Steffanie Esse

Jag saknar staden. Det förvånar mig, jag trodde jag var färdig med att bo mitt i smeten.

Men går man ut på en kvällspromenad mitt stan möter man alla sorters människor. Det är folk överallt. Mest vuxna förstås, citylivet tillhör dem. Här i förorten är det lite tvärt om. Här är det fler barn och ungdomar ute än vuxna. På en kvällspromenad till lokala Coop för att köpa mjölk möter man i princip bara mopedburen ungdom samt hundägare.

Och motionärer, dom får jag inte glömma! Vi bor ju alldeles i närheten av Bulltofta rekreationsområde och många kvällsflanörer är på väg dit eller hem därifrån. (Bra för den egna motionsmotivationen faktiskt!)

Dessutom rör jag mig längs nya stråk i själva staden, när jag väl är där, eftersom vi flyttat ut till andra sidan Malmö. Förut hängde jag mest väster om Södra Förstadsgatan, Gågatan från Stortorget och upp till Triangeln, Davidshall, Slottsparken, Pildammsparken, Kronprinsen och ned mot Ribban. I och med flytten har tyngdpunkten i mina hoods förflyttats mot Amiralsgatan-Bergsgatan samt Värnhemstorget, en del av Malmö som jag väldigt sällan besökte innan. Här finns nya saker att upptäcka, köpcentrat Entré till exempel. Eller Norra Sorgenfri som just nu ser ut som en ruffig del av New York (se till exempel här) men som inom några år kommer genomgå en metamorfos.

Nåväl, det här inlägget blev lite flummigt men det bjussar jag på

Leon fick följa med sin pappa och byta däck på bilen i dag. Jag log i mitt inre och mindes min goda vän Lindas erfarenheter från Finland. Där hade rådgivningstanten (=BVC-tant på rikssvenska) på treårskontrollen föreslagit att hennes make skulle ta med sonen på lite ”miesten töitä”, dvs manligt arbete, för de skulle utveckla kontakten mellan varandra.

Jisses! Och detta utspelade sig 2008, inte 1958 som man kanske skulle kunna tro.

Hoppas Leon och Peter fick fin kontakt i dag på däcksverkstan!

Malmös stadsdirektör Inger Nilsson intervjuas i Sydsvenskan om Områdesprogrammen:

Var går områdesprogrammen ut på?

– Ytterst handlar det om att alla Malmöbor ska ta del av samma välfärd. I dag har vi stora skillnader mellan olika delar av staden. Limhamn-Bunkeflo och Västra innerstaden har Lomma-Vellinge-stuk med hög förvärvsfrekvens och höga skolbetyg. Sedan har vi glassiga Centrum med en ung befolkning. Husie påminner om Staffanstorp och Svedala. Sedan har vi områden mitt i staden med låg förvärvsfrekvens, trångboddhet och ganska svaga studieresultat. Allt det här hänger samman. Malmö är en helt annan stad än Stockholm och Göteborg. Här finns problematiken långt inne i staden. Då borde man ha förutsättning att integrera bättre. Ändå har det blivit som isolerade öar i staden.

Jag förstår jämförelsen Limhamn-Bunkeflo/Västra innerstaden med Lomma/Vellinge. Men inte den mellan Husie och Staffanstorp/Svedala…

Varför jag undrar? Det är ju till stadsdelen Husie vårt flyttlass går nästa månad och man vill ju gärna veta var man hamnar

”Jag trodde Rosengård var Malmö. Jag fattade inte att det bara var en del av staden.”

Så sa en före detta kollega till mig. Han är uppvuxen i Västerås men vistades ofta i Rosengård där han hade många släktingar. Han sätter liksom fingret mitt i prick. Malmö är förvisso mer än bara Rosengård men Rosengård är Malmö. I Malmö hör stadskärnan ihop med sina förorter, det är inte 7 kilometer granskog emellan som i Stockholm (det där om granskogen skrev Per Svensson i nån bok nånstans men jag snor det rätt av).

Malmö är överblickbart. Greppbart. Kanske är det därför jag älskar Malmö? För att det är precis tillräckligt stort för mig?

Min nya chef som heter Gunnar Christer Larsson och är stadsbyggnadsdirektör i Malmö har förresten börjat blogga om stadsutveckling i allmänhet och Malmö i synnerhet. Så passande!

