Men går man ut på en kvällspromenad mitt stan möter man alla sorters människor. Det är folk överallt. Mest vuxna förstås, citylivet tillhör dem. Här i förorten är det lite tvärt om. Här är det fler barn och ungdomar ute än vuxna. På en kvällspromenad till lokala Coop för att köpa mjölk möter man i princip bara mopedburen ungdom samt hundägare.

Och motionärer, dom får jag inte glömma! Vi bor ju alldeles i närheten av Bulltofta rekreationsområde och många kvällsflanörer är på väg dit eller hem därifrån. (Bra för den egna motionsmotivationen faktiskt!)

Dessutom rör jag mig längs nya stråk i själva staden, när jag väl är där, eftersom vi flyttat ut till andra sidan Malmö. Förut hängde jag mest väster om Södra Förstadsgatan, Gågatan från Stortorget och upp till Triangeln, Davidshall, Slottsparken, Pildammsparken, Kronprinsen och ned mot Ribban. I och med flytten har tyngdpunkten i mina hoods förflyttats mot Amiralsgatan-Bergsgatan samt Värnhemstorget, en del av Malmö som jag väldigt sällan besökte innan. Här finns nya saker att upptäcka, köpcentrat Entré till exempel. Eller Norra Sorgenfri som just nu ser ut som en ruffig del av New York (se till exempel här) men som inom några år kommer genomgå en metamorfos.

Nåväl, det här inlägget blev lite flummigt men det bjussar jag på

Jisses! Och detta utspelade sig 2008, inte 1958 som man kanske skulle kunna tro.

Hoppas Leon och Peter fick fin kontakt i dag på däcksverkstan!

Var går områdesprogrammen ut på?

– Ytterst handlar det om att alla Malmöbor ska ta del av samma välfärd. I dag har vi stora skillnader mellan olika delar av staden. Limhamn-Bunkeflo och Västra innerstaden har Lomma-Vellinge-stuk med hög förvärvsfrekvens och höga skolbetyg. Sedan har vi glassiga Centrum med en ung befolkning. Husie påminner om Staffanstorp och Svedala. Sedan har vi områden mitt i staden med låg förvärvsfrekvens, trångboddhet och ganska svaga studieresultat. Allt det här hänger samman. Malmö är en helt annan stad än Stockholm och Göteborg. Här finns problematiken långt inne i staden. Då borde man ha förutsättning att integrera bättre. Ändå har det blivit som isolerade öar i staden.

Jag förstår jämförelsen Limhamn-Bunkeflo/Västra innerstaden med Lomma/Vellinge. Men inte den mellan Husie och Staffanstorp/Svedala…

Varför jag undrar? Det är ju till stadsdelen Husie vårt flyttlass går nästa månad och man vill ju gärna veta var man hamnar

”Jag trodde Rosengård var Malmö. Jag fattade inte att det bara var en del av staden.”

Så sa en före detta kollega till mig. Han är uppvuxen i Västerås men vistades ofta i Rosengård där han hade många släktingar. Han sätter liksom fingret mitt i prick. Malmö är förvisso mer än bara Rosengård men Rosengård är Malmö. I Malmö hör stadskärnan ihop med sina förorter, det är inte 7 kilometer granskog emellan som i Stockholm (det där om granskogen skrev Per Svensson i nån bok nånstans men jag snor det rätt av).

Malmö är överblickbart. Greppbart. Kanske är det därför jag älskar Malmö? För att det är precis tillräckligt stort för mig?

Min nya chef som heter Gunnar Christer Larsson och är stadsbyggnadsdirektör i Malmö har förresten börjat blogga om stadsutveckling i allmänhet och Malmö i synnerhet. Så passande!

Vintern är här men idag trotsade Leon och jag de virvlande ishavsvindarna tillsammans med Sara och lilla Gry för en kylslagen promenad längs Ribban och i Västra hamnen. Bilden gör tyvärr inte helt rättvisa åt Malmös dåligt skottade trottoarer men faktum är att pansarvagnsbarnvagnen tar sig fram väldans bra. Kul att den är bra på nåt

Imorgon ska jag iväg med nya jobbet hela dagen och Leon ska hänga med pappa Peter. Blir en spännande dag för oss alla tre tror jag

– Vi kvinnor diskuterar säkerhetsfrågorna minst lika mycket som männen, säger Rabia. Säkerheten är nog en ännu viktigare fråga för oss. Vi hoppas att de svenska soldaterna stannar kvar. Åtminstone tills vårt land hunnit få en egen armé och byggt ut vår polis­styrka.

Så säger en av kvinnorna i byrådet, shuran, i Now Abad strax utanför Mazar-i Sharif i Afghanistan. Och hon sätter fingret på det som en del svenska politiker vägrar fatta: utan tillräcklig säkerhet spelar det ingen roll hur mycket bistånd man pumpar in i ett land. Om man bygger skolor dit inga föräldrar vågar skicka sina barn eftersom skolor råkar vara populära attentatsmål och de som utför sådana attacker aldrig åker fast. Säkerheten är en förutsättning för att biståndet ska ha någon effekt. Bara genom att erkänna det kan vi nå några som helst resultat med vår närvaro och vårt bistånd till Afghanistan. Och det fattar man nog först när man besöker landet och ser vilka förutsättningar som råder där.

Läs hela reportaget i DN: Katastrof om de svenska soldaterna lämnar oss

Läs även Johanna Hildebrands krönika i Aftonbladet: Svenska soldater är inga legoknektar

Här är en bild från en av patrullerna jag följde med på under min tid som pressofficer vid det svenska förbandet i Mazar-i Sharif (2006–2007).

Leken är till för att bryta gränser. Lägg därför mer tid på att introducera traditionellt flickiga lekar till pojkar och tvärt om. Detta eftersom barnen överallt annars matas med de könsstereotypa sätten att leka. Delta själv och var en förebild. Barn gör ju som bekant inte som vi säger åt dem utan som vi gör.

Uppmuntra speciellt pojkar till närhet och omhändertagande.

Använd inte ordet inte. Inte är ett abstrakt begrepp som barn har svårt att förstå. Säg istället vad du vill att barnet ska göra, dvs visa möjligheterna istället för begränsningarna.

Låt pojkar och flickor vara kompisar utan att kalla dem söta eller spekulera i huruvida de ska gifta sig när de blir stora. Läs inte in den vuxna kärleken i barns vänskapsrelationer.

Får återkomma igen när jag läst klart deras bok

Det handlar inte om att förbjuda flickor att leka med dockor eller pojkar att leka med bilar.

Det handlar om att visa barnen fler möjligheter än de könsstereotypa lekar och situationer vi ofta hamnar i av ohejdad vana. Att tänka lite nytt, vända och vrida på föreställningar vi själva har med oss i bagaget.

Alltså, inte om att ta bort utan om att lägga till.

Men hur kommer det sig då att flickor och pojkar behandlas olika redan från födelsen?

Henkel och Tomičić går igenom att antal könade områden: lek, utseende, språk, vänskap, känslor och kroppen och ger tips på hur man undviker de värsta fällorna och vad man kan göra istället.

Men vad är ett könat område?

Ta kläder eller leksaker till exempel. Båda är könade områden där vi som vuxna talar om för barnen att flickor och pojkar förväntas klä sig olika och leka på olika sätt.

Jämför med ett okönat område som till exempel godis. Ingen skulle väl påstå att de röda och rosa karamellerna är tjejgodis eller att de blåa och svarta är killgodis? När det gäller okönade områden kan både pojkar och flickor avnjuta hela spektrat av möjligheter, allt efter tycke och smak, och ingen kan placera dem i något begränsande fack utifrån deras egna individuella val.

Så funkar det inte med de könande områdena. Tillbaka till kläderna. Flickkläder  och pojkkläder skiljer sig ganska mycket åt. Trots att de är samma storlek är flickmodellerna mindre och ofta tajtare, figursydda och gjorda i tunnare material. Pojkarnas kläder är rymligare, robustare och ofta förstärkta på ställen som slits. Färgskalan skiljer sig också åt, flickkläder är i ljusare nyanser och pojkars är ofta i mörkare färger.

Kläderna påverkar naturligtvis hur flickor och pojkar leker. Det är inte så lätt att klättra, springa, hoppa eller gräva med tajta, ljusa kläder som man dessutom måste vara rädd om.

För flickor är hela färgskalan tillgänglig. För pojkar bara en del av skalan. Och det är inte lika lätt att handla kläder till en pojke på flickavdelningen eftersom kläderna är just mindre och figursydda.

”Jag vill ha min klänning till dagis för då säger fröknarna att jag är fin!”

Barn blir bemötta på olika sätt av vuxna beroende på de kläder de har på sig och här kommer vi in på den språkliga jämställdheten. En flicka som har klänning får ofta höra hur fin och söt hon är. Det får en flicka som har tröja och jeans inte höra lika ofta. En killes kläder kommenteras ofta som coola och häftiga.

Ge kläderna en ny innebörd, råder Henkel och Tomičić. Säg inte heller bara att barnet är fint, utan vad de till exempel kan göra med coola (inte söta!) volanger på kjolen.

Leksaker är ett annat könat område. Henkel och Tomičić tittade till exempel på dockor. Till Barbie och andra dockor riktade till flickor är meningen att barnet, flickan, ska skapa en relation. Leken går i mångt och mycket ut på att klä på och fixa med dockan. Barbiedockan kan inte stå själv utan sina högsklackade skor. Dockor riktade till pojkar däremot kallas inte ens dockor, de kallas actionfigurer. De är robustare och inriktade på att hoppa, flyga eller skjuta med olika vapen.

Leksaker riktade till flickor är mer verklighetstrogna, där styrs leken av reglerna som gäller i vardagen. Pojkars leksaker är mer fiktion, här finns inga gränser för fantasin.

Men man behöver inte låsa in sitt barn i den snäva värld som leksaksfabrikanterna tänkt ut. Även Batman kan vara ledsen och behöva en kram eller få en ny mantel som han måste prova ut. Han kan också åka till dagis och hämta sina batbebisar och köra säkert och försiktig med batmobilen när ungarna sitter bältade där bak. Barbie kanske står på tå för att hon ska kunna bli en bra detektiv och smyga runt och kika över staketet till exempel. Med andra ord, ge barnens dockor nya egenskaper och roller!

Böcker är också viktiga eftersom de är barnens första möte med omvärlden utanför familjen. I de allra flesta barnböcker är det en pojke som är huvudpersonen. Varför? För de böckerna säljer bättre. I den svenska barnbokslitteraturen blir andelen flickor dock fler, vilket ju är positivt. Men när du läser för ditt barn, tänk på vem i boken som tar initiativ och vem som är den drivande. Byt ut han mot hon eller välj helt enkelt bort vissa sagor och böcker om de förmedlar en unken syn på könen.

Genusordningen som beskrivs på de olika områdena hänger också ihop med en heteronorm. Vi förväntar oss att våra barn ska växa upp och skaffa egna barn med någon av motsatt kön. Följer vi genusordningen får vi status och bekräftelse, bryter vi mot den kan vi bli rättade, ignorerade, förlöjligade eller hotade. Men i dag växer en fjärdedel av alla barn upp i familjer som inte består av mamma – pappa – barn. Därför är det viktigt att visa att familjer kan se ut på olika sätt, visa olika sorters förebilder.

Det manliga/pojkiga rankas högre än det kvinnliga/flickiga. Därför har pojkar mindre handlingsutrymme än flickor. En pojke som ger sig in på traditionellt kvinnliga/flickiga ämnen sänker sin status, en flicka som gör något manligt/pojkigt höjer sin status.

En pojkflicka är med andra ord ok men en flickpojke är det inte.

Hjälp barnen att sätta ord på sina känslor. Vad får man till exempel göra när man är arg? Slå någon? Stampa i golvet? Här måste du funderar på hur du hanterar din egen ilska. Öva tillsammans med barnen.

Lär barnen att freda sig själva och ge dem tillgång till ett klart och tydligt nej. Detta gäller särskilt flickor. Det finns nämligen undersökningar som visar att vi redan i förskolan respekterar en pojkes nej mer än en flickas nej. Och vad leder det till i förlängningen? Att en kvinnas nej är förhandlingsbart.

Hitta magkänslan tillsammans med barnen. Fråga: Vill du det här eller vill du inte? Komplettera gärna det verbala nejet med en utsträckt hand, som ett stopptecken. Då blir det tydligare att ”nej, jag vill inte detta!”

Tre tips:

1. 1. Fördela om
2. 2. Förse med nytt innehåll
3. 3. Välj bort

På så sätt ger vi barnen 100 möjligheter och inte bara 2!

Anteckningar gjorda i samband med föredraget ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 – om genusfällor och genuskrux i vardagen.” i Limhams Folkets hus, måndag 18/10 2010. Med reservation för att jag hört fel eller missuppfattat något.

UPDATE: Dagen efter skrev jag några kompletteringar.

Nu undrar naturligtvis alla hur de kommande fyra åren blir med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Jag tycker det känns fruktansvärt men samtidigt också ett test av det demokratiska samhället och av oss som betraktar oss som ”de goda”. Ändamålet helgar inte alla medel, till exempel är dataintrång förbjudet även om de riktas mot ett främlingsfientligt parti.

Men att Sverigedemokraterna är änna riktiga tokskallar råder det ingen tvekan om. Sin numera välpolerade fasad till trots. Hittade det här gamla inlägget från 2004 på min egen blogg: Bruna stövlar på.

I dag var jag i Sagolekplatsen vid Stadsbiblioteket här i Malmö med min kompis Lina och hennes dotter Irma. Jag har velat gå dit ända sedan vi flyttade till Malmö men inte haft nån unge att skylla på

Irma diggade gungorna – det gick inte att ta miste på! Hit måste vi gå fler gånger

Aldrig har vi så mycket synpunkter som när det gäller andra människors föräldraskap. Kvinnors i synnerhet. Inget ämne är för litet att moralpanika om: från flaskmatning till framåtvända barnvagnar. Folkpartisten Birgitta Ohlsson är den senaste att ställas i skottgluggen: hon har blivit utnämnd till minister samtidigt som hon är gravid. ”Jag har en man, inte en dinosaurie”, kommenterar hon själv saken. Det borde räcka med det, men det gör det – naturligtvis – inte.

Någonting med det här att ha satt en ny människa på jorden ger en egoboost man aldrig hämtar sig ifrån. Konsekvensen? Man svämmar över av goda råd. Och man blir, åtminstone i vissa avseenden, enastående enögd: det som var sant för mig måste vara sant för alla andra. [...]

Läs även Camilla Wagners inlägg Plats i korgen, Birgitta Ohlsson som också är mitt i prick. Och Danitra har skrivit ett Öppet brev till Birgitta Ohlsson på sin blogg. Mycket läsvärt!

Stadsplanechefen Gunnar Lindman, som var verksam i Malmö på 50:talet, ville skapa en stad utan förorter där alla skulle kunna cykla till jobbet. En mycket sympatisk tanke tycker jag. Därför bebyggdes Malmö mycket tätare än till exempel Göteborg och Stockholm. Han hade också redan på femtiotalet broförbindelsen med Danmark i åtanke så när den väl blev verklighet år 2000 fanns redan Yttre Ringleden att bara docka i. Till skillnad mot den danska sidan där man fick röja bebyggelse för att få plats med broanslutningen.

Tanken med stadsdelen Kroksbäck var att den skulle bli mycket större och få ett stort lokalt köpcentrum i stil med Rosengård. Men mitt i sextiotalets byggrusch började Malmös befolkning minska och utbyggnaden stoppades. Köpcentrat realiserades aldrig och Hyllievångsvägen fick istället en lustig vändplats där byggnationerna kom av sig. Tyke Tykesson har föreslagit Malmö museer att sätta upp en minnesplacket för att uppmärksamma det som aldrig blev av. ”Här slutar framtiden” skulle det kunna stå där, skojade han. En effekt av den avbrutna exploateringen av Hyllie blev att Kroksbäck i princip nästan saknar affärer, tanken var ju att man skulle ta sig till köpcentrat. ”Att det är långt till affärer och service är något som Kroksbäcksborna lider av än idag”, sa Tyke Tykesson.

Han verkar ha en fäbless för sånt som inte blivit av, eftersom planer som aldrig realiserats också säger något om dåtiden. Bostadsområdet Lugnet är ett utskällt område i Malmös innerstad som kritiserats för sin fula arkitektur. Där rev man under 60- och 70:talet den gamla slitna bebyggelsen och ersatte den med ”förortshus”. Här hittade jag en sida med bilder på hur gamla Lugnet såg ut. Tyke Tykesson visade några av de andra förslagen på hur området skulle bebyggas och med tanke på hur trista de såg ut måste jag nog hålla med honom i att Lugnet idag trots allt inte ser så illa ut.

Tykesson tog också upp Törnrosen, den del av Rosengård som byggdes först. Kör man Amiralsgatan ut till Rosengård är Törnrosen det område som ligger direkt till höger efter järnvägen. Här växte Zlatan upp och arkitekturmässigt avviker området rätt så mycket från resten av det utskällda Rosengård. ”Ett fint stycke stadsplanering signerat bland annat Thorsten Roos” berättade Tykesson. Jag har faktiskt själv tänkt på detta, jag jobbar ju tvärs över gatan i Emilstorps industriområde, och går då och då förbi Törnrosen på väg till Falafel No 1. Där finns ett litet centrum med affärer och fler lägre hus än resten av Rosengård. En trevligare känsla helt enkelt.

Thorsten Roos är legendarisk byggherre i Malmö med över 500 byggnander på sin meritlista. Till de mest berömda hör Kronprinsen som var Malmös landmärke fram till Turning Torso byggdes.

Blomsterkiosken på Östra kyrkogården, ritad av Sigurd Lewerentz, var för övrigt den enda Malmöbyggnad innan Turning Torso som kunde locka arkitekter till Malmö. Den har jag missat helt, får ta en cykeltur dit ut när Malmö tinat upp en smula.

Tykesson pratade också om hur traditionen att smycka byggnader med ord har ändrats genom århundradena. Från ”Varen svenske” och ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse” som finns på St Petri- och Latinskolans fasader i Malmö till lösrykta ord på flera språk och citat från Hjalmar Gullberg och Timbuktu som pryder lärarutbildningen vid Malmö högskolas nya hemvist Orkanen.

