I dag var jag i Sagolekplatsen vid Stadsbiblioteket här i Malmö med min kompis Lina och hennes dotter Irma. Jag har velat gå dit ända sedan vi flyttade till Malmö men inte haft nån unge att skylla på

Irma diggade gungorna – det gick inte att ta miste på! Hit måste vi gå fler gånger

Stadsplanechefen Gunnar Lindman, som var verksam i Malmö på 50:talet, ville skapa en stad utan förorter där alla skulle kunna cykla till jobbet. En mycket sympatisk tanke tycker jag. Därför bebyggdes Malmö mycket tätare än till exempel Göteborg och Stockholm. Han hade också redan på femtiotalet broförbindelsen med Danmark i åtanke så när den väl blev verklighet år 2000 fanns redan Yttre Ringleden att bara docka i. Till skillnad mot den danska sidan där man fick röja bebyggelse för att få plats med broanslutningen.

Tanken med stadsdelen Kroksbäck var att den skulle bli mycket större och få ett stort lokalt köpcentrum i stil med Rosengård. Men mitt i sextiotalets byggrusch började Malmös befolkning minska och utbyggnaden stoppades. Köpcentrat realiserades aldrig och Hyllievångsvägen fick istället en lustig vändplats där byggnationerna kom av sig. Tyke Tykesson har föreslagit Malmö museer att sätta upp en minnesplacket för att uppmärksamma det som aldrig blev av. ”Här slutar framtiden” skulle det kunna stå där, skojade han. En effekt av den avbrutna exploateringen av Hyllie blev att Kroksbäck i princip nästan saknar affärer, tanken var ju att man skulle ta sig till köpcentrat. ”Att det är långt till affärer och service är något som Kroksbäcksborna lider av än idag”, sa Tyke Tykesson.

Han verkar ha en fäbless för sånt som inte blivit av, eftersom planer som aldrig realiserats också säger något om dåtiden. Bostadsområdet Lugnet är ett utskällt område i Malmös innerstad som kritiserats för sin fula arkitektur. Där rev man under 60- och 70:talet den gamla slitna bebyggelsen och ersatte den med ”förortshus”. Här hittade jag en sida med bilder på hur gamla Lugnet såg ut. Tyke Tykesson visade några av de andra förslagen på hur området skulle bebyggas och med tanke på hur trista de såg ut måste jag nog hålla med honom i att Lugnet idag trots allt inte ser så illa ut.

Tykesson tog också upp Törnrosen, den del av Rosengård som byggdes först. Kör man Amiralsgatan ut till Rosengård är Törnrosen det område som ligger direkt till höger efter järnvägen. Här växte Zlatan upp och arkitekturmässigt avviker området rätt så mycket från resten av det utskällda Rosengård. ”Ett fint stycke stadsplanering signerat bland annat Thorsten Roos” berättade Tykesson. Jag har faktiskt själv tänkt på detta, jag jobbar ju tvärs över gatan i Emilstorps industriområde, och går då och då förbi Törnrosen på väg till Falafel No 1. Där finns ett litet centrum med affärer och fler lägre hus än resten av Rosengård. En trevligare känsla helt enkelt.

Thorsten Roos är legendarisk byggherre i Malmö med över 500 byggnander på sin meritlista. Till de mest berömda hör Kronprinsen som var Malmös landmärke fram till Turning Torso byggdes.

Blomsterkiosken på Östra kyrkogården, ritad av Sigurd Lewerentz, var för övrigt den enda Malmöbyggnad innan Turning Torso som kunde locka arkitekter till Malmö. Den har jag missat helt, får ta en cykeltur dit ut när Malmö tinat upp en smula.

Tykesson pratade också om hur traditionen att smycka byggnader med ord har ändrats genom århundradena. Från ”Varen svenske” och ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse” som finns på St Petri- och Latinskolans fasader i Malmö till lösrykta ord på flera språk och citat från Hjalmar Gullberg och Timbuktu som pryder lärarutbildningen vid Malmö högskolas nya hemvist Orkanen.

Sammanfattningsvis: Ett mycket intressant föredrag och för den som inte nöjer sig med mitt referat ges en ny chans att lyssna på Tyke Tykesson tisdagen den 23 mars klockan 18.30 på Malmö stadsbibliotek. Mitt tips: kom i tid så du får sittplats!

Med reservation för att jag eventuellt hört fel eller missuppfattat något

Återbesök på favoriktfiket på Norra Esplanaden.

Wienerbröd och rabarberpaj. Mums!

Sommartomt på Alexandersgatan/Alexanderkatu Aleksanterinkatu.

Rea och Ale på Stockmann.

Stockmanns varuhus från 6:e våningen.

Otroligt snygga fönster på hus på Skatudden.

Och siffror.

Och dörrar!

Kvällsmys i Fatboyen.

Helsingfors järnvägsstation vaktas av fyra bastanta herrar, här syns två av dom.

Olympiastadions vackra torn.

På Kiasma hittade Linda en kompis.

Även jag hittade en gyllne vän.

