Men går man ut på en kvällspromenad mitt stan möter man alla sorters människor. Det är folk överallt. Mest vuxna förstås, citylivet tillhör dem. Här i förorten är det lite tvärt om. Här är det fler barn och ungdomar ute än vuxna. På en kvällspromenad till lokala Coop för att köpa mjölk möter man i princip bara mopedburen ungdom samt hundägare.

Och motionärer, dom får jag inte glömma! Vi bor ju alldeles i närheten av Bulltofta rekreationsområde och många kvällsflanörer är på väg dit eller hem därifrån. (Bra för den egna motionsmotivationen faktiskt!)

Dessutom rör jag mig längs nya stråk i själva staden, när jag väl är där, eftersom vi flyttat ut till andra sidan Malmö. Förut hängde jag mest väster om Södra Förstadsgatan, Gågatan från Stortorget och upp till Triangeln, Davidshall, Slottsparken, Pildammsparken, Kronprinsen och ned mot Ribban. I och med flytten har tyngdpunkten i mina hoods förflyttats mot Amiralsgatan-Bergsgatan samt Värnhemstorget, en del av Malmö som jag väldigt sällan besökte innan. Här finns nya saker att upptäcka, köpcentrat Entré till exempel. Eller Norra Sorgenfri som just nu ser ut som en ruffig del av New York (se till exempel här) men som inom några år kommer genomgå en metamorfos.

Nåväl, det här inlägget blev lite flummigt men det bjussar jag på

Var går områdesprogrammen ut på?

– Ytterst handlar det om att alla Malmöbor ska ta del av samma välfärd. I dag har vi stora skillnader mellan olika delar av staden. Limhamn-Bunkeflo och Västra innerstaden har Lomma-Vellinge-stuk med hög förvärvsfrekvens och höga skolbetyg. Sedan har vi glassiga Centrum med en ung befolkning. Husie påminner om Staffanstorp och Svedala. Sedan har vi områden mitt i staden med låg förvärvsfrekvens, trångboddhet och ganska svaga studieresultat. Allt det här hänger samman. Malmö är en helt annan stad än Stockholm och Göteborg. Här finns problematiken långt inne i staden. Då borde man ha förutsättning att integrera bättre. Ändå har det blivit som isolerade öar i staden.

Jag förstår jämförelsen Limhamn-Bunkeflo/Västra innerstaden med Lomma/Vellinge. Men inte den mellan Husie och Staffanstorp/Svedala…

Varför jag undrar? Det är ju till stadsdelen Husie vårt flyttlass går nästa månad och man vill ju gärna veta var man hamnar

”Jag trodde Rosengård var Malmö. Jag fattade inte att det bara var en del av staden.”

Så sa en före detta kollega till mig. Han är uppvuxen i Västerås men vistades ofta i Rosengård där han hade många släktingar. Han sätter liksom fingret mitt i prick. Malmö är förvisso mer än bara Rosengård men Rosengård är Malmö. I Malmö hör stadskärnan ihop med sina förorter, det är inte 7 kilometer granskog emellan som i Stockholm (det där om granskogen skrev Per Svensson i nån bok nånstans men jag snor det rätt av).

Malmö är överblickbart. Greppbart. Kanske är det därför jag älskar Malmö? För att det är precis tillräckligt stort för mig?

Min nya chef som heter Gunnar Christer Larsson och är stadsbyggnadsdirektör i Malmö har förresten börjat blogga om stadsutveckling i allmänhet och Malmö i synnerhet. Så passande!