Sammanfattningsvis: Ett mycket intressant föredrag och för den som inte nöjer sig med mitt referat ges en ny chans att lyssna på Tyke Tykesson tisdagen den 23 mars klockan 18.30 på Malmö stadsbibliotek. Mitt tips: kom i tid så du får sittplats!

Med reservation för att jag eventuellt hört fel eller missuppfattat något

Återbesök på favoriktfiket på Norra Esplanaden.

Wienerbröd och rabarberpaj. Mums!

Sommartomt på Alexandersgatan/Alexanderkatu Aleksanterinkatu.

Rea och Ale på Stockmann.

Stockmanns varuhus från 6:e våningen.

Otroligt snygga fönster på hus på Skatudden.

Och siffror.

Och dörrar!

Kvällsmys i Fatboyen.

Helsingfors järnvägsstation vaktas av fyra bastanta herrar, här syns två av dom.

Olympiastadions vackra torn.

På Kiasma hittade Linda en kompis.

Även jag hittade en gyllne vän.

Otroligt snygg funkisfabrik i hörnet Sturegatan/Sturenkatu och Industrigatan/Teollisuuskatu.

Underbar byggnad med tillhörande lillsvamp på Sturegatan/Sturenkatu.

Sommaren 2001 jobbade jag på Hufvudstadsbladet och bodde i det här huset på Backasgatan/Mäkelenkatu i Vallgård.

Vallgårds vackra tegelkyrka.

Snygga skorstenar längs Sörgårdskajen.

Det är inte bara jag på besök! Även undelaterna Pekka och Gunilla firar semester hos Linda och Ilari.

Vackra, vackra Helsingfors domkyrka.

Hollandfeeling i stadsdelen Gräsviken.

Lokal musiker underhöll Linda, Sigrid och mig när vi tog en fika i gröngräset.

Min kompis Frank och jag käkar lunch på café Ursula i Brunnsparken.

Dessa fascinerande tvåspråkiga skyltar! Endast Kotka heter Kotka på både finska och svenska.

Isbrytarna på Skatudden har semester.

Grönskande paradis i kolonilotten i Vallgård.

Trädgårdsmästaren sköter om sina solrosplantor.

Undra vad det kommer stå på min gravsten? Mångsysslare? Eller kommer det finnas en länk till min LinkedIn-profil?

Igår försökte jag ligga på Ribban med en bok och mysa i solskenet men det blåste så infernaliskt och alla lä-platser var redan upptagna av andra soltörstande malmöbor. Med flygsand i öronen cyklade jag vidare till Pildammsparken. Här blåste det också förståss, om än lite mindre, och jag fann en utmärkt lä-plats i Galateas hage som omges av höga häckar på tre sidor. Jag parkerade mig på en bänk, använde jackan som kudde och sen låg jag här i säkert en och en halv timme och läste. Underbart skönt!

Min semester har alltså börjat, ifall någon undrar varför jag trynar bort en vanlig vardag på bokläsning i parken. Aaaaaah som jag längtat efter detta!

Idag passade jag på att ta en cykelrunda i det fina vädret. Hamnade efter lite kringelikrokar i Klagshamn strax utanför Malmö. Där var det himla fint! Cyklade sedan tillbaka via en gammal banvall och via Malmö Arena hem. 35,3 km blev det totalt och på kartan har jag markerat hur jag cyklade.

Men hur kan ett av Europas modernaste länder med det renaste huvudstadsvattnet, offentlighetsprincip och kriminaliserade torskar, där alla busschaufförer delar ut reflexbrickor och du-reformen genomfördes för över femtio år sedan, stå bakom det här?

Läs hela Lotta Lundbergs krönika i dagens Sydsvenskan.

På Malmö stads hemsida finns mer att läsa om Friluftsstaden. Och här finns en filmsnutt som visar byggnationen av området.

Långsiktiga saker, viktiga genombrott i forskningen och sociala förändringar som ofta förstås långt senare hittar man inte i den dagliga malströmmen av nyheter. Man ser helt enkelt inte skogen för alla träd. Istället fylls nyhetsrapporteringen av sly och smågranar och hade Expressen funnits med under industrialiseringen tror Ludvig Rasmusson att man hade kunnat läsa historier om helgon, tester av mjöd och krig (under förutsättning att nån svensk var med) men inte ett ord om ett av de viktigaste paradigmskiftena i mänsklighetens historia. Att ständigt kolla nyheterna är en ovana, ungefär som att hålla på och harkla sig menar han.

Lyssna nu på hela Ludvig Rasmussons krönika: Meningslösa nyheter (ca 10 minuter lång)!

Det visar att Malmö är en attraktiv stad men befolkningstillväxten innebär också stora problem i ett läge där bostadsproduktionen nu ser ut att minska kraftigt, med uppenbar risk för tilltagande bostadsbrist och ökad trångboddhet.

Malmö är en bra stad. Jag älskar att bo här och trivs som fisken i vattnet. Malmö rockar! Men idag ska jag faktiskt åka härifrån, om nån timme styr jag kosan mot metropolen Ålabodarna för promenad och trevlig samvaro med väninna under resten av dagen. Tjipp!

Nina Persson från Cardigans beskrev Malmö såhär i CNN-programmet ”MyCity_MyLife”:

Det skulle vara någon som funnits med ett tag och som överlevt hårda tider, någon du inte kaxar dig mot, någon som är intelligent, envis och som har mycket inre skönhet.

Claes Fürstenberg själv föreslår:

Malmö är Keith Richards. Fårad, klädd som en gypsy, vulgo och sofistikerad samtidigt, döende och återuppstånden gång på gång, hipp, taskigt sminkad, frisyr som om man inte vet om den är från 70-talet eller nu, ultracool, talar dialekt med rökrasslig röst, klädd i märkeskläder (Keith är Louis Vuitton-modell) men det ser han inte helt bekväm ut i, street wise, arbetarbakgrund (pappa fabriksarbetare), delvis utländsk bakgrund, lite androgyn, mer rock än pop.

Haha, känns som ganska mitt i prick det där! Har du nåt eget förslag, mejla det till Claes Fürstenberg så blir han säkert glad!

Följ med på dagens vandring längs Skåneleden i Skrylleskogen. Klicka på bilden!

Jordbävningen i Skåne den 16 december 2008 lär knappast ge upphov till sublima skaldestycken. Den kommer snarare att leva vidare som en av många gamla prydnader i lådan med julsaker, en oftast bortglömd men då och då framplockad förevändning för mysig nostalgi. Kommer ni ihåg? Hela sängen gungade! Kalle sov som en julgris, missade alltihop.

Jag är jultaggad som aldrig förr och planerar för julgransinköp, lussekatter, kulörta kulor som blinkar i psykedelisk otakt, julstjärnor, litervis med glögg, adventsmys och hela faderullan. Tror aldrig jag känt så här innan!

Kan det bero på lågkonjunkuren?

Wow!

Vilket tal!

Jag är mållös!

Vilken grej!

USA har en ny, svart president som dessutom heter Hussein i andranamn!

Det innebär tamejfan hopp för hela världen.

(okej, jag vet att jag är sent ute men ändå)

När sjuksköterskestudenten Jonas räckte fram handen sa samma tjej bara ”Jag hälsar så här” och förde höger hand mot hjärtat istället. Jonas fann sig blixtsnabbt och hälsade på samma sätt.

Carl Hamilton menade att ta i hand gör vi i Sverige och vill man inte det kan man åka hem. ”Jag är född här”, kontrade en av tjejerna. ”Vart tycker du att jag ska åka?”

Är det så viktigt att alla hälsar på samma sätt för att passa in i Sverige? Finns det inte saker som är viktigare än just hur man hälsar?

… har onekligen sina fördelar! Så här intog Anne, Lotta, Veronica och jag våra luncher idag!

Det är svårt att förstå den totala brist på empati som människorna bakom The Pirate Bay har visat pappan och Anders Mildner sätter som vanligt huvudet på spiken i dagens Sydsvenskan:

The Pirate Bay har gjort en grej av att alltid svara elakt när nöjesbranschens representanter hör av sig med hot. Nu fastnar skrattet i halsen när man inser att moderatorerna inte förstår skillnaden mellan att håna internationella bolag från ett underdogperspektiv och att ge fingret åt en medmänniska som har drabbats av en tragedi.

Inte illa alls! Kanske till och med läge att höja ribban? Det är ju nästan en hel vecka kvar till loppet menar jag!

(saknad bild)

Dom här tjejerna träffade jag på en flickskola i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan i april förra året. Dom gick i en bra skola med både tak och väggar. Tyvärr fanns det inte en enda toalett för de 5000 eleverna som gick i treskift för att få plats. Men dom var glada ändå, för dom fick ju trots allt gå i skolan!

Så fram med plånboken nu och följ min kompis Linas exempel! Alla pengar går oavkortat till Rädda barnen:)

Jag talar naturligtvis om dom jävla fåglarna!

Herregud, vad är det med dom? Jag tänker inte äta upp era satans pälsbollar till ungar så sluta fräs och väs och gör näbbiga utfall när jag försöker smyga förbi halvvägs intryckt i buskaget brevid gångvägen för att om möjligt undgå att bli hackad i bitar av en vild andmorsa!

Jag är skapelsens krona och jag kräver att ni behandlar mig därefter! BASTA!

Frågor på det???

I helgen var jag ute och vandrade med ett gäng tjejer i Söderåsens nationalpark. Vi började i Krika skog och efter att ha knatat upp och ned, balanserat på stenar och spångar, förundrats över vidunderlig utsikt, fajtats med myror och mygg, hjälpt två förvirrade scoutpatruller från Mörarps scoutkår som orienterat vilse, ätit medhavda matsäck, njutit av nybryggt kaffe och klättrat upp på Skånes högsta topp Kopparhatten anlände vi framåt aftonen till Skäralid.

Övernattningsstugor var bokade åt oss några kilometer därifrån och efter dusch, ombyte och blixtsnabb förfest anlände vi till bokat bord på restaurang KulTur & Retur i det gamla stationshuset i Röstånga. Inredningen var otroligt kitschig med udda porslin och bestick, bruna sjuttiotalsbonader och möblerna såg ut att komma direkt från gillestugan i nån välbevarad mexitegelvilla.

När vi kom tillbaka till stugorna hann vi precis se snabbgenomgången och omröstningen från schlagerfinalen. Som tur var missade vi inte pausunderhållningen heller

Här började tröttheten på allvar göra sig påmind hos mig. Jag kände mig helt klubbad och var inte alls lessen när jag strax efter klockan 01 fick krypa ned i min sovsäck.

Vilken härlig helg! Och vilket härligt gäng! Totalt var vi 9 personer som vandrade och jag kände bara en av tjejerna sedan tidigare men nu känns det som jag har fått en hel drös med nya kompisar på kuppen!

Det gjorde en kvinna i Skåne och förlorade mot Försäkringskassan i hovrätten för att hon körde fel väg från sitt nya jobb och då råkade ut för en olycka.

Det är ju helt absurt! Eller vad tycker ni?

Wow! Att använda storvinsten till att göra sig av med en hög standard för att istället satsa på en enklare livsstil och göra verklighet av ett drömprojekt låter ju helt fantastiskt!

Dags att börja köpa trisslotter?

Jan Guillou, Anitra Steen, Tobias Billström, Ebba Witt Brattström, Pär Ström och Katrine Kielos levererar svenska ankdammssvar.

Dilsa Demirbag-Sten svarar:

- Det bästa är att jag och mina manliga medmänniskor är lika inför
lagen. Att jag lever i ett land där staten anser sig skyldig att skydda
mig mot förtryck på grund av min religion, åsikt, kön eller sexuella
läggning.

Ibland kan det vara nyttigt att se på det hemtama från ett utifrånperspektiv. Och under finlirsdiskussionerna om individualiserad föräldrapenning, jämställdhestbonusar och kvoteringar hit och dit komma ihåg att det finns länder där en kvinna inte får röra sig fritt utan en manlig släktings sällskap eller tilldöms hårdare straff än en man för samma brott.

Jag menar inte att vi nöjda ska luta oss tillbaka och tycka att det är gott nog att leva i världens mest jämställda land. Men att det ibland kan vara bra att lyfta blicken och tänka på allt det där som vi uppfattar som självklart.

Tänk om du inte skulle få åka till Stockholm utan att eskorteras av en manlig släkting? Giftas bort mot din vilja? Bli skrattad åt när du anmäler din man för misshandel eftersom polisen vägrar befatta sig med ”familjeangelägenheter”? Dömas till piskstraff när du blivit gruppvåldtagen av 10 män?

Jag vill också vara man och och uppleva hur det känns att ha ett helt samhälle som som applåderar när jag tar ut knappt två månader av föräldraledigheten, medan ingen höjer minsta lilla ögonbryn när min fru tar ut resterande tolv. Jag vill också vara man och uppleva känslan när samhället applåderar min kärlek och mina uppoffringar som något fantastiskt, extraordinärt.

Ur Bitterfittan av Maria Sveland, en av Årets kvinnor i tidningen hennes.

Ulrika Milles om Bittefittan i DN

DET VAR SOLEN!!!

Tänka sig, den har vi inte sett i Malmö på många dagar. Så roligt att den ville komma på besök, jag ska genast bege mig ut och njuta av dess livgivande strålar!

(efter kaffet och morgonsurfen såklart )

Flexade ut från jobbet redan vid 13-tiden. Promenerade hem genom Slottsparken. Hittade den här pojken som fått röda, fina vantar av nån snäll förbipasserande. Gick hem och drack kaffe, tvättade veckans tvätt och städade. Sen kom Peter hem och lagade middag. Tur det för jag var alldeles slut. Imorgon ska jag upp ganska tidigt och springa långpass. Borde med andra ord masa mig i säng nu. Gonatt!

Jag ställer mig lite skeptisk till larmrapporter som dessa.

Det
finns många sätt att missköta sitt arbete på: komma lite senare, ta
extensiva fikaraster, ta lite längre lunch än man ska, smita lite
tidigare, stå och snacka skit med kollegorna i korridoren, ta rökpauser
titt som tätt, ringa och prata med polarna…

Detta är ett
ledarskapsproblem som man inte löser genom att införa begränsingar för
vilka webbplatser de anställda får besöka under arbetstid. Enligt detta sätt att resonera borde ju samma arbetsgivare bara tillåta samtal till vissa godkända telefonnummer
eller bara tidskrifter och böcker som direkt hade med jobbet att göra
på arbetsplatsen.

Ett exempel från bekantskapskretsen belyser vad egentligen anses vara ok att göra under arbetstid:

Jag
har en kamrat som arbetar i ett tjänstemannayrke. Kontoret ligger på
6:e våningen och det finns inget rökrum. Alla rökarna är därför tvungna
att ta hissen ned till bottenvåningen och gå ut på gården för att ta
sig ett bloss. Hon räknade ut att det tog varje rökare ungeför 6
minuter att vänta på hissen, åka ned, röka, vänta på hissen och åka upp
igen till kontoret. Om varje rökare i snitt rökte 6 cigaretter om dagen
innebar det följdaktligen att 36 minuter av den dagliga arbetstiden
förlades på att röka. Hon sa till sin chef att hon som ickerökare borde
få 36 minuters kortare arbetstid om dagen.

Hon fick nej.

Sen skulle jag vilja se en underökning på hur mycket tid vi bjuder arbetsgivaren på genom att svara i telefon, besvara mejl och tänka på jobbet när vi är lediga…

Andra bloggar om: malmö, ribban, flextid, höst, höstlöv

Jag vet att de finns de som anser att religiösa symboler överhuvudtaget inte hör hemma på representanter för en myndighet. Men då utgår man också från att det finns ett helt neutralt sätt att klä sig och uppföra sig som inte innehåller några sorts sociala eller religiösa identitetsmarkörer överhuvudtaget.

Och det tror jag är en utopi.

Dessutom är symbolvärdet i att ha en muslimsk sjalbärande kvinna anställd i ett utåtriktat jobb som passpolisen mycket större och viktigare än de eventuellt negativa associationer sjalen skulle kunna orsaka.

Ämnet låter kanske lika trist som en regnig septembermåndag, men läs den ändå!

Enligt socialtjänstlagen måste kommunen erbjuda äldre personer hjälp om det finns ett behov som inte kan uppfyllas på annat sätt. Men om personen har barn som till exempel kan hjälpa till att handla eller städa, då uppfylls ju det behovet. Så då anser kommunen att den äldre inte behöver någon hemtjänst. Smart va?

Professorn i offentlig rätt på Handelshögskolan i Göteborg, Lotta Vahlne Westerhäll, kommenterar detta såhär:

Men gör en helt unik tillämpning av familjerätten. Barn har ingen skyldighet att ta hand om sina föräldrar, den enda skyldigheten som finns är ekonomiskt underhåll mellan makar och för barnen inom ramen för vårdnadslagen.

Trenden är tydlig menar alla forskare som intervjuas i artikeln:

- Kommunerna har skurit ned för mycket och för snabbt i äldrevården
- Kommunerna lägger ned fler och fler ålderdomshem
- Kommunerna ställer högre krav på den som ska få en plats på de särskilda beoende som trots allt finns kvar
- Kommunerna feltokar socialtjänstlagen och utgår från att barnen ansvarar för vården av sina åldrande föräldrar

Resultatet?

Anhöriga lägger mer och mer tid för att ta hand om sina åldrande släktingar. Aktuell forskning visar att 60 000 kvinnor gått ned i arbetstid eller helt lämnat arbetsmarknaden för att vårda anhöriga.

Och om 20 år kommer det finnas 800 000 svenskar som är över 80 år gamla.

Professor Lotta Vahlne Westerhäll säger:

Det kan vara så att vi är på väg mot det system som många EU-stater har. Där finns ett helt annat ansvar hos familjen att ta hand om de äldre. Den viljeinriktningen framgår av kommunernas beslut.

Till artikeln finns också en intervju med Arne, 84 år gammal, som precis blivit utredd av Malmö kommuns biståndshandläggare. Hon har beslutat att han ska få hjälp med tvätten en gång i veckan, städning varannan vecka och att personal ska finnas hos honom när han duschar så han inte ramlar, vilket hände för några månader sedan. Arnes ena son Leif bor i Höör, den andre sonen bor i Småland. Leif kör in till Malmö så ofta han kan får att hjälpa pappan. Han är en bra son.