Otroligt snygg funkisfabrik i hörnet Sturegatan/Sturenkatu och Industrigatan/Teollisuuskatu.

Underbar byggnad med tillhörande lillsvamp på Sturegatan/Sturenkatu.

Sommaren 2001 jobbade jag på Hufvudstadsbladet och bodde i det här huset på Backasgatan/Mäkelenkatu i Vallgård.

Vallgårds vackra tegelkyrka.

Snygga skorstenar längs Sörgårdskajen.

Det är inte bara jag på besök! Även undelaterna Pekka och Gunilla firar semester hos Linda och Ilari.

Vackra, vackra Helsingfors domkyrka.

Hollandfeeling i stadsdelen Gräsviken.

Lokal musiker underhöll Linda, Sigrid och mig när vi tog en fika i gröngräset.

Min kompis Frank och jag käkar lunch på café Ursula i Brunnsparken.

Dessa fascinerande tvåspråkiga skyltar! Endast Kotka heter Kotka på både finska och svenska.

Isbrytarna på Skatudden har semester.

Grönskande paradis i kolonilotten i Vallgård.

Trädgårdsmästaren sköter om sina solrosplantor.

Undra vad det kommer stå på min gravsten? Mångsysslare? Eller kommer det finnas en länk till min LinkedIn-profil?

Igår försökte jag ligga på Ribban med en bok och mysa i solskenet men det blåste så infernaliskt och alla lä-platser var redan upptagna av andra soltörstande malmöbor. Med flygsand i öronen cyklade jag vidare till Pildammsparken. Här blåste det också förståss, om än lite mindre, och jag fann en utmärkt lä-plats i Galateas hage som omges av höga häckar på tre sidor. Jag parkerade mig på en bänk, använde jackan som kudde och sen låg jag här i säkert en och en halv timme och läste. Underbart skönt!

Min semester har alltså börjat, ifall någon undrar varför jag trynar bort en vanlig vardag på bokläsning i parken. Aaaaaah som jag längtat efter detta!

Idag passade jag på att ta en cykelrunda i det fina vädret. Hamnade efter lite kringelikrokar i Klagshamn strax utanför Malmö. Där var det himla fint! Cyklade sedan tillbaka via en gammal banvall och via Malmö Arena hem. 35,3 km blev det totalt och på kartan har jag markerat hur jag cyklade.

På Malmö stads hemsida finns mer att läsa om Friluftsstaden. Och här finns en filmsnutt som visar byggnationen av området.

Det visar att Malmö är en attraktiv stad men befolkningstillväxten innebär också stora problem i ett läge där bostadsproduktionen nu ser ut att minska kraftigt, med uppenbar risk för tilltagande bostadsbrist och ökad trångboddhet.

Malmö är en bra stad. Jag älskar att bo här och trivs som fisken i vattnet. Malmö rockar! Men idag ska jag faktiskt åka härifrån, om nån timme styr jag kosan mot metropolen Ålabodarna för promenad och trevlig samvaro med väninna under resten av dagen. Tjipp!

Nina Persson från Cardigans beskrev Malmö såhär i CNN-programmet ”MyCity_MyLife”:

Det skulle vara någon som funnits med ett tag och som överlevt hårda tider, någon du inte kaxar dig mot, någon som är intelligent, envis och som har mycket inre skönhet.

Claes Fürstenberg själv föreslår:

Malmö är Keith Richards. Fårad, klädd som en gypsy, vulgo och sofistikerad samtidigt, döende och återuppstånden gång på gång, hipp, taskigt sminkad, frisyr som om man inte vet om den är från 70-talet eller nu, ultracool, talar dialekt med rökrasslig röst, klädd i märkeskläder (Keith är Louis Vuitton-modell) men det ser han inte helt bekväm ut i, street wise, arbetarbakgrund (pappa fabriksarbetare), delvis utländsk bakgrund, lite androgyn, mer rock än pop.

Haha, känns som ganska mitt i prick det där! Har du nåt eget förslag, mejla det till Claes Fürstenberg så blir han säkert glad!

Flexade ut från jobbet redan vid 13-tiden. Promenerade hem genom Slottsparken. Hittade den här pojken som fått röda, fina vantar av nån snäll förbipasserande. Gick hem och drack kaffe, tvättade veckans tvätt och städade. Sen kom Peter hem och lagade middag. Tur det för jag var alldeles slut. Imorgon ska jag upp ganska tidigt och springa långpass. Borde med andra ord masa mig i säng nu. Gonatt!

Andra bloggar om: malmö, ribban, flextid, höst, höstlöv

För mig som är uppvuxen i Lerums kommun utanför Göteborg är det lite lustigt eftersom det finns ett bostadsområde i Floda med samma namn. Och det ligger definitivt inte mitt i stan utan långt ute på vichan (inget ont om vischan men just nu vill jag inte bo där)!