I dag var jag i Sagolekplatsen vid Stadsbiblioteket här i Malmö med min kompis Lina och hennes dotter Irma. Jag har velat gå dit ända sedan vi flyttade till Malmö men inte haft nån unge att skylla på

Irma diggade gungorna – det gick inte att ta miste på! Hit måste vi gå fler gånger

Stadsplanechefen Gunnar Lindman, som var verksam i Malmö på 50:talet, ville skapa en stad utan förorter där alla skulle kunna cykla till jobbet. En mycket sympatisk tanke tycker jag. Därför bebyggdes Malmö mycket tätare än till exempel Göteborg och Stockholm. Han hade också redan på femtiotalet broförbindelsen med Danmark i åtanke så när den väl blev verklighet år 2000 fanns redan Yttre Ringleden att bara docka i. Till skillnad mot den danska sidan där man fick röja bebyggelse för att få plats med broanslutningen.

Tanken med stadsdelen Kroksbäck var att den skulle bli mycket större och få ett stort lokalt köpcentrum i stil med Rosengård. Men mitt i sextiotalets byggrusch började Malmös befolkning minska och utbyggnaden stoppades. Köpcentrat realiserades aldrig och Hyllievångsvägen fick istället en lustig vändplats där byggnationerna kom av sig. Tyke Tykesson har föreslagit Malmö museer att sätta upp en minnesplacket för att uppmärksamma det som aldrig blev av. ”Här slutar framtiden” skulle det kunna stå där, skojade han. En effekt av den avbrutna exploateringen av Hyllie blev att Kroksbäck i princip nästan saknar affärer, tanken var ju att man skulle ta sig till köpcentrat. ”Att det är långt till affärer och service är något som Kroksbäcksborna lider av än idag”, sa Tyke Tykesson.

Han verkar ha en fäbless för sånt som inte blivit av, eftersom planer som aldrig realiserats också säger något om dåtiden. Bostadsområdet Lugnet är ett utskällt område i Malmös innerstad som kritiserats för sin fula arkitektur. Där rev man under 60- och 70:talet den gamla slitna bebyggelsen och ersatte den med ”förortshus”. Här hittade jag en sida med bilder på hur gamla Lugnet såg ut. Tyke Tykesson visade några av de andra förslagen på hur området skulle bebyggas och med tanke på hur trista de såg ut måste jag nog hålla med honom i att Lugnet idag trots allt inte ser så illa ut.

Tykesson tog också upp Törnrosen, den del av Rosengård som byggdes först. Kör man Amiralsgatan ut till Rosengård är Törnrosen det område som ligger direkt till höger efter järnvägen. Här växte Zlatan upp och arkitekturmässigt avviker området rätt så mycket från resten av det utskällda Rosengård. ”Ett fint stycke stadsplanering signerat bland annat Thorsten Roos” berättade Tykesson. Jag har faktiskt själv tänkt på detta, jag jobbar ju tvärs över gatan i Emilstorps industriområde, och går då och då förbi Törnrosen på väg till Falafel No 1. Där finns ett litet centrum med affärer och fler lägre hus än resten av Rosengård. En trevligare känsla helt enkelt.

Thorsten Roos är legendarisk byggherre i Malmö med över 500 byggnander på sin meritlista. Till de mest berömda hör Kronprinsen som var Malmös landmärke fram till Turning Torso byggdes.

Blomsterkiosken på Östra kyrkogården, ritad av Sigurd Lewerentz, var för övrigt den enda Malmöbyggnad innan Turning Torso som kunde locka arkitekter till Malmö. Den har jag missat helt, får ta en cykeltur dit ut när Malmö tinat upp en smula.

Tykesson pratade också om hur traditionen att smycka byggnader med ord har ändrats genom århundradena. Från ”Varen svenske” och ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse” som finns på St Petri- och Latinskolans fasader i Malmö till lösrykta ord på flera språk och citat från Hjalmar Gullberg och Timbuktu som pryder lärarutbildningen vid Malmö högskolas nya hemvist Orkanen.

Sammanfattningsvis: Ett mycket intressant föredrag och för den som inte nöjer sig med mitt referat ges en ny chans att lyssna på Tyke Tykesson tisdagen den 23 mars klockan 18.30 på Malmö stadsbibliotek. Mitt tips: kom i tid så du får sittplats!