Det är när man behöver hjälp av sina barn som man får reda på hur man har varit som förälder.

Säger biståndshandläggaren efter besöket hos Arne.

Vem vill inte vara en bra son eller dotter? Men frågan är om en hjälpbehövande person verkligen ska vara utlämnad till att ta konsekvenserna av sitt föräldraskap på ålderns höst? Ska barnens välvilja avgöra hur mycket hjälp och stöd en äldre person får?

Frågan är principiellt viktigt och jag skulle vilja höra den politiker som säger att framtidens äldrevård i högre utsträckning ska skötas av familjen. För det är dit vi är på väg, menar en enig forskarkår.

Och i såfall kan vi ju lika väl införa hemmafrusystemet igen.

Andra bloggar om äldrevård och äldreomsorg.

Krigarprinsessan bloggar om hur det är att vara den i en relation som är kvar hemma, om sin längtan, oro och glädje. Jag tycker det är intressant att läsa eftersom det är ett perspektiv som inte brukar få så mycket utrymme. Huvudfokus brukar ligga på soldaterna och inte de som lämnas kvar hemma.

Jag tror inte riktigt vi är vana vid den bilden heller. Sverige har hittills i genomsnitt haft ungefär 1000 soldater ute på utlandstjänst i olika delar av världen. Att vara yrkesmilitär har också varit synonymt med att vara officer. Men med det framväxande Nordic Battle Group förändras detta. Det är redan nu möjligt att bli yrkesmilitär utan att bli officer och ambitionen från politiskt håll är att Sverige ska kunna bidra med ännu fler soldater i framtiden.

Gruppen hemmavarande makar, fruar, barn och föräldrar kommer i och med det också växa. Och deras behov av stöd och support. I dag erbjuds man som anhörig att komma på informationsträffar några gånger under utbildnings- och tjänstgöringstiden. Träffarna arrangeras på olika ställen i landet så att så många anhöriga som möjligt ska kunna delta.

För mig var det väldigt viktigt att min familj fick möjlighet att delta på dom träffarna. Förutom mina egna föräldrar och lillasyster släpade jag även dit sambons föräldrar och syster. Jag ville att dom skulle få så mycket kunskap som möjligt och jag ville att dom skulle få träffa mina kollegor och chefer. Om något skulle hända, skulle de ha något och några att referera till.

Det var förbandets personalchef och pastor som genomförde våra anhörigträffar och jag skrev en artikel om det som publicerades på försvarsmaktens webbsida.

Här kommer några bilder från vår anhörigträff på Livgardet i september förra året:

Tilltänkta svärfadern provar min skyddsväst och hjälm.

Mamma provsiktar med AK5 modell D med rödpunktssikte.

Pappa bäddar sin första militärsäng.

Kriterier som man uttgick ifrån när man gjorde jämförelsen var bland annat antal serveringstillstånd, kommunalskatt, fritidsaktiviteter, sjukvård, brottstatistik, valdeltagande, skilsmässor, självmord, arbetslöshet, företagsklimat, föreningsliv och barnomsorgsköer.

Lundaborna slog sig för bröstet och Bjuv-borna deppade ihop.

Men när Sveriges Kommuner och Landstings undersökte äldrevården i Sveriges samtliga kommuner knep Bjuv en topplacering.

Och när man undersökte ungdomshälsan hamnade Lund i bottenskrapet.

Så kanske beror det helt enkelt på vem man frågar?

För mig som är uppvuxen i Lerums kommun utanför Göteborg är det lite lustigt eftersom det finns ett bostadsområde i Floda med samma namn. Och det ligger definitivt inte mitt i stan utan långt ute på vichan (inget ont om vischan men just nu vill jag inte bo där)!

I dag öppnar utställningen Tidernas stad som handlar om Malmö från 1850 och framåt. Utställningen är organiserad kring olika teman, till exempel arbeten, gemenskaper, boplatser, fritider och transporter. Inom varje tema finns sedan underavdelningar, till exempel tyg och choklad. Förutom ett traditionellt besök på muséet finns en hel del material tillgängligt via nätet. Och bäst av allt är de guidade turer i mp3-format som man kan ladda ned direkt från hemsidan ihop med en karta för att sedan knata iväg på upptäcksfärd. Två av turerna är dessutom avsedda för bussåkning, bara att parkera sig på linje tre och åka med. Jag säger bara en sak: skitbra!

Vi tog den korta Dansbanestigen.

Peter är skeptisk men får till ett leende iaf

Peter är skeptisk men får till ett leende iaf

Läskiga grenar som ringlar sig längs marken.

Skogen är kal och marken hal.

Mätt efter middag på Ystads Saltsjöbad.

Ny scarf och ny tröja.

Malmö är en bra stad. Tillräckligt stor och tillräckligt liten. Lagom liksom. Här finns både hav och bad och bil och trängsel.

Jag vill faktiskt bo och leva här. Men jag måste hitta ett bra och intressant jobb också. Annars får det väl bli Stockholm igen…

Måste jag rösta på Måddan nu? Vad ska Lars säga då? *grubbelgrubbel*

Konklusion: en nyckelpiga är söt, 10 000 nyckelpigor är läskiga!

Som ett första steg i rätt rikning tänkte jag därför berätta lite om gårdagen då jag gjorde en liten utflykt till Ystad! Det var exakt 9 år sedan jag besökte staden senast men den var sig lik. Anledningen till att åka dit var att jag skulle träffa en skånesemestrande New York-bo och tillika kamrat som jag inte sett på minst två år.

Vi fick en trevlig dag i Ystad. Först besökte vi Turistbyrån och försåg oss med några kartor och broschyrer över staden. Jag var nyfiken på om där fanns någon speciell Wallander-vandring och mycket riktigt: det gick att plocka åt sig en karta där alla viktiga och oviktiga platser ur Mankells deckarserie fanns utmärkta. Efter en lååång fika på en uteservering längs Stora Västergatan strosade vi därför bortåt Österportstorg och över till Regementsgatan. Strax dök Mariagatan upp på vänster sida och jag var naturligtvis tvungen att föreviga både skylten och husen.

Jag minns inte riktigt vilket hus Kurt bor i men det här var det finaste på hela gatan. Efter den avstickaren begav vi oss in mot de centrala delarna igen för att gå lite i affärer och efter en stunds strosande i värmen var det dags för glasspåfyllning. Detta skedde på ett annat Wallander-ställe: nämligen Fridolfs konditori vid torget mitt emot stationen. Vi satt under markisen på framsidan och tittade på folk och fä under tiden vi fikade. Sedan var det dags för mig att åka hem till Malmö igen. På Ystad Allehanda har dom knåpat ihop en schysst flash-presentation av Wallanders jaktmarker i Ystad.

Det går inte att isolera sig i Malmö. Malmö är en liten stor stad eller kanske snarare en stor liten stad. Det är en stor fördel. Malmöbor av alla olika sorter kan inte undgå att se varandra, stöta på varandra. Det finns inga stora tallskogsbälten som skiljer invandrarförorten från medelklasskvarteret i innerstaden. De skilda världarna förenas av cykelvägar och busslinjer och kan inte hållas helt åtskilda. ”Vi” kanske aldrig besöker dem, men ”de” vill också bada vid Bo 01-området.

Per Svenssons text ”Ficka av frihet” i antologin Mötas i Malmö.

Åsa och Thomas kom på besök på påskafton. Vi åkte in till Malmö för att spana in stadens stolthet Västra hamnen med Turning Torso.

Och den blir större och större ju närmare man kommer. Holy moses!

Min älskade pojkvän poserar framför Turning Torso.

När du ser någon offentliganställd göra sitt jobb, en brandman, en parkskötare, stanna till och tacka dem för det arbete de gör.

Att någon gång då och då tacka dem vars service vi alltid tar för given tycker jag låter som ett mycket bra råd.! Undra vilken offentliganställd som skall få mitt nästa tack? Kanske tunnelbaneförarna i Stockholm om dom räknas som offentliganställda. Vem skulle du vilja tacka?

Även Gustav har gjort vårobservationer i Lund.

Därför är det väldigt lätt att vänta till absolut sista sekunden innan man masar sig iväg. För man har ju så himla nära. Och missar man en tunnelbana är det oftast bara 10 minuter till nästa och sällan är det en katastrof att vara 10 minuter sen. I allafall i mobiltelefonernas tidevarv.

Men om man missar 11.51-tuben när man skall med ett tåg till Lund 12.20 från Centralen hjälper inga mobiltelefoner. Och då är 10 minuters väntan till nästa tåg alldeles för länge.

När jag väl kommer till T-Centralen har jag tre minuter till godo innan tåget ska gå. Jag lägger i högsta växeln och älgar mig upp för rulltrappan i omkörningsfilen. En gammal dam rycker förskräckt till sig sin väska när hon hör mitt ilskna stampande. Väl uppe i biljetthallen börjar jag springa samtidigt som jag spanar mot gångtunneln för att se om där är mycket folk (att försöka springa där i rusningstrafik liknar ett självmordsuppdrag). Som tur var ser det lugnt upp. Precis när jag skall forcera spärrarna dyker det upp en auktoritär kroppshydda framför mig.

- BILJETTKONTROLL!!!

Jag gräver depserat efter den jäkla remsan som jag vet ligger i jackfickan men som vägrar låta sig hittas. Flera minuter tar det säkert. Blåjackan står resolut kvar. Till slut får jag fatt på den och nästan utan att titta på den viftar den han förbi mig.

Nu är jag verkligen sen!

Jag rusar vidare och kryssar mellan människohindren i gångtunneln. Är det så här det känns att vara flipperkula? Hittar en infotavla med mitt tågs spårnummer och rusar dit. Upp för trapporna. Jaaaaaa, tåget står kvar! Jag häver mig in i första bästa vagn och ställer ned min väska. Lungorna hänger nästan utanför men jag är så glad så glad att jag hann med tåget!

I höjd med Södertälje Syd har jag slutat flåsa och kan påbörja jakten på min plats. Vagn 3 plats 49.

Nu vet jag varför jag inte blev sprinter…

Wiiihaaa!

Rektorn och lärarna menar att ett sådant ställningstagande inte stämmer överens med skolans värdegrund. Beslutet att inte fira skolavslutning i kyrkan fattades av en enig skolstyrelse.

Way to go Rävlanda! säger jag. Fast sen funderade jag lite på hur jobbigt det måste vara för kyrkan att agera som arbetsgivare. Alla vill ju ha lojala medarbetare, men hur får man rättning i ledet när chefens beslut alltid kan ifrågasättas med hänvisning till inre övertygelse, högre makt och olika tolkningar av eet styrdokument som är några tusen år gammalt?

Ju mer jag läser om de nuvarande förhållandena i mullornas Iran och de dåvarande förhållandena Hitlers tredje rike – ju mer funderar jag på hur man konstruerar så robusta samhällstrukturer att de skulle kunna förhindra – eller i alla fall fördröja – att en ond en kommer till makten.

För varje inskränkning man gör i människors fri- och rättigheter hoppas jag man överväger vad som skulle kunna hända om de möjligheterna föll i fel händer.

Som nu i kampen mot terrorismen. Görs det?

Jag känner att det är mycket viktigt att Turkiet kommer med, även om förhandlingarna drar ut 10 år på tiden.

Varför?

Även om en mycket liten del av Turkiets landyta rent fysiskt ligger i Europa, befinner sig ett antal miljoner turkar numera i EU. Turkiet och dess i huvudsak muslimska befolkning är redan en del av Europa genom den invandrings om skett under efterkrigstiden.

Många av de turkiska invandrarna är dock inte medborgare i sina nya hemländer och har alltså inte rösträtt. När Turkiet blir EU-medlem kommer de i alla fall vara röstberättigade i val till EU-parlamentet.

Nationalstaterna är i dag stommen i EU och om stora grupper inom Europa inte känner någon tillhörighet till det land där de bor utan utvecklar parallella samhällen baserade på tex religiös tillhörighet eller ve och fasa ännu mindre landområden – anser jag att vi är illa ute.

EU skall, meiner Meingung nach, vara ett sekulärt politiskt, ekonomiskt och kulturellt projekt. Inte en kristen klubb.

Genom att ta med ett land där majoriteten och inte minoriteten är muslimer hoppas jag att formuleringar som anspelar på den kristna tron inte bara slinker igenom utan diskussion. EU sänder dessutom en tydlig signal till unionens muslimer av icke-turkisk härkomst att de har rättigheter och skyldigheter som resten av medborgarna i EU:s nationalstater.

Det skall gå att vara en god muslim i Europa. Och en god kristen. Och en god hindu. Eller vad man nu vill vara. Men religionen är invånarnas privatsak och inte en agendasättare i politiken.

Har jag glömt något? Säkerligen. I så fall får jag väl skriva ett nytt inlägg

Forskaren och läkaren Kirsten Lylloff gör upp med myten om att ”så väl har inget annat ockuperat folk behandlat sina tidigare fiender” som slås fast i en tidigare avhandling från 1986.

Lylloff har undersökt originaldokument och visar hur det snarare var tvärt om. Om hur tyska flyktingar sorterades ut och hamnade i egna läger där de fick mindre mat och sämre behahdling än andra flyktingar. Många föräldralösa tyska barn dog därför att de inte fick någon sjukvård, trots att danska läkare erbjöd sig att behandla barnen. Hjälporganisationer som kommit med leksaker och frukt har inte heller fått komma in i lägren.

Lylloff rör sig på minerad mark, ämnet är fortfarande mycket känsligt i Danmark. ”Vår bild av historien ändras i takt med att vi vågar ställa andra frågor” menar Lylloff som bryter ny mark även i Tyskland där många före detta flyktingar har kontaktat henne för att berätta om sina upplevelser. ”Det är som att öppna en dammlucka som varit stängd i flera år” säger hon.

Se relaterat inlägg på Forskning & Framstegs blogg: Flyktinghistoria till debatt i Danmark

Hur behåller man sin värdighet i en sådan situation? Vad finns det för strategier att ta till när någon annan fullständigt har tagit befälet över ens liv och avser att behålla den kontrollen i kanske fem-tio år?

Kan man paketera in sin människovärdighet inne i sig själv och låta det förbli opåverkbart av förnedrande yttre omstädigheter?

Att läsa facklitteratur är traditionellt en manlig sysselsättning. Män vill uträtta något med sitt läsande, lära sig något.

Historiska böcker (och fackböcker i allmänhet) inleds med en fråga (tex hur vanns slaget vid Lund) och när man läst klart har den frågan besvarats. En del människor tilltalas av den sortens läsning, menar Svante Weyler, förlagschef på Norstedts. Skönlitteratur funkar lite tvärt om, den lämnar oftast läsaren med fler frågor än vad man startade med.

Problemet med många av dagens historieskildringar, tycker Svante Weyler, är att de inte problematiserar historien tillräcklig utsträckning. Många böcker är kliniska skildringar av krig och slag som inte ställer några frågor om vad som var rätt eller fel.

Weyler nämner också den halveringstid för krig som han menar finns inom litteraturen. Innan dess kan författare inte ge sig i kast med att skildra kriget ur ett mer kliniskt perspektiv. Andra världskriget har nått dit nu och snart är det dags för Vietnamkriget, menar Weyler.

Tyvärr har jag ingen aning om vad jag ska rösta på och liksom Paradis-Linda är jag lite fundersam till vad de partipolitiska beteckningarna egentligen har i kyrkan att göra.

Jag vill rösta så liberalt som möjligt och så långt ifrån stock-konservatism som det överhuvudtaget går i ett sånt här val. Jag vill också stödja unga kandidater eftersom jag jag har någon sorts bild av att det finns tillräckligt många gamlingar i kyrkopolitiken som det är.

Hittade inlägget Den tveksammes guide till kyrkovalet hos Fredrik. Är det någon mer som har några stalltips så här i sista minuten?

Jag undrar varför man valde att börja just där? I de sunkigaste delarna av Stockholm (förlåt alla Akalla-, Kista- och Rinkebybor!) Varför specialgranskade man inte på innerstan där de svarta andra- och tredjehandskontrakten måste vara mångdubbelt fler än i de nordvästra förorterna…???

Förklaringen till detta är, enligt Eriksson, att:

Kandidaterna till Fi:s styrelse har lika många universitetspoäng som det finns sandkorn i Sahara.

Intressant sätt att nedvärdera människor som lyckats tillgodogöra sig en högre utbildning. Och vad är det egentligen han vill säga? Att Fi är en samling stolliga akademiker utan verklighetsförankring som gör bäst i att stanna kvar i universitetens dammiga seminarierum?

Och undra hur stor öken hans egna akademiska poäng räcker till? Säkerligen inte mer än en liten sandlåda…

- Miljöförstöring?
- Inhuman flyktingpolitik?
- Utsugning av världens fattiga länder?
- Diskriminering och marginalisering av grupper inom vår egen svenska sörgårdsidyll?

Tänk om de varit HD-domare istället! Då hade de förmodligen bara förflyttats från patrullbilen till ett skrivbordsjobb och fått fortsätta utreda brott. Speciellt misshandelsbrott kanske eftersom de båda poliserna ju faktiskt besitter fördjupade kunskaper i hur det går till att misshandla!

HejSTEFFANIE. Din blodgrupp behövs! Kom så snart Du kan. Välkommen. Tack Blodcentralen.

Så det är väl bara att masa sig iväg och få det gjort och samtidigt passa på att uppmana alla andra som tänkt men inte fått tummen ur att göra samma sak. Det finns ingenting så enkelt och som gör att man känner sig som en sån god människa som att skänka blod! Dessutom får man en finfin checkup på att allt är som det ska med blodvärdena. Plus en present. Plus smaskig fika! Och nej, jag är inte sponsrad av Blodcentralen

Frågan är om det är tillrådigt att lämna blod veckan innan man ska springa ett marathon? *hmmm* Man ska ju inte träna samma dag, men med en och en halv vecka till godo borde det väl inte vara några problem?

