Steffanie Esse

I veckan var det äntligen dags för föräldramöte på förskolan!

Peter fick stanna hemma och natta Leon medans jag knallade på mitt livs allra första föräldramöte. Vi fick träffa rektorn som förutom vår förskola chefar över ytterligare två. Hon pratade om den nya läroplanen (visste jag inte ens att det kommit en ) och de mål som Malmö stad satt upp för förskolornas verksamhet. Sen fick vi sätta oss ned med fröknarna på Leons småbarnsavdelning. Det verkade som alla de andra föräldrarna kände precis samma sak som jag, dvs att de är helt suveräna och gör ett jättebra jobb med barnen. Känns så himla tryggt! Jag är verkligen glad att Leon fått plats där.

En av förskolelärarna berättade om Tecken till stöd för talet och gav oss kort introduktion. Det känns jättespännande och jag har redan börjat använda två av tecknen med Leon: äta och dricka. Han har inte börjat teckna tillbaka ännu men det har ju bara gått några dagar.

Vad gäller hans språkutveckling så hände en rolig grej igår. Hittills har han inte förstått om man bett honom hämta en leksak eller nåt liknande men nu testade jag att be honom hämta min telefon som låg på golvet mellan oss och han gjorde det! Han plockade upp telefonen och knatade över till mig med den! Stort, så här bra har vi inte förstått varandra tidigare

Leon badpojken. Observera den fantastiska våtrumstapeten som snart är ett minne blott!

”Mamma” och ”pappa” går sedan några veckor att urskilja ur Leons bludder. ”Titta” tror jag mig ha hört också och förskolepersonalen hävdar att han säger ”akta”. Kan man ju undra vem han har snappat upp det av?

På förskolan arbetar de med tecken som stöd till talet eftersom en del av barnen inte har svenska som modersmål. ”Bli inte förvånad om Leon kommer hem och tecknar snart” sa en av förskollärarna. Jag tittade ju lite på det i våras men kom aldrig igång och nu trodde jag det var för sent, att Leon var för gammal, men tydligen inte. Som språkintresserad jublar jag åt ett sådant initiativ och det ska bli väldigt spännande att se hur förskolan arbetar med detta.

Hittade föresten en bra översikt över barns språkutveckling från 0–3 år.

Om Anna Wahlgren kan man tycka mycket. Men hon skriver så fantastiskt om bebisar som är snart årsgamla.

Den lilla figur som nu går mot året är konstruktiv, nyskapande, fantasifull och entusiastisk på ett sätt som kommer att blomma i över ett år.

Den tid kommer sedan aldrig tillbaka.

Aldrig är människan lika förutsättningslös, fördomsfri, oförtäckt nyfiken och genomsyrad av ren, äkta livslust som nu.

Jag ska tänka på det nästa gång jag brottas med Leon i ett försök att få byta blöja

– Såså, inte bli rädda nu! Sånt här kanske ni inte så får så ofta men det är inget farligt alls, bara vanligt vatten!

(Mamma gör en god gärning och vattnar våra uttorkade blommor)

Sedan Birgitta Ohlsson blivit utnämnd till EU-minister rasar debatten om lämpligheten i detta med tanke på att hon är gravid. Jag blir så otroligt trött på de diskussionerna och lider med Birgitta Ohlsson som blir ifrågasatt som förälder innan barnet ens är fött. Därför myser jag verkligen när Anna Hellsten sätter tummen mitt i ögat på alla självutnämnda föräldraskapsexperter i torsdagens Sydsvenskan (4/2). Tyvärr hittar jag inte texten på nätet men här är inledningen:

Aldrig har vi så mycket synpunkter som när det gäller andra människors föräldraskap. Kvinnors i synnerhet. Inget ämne är för litet att moralpanika om: från flaskmatning till framåtvända barnvagnar. Folkpartisten Birgitta Ohlsson är den senaste att ställas i skottgluggen: hon har blivit utnämnd till minister samtidigt som hon är gravid. ”Jag har en man, inte en dinosaurie”, kommenterar hon själv saken. Det borde räcka med det, men det gör det – naturligtvis – inte.