Med reservation för att jag eventuellt hört fel eller missuppfattat något

Återbesök på favoriktfiket på Norra Esplanaden.

Wienerbröd och rabarberpaj. Mums!

Sommartomt på Alexandersgatan/Alexanderkatu Aleksanterinkatu.

Rea och Ale på Stockmann.

Stockmanns varuhus från 6:e våningen.

Otroligt snygga fönster på hus på Skatudden.

Och siffror.

Och dörrar!

Kvällsmys i Fatboyen.

Helsingfors järnvägsstation vaktas av fyra bastanta herrar, här syns två av dom.

Olympiastadions vackra torn.

På Kiasma hittade Linda en kompis.

Även jag hittade en gyllne vän.

Otroligt snygg funkisfabrik i hörnet Sturegatan/Sturenkatu och Industrigatan/Teollisuuskatu.

Underbar byggnad med tillhörande lillsvamp på Sturegatan/Sturenkatu.

Sommaren 2001 jobbade jag på Hufvudstadsbladet och bodde i det här huset på Backasgatan/Mäkelenkatu i Vallgård.

Vallgårds vackra tegelkyrka.

Snygga skorstenar längs Sörgårdskajen.

Det är inte bara jag på besök! Även undelaterna Pekka och Gunilla firar semester hos Linda och Ilari.

Vackra, vackra Helsingfors domkyrka.

Hollandfeeling i stadsdelen Gräsviken.

Lokal musiker underhöll Linda, Sigrid och mig när vi tog en fika i gröngräset.

Min kompis Frank och jag käkar lunch på café Ursula i Brunnsparken.

Dessa fascinerande tvåspråkiga skyltar! Endast Kotka heter Kotka på både finska och svenska.

Isbrytarna på Skatudden har semester.

Grönskande paradis i kolonilotten i Vallgård.

Trädgårdsmästaren sköter om sina solrosplantor.

Undra vad det kommer stå på min gravsten? Mångsysslare? Eller kommer det finnas en länk till min LinkedIn-profil?

Igår försökte jag ligga på Ribban med en bok och mysa i solskenet men det blåste så infernaliskt och alla lä-platser var redan upptagna av andra soltörstande malmöbor. Med flygsand i öronen cyklade jag vidare till Pildammsparken. Här blåste det också förståss, om än lite mindre, och jag fann en utmärkt lä-plats i Galateas hage som omges av höga häckar på tre sidor. Jag parkerade mig på en bänk, använde jackan som kudde och sen låg jag här i säkert en och en halv timme och läste. Underbart skönt!

Min semester har alltså börjat, ifall någon undrar varför jag trynar bort en vanlig vardag på bokläsning i parken. Aaaaaah som jag längtat efter detta!

Idag passade jag på att ta en cykelrunda i det fina vädret. Hamnade efter lite kringelikrokar i Klagshamn strax utanför Malmö. Där var det himla fint! Cyklade sedan tillbaka via en gammal banvall och via Malmö Arena hem. 35,3 km blev det totalt och på kartan har jag markerat hur jag cyklade.

På Malmö stads hemsida finns mer att läsa om Friluftsstaden. Och här finns en filmsnutt som visar byggnationen av området.

Det visar att Malmö är en attraktiv stad men befolkningstillväxten innebär också stora problem i ett läge där bostadsproduktionen nu ser ut att minska kraftigt, med uppenbar risk för tilltagande bostadsbrist och ökad trångboddhet.

Malmö är en bra stad. Jag älskar att bo här och trivs som fisken i vattnet. Malmö rockar! Men idag ska jag faktiskt åka härifrån, om nån timme styr jag kosan mot metropolen Ålabodarna för promenad och trevlig samvaro med väninna under resten av dagen. Tjipp!

Nina Persson från Cardigans beskrev Malmö såhär i CNN-programmet ”MyCity_MyLife”:

Det skulle vara någon som funnits med ett tag och som överlevt hårda tider, någon du inte kaxar dig mot, någon som är intelligent, envis och som har mycket inre skönhet.

