Steffanie Esse

Jag fortsätter på spåret övergivna hus. Här är Benzons gamla kontor vid Industrigatan i Norra Sorgenfri i Malmö (se på karta). Tidigare fanns här en fabrik som tillverkade kemiska produkter men nu finns alltså bara kontorsbyggnaden kvar och här cyklar jag förbi nästan varje dag. Byggnaden har brunnit och klottrarna har utsett huset till sitt favoritställe. Bloggaren Jörgen Andersson som driver Norra Sorgenfri Nu har skrivit en hel del om kontorshuset och till och med publicerat bilder tagna inifrån. Eftersom Norra Sorgenfri är ett område som kommer förändras mycket de kommande åren, tycker jag det är särskilt spännande att dokumentera där.

Vad skulle man kunna hitta på med det här huset?

På sin blogg citerar Jörgen Andersson den byggnadsantikvariska utredning som Malmö stad gjort: ”Kontorsbyggnaden från Benzons fabrik på fastigheten Brännaren 2 är mycket värdefull då den hör till områdets äldsta byggnader. Den har dessutom arkitektoniska kvaliteter och ett miljöskapande värde med sitt exponerade läge vid Industrigatan.”

Igenbommade fönster.

Fasad mot Nobelvägen.

Fasad mot Industrigatan.

Jag hittade en rolig fotoutmaning hos Susanne som jag tänkte hänga på: Hundra hus 2013. Får se om jag hinner alla 100, här kommer iaf det första:

Vid Sallerupsvägen, strax utanför Inre Ringvägen, ligger den här förfallna byggnaden (se på karta). Det är Hemmets Journals gamla tryckeri som nu bara är ett sorgligt minne från fornstora dagar.

Klotter, utslagna fönsterrutor och allmän misär.

Sly och småbjörk har växt för grindöppningsanordningen.

No smoking! Okej då, jag tänkte inte börja nu iaf

Fasaden ut mot Sallerupsvägen. På andra våningen står ett fönster på glänt.

En stor grushög framför ett fönster. Enda avspärrningen som hjälper?

Fastighetsägaren vill riva den förfallna tryckeriet och bygga bostäder här istället. Det ser jag fram emot! Min kollega på Stadsbyggnadskontoret bloggar faktiskt om arbetet att ta fram en ny detaljplan för området, läs mer om det arbetet här.

Ibland drabbas man av årstidernas skönhet. Som här, en vanlig lördagförmiddag i oktober. Löven lyser guldgula i solen men Leon har inte tid att stanna och titta på sånt. Han vill framåt! Jag får småspringa för att hålla jämna steg med honom nu för tiden.

Jag saknar staden. Det förvånar mig, jag trodde jag var färdig med att bo mitt i smeten.

Men går man ut på en kvällspromenad mitt stan möter man alla sorters människor. Det är folk överallt. Mest vuxna förstås, citylivet tillhör dem. Här i förorten är det lite tvärt om. Här är det fler barn och ungdomar ute än vuxna. På en kvällspromenad till lokala Coop för att köpa mjölk möter man i princip bara mopedburen ungdom samt hundägare.

Och motionärer, dom får jag inte glömma! Vi bor ju alldeles i närheten av Bulltofta rekreationsområde och många kvällsflanörer är på väg dit eller hem därifrån. (Bra för den egna motionsmotivationen faktiskt!)

Dessutom rör jag mig längs nya stråk i själva staden, när jag väl är där, eftersom vi flyttat ut till andra sidan Malmö. Förut hängde jag mest väster om Södra Förstadsgatan, Gågatan från Stortorget och upp till Triangeln, Davidshall, Slottsparken, Pildammsparken, Kronprinsen och ned mot Ribban. I och med flytten har tyngdpunkten i mina hoods förflyttats mot Amiralsgatan-Bergsgatan samt Värnhemstorget, en del av Malmö som jag väldigt sällan besökte innan. Här finns nya saker att upptäcka, köpcentrat Entré till exempel. Eller Norra Sorgenfri som just nu ser ut som en ruffig del av New York (se till exempel här) men som inom några år kommer genomgå en metamorfos.

Nåväl, det här inlägget blev lite flummigt men det bjussar jag på

Leon fick följa med sin pappa och byta däck på bilen i dag. Jag log i mitt inre och mindes min goda vän Lindas erfarenheter från Finland. Där hade rådgivningstanten (=BVC-tant på rikssvenska) på treårskontrollen föreslagit att hennes make skulle ta med sonen på lite ”miesten töitä”, dvs manligt arbete, för de skulle utveckla kontakten mellan varandra.

Jisses! Och detta utspelade sig 2008, inte 1958 som man kanske skulle kunna tro.

Hoppas Leon och Peter fick fin kontakt i dag på däcksverkstan!