Någonting med det här att ha satt en ny människa på jorden ger en egoboost man aldrig hämtar sig ifrån. Konsekvensen? Man svämmar över av goda råd. Och man blir, åtminstone i vissa avseenden, enastående enögd: det som var sant för mig måste vara sant för alla andra. [...]

Läs även Camilla Wagners inlägg Plats i korgen, Birgitta Ohlsson som också är mitt i prick. Och Danitra har skrivit ett Öppet brev till Birgitta Ohlsson på sin blogg. Mycket läsvärt!

Curiosity killed the cat. Freytags pyramid. Hemsöborna. PP1. Once Upon a Time in America. In media res. Proust. Vanitas. Stalin – den röde tsaren och hans hov. Hemingway. Bel Kaufman. Sunday in the Park. En handelsresandes död. Barry Lyndon. Stanley Kubric. Kjell Sundvall. Hemingway. Återföreningen. John Cheever. Ängeln på sjunde trappsteget. Mark James. Hemingway. Raymond Carver. Watergate. August Strindberg. Ett ark papper. Imre Kertez. Mannen utan öde. Ian McEvan. Kärlekens raseri. Bernhard Schlink. Högläsaren. P.C. Jersild. Slas. Novellen är en glimt, en skiva av livet!

Katarina Mazetti. A Fish Called Wanda. Tempus. Don Martin. Dansa med vargar. Kevin Costner. Sven Dufva. Tony Soprano. Dallas. Daniel Westling. Hemingway. Quentin Tarrantino. von Trier. Whatever Works. Kurt Vonnegut. Anna Gavalda. Woody Allen. Heltidsanställd i egots tjänst. Piraten. Om? De ovanliga. Snabba cash. Dumskallarna sammansvärjning. Igelkottens elegans. Den engelske patienten. Anders Pålryd. Min stund på jorden. Var specifik! Sky det allmänna! Hjalmar Söderberg. Richardt och doktor Henck. Breakfast at Tiffanys. Holly Golightly. Joe Bell. Friheten. Tom Wasser. Saknaden. Ulf Lundell. Lasse och Kicki. Bonjour tristess. En fjorton år gammal anteckningsbok. Skuggan av ett leende. Gertrude Stein. Hemingway. Broarna i Madison County. Samuel Beckett. Punctum. Sanningen är jag helt ointresserad av, det är vad som står på pappret som räknas!

J.D. Salinger. Catcher in the Rye. Hemingway. En dag som gjord för bananfisk. Densitet. Deerhunter. !!! ????? ………………… Det heliga tretalet. Så var det inte! Kusiner i kubik. De sväljande männen. Hitta essensen. Fyra bröllop och en begravning. Nyanser. Stephan Mendel-Ek. Med uppenbar känsla för stil. Självbild. Marta Cullberg. Ditt inre centrum. Drifter. Reglerna ändras. PP2. Sliding Doors. Den franske löjtnantens kvinna. Snön på Kilimajaro. Struktur. Vacuum. Tvättstrecksprincipen.

Claes Hylinger. Nya dagar och nya nätter. Banal och Genial. Ta fan i båten! Ezra Pound. Precision. SAOL. Norstedts svenska synonymordbok. Le mot juste. Så, väl, ju, faktiskt, lite, mer, någonstans, egentligen, egentligen, mycket, man, fast, ganska. Perspektiv. Knut Fallbacken. Känna-sjukan. Hade-sjukan. Börja-sjukan. Skulle-sjukan. Sanningsiver. Pärlan. Hemingway. Farväl till vapnen. Lycklig, harmonisk kärlek är helt ointressant!

Polsk jazz och andra historier. Varudeklaration. Klon. Hösten i Peking. Hellre originell än heltäckande. Henry Miller. Linda Unnhem. Swing it! Camilla Läckberg. Roland Schytt. Kådisbellan. Ann-Charlotte Alvefors. Aldrig. Bo Widerberg. Ta cigarren i vänster hand så du kan fatta pennan med högerhanden. Kvarteret Korpen. Hemingway. Berg som vita elefanter. Drama + Spelplats. Cuba. Malmö. Paris. Söker jag upp ödet, eller söker ödet upp mig? Monica Zetterlund. Olle Adolfsson. Pamplona. Älgjakt. Hemingways skjorta. Uppsala. Passade perfekt!