Claes Fürstenberg själv föreslår:

Malmö är Keith Richards. Fårad, klädd som en gypsy, vulgo och sofistikerad samtidigt, döende och återuppstånden gång på gång, hipp, taskigt sminkad, frisyr som om man inte vet om den är från 70-talet eller nu, ultracool, talar dialekt med rökrasslig röst, klädd i märkeskläder (Keith är Louis Vuitton-modell) men det ser han inte helt bekväm ut i, street wise, arbetarbakgrund (pappa fabriksarbetare), delvis utländsk bakgrund, lite androgyn, mer rock än pop.

Haha, känns som ganska mitt i prick det där! Har du nåt eget förslag, mejla det till Claes Fürstenberg så blir han säkert glad!

… har onekligen sina fördelar! Så här intog Anne, Lotta, Veronica och jag våra luncher idag!

Jag talar naturligtvis om dom jävla fåglarna!

Herregud, vad är det med dom? Jag tänker inte äta upp era satans pälsbollar till ungar så sluta fräs och väs och gör näbbiga utfall när jag försöker smyga förbi halvvägs intryckt i buskaget brevid gångvägen för att om möjligt undgå att bli hackad i bitar av en vild andmorsa!

Jag är skapelsens krona och jag kräver att ni behandlar mig därefter! BASTA!

Frågor på det???

Flexade ut från jobbet redan vid 13-tiden. Promenerade hem genom Slottsparken. Hittade den här pojken som fått röda, fina vantar av nån snäll förbipasserande. Gick hem och drack kaffe, tvättade veckans tvätt och städade. Sen kom Peter hem och lagade middag. Tur det för jag var alldeles slut. Imorgon ska jag upp ganska tidigt och springa långpass. Borde med andra ord masa mig i säng nu. Gonatt!

Andra bloggar om: malmö, ribban, flextid, höst, höstlöv

För mig som är uppvuxen i Lerums kommun utanför Göteborg är det lite lustigt eftersom det finns ett bostadsområde i Floda med samma namn. Och det ligger definitivt inte mitt i stan utan långt ute på vichan (inget ont om vischan men just nu vill jag inte bo där)!

I dag öppnar utställningen Tidernas stad som handlar om Malmö från 1850 och framåt. Utställningen är organiserad kring olika teman, till exempel arbeten, gemenskaper, boplatser, fritider och transporter. Inom varje tema finns sedan underavdelningar, till exempel tyg och choklad. Förutom ett traditionellt besök på muséet finns en hel del material tillgängligt via nätet. Och bäst av allt är de guidade turer i mp3-format som man kan ladda ned direkt från hemsidan ihop med en karta för att sedan knata iväg på upptäcksfärd. Två av turerna är dessutom avsedda för bussåkning, bara att parkera sig på linje tre och åka med. Jag säger bara en sak: skitbra!

Malmö är en bra stad. Tillräckligt stor och tillräckligt liten. Lagom liksom. Här finns både hav och bad och bil och trängsel.

Jag vill faktiskt bo och leva här. Men jag måste hitta ett bra och intressant jobb också. Annars får det väl bli Stockholm igen…

Konklusion: en nyckelpiga är söt, 10 000 nyckelpigor är läskiga!

Som ett första steg i rätt rikning tänkte jag därför berätta lite om gårdagen då jag gjorde en liten utflykt till Ystad! Det var exakt 9 år sedan jag besökte staden senast men den var sig lik. Anledningen till att åka dit var att jag skulle träffa en skånesemestrande New York-bo och tillika kamrat som jag inte sett på minst två år.

Vi fick en trevlig dag i Ystad. Först besökte vi Turistbyrån och försåg oss med några kartor och broschyrer över staden. Jag var nyfiken på om där fanns någon speciell Wallander-vandring och mycket riktigt: det gick att plocka åt sig en karta där alla viktiga och oviktiga platser ur Mankells deckarserie fanns utmärkta. Efter en lååång fika på en uteservering längs Stora Västergatan strosade vi därför bortåt Österportstorg och över till Regementsgatan. Strax dök Mariagatan upp på vänster sida och jag var naturligtvis tvungen att föreviga både skylten och husen.