I dag öppnar utställningen Tidernas stad som handlar om Malmö från 1850 och framåt. Utställningen är organiserad kring olika teman, till exempel arbeten, gemenskaper, boplatser, fritider och transporter. Inom varje tema finns sedan underavdelningar, till exempel tyg och choklad. Förutom ett traditionellt besök på muséet finns en hel del material tillgängligt via nätet. Och bäst av allt är de guidade turer i mp3-format som man kan ladda ned direkt från hemsidan ihop med en karta för att sedan knata iväg på upptäcksfärd. Två av turerna är dessutom avsedda för bussåkning, bara att parkera sig på linje tre och åka med. Jag säger bara en sak: skitbra!

Malmö är en bra stad. Tillräckligt stor och tillräckligt liten. Lagom liksom. Här finns både hav och bad och bil och trängsel.

Jag vill faktiskt bo och leva här. Men jag måste hitta ett bra och intressant jobb också. Annars får det väl bli Stockholm igen…

Konklusion: en nyckelpiga är söt, 10 000 nyckelpigor är läskiga!

Som ett första steg i rätt rikning tänkte jag därför berätta lite om gårdagen då jag gjorde en liten utflykt till Ystad! Det var exakt 9 år sedan jag besökte staden senast men den var sig lik. Anledningen till att åka dit var att jag skulle träffa en skånesemestrande New York-bo och tillika kamrat som jag inte sett på minst två år.

Vi fick en trevlig dag i Ystad. Först besökte vi Turistbyrån och försåg oss med några kartor och broschyrer över staden. Jag var nyfiken på om där fanns någon speciell Wallander-vandring och mycket riktigt: det gick att plocka åt sig en karta där alla viktiga och oviktiga platser ur Mankells deckarserie fanns utmärkta. Efter en lååång fika på en uteservering längs Stora Västergatan strosade vi därför bortåt Österportstorg och över till Regementsgatan. Strax dök Mariagatan upp på vänster sida och jag var naturligtvis tvungen att föreviga både skylten och husen.

Jag minns inte riktigt vilket hus Kurt bor i men det här var det finaste på hela gatan. Efter den avstickaren begav vi oss in mot de centrala delarna igen för att gå lite i affärer och efter en stunds strosande i värmen var det dags för glasspåfyllning. Detta skedde på ett annat Wallander-ställe: nämligen Fridolfs konditori vid torget mitt emot stationen. Vi satt under markisen på framsidan och tittade på folk och fä under tiden vi fikade. Sedan var det dags för mig att åka hem till Malmö igen. På Ystad Allehanda har dom knåpat ihop en schysst flash-presentation av Wallanders jaktmarker i Ystad.

Åsa och Thomas kom på besök på påskafton. Vi åkte in till Malmö för att spana in stadens stolthet Västra hamnen med Turning Torso.

Och den blir större och större ju närmare man kommer. Holy moses!

Min älskade pojkvän poserar framför Turning Torso.

Därför är det väldigt lätt att vänta till absolut sista sekunden innan man masar sig iväg. För man har ju så himla nära. Och missar man en tunnelbana är det oftast bara 10 minuter till nästa och sällan är det en katastrof att vara 10 minuter sen. I allafall i mobiltelefonernas tidevarv.

Men om man missar 11.51-tuben när man skall med ett tåg till Lund 12.20 från Centralen hjälper inga mobiltelefoner. Och då är 10 minuters väntan till nästa tåg alldeles för länge.

När jag väl kommer till T-Centralen har jag tre minuter till godo innan tåget ska gå. Jag lägger i högsta växeln och älgar mig upp för rulltrappan i omkörningsfilen. En gammal dam rycker förskräckt till sig sin väska när hon hör mitt ilskna stampande. Väl uppe i biljetthallen börjar jag springa samtidigt som jag spanar mot gångtunneln för att se om där är mycket folk (att försöka springa där i rusningstrafik liknar ett självmordsuppdrag). Som tur var ser det lugnt upp. Precis när jag skall forcera spärrarna dyker det upp en auktoritär kroppshydda framför mig.

- BILJETTKONTROLL!!!

Jag gräver depserat efter den jäkla remsan som jag vet ligger i jackfickan men som vägrar låta sig hittas. Flera minuter tar det säkert. Blåjackan står resolut kvar. Till slut får jag fatt på den och nästan utan att titta på den viftar den han förbi mig.

Nu är jag verkligen sen!

Jag rusar vidare och kryssar mellan människohindren i gångtunneln. Är det så här det känns att vara flipperkula? Hittar en infotavla med mitt tågs spårnummer och rusar dit. Upp för trapporna. Jaaaaaa, tåget står kvar! Jag häver mig in i första bästa vagn och ställer ned min väska. Lungorna hänger nästan utanför men jag är så glad så glad att jag hann med tåget!

I höjd med Södertälje Syd har jag slutat flåsa och kan påbörja jakten på min plats. Vagn 3 plats 49.

Nu vet jag varför jag inte blev sprinter…

På bilden poserar framför den fina utsikten över Innsbruck. Jag har precis åkt Hungerburgbahn, en linbana som går från stan och upp några hundra meter på Nordkette, den bergskedja som skiljer Tirol från Bayern, tillsammans med några klasskamrater.