Min egen högst personliga sammanfattning av skrivarkurs med Jan Sigurd på Fridhems folkhögkola, 3–7 augusti 2009.

Jag sökte egentligen någon av de skrivakurser som författaren Jan Sigurd håller på Fridhems folkskola i sommar men kom inte in. Eftersom trycket på hans kurser var så stort beslutade folkhögskolan nyligen om en extrakurs och minsann – då jag kom in!

Medans jag varit i London har det således trillat in nya antagningsbesked och nya instruktioner. Jan Sigurd skriver att ”den som tror att man kan lära sig skriva utan att läsa tror fel”. Kursdeltagarna ombeds därför beväpna sig med många och olika läsupplevelser; noveller, romaner, deckare… ”Att läsa omväxlande saker där den litterära ribban ligger högt såväl som lågt är väldigt berikande”, skriver Jan Sigurd. Alla deltagare ska också välja en bok de är särskilt förtjusta i och kopiera förstasidan i 20 ex. Den ska användas som referensmaterial i diskussioner och kanske som utgångspunkt i den egna utvecklingen, i sökandet efter den egna rösten och det egna tilltalet.

Att välja bok ska bli mycket spännande! Jag har ju iofs min favoritbok klar: Högläsaren av Bernhard Schlink som varit min all time high-läsupplevelse ända sedan jag tragglade den på orginalspråk första gången på grundkursen i tyska 2001. Sedan dess har jag läst den minst två gånger på svenska också. Men kanske är det dags för något nytt? Vi får se…

Jag ska gå en kurs i kreativt skrivande på Fridhems folkhögskola i Svalöv i sommar. Ska bli jättekul! I dag fick jag brev från kursledaren som berättade lite om sig själv och vad vi ska göra under veckan. Dessutom bad hon oss skicka en kort presentation där vi svarar på följande frågor: 

• Vem är du?
• Vad vill du med ditt skrivande?
• Har du skrivit mycket eller är du i början av din skrivarkarriär?
• Varför valde du just den här kursen?

Att skriva börjar alltså här! Dags att svara på frågorna!

Efter att jag börjat på skrivkursen poppar det upp historier i huvudet hela tiden. Allt kan ju för 17 omvandlas till novell! Det är ju helt fantastiskt vilka resurser det egna livet innehåller. Och det bästa av allt är ju att man bara behöver ett frö, sen kopplar man på fantastin och spinner vidare. I tisdags, efter kursen, kom jag hem dödstrött och gick direkt i säng. Efter 20 minuter och halvvägs till John Blund får jag plötsligt en idé, blir klarvaken, sätter mig upp i sängen, tänder lampan och börjar leta efter block och penna. SLÄÄÄÄCK LAAAAAMPAN brölar sambon men jag låter mig inte hindras utan klottrar först ner min briljanta idé i en anteckningsbok innan jag släcker och nöjt kryper tillbaka ned under täcket.

Förra gången jag fick ett nattlig idé gjorde jag misstaget att tro att jag skulle komma ihåg den nästa morgon, men det gjorde jag ju inte. Så nu är det block, penna och tänd lampa som gäller, även om det råkar vara mitt i natten!

Efter att ha funderat ungefär hur länge som helst fick jag äntligen tummen ur och anmälde mig till en kurs i kreativt skrivande för två veckor sedan. Kursen arrangeras av Studieförbundet Vuxenskolan här i Malmö och det är träff varannan tisdag. Jag missade första tillfället, men det gick bra att hoppa på ändå.

Upplägget är enkelt. Halva tiden pratar man om teknik och metod, till exempel gick vi igenom olika berättarperspektiv, tidsperspektiv och fördelar och begränsingar med respektive. Vi pratade också om ramhandling och sidohandling och vad som händer när sidohandlingen plötsligt tar över, som händer ibland.

Andra halvan av kvällen diskuterade vi den första skrivuppgiften, som jag då missade eftersom jag anmälde mig så sent. Jag hann dock läsa några alster innan och måste säga att jag blev impad av den höga kvaliteen! Jisses, de är inga duvungar mina kursare. Gäller att inte få prestationsångest med åtföljade skrivblockering här nu utan koncentrera sig på sin egen utveckling.