Jag minns inte riktigt vilket hus Kurt bor i men det här var det finaste på hela gatan. Efter den avstickaren begav vi oss in mot de centrala delarna igen för att gå lite i affärer och efter en stunds strosande i värmen var det dags för glasspåfyllning. Detta skedde på ett annat Wallander-ställe: nämligen Fridolfs konditori vid torget mitt emot stationen. Vi satt under markisen på framsidan och tittade på folk och fä under tiden vi fikade. Sedan var det dags för mig att åka hem till Malmö igen. På Ystad Allehanda har dom knåpat ihop en schysst flash-presentation av Wallanders jaktmarker i Ystad.

Det går inte att isolera sig i Malmö. Malmö är en liten stor stad eller kanske snarare en stor liten stad. Det är en stor fördel. Malmöbor av alla olika sorter kan inte undgå att se varandra, stöta på varandra. Det finns inga stora tallskogsbälten som skiljer invandrarförorten från medelklasskvarteret i innerstaden. De skilda världarna förenas av cykelvägar och busslinjer och kan inte hållas helt åtskilda. ”Vi” kanske aldrig besöker dem, men ”de” vill också bada vid Bo 01-området.

Per Svenssons text ”Ficka av frihet” i antologin Mötas i Malmö.

Åsa och Thomas kom på besök på påskafton. Vi åkte in till Malmö för att spana in stadens stolthet Västra hamnen med Turning Torso.

Och den blir större och större ju närmare man kommer. Holy moses!

Min älskade pojkvän poserar framför Turning Torso.

Därför är det väldigt lätt att vänta till absolut sista sekunden innan man masar sig iväg. För man har ju så himla nära. Och missar man en tunnelbana är det oftast bara 10 minuter till nästa och sällan är det en katastrof att vara 10 minuter sen. I allafall i mobiltelefonernas tidevarv.

Men om man missar 11.51-tuben när man skall med ett tåg till Lund 12.20 från Centralen hjälper inga mobiltelefoner. Och då är 10 minuters väntan till nästa tåg alldeles för länge.

När jag väl kommer till T-Centralen har jag tre minuter till godo innan tåget ska gå. Jag lägger i högsta växeln och älgar mig upp för rulltrappan i omkörningsfilen. En gammal dam rycker förskräckt till sig sin väska när hon hör mitt ilskna stampande. Väl uppe i biljetthallen börjar jag springa samtidigt som jag spanar mot gångtunneln för att se om där är mycket folk (att försöka springa där i rusningstrafik liknar ett självmordsuppdrag). Som tur var ser det lugnt upp. Precis när jag skall forcera spärrarna dyker det upp en auktoritär kroppshydda framför mig.

- BILJETTKONTROLL!!!

Jag gräver depserat efter den jäkla remsan som jag vet ligger i jackfickan men som vägrar låta sig hittas. Flera minuter tar det säkert. Blåjackan står resolut kvar. Till slut får jag fatt på den och nästan utan att titta på den viftar den han förbi mig.

Nu är jag verkligen sen!

Jag rusar vidare och kryssar mellan människohindren i gångtunneln. Är det så här det känns att vara flipperkula? Hittar en infotavla med mitt tågs spårnummer och rusar dit. Upp för trapporna. Jaaaaaa, tåget står kvar! Jag häver mig in i första bästa vagn och ställer ned min väska. Lungorna hänger nästan utanför men jag är så glad så glad att jag hann med tåget!

I höjd med Södertälje Syd har jag slutat flåsa och kan påbörja jakten på min plats. Vagn 3 plats 49.