Tycker det är vansinnigt roligt att Ebba von Sydow börjat blogga! Och om Expressen vill göra en insats för miljön skulle man kunna lyfta ur hennes krönikor ur papperstidningen och bara publicera dem på bloggen i framtiden. Då slipper man i allafall hugga ned träd för att sprida det von Sydowska pladdret

Men oj vad elak jag var! Inte min stil alls! Nu får jag genast be om ursäkt, förlåt Ebba! (Annars kanske jag får en sylvass von Sydowklack på smalbenet i kön till matsalen imorgon )

Åter till ordningen. Jag har alltså börjat cykla till jobbet vilket är underbart! Problemet med att jobba på en morgontidning är ju nämligen att man slutar så tidigt på kvällen att man inte få åka taxi hem, vilket man ju får när man jobbar på kvällstidning (som Ebba gör). Vi stackars morgontidningsslavar tvingas istället slåss med pruttfulla mitt-i-veckan-festprissar och annat löst folk som rör sig i tunnelbanan efter midnatt. Detta har jag nu fet-tröttnat på och företog därför en arkelogisk utgrävning av källarförådet i helgen. Där hittade jag en nästan bortglömd rosa cykel (cred till pappsen som fixade punkan!) och hallelulija – jag rullar!

Att cykla genom Stockholm ger ett helt annat perspektiv på stan. Och snabbt går det ju också! Döm om min förvåning när jag sladdade in framför porten till Chateau Bandhagen samtidning som tunnelbanan svischade förbi runt husknuten! Det gick alltså lika snabbt att cykla mellan Thorildsplan och Förorten som för linje 19 att tuffa sig fram samma väg. Bye bye SL! säger jag. Från och med nu är det Rosa Blixten som gäller!

Note to self: Gå alltid klädd i kamera! Även om du bara ska ner till Vivo och panta PET-flaskor!

Stackars sossarna! Dom kämpar verkligen i motvind i denna individualiserade värld där kollektiva lösningar per definition är dåliga (i allafall om det är mamma staten som står bakom dom).

Vad ska sossarna göra nu när de huggs i ryggen av självaste HSB? Först gör HSB gemensak sak med Svenskt Näringsliv och meddelar att man stöttar skattesubventioner för hushållsnära tjänster och sen kommer det fram att HSB betalar privata sjukförsäkringar för sina anställda eftersom den allmänna sjukvården tyvärr inte är att lita på.

HSB – ur arbetarrörelsens jord är du kommen men nu har du slagit dig fri och gett dig ut på den hala marknadsekonomiska isen. Vad ska det bli av dig?

Historien är en falsk vän, säger Strachan, men vi kan ha nytta av den på två sätt. Den ger kunskap om vad andra människor har i sitt bagage så vi bättre förstår deras problem, och den lär oss att inte dra förhastade slutsatser. Historien hjälper oss att ställa rätt frågor. Kruxet är bara att politiker inte söker frågor, utan svar.

Niklas Ekdal intervjuar historikern Hew Strachan i dagens DN.

Jag vill gå – kanske kan paneldiskussionen ge mig fler uppslag i min jakt på svenska Thomas Bernhards och Elfriede Jelineks.

Det är inte så populärt att rota i det förgångna, speciellt inte i Sverige där vi sedan koltåldern fått lära oss att vi minsann inte hade något att göra med andra världskrigets fasor. I Tyskland är det svårare att ducka, där har man vart så illa tvungen att tvätta sin smutsiga byk inför öppen ridå. I Österrike har man försökt gömma sig bakom offermyten, men tvingas då och då fram i ljuset, av obekväma författare som till exempel Thomas Bernhard.

Men inte nog med att vi själva stenhårt trott på vår oskuld. Vi har lyckats lura omvärlden också. En av åhörarna på Svante Weylers föredrag i tisdags var en österrikisk kvinna som utvandrat till Sverige och nu höll på att forska om något som rörde Sveriges agerande under andra världskriget (uppfattade tyvärr inte exakt vad det rörde sig om). Hon berättade att hennes mamma och pappa inte kunde förstå varför hon ville rota i det där. Sverige var ju neutralt under kriget och varför skulle hon nödvändigtvis hålla smutskasta det land hon valt att flytta till?

Vid ett ordinarie styrelsemöte i dag föreslog styrelsen för fastighetsbolaget Akademiska Hus att lämna en utdelningen för 2004 om 394 miljoner kronor. Detta är 100 miljoner kronor utöver ägarens mål om femtio procent av det beskattade resultatet.

Jag har tidigare skrivit om absurdheten i att staten tar marknadsmässiga hyror av sig själv när det gäller försvarsmaktens anläggningar och Gustav Holmberg påpekade då att det råder en liknande situation i den akademiska världen, där det knorras över att allt mer av forskningsbudgeten försvinner i lokalhyror.

Vem förutom Försvarsmakten hade Fortifikationsverket tänkt hyra ut militära övningsfält till och vem förutom Livsrustkammaren ska bedriva verksamhet på Kungliga slottet i Stockholm, bara för att nämna två exempel som varit aktuella under förra året.

Förlåt en dum en men jag förstår faktiskt inte syftet med att staten först delar ut medel och sedan cashar tillbaka stora delar i hyra i sina egna fastighetsbolag?

Vart kommer Akademiska Hus extra 100 miljoner i vinst ifrån? Är det från krympande forsknings- och försvarsbudgetar kanske? Och vem har egentligen vunnit på den här rundgången?

Då kanske vi inte skulle vara så nedlåtande gentemot andra länder och de solkiga partierna i deras historia.

Den enda jag på rak arm kan komma på är Maria-Pia Boëthius’ Heder och samvete – Sverige och andra världskriget. Finns det fler?

Föredragshållare var Tomas Ries, finländare och nytillträdd chef för institutet. Biblioteket, där föredraget hölls, var fyllt till bredden. Folk satt överallt och eftersom vi drällde in ungefär precis när det började fick vi inte särskilt bra platser.

Ries höll sitt föredrag i expresstempo och de detaljrika och hyffsat avancerade powerpoint-slajdsen flög snabbt förbi. Det märktes tydligt att det vi fick höra bara var en komprimerad version av ett längre föredrag och det var lögn i förbannelse att försöka hinna med att anteckna vad som stod.

Jag försökte dock, och detta är mina fragmentariska noteringar. Om något är fel skyller jag på dålig sikt

Ries inledde med att prata om den brytpunkt vi nu nått, efter kalla krigets slut och informationssamhällets framväxt, och de nya säkerhetspolitiska utmaningar som detta kommer innebära.

Vår värld är i dag uppdelad ungefär enligt följande:

• 1 procent utgör av de transnationella företagen (Sony Ericsson, Daimler Crystler mfl)
  
• 14 procent tillhör EU + USA + resterande OECD-länder (imperiet)
  
• 5 procent är snabbt växande ekonomier, tex Kina, Indien och Sydkorea.
  
• 15 procent är länder som stagnerat på 1920-30-tals nivå, tex Egypten, Brasilien.
  
• 65 procent lever i yttersta misär, tex Angola, Zaire.

Vi tillhör alltså det nya imperiet, och vi har ett ansvar gentemot resten av världen, enligt Ries.

Förr oroade man sig för spänningen mellan fristående stater.
Dagens orosmoln är spänningar mellan klasser, dvs mellan de befolkningsgrupper som lever i yttersta misär och de som lever i rikedom.

Spänning uppstår när folk utifrån vill in i imperiet, och här finns också en skillnad mot forna tiders imperium. Förr kunde moderlandets invånare känna sig trygga på hemmaplan. I dag finns ingen hemmaplan som inte är nåbar för flyktingar, brottslighet och terror.

Alla problem kommer nedifrån (i välfärdsstegen) och det är vårt ansvar att styra, menade Ries, annars väntar kollaps. (white man’s burden)

Vårt EU-USA-OECD-imperium står i dag politiskt splittrade och en fråga för framtiden är hur den gemensamma (om det är ens är möjligt) politik ska se ut. Med ytterligheter som USA:s handgripliga ingrepp i Irak i ena änden av skalan och vårt passsiva bistånd till Afrika i andra änden, står vi i dag vid ett vägskäl där vi måste välja inriktning.

Här finns också en en spännande moralisk fråga inbakad: hur stora ingrepp kan imperiet göra i diktaturstater utan att förlora sin legitimitet?

Välfärdsstatens kollaps var ett annat ämne Ries berörde. Makten förflyttas från staten till företagen. Statskassan har allt mindre medel. Den stabila medelklassen minskar och vi kan vara på väg mot ett så kallat 20-80-samhälle där 20 procent har intressanta jobb och bra lön, medans majoriteten har skitjobb med skitlön. Detta kan i sin tur orsaka frustration och instabilitet hos väljarna, med demonstrationer och politisk extremism inom våra samhällen.

Vi måste också börja betrakta miljön som en säkerhetspolitisk fråga, enligt Ries. Vi är extremt beroende av den och om vi inte börjar tänka nu kan det få förödande konsekvenser på lång sikt. Tillgången till rent vatten, de extrema väderförhållandena och konstgjorda katastrofer (typ Tjernobyl) bör stå högst på miljöagendan.

Världen har blivit pytteliten och i dag går det inte att avskärma sig. Vi är dessutom ömsesidigt beroende av varandra på ett sätt som vi inte var förut. Ett slag mot den transnationella ekonomin, de teknologiska infrastrukturerna eller en snabbt spridande dödlig sjukdom är reella hot mot oss idag.

Ries exemplifierade med sjukdomen SARS som trots att den bara hade en tioproncentlig dödlighet lyckades halvera BNP BNP-tillväxten i de drabbade länderna. Föreställ er då vad som kan hända med ett land som drabbas av en ännu smittsammare och dödligare sjukdom och blir satt i karantän av resten av världen.

Han berörde också jordbävningskatastrofen i Asien och frågade retoriskt om den var en tragedi eller katastrof för Sverige. Själv är jag benägen att kalla den katastrof men Ries menade att så länge systemet står pall, så är det inte ett stort problem. Men om systemt blir skadat, då har vi verkligen problem, och han identifierade tre olika katastrofscenarier som skulle kunna orsaka systemkollaps: bioterror, strålningsolycka eller cyberterror.

En lärdom att dra av tsunamikatastrofen är att vi måste våga tänka det otänkbara. Detta är jobbigt både för politiker (som måste tänka på att bli omvalda) och vanliga människor.

*phew*

Som Erik redan påpekat var det inte nåt särskilt upplyftande föredrag och man kände sig rätt modstulen efteråt. Det hade nästan behövts en rejäl fylla för att komma på fötter igen men eftersom jag för närvarande är en renlevnadsmänniska som bara tränar ju-jutsu och äter morötter så fick det anstå till en annan gång.

Det ska i allafall bli intressant att se vad Ries hittar på med UI framledes. Han verkar ha stora planer, och det är ju kul, så jag håller ögonen öppna.

Förutom Tomas Hammarberg deltar Bitte Hammargren, journalist på SvD och Kurdo Baksi.

• 450 kronor som räcker till två första hjälpen-lådor, som används vid katastrofer.

• 600 kronor som räcker till att ge sju drabbade familjer vattenbehållare, hinkar, tvål och vattenreningstabletter, så att de kan undvika sjukdomar som orsakas av förorenat vatten.

• 850 kronor som räcker till att ge tio drabbade familjer vattenbehållare, hinkar, tvål och vattenreningstabletter, så att de kan undvika sjukdomar som orsakas av förorenat vatten.

• 1 700 kronor som räcker till att ge tjugo drabbade familjer vattenbehållare, hinkar, tvål och vattenreningstabletter, så att de kan undvika sjukdomar som orsakas av förorenat vatten.

• 2 500 kronor som räcker till en uppsättning sjukvårdsutrustning, att användas vid katastrofer, som kan hjälpa 1000 personer under tre månaders tid.

Källa: UNICEF

Gör vad du kan för att stödja katastroffens offer!
Röda Korsets insamling
UNICEF:s insamling

Jag blir så illa berörd och lipar flera gånger om dagen. Det här går inte att skjuta ifrån sig! Min egen mamma och pappa kunde varit där nu, men valde att åka till Brasilien eftersom de inte kunde få en treveckorsresa mellan de datum de ville ha.

Jag bara väntar på beskedet att någon i min släkt eller bekantskapskrets är drabbad.

Herregud, vad kan vi göra annat än att skänka pengar?

Det är så hemskt att det knappt går att ta in. Jag har skänkt pengar till Röda Korset, gör du det också.

Vem Morgan Tsvangirai är eller att han besökte Sverige i oktober hade jag ingen aning om, men gissade ändå rätt på att han var oppositionspolitiker från Zimbabwe.

På invånarantalet i Turkiet hade jag 10 miljoner fel men jag skyller på Sverigedemokraterna där. Rev nämligen ned ett av deras fula klistermärke i somras där det stod ”60 miljoner turkar i EU – nej tack” och sen dess har den summan etsat sig fast. Rätt svar är 71 miljoner. SD borde gjort bättre research när dom nu ändå tänkte besudla hela stan med sitt unkna budskap.

Att John Kerry kom från Boston, alltså delstaten Massachusetts, visste jag. Att han var östkustare var ju en faktum som tydligen låg honom i fatet i presidentvalet.

Att Alf Svensson besökt Tunisien visste jag, men inte att han åkt dit utklädd till valobservatör. Vaffö då?

Charley, Frances, Ivan och Jeanne hette stormarna som drabbade USA:s östkust under året. Namnen susar förbi eftersom de oftas ackompanjeras av dramatiska tv-bilder.

Vad Migrationsverkets nuvarande chef heter eller kommer ifrån hade jag ingen aning om men gissade rätt ändå. Generaldirektör Janna Valik är ursprungligen från Tjeckoslovakien. Däremot visste jag att den numera avgångna generaldirektören för Kriminalvårdsverket, Lena Häll-Eriksson, innehaft posten tidigare. Kan man få extrapoäng för det?

Gudrun Schyman representerar Stockholms län i riksdagen. Inte så mycket att orda om det.

Miserabla 37.8 procent av de röstberättigade svenskarna orkade masa sig iväg till valurnorna på EU-valet i juni. Om detta tycker jag inte men det har jag skrivit så mycket om tidigare så det tänker jag inte säga ett pip om nu.

I Högsta Domstolen sitter det 5 justitieråd. Varken mer eller mindre.

Curlingföräldern är en dansk uppfinning. Liksom världens bästa teveserie Mordkommissionen. Fast det hörde kanske inte hit…

PG ”Management by Perkelä” Gyllenhammar sitter tydligen i styrelsen för Kinnevik och inte för MTG som jag trodde.

Kan inte påstå att jag på rak arm kan rabbla särskilt många VD:ar från i Sverige börsnoterade bolag, men gissa kan jag! Och denna gång gissade jag rätt: Ericsons vd Carl-Henric Svanberg kommer närmast från samma post på Assa-Abloy. Jag kan inte särskilt mycket om låsbranchen heller men noterade i alla fall när jag jobbade i Finland att majoriteten av alla lås var av märket Abloy, ni vet dom där nycklarna som är ”halvrunda” och slipade bara på ena sidan.

Det samlade värdet för Stockholmsbörsen, någon? Jag har inte den blekaste aning men lyckades prickade rätt på 2700 miljarder.

Vad Bo Lundgren gör nu när Fredrik Reinfeldt tagit över rodret på M-skutan? Chef för Exportrådet? Nej, det är Ulf Berg, vem det nu är… Och Riksbanken är han definitivt inte chef över för det är Lars Heikensten. (kort passus: minns när jag var ung och knäpp och bestämde tillsammans med en kompis att aldrig dejta killar om dom inte visset vem som var riksbankschef… det var under Urban Bäckströms tid föresten ) Alltså måste det vara Riksgäldskontoret som Lundgren basar över. Undra vad dom sysslar med? Aha, på hemsidan finns såklart svar: Riksgäldskontoret är dom som förvaltar statsskulden och är den bank som statliga myndigheter får låna ur. Cool! Hade jag inte en aning om!

Vidare till nästa fråga som handlar om dollarns lägsta nivå gentemot den svenska kronan under det gångna året. Jag gissade rätt på 6.50-6.70 kr.

Sveriges BNP landade på nära 4 procent under 2004, inför nästa år tror de flesta prognosmakare utom en, vem?, på blygsammare tillväxt. Jag klippte till med ett B, alltså AMS-ekonomen Sandro Scocco och det var mitt i prick. Den gode Scocco tror på en 3.8 procentig tillväxt för nästa år. Go Scocco go!

Fråga 18 handlade om vilket museum den israeliske ambassadören ställde till rabalder på genom att gå till fysiskt angrepp på en konstärlig installation. Det minns jag alldeles bestämt att det var Historiska museet. Läste en artikel i Lindas DIK-tidning om hur det var att jobba som informatör där under de jobbiga dagarna så det har etsat sig fast dubbelt.

Vem som spelade den knäppa pianolärarinnan i filmatiseringen av Elfriede Jelineks bok Die Klavierspielerin är Isabelle Huppert. Såklart. Vem annars? Jag tror varken Renée Zellweger eller Cathrine Zeta-Jones passat för den rollen.

Vilken bonnhåla Bob Dylan kommer ifrån i den amerikanska mellanvästern har jag inte belastat min hjärna med. Och fel gissade jag också. Mannen är från Hibbing. Nån som vet vart det ligger?

Torsten Ekbom har skrivit en bok om Franz Kafka. Den kommer jag förmodligen aldrig läsa.

Keve Hjelms bästa rollprestation (som alkoholiserad fader) skedde in en av Bo Widerbergs tidiga filmer, vilken? Jag tänkte att den heter säkert Ådalen-31, titeln luktar ju brännvin på långt håll, men icke! Widerbergfilmen heter Kvarteter Korpen. Är inte det ett humorprogram på SVT? Eller hette det Kvarteret Skatan?

Näst sista frågan bommade jag på: Vilken blev utsedd till årets bästa utländska film vid den svenska filmgalan? Jag trodde på Goodbye Lenin men det var Timmarna.

Sista frågan fick jag dock rätt på, den handlade om vem som skrivit boken Löpgravsvägen (som belönats med Nordiska rådets litteraturpris). Såklart det är Kari Hotakainen Men jag har inte läst den ännu. Borde göra det, har varit och fingrat på den flera gånger redan… Men först ska jag läsa klart Karin Wahlbergs utmärkta Fruset liv som jag håller på med nu.