Vi fick två skrivuppgifter till nästa gång, vararv jag rodde iland en: en novell på ca 9000 tecken som skulle innehålla en miljöskildring. Sen skulle en person ska träda in i miljön och förändra den, till det bättre eller sämre.

Jag lyckades faktiskt få ihop en sammanhängande story, i tid till och med! Det är jag mycket stolt och nöjd över. För även om jag klyschigt nog ”älskar att skriva” så har alla mina novell/romanprojekt hittills avstannat efter max ett par sidor. Utan piskan i form av en tydlig deadline har jag inte lyckats få ur mig en enda färdig grej. Förrän nu! Hurra, hurra för mig.

På tisdag är nästa träff. Lite nervös är jag allt för de andras omdömnen om min första baby!

Nostalgi är ett tillstånd. Det handlar om drömmen om äkthet och om absolut närvaro, som då vi var barn och lärde oss att cykla och var stora nog att våga röra oss ett kvarter bort från hemmet. Dit kan vi aldrig återvända. Längtan är inte riktad mot ett där, utan mot ett då -­ barndomen.

Läs mer i DN-artikeln Nutida dröm om en svunnen tid

Hon kände sig handikappad: att lyssna, fängslat och beundrande, medan män berättade om sig själva var en av de sociala färdigheter hon hade struntat i att lära sig. Vem hade kunnat tro att just den skulle visa sig ha överlevnadsvärde.

Polisen Monika Pedersen i knivigt läge under en mordutredning i ”I det tysta” av Åsa Nilsonne.

En liten tid vi leva här,
med mycket möda och stort besvär.

Har ni tänkt på vad mycket skit man kommer ihåg! Sånt nån gammal lärare sa åt en i andra klass som fortfarande poppar upp i hjärnan då och då. Här kommer några schysta livsvisdomar jag fått till mig under åren:

Det är ingen som ser hur snabbt du har gjort något, bara hur bra resultatet blir!
(min pappa)

1. Tänk själv!
2. Fråga kompis!
3. Fråga Roy!
(träslöjdslärare i låg- och mellanstadiet)

Femte barnet är alltid oönskat!
(barnkunskapsläraren på högstadiet)

Dyk aldrig vassen utan badmössa!
(samma barnkunskapslärare)

Den som fryser är antingen lat eller dum!
(plutonchef i lumpen)

Rapport börjar inte 19.32!
(journalistiklärare på Södertörn)

Det som inte kan sägas på 1200 tecken är inte värt att sägas!
(chef på Aftonbladet)

Gör man fel gör det ont!
(vandringskamrat)

Har du några fina livsvisdomar som vädrar släppa taget?

Mitt bidrag till Bloggstafetten. Ämnet jag fick av Tonårsmorsa är:

”Vad får dig att känna dig primitiv? Vad får dig att tycka att andra människor är primitiva?”

När civilisationens fernissa krackelerar. När självkontrollen inte fungerar. När ilskan, skadeglädjen, hämnden eller girigheten tar över. Då känner jag mig ociviliserad och primitiv. Och efter de reglerna dömer jag såklart mina medmänniskor också.

Med det inte sagt att primitiva känslor inte kan vara berättigade. Och rent av väldigt befriande just i stunden. Fast i det långa loppet för de mest med sig problem. För både individen och samhället. Därav de samhälleliga
kontrollmekanismerna som rättsapparat, inkomstskatt och tio guds bud.

Ämnet som jag skickar vidare till Sassas samlade svammel är litterärt:
I vilken roman (eller romansvit) skulle du vilja vara en karaktär, vilken sorts person
skulle du vara och hur skulle din medverkan förändra historien?

Jag såg föresten Sex and the City-filmen i lördags och blev positivt överraskad! Den var mycket bättre än jag trodde den skulle vara! Och den absolut bästa repliken får tillskrivas Samantha som efter en blick på Mirandas icke-existernande bikinilinje frågar om hon aldrig vaxar sig.

Vaxar!? utbrister Miranda, det har jag inte tid med, varpå Samantha replikerar:

”I could be on death row and not have that *situation*…!”