Vintern är här men idag trotsade Leon och jag de virvlande ishavsvindarna tillsammans med Sara och lilla Gry för en kylslagen promenad längs Ribban och i Västra hamnen. Bilden gör tyvärr inte helt rättvisa åt Malmös dåligt skottade trottoarer men faktum är att pansarvagnsbarnvagnen tar sig fram väldans bra. Kul att den är bra på nåt

Imorgon ska jag iväg med nya jobbet hela dagen och Leon ska hänga med pappa Peter. Blir en spännande dag för oss alla tre tror jag

Leon har totalt missuppfattat det här med vintertiden, han verkar tro att klockan har flyttats fram en timme istället för tvärt om. Jag har försökt förklara det här med trädgårdsmöblerna (fram på våren – tillbaka på hösten) men poletten trillar inte ned. Han mjukstartade i söndags med att vakna i samma tid som vanligt, det vill säga en timme tidigare. I morse skruvade han upp tempot och vaknade ytterligare en timme tidigare, två timmar innan sin normala uppstigningstid alltså. Så klockan 05 satt vi i soffan och ammade och tittade på Scrubs – precis som förr i tiden (läs i somras). Söte rare unge, detta är väl ett undantag?

– Vi kvinnor diskuterar säkerhetsfrågorna minst lika mycket som männen, säger Rabia. Säkerheten är nog en ännu viktigare fråga för oss. Vi hoppas att de svenska soldaterna stannar kvar. Åtminstone tills vårt land hunnit få en egen armé och byggt ut vår polis­styrka.

Så säger en av kvinnorna i byrådet, shuran, i Now Abad strax utanför Mazar-i Sharif i Afghanistan. Och hon sätter fingret på det som en del svenska politiker vägrar fatta: utan tillräcklig säkerhet spelar det ingen roll hur mycket bistånd man pumpar in i ett land. Om man bygger skolor dit inga föräldrar vågar skicka sina barn eftersom skolor råkar vara populära attentatsmål och de som utför sådana attacker aldrig åker fast. Säkerheten är en förutsättning för att biståndet ska ha någon effekt. Bara genom att erkänna det kan vi nå några som helst resultat med vår närvaro och vårt bistånd till Afghanistan. Och det fattar man nog först när man besöker landet och ser vilka förutsättningar som råder där.

Läs hela reportaget i DN: Katastrof om de svenska soldaterna lämnar oss

Läs även Johanna Hildebrands krönika i Aftonbladet: Svenska soldater är inga legoknektar

Här är en bild från en av patrullerna jag följde med på under min tid som pressofficer vid det svenska förbandet i Mazar-i Sharif (2006–2007).

Kom på några grejer till som jag snappade upp på föredraget ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2″ i måndags.

Leken är till för att bryta gränser. Lägg därför mer tid på att introducera traditionellt flickiga lekar till pojkar och tvärt om. Detta eftersom barnen överallt annars matas med de könsstereotypa sätten att leka. Delta själv och var en förebild. Barn gör ju som bekant inte som vi säger åt dem utan som vi gör.

Uppmuntra speciellt pojkar till närhet och omhändertagande.

Använd inte ordet inte. Inte är ett abstrakt begrepp som barn har svårt att förstå. Säg istället vad du vill att barnet ska göra, dvs visa möjligheterna istället för begränsningarna.

Låt pojkar och flickor vara kompisar utan att kalla dem söta eller spekulera i huruvida de ska gifta sig när de blir stora. Läs inte in den vuxna kärleken i barns vänskapsrelationer.

Får återkomma igen när jag läst klart deras bok

Jag var och lyssnade på Kristina Henkel och Marie Tomičić i Limhamns Folkets hus i måndags. Dom pratade om sin bok ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 – om genusfällor och genuskrux i vardagen.” Egentligen borde ju Peter ha varit med också, vi är ju båda föräldrar till Leon, men eftersom han anser sig vara världens mest jämställda man så var jag i större behov av föreläsningen

Det handlar inte om att förbjuda flickor att leka med dockor eller pojkar att leka med bilar.

Det handlar om att visa barnen fler möjligheter än de könsstereotypa lekar och situationer vi ofta hamnar i av ohejdad vana. Att tänka lite nytt, vända och vrida på föreställningar vi själva har med oss i bagaget.