Nu vet jag varför jag inte blev sprinter…

Tycker det är vansinnigt roligt att Ebba von Sydow börjat blogga! Och om Expressen vill göra en insats för miljön skulle man kunna lyfta ur hennes krönikor ur papperstidningen och bara publicera dem på bloggen i framtiden. Då slipper man i allafall hugga ned träd för att sprida det von Sydowska pladdret

Men oj vad elak jag var! Inte min stil alls! Nu får jag genast be om ursäkt, förlåt Ebba! (Annars kanske jag får en sylvass von Sydowklack på smalbenet i kön till matsalen imorgon )

Åter till ordningen. Jag har alltså börjat cykla till jobbet vilket är underbart! Problemet med att jobba på en morgontidning är ju nämligen att man slutar så tidigt på kvällen att man inte få åka taxi hem, vilket man ju får när man jobbar på kvällstidning (som Ebba gör). Vi stackars morgontidningsslavar tvingas istället slåss med pruttfulla mitt-i-veckan-festprissar och annat löst folk som rör sig i tunnelbanan efter midnatt. Detta har jag nu fet-tröttnat på och företog därför en arkelogisk utgrävning av källarförådet i helgen. Där hittade jag en nästan bortglömd rosa cykel (cred till pappsen som fixade punkan!) och hallelulija – jag rullar!

Att cykla genom Stockholm ger ett helt annat perspektiv på stan. Och snabbt går det ju också! Döm om min förvåning när jag sladdade in framför porten till Chateau Bandhagen samtidning som tunnelbanan svischade förbi runt husknuten! Det gick alltså lika snabbt att cykla mellan Thorildsplan och Förorten som för linje 19 att tuffa sig fram samma väg. Bye bye SL! säger jag. Från och med nu är det Rosa Blixten som gäller!

Note to self: Gå alltid klädd i kamera! Även om du bara ska ner till Vivo och panta PET-flaskor!

När jag besökte Nederländerna för några år sen upptäckte jag att spårvagnsbiljetthäftet från Amsterdam funkade lika bra på bussen i Rotterdam, dom hade nämligen samma system. Varför skulle man inte kunna ha något liknande i Sverige. Det skulle ju vara så himla praktiskt och med tanke på teknikutvecklingen är det säkert inte omöjligt att virka ihop ett system så att varje lokaltrafikbolag får sin del av kakan. Och jag sluppe outnyttjade biljetter som ligger och möglar i jackfickan som jag sen iallafall inte hittar när jag väl behöver den.

Jag hoppas båda bränderna utreds snabbt. Om det finns en koppling vore det mycket oroande. Å andra sidan, varför skulle nån vilja göra detta? Om det är någon eller några som attackerat både muslimska och judiska symboler, vad hade man tänkt att uppnå? Ett brott som detta, om det nu är ett brott, skulle förmodligen förena människor ifrån olika trosinriktningar snarare än splittra dem.

– Welcome back tomorrow! ropar barägaren just som vi är på väg ut genom dörren. Kaffet är uppdrucket och fötterna är varma igen. Blocket och pennan kallar, journaliststudenterna på sitt första utlandsknäck får inte låta värdefull tid gå till spillo.
– Thanks but tomorrow we’ll already be back in Stockholm, svarar vi och ler artigt. En pappa med barnvagn som just klivit in genom dörren tittar nyfiket när vi tränger oss förbi honom och vagnen för att komma ut på gatan. Halkande tar vi oss fram genom snögloppet mot busshållplatsen och efter 15 minuter är vi tillbaka centrala Tallinn.
Förorten vi precis lämnat bakom oss är Lasnamäe. Okänd och ökänd. Receptionisten på vårt hotell tittade förbryllat på oss när vi frågade om vägen.
– Why do you want to go Lasnamäe? There are no shops there, svarade hon men visade till slut på vår turistkarta varifrån förortsbussarna avgår. Förmodligen skulle receptionisten på ett hotell i Stockholm innerstad bli lika förvånad om några tyskar eller amerikanare kom och bad att få en vägbeskrivning till Alby…

Sådär börjar min artikel om Estland som nu äntligen är färdigskriven och inlämnad. Phew säger jag, vilken pärs! Jag har suttit framför datorn i princip hela helgen, från bittida till midnatt ungefär och nu kräks jag nästan bara nån nämner detta land

På bilden poserar framför den fina utsikten över Innsbruck. Jag har precis åkt Hungerburgbahn, en linbana som går från stan och upp några hundra meter på Nordkette, den bergskedja som skiljer Tirol från Bayern, tillsammans med några klasskamrater.