Det finns ingen tidning som är så välläst som julaftonens, eftersom det dröjer tre dagar innan det kommer en ny. Och jag är benägen att hålla med. Min är i princip sönderläst nu. Tur att jag får ny imorgon!

Innan i söndags var jag inte särskilt insatt i ukrainsk politik, men efter valet och det nu rådande spänningsläget, har onekligen ökat mitt intresse för detta stora europeiska, land i öster. Vad det handlar om är alltså vem som vunnit presidentvalet: Janukovitj eller Jusjtjenko (varför måste dom ha så lika namn?)

I måndags utsågs Janukovitj till segrare. Enligt valkommissionen blev röstsiffrorna 49 procent till Janukovitj och 46 procent till Jusijtjenko. Oppositionen, som vägrar acceptera resultatet, menar att han fuskat vilket bekräftas av internationella valövervakare.

Både EU och USA har uttryckt sitt missnöje med hur valet genomförts.

Sedan i söndags har missnöjda medborgare samlats på Självständighetstorget i centrala Kiev för att visa sitt stöd för motkandidaten Jusjtjenko som i går också utropade sig själv till segrare och svor presidenteden i ett möte i parlamentet som dock inte har beslutsrätt eftersom fler än hälften av ledamöterna bojkottade mötet.

I SvD analyserar Jan Blomgren läget och enligt honom är det mer än ukrainsk politik som står på spel i maktens korridorer i Kiev. Det ukrainska valet är också en kraftmätning mellan USA/Europa och Ryssland.

Folket och USA/Europa står på Jusjtjenkos sida.
Ryssland och Vitryssland står på Janukovitjs sida.

Ryssland och Vitryssland är också de enda länder hittills som gratulerat Janukovitj till ”segern”.

Avgörandet kan ligga i militärens händer, menar Blomgren, för om det leder till en konfrontation mellan folkmassorna och makten så blir det deras agerande som avgör. En situation som den nu rådande kan lätt urarta och då kan Ukraina kastas in i ett inbördeskrig, avslutar Blomgren med.

Och jag kan inget än att instämma. Att inte ens orka googla någon som skall anställas på en sådan toppposition är att ha noll koll.

Jag funderade på om det vore osmart att åka ända till Gråbo mitt i natten eftersom rapporter om häftiga snöfall i hela södra Sverige hade avlöst varandra under kvällen, men eftersom det såg rätt ok ut när jag tittade ut genom fönstret bestämde jag mig för att göra ett försök.

Sagt och gjort. Strax efter ett på natten travade jag ned i garaget och sparkade igång familjen Müllers gamla trotjänare och pappas ögonsten: en Volovo 240.

Det blev början på ett över tre timmar lång resa som höll på att sluta i förskräckelse flera gånger. Det ÖSTE ned snö och av den trefiliga motorvägen återstod bara två julspår som försvann någonstans i den vita yrsnön framför huven. Jag körde på tvåan hela vägen till Gråbo för det gick helt enkelt inte att köra snabbare. Sikten frammåt var ungefär noll och vindrutetorkarna orkade ju förståss inte heller med och snart hade jag bara ett enda litet utkikshål att titta ut genom.

Om motorvägen var reducerad till två hjulspår så kan ni ju föreställa er hur sista biten såg ut, när man svängt av i Lerum och ska ta sig de sista 8 kilometrarna till Gråbo. Jisses… Nästan hemma hade dessutom brandkåren stängt av vägen så vi, ja just det, för jag fick en extra passagerare nånstans i Stenkullen vars bil låg i diket, fick stå jättelänge och vänta på att få komma vidare. Till slut, äntligen, var jag hemma och kunde lugna lilla pappa som oroligt vankat av och an i väntan på mig och bilen. Då var klockan efter fyra på morgonen.

17 november 1995 var väl det värsta snöovädret som drabbat Göteborg på många år. Spårvagnarna funkade inte under två dagar, folk åkte skidor till jobbet och nattskiftet på Volvo fick sova över på jobbet för ingen kunde ta sig hem. Wow, det var sannerligen ett äventyr! Och varför kom jag att tänka på det just idag? Jo, för ånyo är världen vit! Om än inte i lika hög utsträckning som 17 november 1995

Tanken på att det huvudsakligen muslimska Turkiet med sina 70 miljoner invånare och sin snabba befolkningstillväxt ska komma med i EU skrämmer många av dagens EU-medlemmar, inte minst i Frankrike och Tyskland.
Men Turkiet med sin 80-åriga sekulära historia är ett betydligt mindre religiöst land än närliggande Iran, Egypten och Jordanien – och det är särskilt påfallande i storstädernas mest tillväxtvänliga stadsdelar.

En attitydundersökning gjord av den kvinnliga statsvetaren Binnaz Toprak vid Bosporenuniversitetet visar att merparten av Turkiets muslimer (67 procent) inte vill ha någon religiös inblandning i politiken, vilket kan jämföras med de 16 procent som säger ja till det. Ännu färre (10 procent) vill ha skilsmässoregler baserade på den islamiska shariarätten. Drygt en på hundra (1,4 procent) är för den extrema islamtolkning som innebär att äktenskapsbryterskor stenas till döds.

[...]

[...] Ingen vid studenternas bord tycks ha något emot att Turkiet går med i EU. Det är också den gängse uppfattningen hos reformsinnade turkar, särskilt bland de unga. Men en manlig student vänder på steken:
– Visst vill jag vara med i EU. Men ärligt talat, om jag vore EU-medlem skulle jag inte vilja ta in Turkiet. För Turkiet är inte bara Istanbul.

Vi skryter med vårt höga röstdeltagande i Sverige men undra hur många svenskar som skulle köa tre timmar i ösregn för att få avlägga sin röst

Per Ahlin nyss i P1:s Studio Ett.

Så även om jag personligen hade föredragit ett annat valresultat så gläds jag förståss åt att så otroligt många amerikaner faktiskt gick iväg och röstade igår. Om siffrorna stämmer så är detta det högsta valdeltagande sedan 1960. Wow säger jag!

2000 röstade 51 procent. Tänk om så många som 60 procent faktiskt röstar den här gången? Så många röstande har har det inte vart i ett amerikanskt presidentval sedan 1968.

I delstaten Ohio, den viktigaste av de så kallade swing-staterna har 80 000 fler väljare registrerat sig i år jämfört med år 2000.

Det är positivt och bådar gott tycker jag. Alldeles oavsett hur moloken man kan känna sig över den förmodade Bush-segern…

Kanske är den nedåtgående trenden i valdeltagande är bruten? Kanske det jämförelsevis höga valdeltagande i USA till och med kan smitta av sig på andra länder? Kanske folk faktiskt är på väg att ta sig i kragen och engagera sig lite mer?!

USA – landet svenskarna älskar att hata och älskar att kritisera och jag är minsann inget undantag. Men i dag tänkte jag berätta att jag faktiskt snappat upp något som vidgat min snäva synfält något. Jag läste nämligen Anders Hellners debattartikel i Aftonbladet och insåg att det finns ganska mycket som jag ännu inte vet om det amerikanska valsystemet.

Till exempel att röstlagarna skiljer sig från delstat till delstat. I vissa delstater t ex får man inte rösta om man sitter i fängelse, i andra har man för evigt diskvalificerat sig från att få rösta om man dömts för allvarliga brott såsom mord och våldtäkt. Om detta tycker jag förståss inte.

Men att det i flera stater i USA på det lokala planet tillämpas en direktdemokrati som i Europa bara finns att skåda i Schweiz tycker jag är mycket bra. För ett engagemang i politiken måste ju på något sätt ta sin början där man står, i lokalsamhället.

Att man i USA också väljer sheriffer, lokala domare, kandidater till skolstyrelser, delstatliga lagstiftare, revisorer und so weiter, var jag väl inte heller riktigt insatt i innan. Jag behöver helt enkelt lära mig mer om USA. Och jag behöver åka dit för att skaffa mig egna intryck och inte vara tvungen att lita på andrahandsrapporter. Borde passa på nu när min kompis Lina pluggar i New York…

Bush och bin Ladin är två krigsherrar som inte klarar sig utan varandra. Den andres existens är en förutsättning för den egna politiken, det egna kriget. Jag är nu (tyvärr) fullständigt övertygad om att Bush kommer vinna valet på tisdag och sitta ytterligare en period i Vita Huset. Gud hjälpe oss!

Allvarligt talat, vad sysslar dom med? Nä, jag håller med PJ jag.

Turkiet är ingen fullfjädrad demokrati och rättsstat, heter det ibland. Nej, men poängen är ju att den långa processen fram till medlemskap kan hjälpa landet att bli det. Som medlemskapet en gång hjälpte Grekland, Spanien och Portugal att komma bort från sina auktoritära och fascistiska arv.

Det har en domstol i den tyska (och katolska) delstaten Baden-Württemberg beslutat idag. Läs eller lyssna på hela artikeln hos Ekot.

Erfurt är huvudstad i delstaten Thüringen och ligger nästan mitt i Tyskland.

Erfurt är också Tysklands Littleton. I april 2002 löpte en före detta elev amok på en gymnasieskola och dödade 13 lärare, 2 elever, 1 polis och sist sig själv.

Feiern zum 14. Jahrestag der Deutschen Einheit

Efteråt delade han med sig av sina intryck i bloggformat. Texten är skriven med glimten i ögat och här kommer ett sammandrag av mig:

• Stockholm är ju en sån vacker stad och vackra var också de svenskor som serverade honom på den vackra restaurangen i det drömlikt vackra Gamla Stan, därför känns det svårt för Herzinger att fullfölja sin ambition att smäda Sverige och svenskarna. Men så tar han sats och avfyrar följande:

• Svenskarna vill helst av allt i livet betraktas som progressiva.

• Svenskarna beskyddar ivrigt alla svaga i världen, till exempel palestinierna och de prostituerade.

• Bara en äkta svensk, kan enligt Herzinger förstå, logiken bakom den svenska prostitutionslagstiftningen (att kunden men inte den prostituerade begår den brottsliga handlingen).

• Svenskarna överskattar sin egen betydelse grovt och detta tar sig besynnerliga uttryck. Till exempel kan man, om man tittar på svenska nyhetssändningar, verkligen tro att Sverige spelar en nyckelroll i världen.

• Svenskarna inbillar sig dessutom att Anna Lindh var betydelsefull person i världspolitiken när sanningen är den att de flesta faktiskt hörde talas om henne först efter hennes död.

• Herzinger spekulerar också i framtiden. Om Hartz IV-reformerna lyckas, kommer svenska medier förmodligen tro att det är Göran Perssons förtjänst. Persson avslöjade ju för en tid sedan under ett möte med Schröder hur Sverige tog sig igenom sitt ekonomiska reformprogram och gav rådet till Tyskland att inte backa utan hålla sig till den inslagna kursen.

• Svenskarna skyltar ju gärna med sin antiamerikanism men den har Herzinger minsann sett igenom och konstaterar att Sverige faktiskt är mycket mer amerikaniserat än vad Tyskland är. Han nämner de odubbade amerikanska filmer, teveserier och såpoperor som visas på svenska tevekanaler dagen lång.

• Fast det var ju inte helt negativt eftersom han en sen kväll på hotellet i Gamla Stan hade möjlighet att se Jurassic Park på originalspråk och slapp se Tyrannus Rex bröla på svenska.

• Herzinger chockas när han får höra att Sverige faktiskt bara har 9 miljoner invånare och att han som betydelsefull och allvetande politisk journalist missat detta får honom att skämmas en smula. Att det bor 1,9 miljoner i och omkring Stockholm får honom sedan att undra om det då överhuvudtaget finnas några svenskar värda att nämna i resten av landet?

Med reservation för missförstånd som beror på mina bristande tyskakunskaper.

Men herregud! Varför? Har något annat land släppts in först efter en folkomröstning? Varför är Turkiets medlemskap så speciellt att ett enskilt lands medborgare ska avgöra deras medlemskap? Eller rättare sagt, varför är Frankrikes medlemskap så speciellt att de själva ska få bestämma vilka länder som ska få gå med i unionen?

Och i konsekvensens namn, om Frankrike röstar – varför inte resten av europeerna? Och när vi ändå håller på och röstar, borde vi inte ifrågasätta alla länders medlemskap i en omröstning i så fall. Kanske till och med rösta in länder som inte vill vara med. Som Norge till exempel, deras oljepengar skulle väl vara ett välkommet tillskott i EU:s skattkista?

Med Norges bidrag kanske EU till och med skulle kunna utvidga jordbruksstödet så att Frankrike kan roffa åt sig ännu mer av den gemensamma kakan. Jag ska genast ringa Chirac och tipsa honom!

Jag har aldrig kollat på någon sådan här debatt innan. Vet inte hur de ska eller brukar vara. Mitt intryck är: aj så artigt! Nog hade jag trott att de skulle utdela fler rallarsvingar och slag under bältet, men icke. Både Bush och Kerry var så artiga så artiga. Man hade nästan kunnat tro att de var bästa buddisar.

Kerry gav ett lugnt och eftertänksamt intryck, även om han sa fel ibland. Bush var mer ivrig och otålig och tjatade ideligen om hur Kerry ändrat ståndpunkt i viktiga frågor. En sådan person kan inte ta befälet över ett land i krig, menade han. Kerry betonade att han hade en plan för Irak, en som är mycket bättre än Bush’ naturligtvis. Men här får amerikanarna köpa grisen i säcken för vad den plan skulle bestå i avslöjade han intet om.

I Aftonbladet igår analyserades Bush och Kerrys utseende. Utsidan är viktigt om man vill bli amerikansk president nämligen. Kerrys slokande ögon ligger honom till last. Däremot noterade jag i natt att han ju är rejält längre än vad Bush är. Brevid Kerry såg ju Bush ut som en spelevink. Detta faktum hade de av Aftonbladet anlitade utseendeexperterna missat. Mitt tips till Kerry är därför att låta sig avbildas stående brevid Bush så ofta det bara går. Kanske blir det till slut storleken som till avgör det amerikanska presidentvalet. Må den längste mannen vinna!

Men så läser jag detta och blir nästan mörkrädd. Vad är det frågan om egentligen? Aldrig, aldrig i livet handlar jag där om de tänker behandla sin kvinnliga personal på det sättet!!!

… och hur lockande är det inte att sätta sig på sina höga hästar.

Att indignerat utbrista ”men har dom inte lärt sig någonting av sin egen historia?”.

Så lätt det är, att uppblåst av sin egen (själv)godhet, fördömma dem som uppenbarligen inte vet bättre.

Men kanske är det viktigare att tala om socialdemokraternas och kristdemokraternas misslyckanden, än om nynazisternas framgång?

För jag har faktiskt väldigt svårt att tro att alla som röstat på dem är övertygade nazister. Jag tror många handlat i besvikelse, att de velat protestera mot de sittande partierna.

Iallafall hoppas jag att det är så.

Igår höll professor Kirsch en öppen föresläsning (på tyska!) med titeln Deutschlehrbücher im NS-Deutschland och jag och fyrtiotalet andra nyfikna hade sökt oss ut till Södertörns högskola i Flemingsberg för att lyssna.

Skam och skuld tror Kirsch är en av orsakerna till att man på många håll i Tyskland helt enkelt kastat bort trettio- och fyrtiotalets skolböcker. Men i ett litet välskött skolmuseum i Ostfriesenland hittade han till slut det han sökte.

Skolan är ju en fantastisk plats för en diktatur att fostra barnen till lydiga medborgare med de rätta väderingarna och naturligtvis försatt nazisterna inte denna chans. Skolböckerna från den här tiden är fulla av nationalism, antisemitism och skickligt formulerad krigspropaganda.

Det är naturligtvis ingen trevlig läsning, men proffessor Kirsch hade ändå väntat sig att böckerna skulle vara av bättre litterär kvalitet. Om man betänker att nazisterna på andra områden, till exempel filmen, insåg nödvändigheten av att kontraktera riktiga konstnärer, som Leni Riefenstahl, för att utföra arbetet verkar man på skolboksområdet inte haft samma ambitioner.

Intressant är naturligtvis hur de svenska tyskaböckerna såg ut under motsvarande tid?
Enligt professor Kirsch uppvisar de en förbluffande naivitet. De berör inte nazismen eller Tredjeriket-ambitionerna med ett ord, men i en svensk tyskabok från 1934 utbrister man i käcka och glada ordalag hur lyckliga tyskarna nu kan skatta sig eftersom man fått sin första Reichsautobahn!

Det genomgående temat för NS-Tysklands läseböcker för folkskolan är ”Gör vad som krävs av dig. Ge aldrig upp. När du tror att du inte orkar mer så kan du mycket mer.”

Personkulten kring Hitler får naturligtvis näring också genom skolböckerna. Professor Kirsch hittade böcker där (förmodade) uppbyggeliga Hitlercitat blandas med dikter av kända poeter (naturligtvis ryckta ur sitt sammanhang). I en av böckerna kan man till exempel under rubriken ”Hitler als Mensch” läsa om hur han vandrar runt i skogen och blir välsignad av djuren.

Professor Kirsch gick också in på det faktum att det är lätt för oss idag, som sitter med facit i hand, att dömma dåtiden. Att försöka förstå med vilken karisma Hitler uppträdde tydliggörs till exempel i detta citat:

”När jag hörde Hitler tala jublade jag med och höjde min hand till hälsning, men när jag läste talet i tidningen dagen efter skämdes jag.”

Ett annat återkommande tema i läseböckerna är moderskulten. Flickorna skulle redan från början lära sig vad deras uppgift var i det tusenåriga riket, en uppgift som förändrades i takt med samhällets behov. Först var det bara meningen att kvinnan skulle vara moder och ta hand om hemmet, sen när verkligheten gjorde dig påmind och kvinnor behövdes för att fylla de tomma platserna i industrin som männen lämnat för att dra ut i krig, avspeglades även detta i läseböckerna.

NSDAP:s bokförlag gav även böcker som skulle ge tyskarna allmäna råd om hur de skulle leva, så kallade ”Lebenskunde-bücher”. På temat rasföräderi (Rassenschande) gavs råd på rim: ”Halt dein Blut rein – es ist nicht nur dein” (Håll ditt blod rent – det är inte bara ditt), dvs det ligger på ditt ansvar att inte skaffa barn med icke-ariska kvinnor/män.