*fnissfniss**

Feg fashionista tycker Sydsvenskans Anna Hellsten om Martina Bonniers nyutkomna bok om mode. Hon tror författaren skäms lite och inte vågar ta ut svängarna, eftersom vi svenskar blir så oerhört provocerade av pengar, makt och familjenamn. Att vi tycker amerikanska eller franska rich-bitchar är skojiga och excentriska men automatiskt reser ragg mot de svenska motsvarigheterna.

”Kennedyklanens fiskartröjor på Cape Cod är helt enkelt mycket lättare att tåla än familjen Bonniers seglarjackor på Djurgården”, skriver Hellsten.

Dessutom är det tydligen viktigt att poängtera att man som Äkta Modemänniska inte håller på med sådant som Ebba von Sydow gör. Bloggar alltså. Varför kan man undra? Försvinner exklusiviteten om man delar med sig av sin visdom?

Igår deltog jag i ett uppstartsmöte för ett nytt Språkcafé här i Malmö. Bakom projektet står Röda Korset som samarbetar med Stadsbiblioteket och tanken är att ge pratsugna personer möjlighet att  träffa likasinnande en gång i veckan för att öva svenska, spanska eller arabiska.

Jag deltog ju som konversatör i en SFI-klasss på komvux i höstas och tyckte det var jätteroligt, sen fick jag nytt jobb (här på hennes!) och vanliga kontorsarbetstider och då kunde jag tyvärr inte fortsätta.

Men Språkcaféet kommer vara på kvällarna, onsdagskvällar närmare bestämt, så det kommer funka finfint.

Jag tycker verkligen det ska bli superkul! Förhoppningsvis lyckas vi locka dit tillräckligt med folk så att vi kan bygga ut verksamheten. Jag skulle ju själv personligen gärna ha några tyska modersmålstalare där så jag kan få öva mina nästintill avsomnade tyskaglosor!

Jag har ju fått för mig att jag ska skriva en bok. Alltså lånade jag en handbok i ämnet på biblioteket: ”Att skriva noveller och romaner” av Lars Åke Augustsson. Han bjuder på en del matnyttiga tips, bland annat föreslår han att man låter berättelsens huvudpersoner komma på anställningsintervju! Skälet är enkelt, författare behöver veta vad personen ifråga kan, har för bakgrund, om den vill något, om den älskar eller hatar någon und so weiter.

Så nu sitter jag här med en av mina två av mina karaktärer framför mig! Det känns rätt spännande faktiskt! Återkommer efter anställningsintervjun…

Jag skulle ha mycket svårt att avstå formuleringsglädjen. Den fanns långt innan jag debuterade, medan jag skrev i tonåren, så den behöver inte ha något med objektiv kvalitét att göra.

P.C. Jersild om att vara författare (eller inte) i »Att skriva romaner och noveller« av Lars Åke Augustsson.

Har plöjt nummer »Det blod som spillts« och »Svart stig« av Åsa Larsson här nere. »Solstorm«, den första boken i serien om Rebecka Martinsson läste jag för flera år sedan och sedan har jag på något märkligt sätt glömt av hur briljant Åsa Larsson är!

Klockan är två på natten. Rebecka Martinsson sover.
Nyfikenheten klättrar in genom fönstret som en slingrande växt. Slår rot i hennes hjärta. Skickar ut rötter och utskott som metastaser i hennes kropp. Tvinnar sig runt revbenen. Spinner en kokong runt hennes bröstkorg.
När hon vaknar mitt i natten har den vuxit till ett okuvligt tvång. Nu har ljuden från krogen tystnat i höstnatten. En gren snärtar och slår ilsket på friggebodens plåttak. Det är nästan fullmåne. Det dödsbleka ljuset faller in genom fönstret. Glimmar till i nyckelknippan som ligger där på furubordet…

Och då dömde den stenhårda jantelagen honom till att bli Sivving med hela bygden såklart. Så enkelt och så brilljant

I en artikel i Sydsvenskan från november kan man läsa om Noah och hans föräldrar och hur det
kom sig att Noah blev just Noah. Mamma Sabine berättar att hon fick namnidéen när hon tittade på Cityakuten där en av skådespelarna heter Noah Wylie. Artikeln fick mig att fundera på mitt eget namn och hur jag uppfattar det.