Malmös stadsdirektör Inger Nilsson intervjuas i Sydsvenskan om Områdesprogrammen:

Var går områdesprogrammen ut på?

– Ytterst handlar det om att alla Malmöbor ska ta del av samma välfärd. I dag har vi stora skillnader mellan olika delar av staden. Limhamn-Bunkeflo och Västra innerstaden har Lomma-Vellinge-stuk med hög förvärvsfrekvens och höga skolbetyg. Sedan har vi glassiga Centrum med en ung befolkning. Husie påminner om Staffanstorp och Svedala. Sedan har vi områden mitt i staden med låg förvärvsfrekvens, trångboddhet och ganska svaga studieresultat. Allt det här hänger samman. Malmö är en helt annan stad än Stockholm och Göteborg. Här finns problematiken långt inne i staden. Då borde man ha förutsättning att integrera bättre. Ändå har det blivit som isolerade öar i staden.

Jag förstår jämförelsen Limhamn-Bunkeflo/Västra innerstaden med Lomma/Vellinge. Men inte den mellan Husie och Staffanstorp/Svedala…

Varför jag undrar? Det är ju till stadsdelen Husie vårt flyttlass går nästa månad och man vill ju gärna veta var man hamnar

”Jag trodde Rosengård var Malmö. Jag fattade inte att det bara var en del av staden.”

Så sa en före detta kollega till mig. Han är uppvuxen i Västerås men vistades ofta i Rosengård där han hade många släktingar. Han sätter liksom fingret mitt i prick. Malmö är förvisso mer än bara Rosengård men Rosengård är Malmö. I Malmö hör stadskärnan ihop med sina förorter, det är inte 7 kilometer granskog emellan som i Stockholm (det där om granskogen skrev Per Svensson i nån bok nånstans men jag snor det rätt av).

Malmö är överblickbart. Greppbart. Kanske är det därför jag älskar Malmö? För att det är precis tillräckligt stort för mig?

Min nya chef som heter Gunnar Christer Larsson och är stadsbyggnadsdirektör i Malmö har förresten börjat blogga om stadsutveckling i allmänhet och Malmö i synnerhet. Så passande!

Vintern är här men idag trotsade Leon och jag de virvlande ishavsvindarna tillsammans med Sara och lilla Gry för en kylslagen promenad längs Ribban och i Västra hamnen. Bilden gör tyvärr inte helt rättvisa åt Malmös dåligt skottade trottoarer men faktum är att pansarvagnsbarnvagnen tar sig fram väldans bra. Kul att den är bra på nåt

Imorgon ska jag iväg med nya jobbet hela dagen och Leon ska hänga med pappa Peter. Blir en spännande dag för oss alla tre tror jag

Leon har totalt missuppfattat det här med vintertiden, han verkar tro att klockan har flyttats fram en timme istället för tvärt om. Jag har försökt förklara det här med trädgårdsmöblerna (fram på våren – tillbaka på hösten) men poletten trillar inte ned. Han mjukstartade i söndags med att vakna i samma tid som vanligt, det vill säga en timme tidigare. I morse skruvade han upp tempot och vaknade ytterligare en timme tidigare, två timmar innan sin normala uppstigningstid alltså. Så klockan 05 satt vi i soffan och ammade och tittade på Scrubs – precis som förr i tiden (läs i somras). Söte rare unge, detta är väl ett undantag?

– Vi kvinnor diskuterar säkerhetsfrågorna minst lika mycket som männen, säger Rabia. Säkerheten är nog en ännu viktigare fråga för oss. Vi hoppas att de svenska soldaterna stannar kvar. Åtminstone tills vårt land hunnit få en egen armé och byggt ut vår polis­styrka.

Så säger en av kvinnorna i byrådet, shuran, i Now Abad strax utanför Mazar-i Sharif i Afghanistan. Och hon sätter fingret på det som en del svenska politiker vägrar fatta: utan tillräcklig säkerhet spelar det ingen roll hur mycket bistånd man pumpar in i ett land. Om man bygger skolor dit inga föräldrar vågar skicka sina barn eftersom skolor råkar vara populära attentatsmål och de som utför sådana attacker aldrig åker fast. Säkerheten är en förutsättning för att biståndet ska ha någon effekt. Bara genom att erkänna det kan vi nå några som helst resultat med vår närvaro och vårt bistånd till Afghanistan. Och det fattar man nog först när man besöker landet och ser vilka förutsättningar som råder där.

Läs hela reportaget i DN: Katastrof om de svenska soldaterna lämnar oss

Läs även Johanna Hildebrands krönika i Aftonbladet: Svenska soldater är inga legoknektar

Här är en bild från en av patrullerna jag följde med på under min tid som pressofficer vid det svenska förbandet i Mazar-i Sharif (2006–2007).