Andra texter gick ut på att trösta och uppmuntra dem som förlorat någon i kriget. Dikten ”Mutterklage” handlar om en mamma som skickat ut sin son i kriget och han rapporteras ha dött i Polen men hur mycket hon än saknar honom, så om han skulle komma tillbaka till henne, skulle hon skicka ut honom på slagfältet igen.

(Med reservation för eventuell missförstånd som beror på mina bristande språkkunskaper)

Personlig reflektion: Jag tycker det här var ett mycket intressant föredrag! Jag har tyskt påbrå. Min farfar föddes 1929 och började alltså skolan 1935. Dom här skolböckerna, som vi idag förfasas över, fick han sig itutat som sanning. Åh vad jag önskar att jag hade vågat fråga honom om hur det var medans han ännu levde!

Kjell Albin Abrahamsson rapporterade från Warszawa i P1 Morgon i morse

Wallström, till dagen helt i svart men med en brosch i form av ett rött hjärta på kavajslaget, inledde med att prata om vår definition av terrorism och planterade tanken på att även betrakta miljöförstöringen som en sorts terrorism.

Ohlsson menade att den stora faran inte finns i USA (Bush, Guantanamo, Abu Ghraib och Patriots Act till trots) utan i de länder som står och vacklar mellan demokrati och despotism.

Där det saknas ett oberoende rättssystem och fria medier och där majoriteten av medborgarna faktiskt inte är övertygade om att demokrati är det bästa styrelseskicket.

Nämligen Ryssland.

I både väst och i arabvärlden föredrar ca 85 procent av befolkningen ett demokratiskt styrelseskick. I Ryssland blott 22 procent.

Där ser Ohlsson en fara i att kampen mot terrorismen utnyttjas för att rättfärdiga inskränkningar i de mänskliga rättigheterna, med folkets goda minne.

Åhlund pratade om att rättsosäkerheten sprider sig och var upprörd över hur EU och FN gått i bräschen för att underminera de mänskliga rättigherna när USA krävt detta (stichwort de tre somalier som fanns på USA:s terroristlista som fick sina tillgångar frysta utan prövning).

Han vänder sig också mot USA:s krigsretorik:
- När krigstillstånd råder gäller andra regler, då accepterar man inskränkningar i sina rättigheter men då kriget aldrig tar slut riskerar undantagstillståndet att permanent. ”Ett evigt krig för en evig fred”. Men vi befinner oss inte i krig. Vi befinner oss i en tid med mycket kriminalitet och vi får inte tumma på rättssäkerheten i jakten på terroristerna.

Ohlsson vill också varna för krigsmentaliteten men menar att det ibland kommer blir nödvändigt att gripa till våld. Exempelvis i Afghanistan. Han citerade också ur Ingvar Carlssons biografi där denne skriver om hur mycket den danske juristprofessorn och rättsfilosofen Alf Ross’ bok Varför demokrati? betytt för honom. Ross skrev boken under den tyska ockupationen av Danmark och den kom ut första gången 1946. En av hans teser är att våld kan/bör/endast bekämpas med våld och åsikter med åsikter.

- Idag har vi en känsla av att det smäller överallt, sa Mattsson, och att försöka skaffa sig ett helhetsgrepp över situationen är som att försöka fånga en bläckfisk.

- Media utnyttjar situationen och spelar medvetet på folks rädsla, sa Åhlund.

- Kunskap, undervisning och dialog är det enda sättet ur den här situation menade Wallström som vill skapa ett forum inom EU för att diskutera vad vi egentligen vill med det europeiska samarbetet. Hon efterlyste också en ”culture of prevention” och menade att det är långsiktigheten som är politikens största utmaning idag. Att jobba på och inte tappa tron trots att mediakopplets uppmärksamhet vänts någon annastans (stichwort forna Jugoslavien, Afghanistan mm).

Anteckningar gjorda under seminariet När blir kampen mot terrorismen ett hot mot demokratin? anordnade av Anna Lindhs minnesfond på Lilla scenen på Kulturhuset i lördags. Se även Why is terrorism growing?

Cecilia Uddén modererade första diskussionen där Mary Robinson, Irlands fd president och FN-kommissionär för mänskliga rättigheter, numera chef för Ethical Globalisation Initiative, Erkki Tuomioja, Finlands utrikesminister, och Assia Bensalah Alaoui, statsvetare från Marocko som är ordförande för Dialogue between Peoples and Cultures in the Euro-Mediterranean Area.

– Är Usama bin Ladin nöjd idag, tre år efter 9/11 tror ni, var Uddéns första fråga till panelen.

– Ja, nickade Mary Robinson.
– Ja, eftersom han fortfarande inte är fast, trodde Tuomioja.
– Och för att det proklamerade kriget mot terrorismen istället för att lyckas snarare visat sig kontraproduktivt, menade Bensalah Alaoui.

Och sen vred dom och vände på terrorismens orsaker och vad man kan göra för att förhindra den i ett en och halv timme långt intressant samtal. Jag, som annars har konstant myror i brallorna och knappt kan sitta still under en hel nyhetssändning, tittade på klockan första gången efter 70 minuter!

Några huvudspår jag hann plita ned:

• Terrorismens bakomliggande orsaker är inte oviktiga. Att försöka förstå dem är inte samma sak som att acceptera eller rättfärdiga de terroristiska handlingarna.
  
• Kampen mot terrorismen måste bedrivas med respekt för lag och för mänskliga rättigheter (tvärtemot Guantanmo och Abu Ghraib).
  
• Israel-Palestina-konfliktens roll som ”all-arabiskt” trauma. Frågar man människor i Marocko nämnet de Israel-Palestina som en av de viktigaste politiska frågorna. Det är mycket oansvarigt av det internationella communityt att inte lyckats löst den konfliken ännu.
  
• Jihad kan inte slås ut med korståg. Den annorlunda roll Europa intagit gentemot den islamiska världen, jämfört med USA, bör man slå vakt om.
  
• De europeiska länderna är sämre än USA på att integrera sina invandrare och detta är något som man måste ta tag i. Nu.
  
• Turkiet kan som medlem i EU en nyckelspelare mellan Europa/USA och den islamiska världen. Turkiets inträde i EU kommer bli ett stort test för både den islamska världen och Europa/USA.
  

Cecilia Uddén berättade om hur hon intervjuat bilarbetare i Detroit under en reportageresa i USA förra året och stött på en irakier. Han kallades för Al av sina arbetskamrater. Naturligtvis hade han ett irkaiskt namn också men det var det ingens om kunde uttala.
– Vi kallar dig Al för du är ju amerikan nu, sa kollegorna till honom.

Uddén tyckte detta var mycket arrogant men efter att intervjun sänts i P1 blev hon uppringd av en man med invandrarbakgrund ifrån Stockholm. Han sa att han mycket hellre hade bott i USA och kallats för Al, än i en förort till Stockholm, där man förvisso kan uttala hans namn men inte nånsinn kommer acceptera honom som svensk.

Mitt i prick och tyvärr i linje med vad DN:s senaste undersökning visat, att trots utmärkt svenska och utmärkta betyg är mycket svårt att ens bli kallad till jobbintervju för de med utländskt klingande namn.

I min jakt på en förklaring på vad Hartz IV egentligen går ut på snubblade jag på en artikel om Herr Harzt himself i tidningen Stern från förra veckan: Vom Erlöser zum Buhmann.

Peter Hartz är socialdemokrat, 63 år gammal och från den tyska delstaten Saarland (där hölls för övrigt val i söndags och socialdemokraterna SPD gjorde sitt sämsta val på över 40 år).

Hartz är uppvuxen under ganska knappa förhållanden och fick till exempel gå på kvällsundervisning för att skaffa sig en examen. Han jobbade på stålverk fram till han rekryterades till Volkswagen i Wolfsburg 1993.

Det var det kris i företaget och 30 000 människor riskerade att bli arbetslösa.

– Jag är inte rätt person för ett sådant här uppdrag, lär han ha sagt till VW-chefen Ferdinand Piëch.

– Om du kan komma på något annat sätt, så gör så då, svarade denne.

Och det kunde han. Tillsammans med facket utarbetade Hartz en modell som skulle förhindra avskedanden. Arbetarna gick ned till fyradagarsvecka, alltså 80 procent av heltid, och fick ge avkall på 15 procent av lönen.

Resultatet blev att lönekostnaderna i ett slag minskade med 1 miljard euro och ingen av de 100 000 arbetarna förlorade jobbet. Detta var början på VW:s come back.

Peter Hartz är mån om att människor ska kunna behålla sina jobb, men säger också saker som tyskarna inte är så pigga på att höra. Till exempel att många av dem bara kommer att vara yrkesverksamma under 10 procent av sin livstid och att denna tid följdaktligen måste vara så effektiv som möjligt. Detta kan i klartext betyda obetald övertid under vissa perioder.

För två år sedan bad Gerhard Schröder Peter Hartz bli ordförande för den kommission som skulle undersöka hur man kan sänka de galopperande kostnaderna för social- och arbetslöshetsförsäkringen i Tyskland. Ur detta uppdrag föddes Hartz IV fram.

– Hur långt är vi från Weimarförhållanden? frågar reporten.

Långt, svarar Frau Schwan, Hartz IV kommer leda till att många tyskar får försämrade levnadsstandard. Men det kommer inte leda till att tusentals arbetslösa tvingas köa i soppköken.

Det är inte de som har det allra sämst i Tyskland idag som kommer få det sämre, menar hon, utan mellanskiktet och kanske är det just därför som Schröder har det så svårt just nu eftersom det är detta mellanskikt som utgör SPD:s väljarbas.

– Är tyskarna för gnälliga?

Schwan vill helst undvika svepande generaliseringar men menar att det i Tyskland på grund av historiska skäl finns en stor potential för rädsla. Den går tillbaka till det trettioåriga kriget där två tredjedelar av befolkningen dog. I Tyskland finns sedan dess en särskild beredskap för metafysisk rädsla.

Vad i helsike är Hartz IV? Ett kärnkraftverk kanske, som Ringhals 1 och Oskarshamn 2. Kanske ligger det i Polen tänkte jag, som ju minns hur upprörda österrikarna var över det tjeckiska kärnkraftverket Temelín för några år sedan.

Efter lite research visade det sig dock att mina spekulationer var käpprätt åt skogen. Hartz IV är inte ett kärnkraftverk utan namnet på på de nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen som regeringen Schröder i skrivandets stund förbereder för att få Tyskland på fötter. Mannen som tagit fram förslaget heter nämligen Peter Hartz och fyran har det fått eftersom det är hans fjärde förslag. Därav det krypiska och kärnkraftsliknande namnet.

Som jag fattat det handlar förslaget om att slå ihop arbetslöshetsförsäkringen med socialbidraget i syfte att i större utsträckning få ut de långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden. Tidigare har arbetslösa relativt länge fått tämligen hög ersättning, men i det nya förslaget rutschar den som varit arbetslös ett helt år omedelbart ned på ett ganska lågt socialbidrag. Dessutom ska man i framtiden inte heller kunna tacka nej till ett erbjudet jobb, även om detta understiger ens utbildningsnivå eller är sämre betalt än tidigare jobb man haft.

Hur illa är egentligen dessa nedskärningar om man tex jämför med svenska förhållanden? Är tyskarna bara gnälliga? Är detta det stålbad Sverige genomgick i början av 90-talet, eller är det faktiskt spiken i kistan för den sociala välfärden i Tyskland?

Dessa frågor tänkte jag fördjupa mig i lite grann under de kommande dagarna.

Hon älskar utmaningar. Att förbättra resultatet. Att övervinna rädslan. Att prestera sitt bästa när det verkligen behövs.
Hon är unik.
Hon är enastående.
Hon kan nationalsången.
Och hon är olympisk guldmedaljör.

Och när hon säger att familjen och vännerna är viktigare för henne än den just inhöstade olympiska guldmedaljen så tror man henne. Det är ingen falsk blygsamhet, det är så hon faktiskt känner. Och med risk för att låta banal och pjållrig så är det ju faktiskt en påminnelse till alla oss andra som inte står där på prispallen med henne, som inte fått ta OS-guld i sjukamp, att det som verkligen betyder något i livet inte är karriär och yttre framgång utan just de där sakerna som så ofta får ta stryk när vi hetsar fram i jakten på våra livs guldmedaljer: nämligen familjen och vännerna.

Så gör som Carro – skit i guldmedaljerna och ta hand om dom du älskar!

Skriv et brev som skal åpnes om 100 år

:´(

Men herregud! Du behöver inte vara professor i statsvetenskap för att få rösta. Du behöver inte lägga dagar och veckor på att skaffa dig en åsikt, så jäkla svårt är det inte informera sig någelunda om vad det är som pågår.

Och orkar du inte läsa en enda artikel eller titta på ett enda program så kör på känsla då. Rösta på det du brukar rösta på. Så himla mycket hinner inte de politiska partiernas dagordningar förändras mellan varven.

För som Johannes Årman skriver i DN idag:

Rösta gör man för att man känner sig som del av någonting större.

Eller som Linda sa det:

We’re in this together.

Sååå, nu har jag orerat tillräckligt om detta. Nästa inlägg kommer handla om något helt annat… hoppas jag

Men när jag ser att de allra äldsta i valdistriktet kämpar sig ut med käppar och rullatorer… DÅ blir jag engagerad. Då känner jag en delaktighet i att vi alla är ”in this together” och det är ofta just det som gör att jag pallrar mig iväg och röstar när jag har rast.

Just därför skulle du ha röstat. Därför att det är din rättighet och därför att we’re in this together och när till och med den skröpligaste pensionär orkade iväg till vallokalen så finns det inte så många giltliga skäl för dig att stanna på sofflocket.

Fast nu är det ju försent.
Men du kan ju tänka på det nästa gång!

Sverige borde göra som Belgien, införa röstplikt

Stadsdelen Bergsön i Göteborg, ska enligt SD:s briljanta förslag, delas upp i en homogen och en mångkulturell del. ”De främmande” får bo i den mångkulturella delen i väntan på assimiliering eller repatriering, och ”fattiga svenskar och broderfolk” som önskar flytta från den homogena delen ska få pengabidrag från Sverigedemokraternas partikassa.

De som är emot partiet är ”en Quissling”.

Breven, med handskriven adress, delades ut under veckan, men SD vill inte svara på hur man fått tag i adresserna till svenskar och ”kulturellt närstående folk” i Bergsjön.

Läs hela artikeln i GP: Fick brev om ett delat Bergsjön. Själv måste jag ut och spy…

Och eftersom jag glömt mitt röstkort fick jag testat systemet också och kan meddela att det funkar. I vallokalen måste du inte visa röstkortet, men vid poströstning är det obligatoriskt att medföra. För oss med kort minne (som glömt röstkortet i Stockholm och minns detta först nere i Göteborg) går det att få ett nytt röstkort faxat till det ställe där du tänker poströsta. Bara att ringa valmyndigheten på 020-825 825. Bra va?

När jag läser hos Stationsvakt hur Nationaldemokraternas ordförande Tor Paulsson använder pandadjuret för att förklara hur han tänker sig att olika folk och etnisk grupper har en moralisk rätt att leva sida vid sida, men utan att integreras med varandra, kan jag inte låta bli att tänka på den gamla Riskradiosketchen där Nalle Puh vill slå ned den internationella bäverkonspirationen och driva ut de icke-ariska djuren ifrån skogen.

Nationaldemokraterna i Huddinge verkar föresten vara ganska aktiva. Stationsvakt rapporterar att de hållit torgmöte på Sjödalstorget under den gångna veckan (han har till och med fotat dem)och imorgon på nationaldagen tänker de tydligen marschera mellan Humlegården och Norra Bantorget.

Jag råkade faktiskt uppehålla mig i just Huddinge förra helgen och då sprang de runt och förorenade folks brevlådor och utemiljön med sin EU-valsbroschyr och fula klistermärken. På broschyrens framsida utropar man indignerat ”60 miljoner turkar in i EU – Nej tack!” och jag tänkte i mitt stilla sinne att hellre 60 miljoner turkar i EU än en (1) nationaldemokrat i EU-parlamentet. Broschyren fick mig osökt att tänka på en annan radiosketch, nämligen den från Hassan om de tiotusen tyska bögarna som skulle invadera Sverige om vi gick med i EU. Hellre tiotusen tyska bögar i Sverige än en (1) nationaldemokrat i EU-parlamentet…

När jag besökte Nederländerna för några år sen upptäckte jag att spårvagnsbiljetthäftet från Amsterdam funkade lika bra på bussen i Rotterdam, dom hade nämligen samma system. Varför skulle man inte kunna ha något liknande i Sverige. Det skulle ju vara så himla praktiskt och med tanke på teknikutvecklingen är det säkert inte omöjligt att virka ihop ett system så att varje lokaltrafikbolag får sin del av kakan. Och jag sluppe outnyttjade biljetter som ligger och möglar i jackfickan som jag sen iallafall inte hittar när jag väl behöver den.

I Gråbo, den gudsförgätna hålan strax utanför Göteborg där jag är uppvuxen, var man fram till 1970 herre i eget hus. Därefter lät Stora Lundby kommun, som den hette, sig uppslukas av grannen och storkommunen Lerum, dit man ännu idag hör.

Min familj flyttade till Gråbo våren 1981 och jag fick då lära mig att Stora Lundby, precis innan den nesliga sammanslagningen, stått i begrepp att bygga en simhall i Gråbo. Tänk er! En simhall! Höjden av kommunal lycka! Men naturligtvis blev det inget simhall för efter att gubbarna i Lerum tog hand om ekonomin fanns det inte längre några pengar kvar till en sådan perfier kommundel som Gråbo. Vi barn sörjde detta djupt, för på den tiden fanns det nog inget roligare än att bada i badhus (datorer och docusåpor var inte uppfunna).

Jag har inte tänkt på simhallen som aldrig blev av på mycket länge. Inte förrän härom dagen när jag läste HedJohans betraktelser över stolta Åhls kommun som i och med kommundelsreformen 1973 införlivades med Leksands kommun. Även Åhl stod nämligen i begrepp att bygga en simhall, precis innan sammanslagningen…

Är detta en modern vandringsmyt undrar jag. Finns det fler obyggda simhallar ute i landet som används som bevis för att allting minsann var bättre förr?