Sedan skall du upp, upp, upp för den långa trappan och slutligen landa på Snoilskyvägen. Följ den fram till 62:ans vändplats. Är du kissenödig nu? Det finns en offentlig toalett brevid kiosken. Inte så ren men nöden har som bekant ingen lag. Fortsätt Rålambshovsvägen framåt. Passera Lärarhögskolan, tidningshusen och Pallatino Pizzera. Vid Västerbroplan, vik höger och knata uppför bron. Beundra utsikten och njut av solen. Försök tänka bort bilarnas envetna schwoch-schwoch-schwoch. Sväng höger efter Västerbron och fortsätt fram mot Reimers holme men gå inte över bron utan sväng in vänster på gångvägen precis innan. Klockan skall nu vara kvart över elva ungefär.
Följ prommenadstråket ända fram till Skanstull. Solen skiner och människor du möter ler mot dig. Titta på tokarna som trots faran gett sig ut på Årstavikens is. Och släng för all del ett öga på Årstabron när du passerar under den. Brilliera med dina arkitektoniska kunskaper och utbrist spontant till ditt prommenadsällskap:

- Ja nu var det minsann ett par år sedan Cyrillus Johansson ritade den här bron men den var minsann Sveriges längsta på sin tid!

Sen är du nästan framme vid nya Eriksdalsbadet. Krångla dig upp till Ringvägen och köp en korv till ditt prommenadsällskap som börjar bli hungrig. Själv fortsätter du mumsa på dina medhavda smörgåsar.
Vandra Ringvägen vidare och sväng av höger på Malmgårdsvägen. Följ den ned till Vintertullsparken. Spana ut över Hammarby sjö och njut ännu mer av den härliga vädret. Peka på Lumafabriken på andra sidan vattnet, nicka och säg:

- Artur von Schmalensee, 1930.

Fortsätt längs Norra Hammarbyhamnen och titta på hur fina hus de bygger längs kajkanten. Haja till när Jonas Gardell med sällskap plötsligt dyker upp framför dig men återfå snabbt fattningen och låtsas som han är vem som helst. Fast han ju är en kändis!

Fortsätt längs Danvikskanalen och in i tunneln under Londonviadukten. När du kommit längst ut på udden, vänd och gå tillbaka eftersom nån jeppe satt upp ett otrevligt stängsel som hindrar vidare framfart. Ta dig istället upp på Folkungagatan och vid pass Erstagatan, cementera din ställning som messerschmitt genom att peka uppåt det femkantiga punkthuset i korsningen. Ser ditt prommnadsällskap ut att vara mottaglig för mer arkitekturkuriosa kan du berätta att huset kom till 1958 för att Ersta diakonisällskap egentligen ville bygga en panncentral på samma plats. Statsbyggnadskontoret ville annat och trodde dessutom inte att en hög skorsten skulle passa så bra in i omgivningen. Arkitekten Lars-Erik Lallerstedt byggde därför ett punkthus runt själva skorstenen och vips var problemet ur världen.

Njut av sista vackra utsikten över Saltsjön medans du vandrar vidare på Fjällgatan. Tag sikte på Slussen. Öka takten litegranna och du är snart framme. Klart! Ungefär tre mil bidde det.

Sen kan man åka hem till förorten, öppna en kall öl och dricka den i ett varmt bad. Det gjorde jag

Jag har haft en härligt, underbar, lugn helg.