Mitt första minne är att mitt namn är konstigt, långt och svårt att stava. Speciellt s-et i början var klurigt. Länge trodde jag dessutom att jag var den enda i hela världen som hette Steffanie. Emedan det fanns andra Magnusar och Lindor fanns det ingen annan som hette Steffanie. Jo föresten, min kusin i Tyskland. Men henne träffade jag ganska sällan.

Minns ni tvserien »Par i i hjärter« (orginaltitel »Hart to Hart«)?
Där hette den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Stefanie Powers och jag tyckte det var kul att det fanns åtminstone en person till i världen som hette samma som mig. Även om hon stavade annorlunda.

Jag sörjde att det aldrig fanns några nyckelringar, muggar, tandborstar eller nallar med mitt namn på när jag var barn. Min syrra Anna slapp det traumat. Kanske hade mina föräldrar fått en tankeställare när hon
föddes sju år efter mig…?

Eftersom jag förutom ett klurigt och svårstavat förnamn även är utrustad med ett konstigt efternamn är
jag van vid felstavningar. Jag borde ha samlat på dem men man tröttnar liksom. När jag pluggade i Österrike tänkte jag »Äntligen!« Nu kommer jag med mina tyska namn få uppleva hur det känns att slippa bokstavera
varje gång jag säger vad jag heter!

Men icke!

I den tyskspråkiga sfären finns det nämligen inte enda jävel som stavar Steffanie med två ff i! Mina föräldrar hade liksom försvenskat stavning på mitt namn genom att lägga till ett f. Schyst! Så istället för ett felstavat efternamn fick jag helt plötsligt ett felstavat förnamn. Tillbaka på ruta ett.

Men jag gillar faktiskt mina namn, även om jag låter gnällig nu. På något sätt tror jag man blir sitt namn. Jag
har svårt att tänka mig som en Emma till exempel, som annars var favoritnamnen när jag var yngre. Och jag har väldigt svårt att se mig med ett annat efternamn är just Müller. Det skulle vara nåt annat konstigt i såfall, som matchar Steffanie. Ett son-namn är uteslutet, smaka på Steffanie Johansson till exempel. Det låter ju helt horribelt!

Min lillasyster Anna har namnmässigt haft det lite bättre förspänt. Men man undrar ju hur våra föräldrar tänkte när dom döpte oss? (som en av mina arbetskamrater undrade för nåt år sedan). Han tyckte syrran borde hetat Jennifer eller nåt liknande.

Tja… Steffanie och Jennifer… ?
Låter lite som Bill och Bull!
Eller Piff och Puff!

Steffanie och Anna är nog trots allt bäst…

I dag deltog jag som konversatör i en sfi-klass på Södervärns komvux för första gången! Jag var lite nervös innan, inte för att jag brukar ha några problem att låta snattran gå men här handlade det ju faktiskt om människor som skulle lära sig något av att samtala med mig.

Jag började med att presentera mig själv men eftersom jag inte riktigt visste vilken nivå de befann sig på fick pröva mig fram. Först blev det för svårt. Jag pratade för snabbt och använde för långa meningar. Jag försökte ta det långsamare men det var ganska svårt att komma in i rätt tempo.

Som konversatör ska man leda samtalet men inte ta över. De viktiga är att eleverna får prata. Men för att man ska kunna prata måste man lära känna varandra lite, och det är svårt att lära känna fem personer på samma gång. Men jag tycker det gick hyffsat, jag hoppas eleverna känner samma sak. De pekade inte finger åt mig efteråt iallafall

Läraren berättade att de brukar fika under konversatörtimmen i vanliga fall. Men idag började ju ramadan så då ställdes fikan in. Alla elever i min grupp utom en fastade.

Efteråt cyklade jag till stadsbiblioteket och lånade lite böcker om svenska som andraspråk.

Kära läsare

I dag genomför jag en liten språkundersökning här på bloggen. Frågorna jag önskar besvarade är dessa två:

1. Känner du till ungefär vad begreppet ”Jätteproppen Orvar” betyder? Och tjyvgoogla nu inte!!!
2. Hur gammal är du?

Jag vill kunna se mig själv i spegeln och försvarets anställda i ögonen.

Försvarsminister Mikael Odenberg på gårdagens presskonferens när han meddelade att han tänkte avgå.