hedgren, är i farten. I en intervju i kulturdelen i gårdagens DN oroar han sig över språkbruket i utlandsstyrkan.

- Man förlorar i exakthet och till slut riskerar man att inte förstå varandra, säger major Hedgren.

Jag är benägen att hålla med. I Nato-ledda insatser är koncernspråket en bedrövlig engelska-mischmasch som måste få modersmålstalarna att gråta inombords. Men problemet är nog inte unikt för Sverige. Alla länder som inte har engelska som förstaspråk måste stå inför samma utmaningar. Problemet med oss svenskar är kanske att vi överskattar vår egen förmåga att tala, skriva och förstå engelska? För det farliga är ju inte att inte förstå. Då skaffar du fram en översättning. Det farliga är när du tror dig förstå vad som menas och i värsta fall gör fel eftersom du agerar utifrån en felaktig förförståelse.

Tyskland, som är lead (se där smög sig svengelskan in direkt!), i norra Afghanistan hade en liten annan approach till språkproblematiken. De utgick istället från att alla kan tyska och höll egna ordergivningar på tyska och skickade ut dokument i en multinationell stab med deltagare från 11 nationer på… just det - tyska! De löste sitt språkproblem men skapade samtidigt ett nytt.

Frågan är hur man ska göra egentligen…

När vi tror på demokratin går vi ut på torget med något att säga varandra. När vi tvivlar på den bygger vi om vårt kök och funderar på om det är rätt att låta barnen gå kvar i den kommunala, offentliga skolan.

Lars Åberg i en artikeln Offentliga rum bakom stängda dörrar publicerad i Sydsvenskan idag.

Sydsvenskan skriver idag om varför fler och fler danskar väljer att bosätta sig i på andra sidan sundet, i Malmö. Artikeln heter Högutbildade står för flytten över Sundet. Till själva artikeln hör en enkät där reportern frågat tre danskar när och varför de flyttat, vad som är bäst och sämst med Malmö och om de upplevt några kulturchocker. Artikeln och frågorna är på svenska - men svaren är på danska!

På frågan vad som är sämst med Malmö svarar Brian Søgaard “lidt for mange indbrud i biler”. Och jag funderar på vilken brud han menar - en indiebrud kanske? Men vad skulle hon göra i bilarna?

Sen hajar jag!

Inbrud är ingen tjej med speciell musiksmak, utan inbrott - på danska!

Modigt Sydsvenskan!

Undra hur många arga läsare som kommer höra av sig till tidningen idag?

- Vi söker den som har styrka nog både att se vår vår svaghet och att ta emot vår styrka, utan att vederbörande känner sig hotad eller provocerad.

Märta Tikkanen intervjuas av Karin Thunberg i Kärlekens pakt.

Det går inte att isolera sig i Malmö. Malmö är en liten stor stad eller kanske snarare en stor liten stad. Det är en stor fördel. Malmöbor av alla olika sorter kan inte undgå att se varandra, stöta på varandra. Det finns inga stora tallskogsbälten som skiljer invandrarförorten från medelklasskvarteret i innerstaden. De skilda världarna förenas av cykelvägar och busslinjer och kan inte hållas helt åtskilda. “Vi” kanske aldrig besöker dem, men “de” vill också bada vid Bo 01-området.

Per Svenssons text “Ficka av frihet” i antologin Mötas i Malmö.

Och beträffande längden av min och Thereses bekantskap, så kan jag lugna dig med att om jag så ägnade resten av livet åt att leta skulle jag aldrig hitta en kvinna som jag hellre skulle vilja ha barn med!

Paul snoppar av sin mor som tycker det är på tok för tidigt för honom och Therese att skaffa barn, de har ju gubevars bara varit tillsammans några månader. (ur Therese tillstånd av Hanne-Vibeke Holst)

– Förgäves har jag försökt informera om att kinesiska kvinnor kan stå böjda och jobba på risfälten fram till åttonde månaden.

Inge Augustsson, ledare för Trelleborgs BTK, förklarar i Sydsvenskan varför han anser att klubbens kinesiska bordtennisstjärna Li Fen visst kan fortsätta spela pingis på elitnivå för klubben trots att hon är gravid och själv valt att göra ett upphåll.

Till sist frågade hon Henrik Sand rent ut: “Varför tycker de inte om mig?”
“Visst gör vi det.”
“Men de andra!” envisades hon.
“Därför att de är rädda. De är rädda att du skall beskära deras snoppar!”
“Henrik!”
“Deras makt, då. Det är samma sak.”
“Och kvinnorna?”
“Å Charlotta, jag är ledsen över att behöva säga det, men även kvinnorna vill helst bli styrda av män. Då känner de sig tryggast.”
“Så det är ingen som gillar kvinnor med makt? Varken män eller kvinnor?”
“Nej, det är för utmanande.”
“Så kvinnor kan inte bli statsministrar?”
“Jo, absolut!”
“Ja, men…?”
“Det är bara det att de inte blir älskade.”

Miljöminister Charlotte Damgaard diskuterar politikens villkor med medarbetaren Henrik Sand i Hanne Vibeke-Holst roman Kronprinsessan. En fullkomligt briljant bok! Läs den - nu!

- Det finns en självklarhet i familjeförhållandet som är svår att imitera, fortsätter han [Felix Herngren]. Man vet att även om jag dundrar på med en utskällning i tio minuter för att “det där kräket ska veta vad han gjort”, så har man ändå varandra igen om en dag, eller kanske redan om en timme. Att våga prutta ur sig ilska på det sättet är också en sorts kärlek.

Måns och Felix Herngren intervjuas om nya filmen “Varannan vecka” som de producerat tillsammans.

Ett väl genomfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Karl-Bertil Jonsson julafton är en institution. Familjen tävlar i att kunna flest repliker. “Skall du lukta på glöggen pojk? Ljuga för mor på julafton? Eller rakryggat yppa sanningen? Jag har gett fasters paket till en fattig. Vad var det du sa att du gjorde sa du? Marsch i säng och du får inte se hur filmen slutar!”

Det är ingen altartavla du håller på med!

AD:n tycker redigeraren är lite för nogrann i sitt arbete.

Det är inte en konstkatalog du jobbar med!

Frustrerad AD till redigeraren som inte vill lägga alltför många textblobbor över den fina bilden.