För det var det ju…

Löjtnant Rebecka Söderholms halvår på den svenska bataljonen i Kosovo blev en mardröm. Sexuella trakasserier visade sig höra till vardagen. Hon råder andra kvinnor att tänka sig för innan de åker på utlandstjänst.

Halvåret på Kosovobataljonen blev en mardröm (från dagens DN)

JämO stämmer militären

JämO stämmer Försvarsmakten i AD och kräver skadestånd för en kvinna i Kosovostyrkan som trakasserats sexuellt. Till sist såg sig kvinnan tvungen att säga upp sig. En framtvingad uppsägning, likställd med ett avskedande, hävdar JämO.

(från dagens DN)

- Föreställ er vad som skulle hända om en rasande folkmassa på 5000 man med skjutvapen, knivar och stenar skulle rusa in i Torvalla där jag själv är bosatt, säger Anders Brännström på en svajig telefonlinje.

Den svenske brigadchefen i Kosovo intervjuas av Länstidningen i Östersund om förra veckans explosiva våldsutbrott.

Vart ska en sån person avtjäna sitt straff? Han kommer ju bli avskydd av både medintagna och personal vart han än kommer.

Dubblerat straff för smuggling på häkte

På Kumla-anstalten kan man gå i kloster läser jag i artikeln »Ett andrum mellan dubbla dörrar« i dagens DN. En månad i tystnad och meditation istället för den vanliga larmande avdelningen.

Utifrån betraktat kan man kanske tro att fängelset i sig kan funka som ett kloster. De intagna tvingas ju faktiskt till fattigdom, lydnad och kyskhet – precis som i ett kloster, men skillnaden är milsvidd berättar klostervärden Andreas Skuballa:

»I ett kloster finns en livsfilosofi, ett mål och en tro. Där finns ro att gå in i sig själv, och man tjänar varandra. Så är det inte i fängelset.«

»Vi lever i ett kicksamhälle« säger prästen Truls Bernold som är ansvarig för verksamheten. Retreaten är det motsatta, den går ut på att få de intagna att nå sin djupaste identitet, den människan de är bortom drogerna och kriminaliteten.

Läs hela artikeln!

Wow säger jag! Att sådana verksamheter överhuvudtaget finns inom svensk kriminalvård var verkligen en upplyftande nyhet!

På landets största häkte, häktet Kronoberg, verkställer för närvarande 60 av de 302 intagna, läser jag i dagens Metro. Dessa personer har redan dömts och har alltså inget på häktet att göra utan borde snarast flyttas till någon anstalt. Men på fängelserna ute i landet finns inte heller någon plats. Detta leder till dubbelbeläggningar och trippelbeläggningar (!) för att få rum med alla på Kronoberg.

Skulle du vilja dela en åtta kvadratmeter stor cell med två andra personer? Det skulle inte jag vilja.

Efter årskiftet ska 100 provisoriska fängelseplatser inrättas i paviljonger på befintliga anstalter i Norrköping, Stockholm, Borås, Uppsala och Västerås. Låtom om hoppas att de platserna blir permanenta för annars är kostymen snart för trång igen.

Kriminalvården borde anställa fler hundar och färre människor, då kanske man faktiskt kunde komma åt drogproblemet på landets häkten och anstalter.

När Per Lindebergs bok Döden är en man kom ut 1999 intresserade jag mig mycket för för fallet. Jag läste både hans och Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan och gick även på flera föredrag och debatter. Debattörsverige delade upp sig i två läger, i de som trodde läkarna var skyldiga – även om tings- och hovrätt tyvärr varit tvungen att fria dem, och i de som bedyrade läkarnas oskuld och ropade rättsskandal.

Den viktigaste frågan, vem som dödade och styckade Catrine da Costa, fick inget svar då och kommer förmodligen heller aldrig få det, vilket är mycket sorgligt.

Den taffligt skötta polisutredningen i kombination med en skandalös första rättegång i tingsrätten, samt att det förflutit nästan 20 år sedan brottet begicks, är ju inga lysande förutsättningar. Åtminstone ett viktigt vittne har hunnit dö (pga av hög ålder) utan att polisen fick ändan ur vagnen och förhörde honom. Jisses. Och läkarna som friades i två instanser men blev fråntagna sina legitimationer iallafall, på grund av de friande domskälen! Voj.

Förra gången läkarna vände sig till Regeringsrätten fick de avslag. Jag undrar hur professorn i juridik vid Uppsala universitet som tagit sig an fallet nu, kommer lägga fram ärendet för att få ett annat svar den här gången.

Östgötar ska själva betala enklare vård

Om ungdomar får ett kännbart straff (och med kännbart straff avses tydligen att nekas puttra runt korvmojjen på en Push Dakota alterantivt inte kunna följa med polarna till Grekland på semester) så kommer de inte inte att vilja testa knark, resonerar Fries.

Vilken mjukis han är! Jag föreslår att man låter ungdomarna först åka iväg på sin grekiska öluff för att sen dra in passet! Så kan dom stanna där på Kreta eller Kos och knarka hur mycket som helst utan att belasta det svenska välfärdssystemet. Förmodligen kommer vi då kunna lägga ned all narkomanvård inom en inte allt för avlägsen framtid och sen kanske vi till och med har råd att bota lindriga prostatabesvär!

Jag ska genast mejla landstinget i Östergötland och tipsa dem om detta!

Därför borde den enda giltiga invändningen till att poliser och militärer inte skulle få bära turban eller slöja i tjänsten, vara säkerhetsskäl.

Det svenska samhället är helt enkelt inte så jäkla sekulariserat som vi vill inbilla oss.

Blir jag som elev religiöst indoktrinerad för att min lärare bär ett kors om halsen, en turban eller en slöja, då han eller hon står i katedern?

I Kvinnan i islam (Utrikespolitiska Institutets skriftserie Världspolitikens dagsfrågor nummer 7, 2003) skriver statsvetaren Lisbeth Lindeborg bland annat om slöjans makt och varför traditionerna ser så olika ut inom den muslimska världen. Majoriteten av världens kvinnliga muslimer bär inte slöja konstaterar hon, varken i Väst- eller Nordafrika eller i Sydostasien har det hört till traditionen samtidigt som slöjtvånget på annat håll, i Afghanistan och Iran till exempel, systematiskt används för att förtrycka kvinnor.

Lindeborg, som är doktorerat i Frankfurt am Main och numera är bosatt i Marburg i Tyskland, kommenterar också fallet Fereshta Ludin som då ännu inte avgjorts:

[...] Ett spektakulärt fall behandlas nu inför Högsta domstolen. Trots en emanciperad obeslöjad mamma började afghanskan Fereshta Ludin bära slöja i exilen i Saudiarabien och därefter i Tyskland. Orsaken i hennes fall är entydigt politisk. Hon leder föreningar som står fundamentalismen nära och tillsammans med sin man, en sträng tysk konvertit, var hon en väl sedd gäst i talibanernas Kabul.

Intressant, denna connection med talibanerna nämndes inte i de tyska nyheternas rapportering om fallet.

Lindeborgs egen inställning till slöjbärande kommer till uttryck i nästa stycke:

Utan tvivel borde det vara förbud mot slöja i exempelvis katedern, som programledare i TV eller i andra offentliga jobb. I Europa är det att föregå med dåligt exempel och uttryck för politisk naivitet, falsk tolerans och okunskap. Det är också ett förräderi mot de kvinnor som vill, men inte får, gå utan slöja i exempelvis Pakistan, där männen ”roar” sig med att ge en kvinna som inte bär slöjan ”riktigt” en saltsyredusch i ansiktet. Slöjbärandet privat och i en rad andra yrken är en annan fråga.

Jag tycker Lindeborg går lite väl långt i sina slutsatser. Om en vuxen kvinna av egen fri vilja väljer att bära slöja, är det då verkligen ett förräderi mot de som inte vill bära slöja men måste?

Får svenska lärare bära huvudduk under undervisningen? Hur gick det för Alma Mahmutovic som ville bära slöja till M90?

UPDATE:

Lehrerin darf mit Kopftuch unterrichten
”Kopftuchstreit”
Kein Kopftuch ohne Gesetz
BVerfG: ”Kopftuch”
Lehrerin darf mit Kopftuch unterrichten

Innocent until proven guilty?

Den åtalade och hans försvarsadvokat var män.

Målsäganden och målsägarbiträdet var män.

Intressant och ovanlig konstellation må jag säga.

Kanske borde Stockholm och Malmö därför bryta sig ut Sverige och på egen hand ansluta sig till Europa och införa euron. Resten av Sverige skulle med fördel kunna återinföra dalern

Valdeltagande: 75,7%
Ja-röster: 567 st – 47,1%
Nej-röster: 607 st – 50,5%
Blankröster: 29 st – 2,4%
Ogiltliga: 2 st
Antal röster: 1203 st

Och ni som ska rösta i Hagsätraskolan kan vinka åt mig som sitter som valförrättare där hela dagen

Jag minns inte. Jag var bara 12 år då.

Jag har i princip sett varenda nyhetssändning sedan åtta i morse men fattar fortfarande inte vad som hänt.

På väg till jobbet hade jag tänkte gå förbi regeringskansliet och skriva i kondoleansboken men det var så mycket folk så Anna, Linda och jag gick till Klara kyrka och tände varsitt ljus för henne istället.

Detta är ett angrepp på oss alla som vill leva i ett fritt land där vi kan uttrycka åsikter utan att behöva riskera livet.

Jag hoppas polisen vänder på varenda sten i hela den här stan och röker ut den skyldige. Gärninsgmannen får inte komma undan!

Jag är så arg och lessen. Jag är rasande!!!

Då var det redan försent, men beskedet om att hon dött 05.29 till följd av sina skador dröjde ända till Göran Perssons presskonferens kvart över nio på morgonen.

Herregud, detta är en katastrof för Sverige. En katastrof!!!

Inte möcke…

Under hösten har jag möjlighet att råda bot på detta eftersom jag kommit in på fempoängskursen Sverige under andra världskriget på Södertörns högskola. Kursen kommer behandla Sveriges säkerhetspolitik, diplomatiska relationer, tyska relationer och presspolitik. Föreläsaren Alf W Johansson har forskat i ämnet sedan 60:talet och dessutom skrivit massa böcker. Hans egen avhandling heter ”Finlands sak” och behandlar den svenska opinonen under finska vinterkriget.

Första föreläsningen handlade om att sätta andra värlskriget i ett sammanhang och att titta vad som förändrades i och med det. Johansson citerade ur sin egen bok Den nazistiska utmaningen:

Hitler förstörde förutättningarna för motstånd mot modernismen.

Öh…

Johansson menade att det traditionella samhället som byggde på hierarkier och gemenskaper försvagades, Hitler tog så att säga med sig kungamakten och kyrkan i fallet. Det skedde en förskjutning av den politiska värdeskalan åt vänster, mot ett sorts liberalt paradigm bestående av frihet och jämlikhet.

Andra världskriget…

• var egentligen det första världskriget eftersom det var det första kriget som utspelade sig över hela planeten
  
• innebar en fundamental förändring mot en bipolär värld
  
• innebar slutet på kolonisationen
  
• innebar ökat misstroende mot natiolism och nationalstaten
  
• gav vetenskapen och framstegstänkandet en knäck
  
• innebar att modernismen accepterades
  
• att Europas maktställning övertas av USA och Sovjetunionen
  
• innebar att sekulariseringsprocesserna tar fart. Ideologierna ersätter religionerna i försök att förklara världen. Världen blir mer världslig.
  
• innebar att de universialistiska idéerna får ny kraft i bildandet av FN.
  

Varför förklarar England Tyskland krig två gånger under 1900:talet?
Tyskland höll på att bli för starkt, ekonomiskt och militärt. Om Tyskland dominerade kontinenten riskerade England att bli blott en juniorpartner i Europa. Alltså kände man sig hotat. England såg också sig själv som bevakare av maktbalansen i Europa, alltså var man tvungen att ta i tu med Tyskland.

I perioden 1860–1939 tar sig framför allt tre länder ton:

• Tyskland, som efter att ha varit splittrat 1871 träder fram som en jättestark stat i Europas mitt
  
• Italien, som enas 1862 och hade stormaktsambitioner
  
• Japan
  

Andra världskriget var dels en maktkamp om vem som skulle behärska Europa och dels ett ideologiskt krig. Det var en stormaktskonflikt som de små länderna (Sverige tex) hade rätt att hålla sig utanför.

Men vilka ideologier stred egentligen i andra världskriget? Och hur väl stämde de vackra idealen egentligen med verkligheten?

Det är svårt att mobilisera massorna med motiveringen att England måste bevara maktbalansen i Europa. Att kämpa för demokratin därmot, är en god sak som folk dessutom förstår och nazismen blev den perfekta onda motståndaren.

Appeasment politics
Churchill och Chamberlain

Sen gick Johansson igenom några årtal som vi måste kunna för att hänga med när vi senare diskuteras Sveriges roll.

• 1918 – Tyskland tvingas söka vapenstillestånd
  
• juni 1919 – Versaillefreden. Tyskland beskylls för första världskrigets utbrott
  § 231 förklarar att Tyskland ensamt bär skulden för krigsutbrottet
  
• jan 1933 – Hitler kommer till makten
  
• mars 1936 Hitler marscherar in i Rhenlandet
  
• sep 1938 – Münchenuppgörelsen mellan Chamberlain och Hitler
  
• mars 1939 – Tyskland marscherar in i Tjeckoslovakien
  
• mars 1939 – Brittiskt garanti till Polen
  
• aug 1939 – Nonaggretionspakt mellan Tyskland och Sovjet
  
• sep 1939 – Tyskland anfaller Polen
  
• nov 1939 – Sovjet anfaller Finland
  
• mars 1940 – Fred mellan Sovjet och Finland
  
• 9 april 1940 – Tyskland anfaller Norge och Danmark
  
• maj 1940 – Tyskland anfaller på västfronten
  
• juni 1941 – Tyskland anfaller Sovjet
  
• dec 1941 – Japan anfaller Pearl Harbour, Tyskland förklarar USA krig
  
• 1942-43 – El Alamein, Stalingrad
  
• juni 1944 – Invasion Normandie
  
• maj 1945 – Tyskland kapitulerar
  
• aug 1945 – Japan kapitulerar

Han glömde Anschluss! Hur 17 gick det till? Jag var tvungen att räcka upp handen och fråga. Jo, Anschluss borde nog vara med mumlade han… Jojo, jag menar väl det! Elin och jag ägnade en hel termin i Innsbruck åt Österrikes nittonhundratalshistoria och det känns väldigt konstigt att lista viktiga årtal under andra världskriget och inte nämna 12 mars 1938 när Wehrmacht tågade över gränsen mellan Tyskland och Österrike och Hitler förklarade att han nu fört in sitt hemland i det Tyska Riket.

Mitt resultat:
Economic Left/Right: -7.25
Libertarian/Authoritarian: -3.95

Jag ligger sydväst om Gandhi. Koolt. Jag som trodde jag var folkpartist.

As power slowly returns, the questions begins (CNN)

Power Struggles Back After Blackout (Newsday.com)

Blackout: Ontario urged to shut down (The Globe and the Mail)

The Toronto Star, Kanadas största tidning, går inte att komma åt. Överbelastad?

POWERLESS: Michigan caught in nation’s worst outage (Detroit Free Press)

”Är människor i New York rustade för ett sådan här strömavbrott?” frågar SVT Morgons reporter Olof Lundh, Expressens USA-korre. ”Har dom ficklampor, batterier och stearinljus?”

”Ja många har det, bekräftar Lundh. ”Efter 11 september har myndigheterna uppmanat folk att ha sådana nödvändiga saker hemma så många är bättre förberedda idag tack vare det.”

Hur förberedda är vi?

Enligt DN:s Temoundersökning har nej-sidan ett stabilt försprång. 49 procent skulle rösta nej om det vore folkomröstning idag, 37 procent skulle rösta ja och 16 procent har inte bestämt sig ännu. Vad väntar dom på? Bättre tider?

Centerpartiet har tidigare inte velat ta ställning i EU-frågan, utan sagt att man skall fatta beslut först under sommarens partikongress som nu går av stapeln i Tartu.

”Alla” andra estniska partier är i princip för ett EU-medlemskap och Centerpartiets ledare, Edgar Savisaari, menar därför att det behövdes ett nej-alternativ som motvikt.

Men varför har Centerpartiet väntat så länge med att visa vart man står i denna livsviktiga fråga? Estland röstar om sitt EU-medlemskap samtidigt som Sverige röstar om EMU, den 14 september. Är det då inte lite sent för landets största parti att vänta till sista minuten innan man tar ställning? Man flörtar med de osäkra och med nejsägarna istället för att tydligt visa vart man står.

Savisaari själv säger fortfarande varken ja eller nej till EU men kastade direkt efter omröstningen ut de två av partiets vice ordförande som tydligt deklarerat att de stödjer ett EU-medlemskap.

Under sitt debattinlägg jämförde han Europeiska Unionen med Sovjetunionen, rapporterar TT:s skribent (refererad i DN).

Att jämföra EU med Sovjetunionen känns helt horribelt för mig, men det är inte första gången jag hör det. När vi (jag och två klasskamrater) besökte Estland i februari och inervjuade Uno Silberg, ledaren för den inofficiella estniska nejkampanjen, var just det ett av hans huvudargument.

Bra-att-ha-länkar: Estniska ambassadens sida på svenska om Estlands statsskick med länkar till alla politiska partier och Riigikogu, Estlands riksdag.
Postimees, Estlands andra största dagstidning (men seriösaste).
Intervju med Uno Silberg gjord av studenter vid Danmarks Journalisthøjskole i Århus.

Bakom de två figurerna, ute till havs, lurar ett hangarfartyg och små soldater myllrar från skeppet mot stranden, den främsta av dem bär en amerikansk fana.

– Va, amerikanska trupper här på Österlen?!?
– Dom har väl hört om oljan…

Sidan tre i veckans Stockholms Fria är mitt i prick! Mitt i prick, fan vad jag garvade. Eriksson och Holmlund har tecknat.

Jag funderade på att anmäla mig. Min idé var att dokumentera en dag i fängelse, både ur tjyvarnas och plitarnas synvinkel, men det föll på tidsbrist och energibrist.

Genom Dagens Nyheter kan man dock få delta utan kamera, de uppmanar sina läsare att skicka in en 100-ords-beskrivning av din dag. Även dessa kan bli en del av utställningen på Kulturhuset och alla beskrivningar hamnar på Riksarkivet.

100 ord skall man väl kunna virka ihop, ordbajsare som man är. Och kom igen nu alla som läser det här, skicka in! Bli en del av framtidens forskningsmaterial!

Jag undrade om TA verkligen var samma sak som HV och kastade ut från på SoldF.com:s forum. Inom kort fick jag svar ifrån signaturen Gator med en utmärkt länk till engelska institutionen på Umeå universitet där man kunde läsa hur mycket som helst om TA.

Och ja, likheterna är slående. Fast Territorial Army har ju definitivt en ballare hemsida.

Kan inte Fortum bara sänka elpriset istället för att lägga ut tusentals kronor på att skicka ut idiotisk reklam till sina kunder?

Jag hoppas båda bränderna utreds snabbt. Om det finns en koppling vore det mycket oroande. Å andra sidan, varför skulle nån vilja göra detta? Om det är någon eller några som attackerat både muslimska och judiska symboler, vad hade man tänkt att uppnå? Ett brott som detta, om det nu är ett brott, skulle förmodligen förena människor ifrån olika trosinriktningar snarare än splittra dem.

Jag minns honom! Han besökte min högstadieskola -87 eller -88! Hans berättelse gjorde starkt intryck, jag minns hur han visade sin arm där id-numret fortfarande satt intatuerat. A-6171. Hans bok heter likadant.

Göndör har suttit i Auschwitz och när kriget tog slut befann han sig i Mauthausen i Österrike. När amerikanarna befriade lägret hade han fått tyfus och magrat till ofattbara 34 kilo.

Jag besökte Mauthausen för ungefär ett år sedan, som en del i en kurs om Österrikes 1900:tals historia. Det var det enda kategori 3-lägret som låg innanför Tysklands egna gränser, dvs det enda lägret med gaskamrar. I dag är hela platsen Gedänkstätte skött av den österrikiska staten.

Mauthausen ligger på ett berg ovanför byn och fångarna arbetade på det närliggande stenbrottet. Ned från lägret ned i stennbrottet leder en trappa, Todesstiege, dödstrappan. Fångarna tvingades släpa stora stenblock upp för de här trapporna, 186 steg, och tappade någon en sten eller trillade baklänges, föll de som gick bakom honom som dominobrickor. Och om någon hamnade utanför trappan ansågs det vara flyktförsök och de sköts på fläcken.

Man har ju hört om alla de här hemskheterna hundra gånger ungefär, men att befinna sig på den platsen där det verligen har skett är speciellt. Det påverkar en. Det påverkade mig. Det var inte helt lätt att bara skaka av sig obehaget och åka vidare till nästa studiebesök.

Internationellt sett är svenska soldater bra och eftertraktade. Till skillnad från andra länders utlandsstyrkor, som ofta endast består av yrkesmilitärer, är de svenska sammansatta av yrkesofficerare, reservofficerare, civlister i unform och frivilliga soldater. De flesta av dessa har ett civilt yrke med sig i bagaget, något som andra länders yrkessoldater saknar, vilket kan bli betydelsefullt både i den egna verksamheten och i samarbete med lokalbefolkningen, menar Hederstedt.

Dessutom tjänar Försvarsmakten på att skicka ut folk i utlandstjänst eftersom man då får tillfälle att testa utrustning, personalledning, logistik och sjukvård under lång tid. Fler utlandsmissioner ger altlså ett starkare svenskt försvar, anser ÖB.

Artikel kamraten skrivit: På manöver med fienden
Snygg bild kamraten tagit: Dra i skydd!

Fast jag fick ingen.

Morgontidning alltså, eftersom DN:s tryckeripersonal passade på att strejka i natt. I och för sig hade väl tidningen varit gammal redan innan landat på min hallmatta men ändå. I dag hade man velat ha sin tidning. Som trygghet och snuttefilt bland de tevebilder som flimmrat förbi hela dagen.

Media fullkomligen frossar i kriget, även om det inte finns särskilt mycket att berätta. Samma saker tuggas om och om igen. Som en idisslande ko. Och jag sitter i soffan och glor. Konsumera mera.

Hoppas tidningen kommer imorgon.

Citatet i rubriken är Elias Canettis. Sådeså.

Vilka beslut, undrar ni. Jo, det att Försvarsmakten inte längre äger sina egna fastigheter. Det gör Fortifikationsverket. Sen hyr Försvarsmakten tillbaka de lokaler man behöver för sin verksamhet.

Och Fortifikationsverket vet att ta betalt. Det blir i princip ingenting över av försvarsbudgeten hävdar den ytlige bekanten, kapten i svenska armén. Karlberg till exempel, där svenska officerare utbildats sedan Anno Dazumal, har så rundligt tilltagen hyra att det är billigare för Försvarsmakten att bygga ett nytt hus åt sin officersutbildning.

Men är det verkligen det? I grunden är det ju ur samma plånbok slantarna kommer, nämligen skattebetalarnas. Vad vinner de på att Fortfikationsverket förvaltar Försvarets byggandet och tar så bra betalt att det är billigare för hyresgästen att bygga helt nytt och som de förvaltar själva? De får ju ändå betala båda byggnaderna i slutändan. Om inte Fortfikationsverket hade tänkt sig att göra om Karlberg till konferensanläggning och hyra ut en del av Sveriges historia till privata intressen.

Nä, jag blir lika förbannad som den ytlige bekantskapen. Våffö gör de på dette viset?

Skall staten verkligen ta ut marknadsmässiga hyror av sig själv? Och hur mycket av försvarsbudgeten försvinner egentligen tillbaka till statskassan i form av hyror för försvarets anläggningar?

Detta är verkligen ett intressant ämne. Jag borde ta och gräva lite i det.

Andreas Olsson, psykolog med vidhängande imponerande meritlista, går i DN:s söndagsessä ett försök att utreda varför invandrare har det så svårt i ett så välmenande land som Sverige.

Olsson har tagit del av forskning kring implicita attityder, dvs sådana du inte visste du hade och hur dessa styr dig. Nya metoder inom den vetenskapliga psykologin kan nämligen ta reda på vad du tycker utan att du själv visste att det så du tyckte. Metoden kallas IAT, ”implicita associations test” och går ut på att försökspersonen får kategorisera okända svarta och vita ansikten ihop med ord med positiv eller negativ värdeladdning, till exempel â€?hatâ€? och â€?kärlekâ€?.

I första ronden skulle försökspersonen välja mellan â€?svart/positivâ€? och â€?vit/negativâ€? och i andra ronden var ansiktsfärg och värdeladdning den omvända. Genom att mäta tidsskillnaderna mellan de båda ronderna, om det exempelvis tog längre tid för försökspersonen att para ihop â€?svart/positiv än â€?vit/positivâ€?, ansåg man sig ha uppfattat en omedveten negativ attityd gentemot svarta.

Försökspersonerna var inte informerade om syftet med testet, de trodde de deltog i ett test som gick ut på att kategorisera ord och bilder.

Visst påminner det lite om filmen â€?Minority Reportâ€? där Tom Cruise haffar mördare innan de begått sina brott eftersom polismyndigheten håller tre orakel nedsänkta i en bassäng på som kan se brotten innan de begås.

I en annan studie som Olssson hänvisar till har forskarna använt magnetkamera för att mäta aktiviteten i hjärnan hos vita försökspersoner medan de tittat på bilder av okända vita och svarta män. Kameran visade att en mycket speciell del av hjärnan, som ligger långt nere i hjärnbalken och som inte påverkas av den egna fria viljan, aktiverades när bilderna av de svarta männen dök upp.

En del av den berömda reptilhjärnan alltså!

Det man fick fram i kameratestet anses stödja resultatet i IAT-testet, dvs att försökspersonerna inte är medvetna om sina egna negativa attityder och heller inte kan styra dem med viljekraft.

Men finns det hopp då?

Jodå, Olsson skriver också att båda testerna inte alls gav samma negativa resultatet när det gällde bilder av svarta berömdheter såsom Bill Cosby och Michael Jordan. Därför tycker han att icke etniska svenskar med framskjutna positioner inom samhället borde framhävas, dels av den anledningen att de utgör positiva exempel för unga invandrare och dels för att de botar gemene mans omedvetna negativa attityder.

Det är lite synd att Olsson inte nogrannare upplyser om var tester han hänvisar till gjorts, vem som undersökt och vilka som undersökts. Då hade man lättare kunnat ta ställning till dess eventuella allmängiltlighet.

Men oavsett magnetkamerans eller IAT-testets tillförlitlighet så tror jag på Olssons förslag om att framhäva icke etniska svenskar som sitter på olika ledarpositioner i samhället. Här spelar ju media en avgörande roll eftersom de ju är dom som regisserar verklighetspjäsen för oss vanliga dödliga.

Dessutom måste de icke etniska svenskarna släpptas fram på andra områden än sport och nöje (eller för att uttala sig när det handlar om â€?invandrarfrågorâ€?). Bill Cosby och Michael Jordan tillhör båda â€?ofarliga brancherâ€? som nöje och sport, var det en slump? Varför fick inte Colin Powell, som ju är en mäktig svart man i USA, vara med i testet till exempel (nu antar jag bara att undersökningarna är amerikanska eftersom både Cosby och Jordan är amerikaner).

â€?En turk i regering gör större nytta än fem upplysningskampanjerâ€? sammanfattar Olsson (eller DN-redigeraren) klatschigt i puffen på kulturdelens etta. Och jag håller med. Amen.

– Welcome back tomorrow! ropar barägaren just som vi är på väg ut genom dörren. Kaffet är uppdrucket och fötterna är varma igen. Blocket och pennan kallar, journaliststudenterna på sitt första utlandsknäck får inte låta värdefull tid gå till spillo.
– Thanks but tomorrow we’ll already be back in Stockholm, svarar vi och ler artigt. En pappa med barnvagn som just klivit in genom dörren tittar nyfiket när vi tränger oss förbi honom och vagnen för att komma ut på gatan. Halkande tar vi oss fram genom snögloppet mot busshållplatsen och efter 15 minuter är vi tillbaka centrala Tallinn.
Förorten vi precis lämnat bakom oss är Lasnamäe. Okänd och ökänd. Receptionisten på vårt hotell tittade förbryllat på oss när vi frågade om vägen.
– Why do you want to go Lasnamäe? There are no shops there, svarade hon men visade till slut på vår turistkarta varifrån förortsbussarna avgår. Förmodligen skulle receptionisten på ett hotell i Stockholm innerstad bli lika förvånad om några tyskar eller amerikanare kom och bad att få en vägbeskrivning till Alby…

Sådär börjar min artikel om Estland som nu äntligen är färdigskriven och inlämnad. Phew säger jag, vilken pärs! Jag har suttit framför datorn i princip hela helgen, från bittida till midnatt ungefär och nu kräks jag nästan bara nån nämner detta land

I dag toppar man med följande rubrik:

Schüssel: Entweder Erweiterung der EU oder Ende der Koalition
Kanzler droht der FPÖ: „Wenn dieses Herzstück fällt, dann geht es nicht mehr“

Nyligen genomfördes en Volksgebehren här i Österrike. Det är en sorts förberedande folkomröstning, enligt min ordbok betyder Volksgebehren »folkligt initiativ till [yrkande på] folkomröstning«.

Den här gången handlade det om Temelín, ett kärnkraftverk i Tjeckien. Initivativet till Volksgebehren kommer ifrån FPÖ (Freiheitlischer Partei Österreichs).

FPÖ, och dess mest kände företrädare Kärntens Landeshauptmann Jörg Haider, kräver att Tjeckien stänger Temelín. Vägrar man det är FPÖ beredda att använda Österrikes veto och vägra Tjeckien inträde i EU.

Nu kan ju inte FPÖ bestämma det här själva eftersom dom inte ensamma har makten. De frihetliga sitter nämligen i en koalitionsregering tillsammans med ÖVP, Österreichischer Volkspartei, som företräder en mycket mjukare linje i Temelín-frågan. ÖVP och bundeskanzler Wolfgang Schüssel är inte alls beredda att sätta hårt mot hårt när det gäller Tjeckiens EU-medlemskap.

Därför krävde FPÖ, och fick, sin »Veto gegen Temelín«-omröstning.

Anti-Temelín-Volksgebehren genomfördes under hela förra veckan och avslutades i måndags. Alla röstberättigade, ungefär 6 miljoner österrikare, kunde genom att skriva sitt namn på en lista visa sitt stöd för kravet på en riktig folkomröstning om Temelín. 915 220 stycken österrikare kände sig manade till detta.

Resultatet vid riktiga folkomröstningar, Volksabstimmungen, är bindande i Österrike. Resultatet vid Volksgebehren är bara rådgivande (ungefär som ”riktiga folkomröstningar är i Sverige )

Trots nästan 1 miljon underskrifter ser det dock inte ut att bli någon Volksabstimmung i frågan. Bundeskanzler Schüssel deklarerar i dagens »Der Standard« att EU-utvidgningen är en mycket viktigare fråga än Temelín och tvivlar på att ÖVP kan regera vidare med FPÖ om dom inte håller med om detta.

Det knakar med andra ord i fogarna i den svart-blåa koalitionen.

Den förstes förkunnelse gick ut på att solen alltid skiner på Öckerö (ö i Göteborgs norra skärgård, förf.anm.). Det spelar inte roll vad det är för väder i Partille till exempel, på öa skiner alltid solen. »Jag förstår inte hur folk kan bo i Partille! Där regnar det ju jämnt!« sa han allsmäktigt och blickande ut över oss studenter som hukade i bänkraderna.

Vid denna tiden var jag skattskriven i Partille och visste därför att han hade fel. Solen sken visst i Partille. Ibland.

Den andre menar att solen alltid skiner i Innsbruck. På vintern iallafall. Vad är det för väder i München frågade han oss innan jul? Dimma! Milano? Dimma! Wien? Dimma! Och vad är det för väder i Innsbruck? Sol! Sol! Sol!

Det skall bli intressant att se. Hittills ser det ju lovande ut, solen skinit i dagarna tre.

I augusti när vi kom hit var det svinkallt, jag låg med polotröja under pyjamasen för att inte frysa ihjäl i sömnen. Nu, två månader senare, har sommaren kommit tillbaka. Österrike är ett mycket märkligt land.

Och på banken måste man gå till olika kassor beroende på vad man heter i efternamn. Bara en sån sak.

På bilden poserar framför den fina utsikten över Innsbruck. Jag har precis åkt Hungerburgbahn, en linbana som går från stan och upp några hundra meter på Nordkette, den bergskedja som skiljer Tirol från Bayern, tillsammans med några klasskamrater.

Det var fjorton år sen. Alla vet vad de gjorde då. Vad gjorde du? Skriv i gästboken och berätta!

Sedan skall du upp, upp, upp för den långa trappan och slutligen landa på Snoilskyvägen. Följ den fram till 62:ans vändplats. Är du kissenödig nu? Det finns en offentlig toalett brevid kiosken. Inte så ren men nöden har som bekant ingen lag. Fortsätt Rålambshovsvägen framåt. Passera Lärarhögskolan, tidningshusen och Pallatino Pizzera. Vid Västerbroplan, vik höger och knata uppför bron. Beundra utsikten och njut av solen. Försök tänka bort bilarnas envetna schwoch-schwoch-schwoch. Sväng höger efter Västerbron och fortsätt fram mot Reimers holme men gå inte över bron utan sväng in vänster på gångvägen precis innan. Klockan skall nu vara kvart över elva ungefär.
Följ prommenadstråket ända fram till Skanstull. Solen skiner och människor du möter ler mot dig. Titta på tokarna som trots faran gett sig ut på Årstavikens is. Och släng för all del ett öga på Årstabron när du passerar under den. Brilliera med dina arkitektoniska kunskaper och utbrist spontant till ditt prommenadsällskap:

- Ja nu var det minsann ett par år sedan Cyrillus Johansson ritade den här bron men den var minsann Sveriges längsta på sin tid!

Sen är du nästan framme vid nya Eriksdalsbadet. Krångla dig upp till Ringvägen och köp en korv till ditt prommenadsällskap som börjar bli hungrig. Själv fortsätter du mumsa på dina medhavda smörgåsar.
Vandra Ringvägen vidare och sväng av höger på Malmgårdsvägen. Följ den ned till Vintertullsparken. Spana ut över Hammarby sjö och njut ännu mer av den härliga vädret. Peka på Lumafabriken på andra sidan vattnet, nicka och säg:

- Artur von Schmalensee, 1930.

Fortsätt längs Norra Hammarbyhamnen och titta på hur fina hus de bygger längs kajkanten. Haja till när Jonas Gardell med sällskap plötsligt dyker upp framför dig men återfå snabbt fattningen och låtsas som han är vem som helst. Fast han ju är en kändis!

Fortsätt längs Danvikskanalen och in i tunneln under Londonviadukten. När du kommit längst ut på udden, vänd och gå tillbaka eftersom nån jeppe satt upp ett otrevligt stängsel som hindrar vidare framfart. Ta dig istället upp på Folkungagatan och vid pass Erstagatan, cementera din ställning som messerschmitt genom att peka uppåt det femkantiga punkthuset i korsningen. Ser ditt prommnadsällskap ut att vara mottaglig för mer arkitekturkuriosa kan du berätta att huset kom till 1958 för att Ersta diakonisällskap egentligen ville bygga en panncentral på samma plats. Statsbyggnadskontoret ville annat och trodde dessutom inte att en hög skorsten skulle passa så bra in i omgivningen. Arkitekten Lars-Erik Lallerstedt byggde därför ett punkthus runt själva skorstenen och vips var problemet ur världen.

Njut av sista vackra utsikten över Saltsjön medans du vandrar vidare på Fjällgatan. Tag sikte på Slussen. Öka takten litegranna och du är snart framme. Klart! Ungefär tre mil bidde det.

Sen kan man åka hem till förorten, öppna en kall öl och dricka den i ett varmt bad. Det gjorde jag

Jag har haft en härligt, underbar, lugn helg.