Alltså, inte om att ta bort utan om att lägga till.

Men hur kommer det sig då att flickor och pojkar behandlas olika redan från födelsen?

Henkel och Tomičić går igenom att antal könade områden: lek, utseende, språk, vänskap, känslor och kroppen och ger tips på hur man undviker de värsta fällorna och vad man kan göra istället.

Men vad är ett könat område?

Ta kläder eller leksaker till exempel. Båda är könade områden där vi som vuxna talar om för barnen att flickor och pojkar förväntas klä sig olika och leka på olika sätt.

Jämför med ett okönat område som till exempel godis. Ingen skulle väl påstå att de röda och rosa karamellerna är tjejgodis eller att de blåa och svarta är killgodis? När det gäller okönade områden kan både pojkar och flickor avnjuta hela spektrat av möjligheter, allt efter tycke och smak, och ingen kan placera dem i något begränsande fack utifrån deras egna individuella val.

Så funkar det inte med de könande områdena. Tillbaka till kläderna. Flickkläder  och pojkkläder skiljer sig ganska mycket åt. Trots att de är samma storlek är flickmodellerna mindre och ofta tajtare, figursydda och gjorda i tunnare material. Pojkarnas kläder är rymligare, robustare och ofta förstärkta på ställen som slits. Färgskalan skiljer sig också åt, flickkläder är i ljusare nyanser och pojkars är ofta i mörkare färger.

Kläderna påverkar naturligtvis hur flickor och pojkar leker. Det är inte så lätt att klättra, springa, hoppa eller gräva med tajta, ljusa kläder som man dessutom måste vara rädd om.

För flickor är hela färgskalan tillgänglig. För pojkar bara en del av skalan. Och det är inte lika lätt att handla kläder till en pojke på flickavdelningen eftersom kläderna är just mindre och figursydda.

”Jag vill ha min klänning till dagis för då säger fröknarna att jag är fin!”

Barn blir bemötta på olika sätt av vuxna beroende på de kläder de har på sig och här kommer vi in på den språkliga jämställdheten. En flicka som har klänning får ofta höra hur fin och söt hon är. Det får en flicka som har tröja och jeans inte höra lika ofta. En killes kläder kommenteras ofta som coola och häftiga.

Ge kläderna en ny innebörd, råder Henkel och Tomičić. Säg inte heller bara att barnet är fint, utan vad de till exempel kan göra med coola (inte söta!) volanger på kjolen.

Leksaker är ett annat könat område. Henkel och Tomičić tittade till exempel på dockor. Till Barbie och andra dockor riktade till flickor är meningen att barnet, flickan, ska skapa en relation. Leken går i mångt och mycket ut på att klä på och fixa med dockan. Barbiedockan kan inte stå själv utan sina högsklackade skor. Dockor riktade till pojkar däremot kallas inte ens dockor, de kallas actionfigurer. De är robustare och inriktade på att hoppa, flyga eller skjuta med olika vapen.

Leksaker riktade till flickor är mer verklighetstrogna, där styrs leken av reglerna som gäller i vardagen. Pojkars leksaker är mer fiktion, här finns inga gränser för fantasin.

Men man behöver inte låsa in sitt barn i den snäva värld som leksaksfabrikanterna tänkt ut. Även Batman kan vara ledsen och behöva en kram eller få en ny mantel som han måste prova ut. Han kan också åka till dagis och hämta sina batbebisar och köra säkert och försiktig med batmobilen när ungarna sitter bältade där bak. Barbie kanske står på tå för att hon ska kunna bli en bra detektiv och smyga runt och kika över staketet till exempel. Med andra ord, ge barnens dockor nya egenskaper och roller!

Böcker är också viktiga eftersom de är barnens första möte med omvärlden utanför familjen. I de allra flesta barnböcker är det en pojke som är huvudpersonen. Varför? För de böckerna säljer bättre. I den svenska barnbokslitteraturen blir andelen flickor dock fler, vilket ju är positivt. Men när du läser för ditt barn, tänk på vem i boken som tar initiativ och vem som är den drivande. Byt ut han mot hon eller välj helt enkelt bort vissa sagor och böcker om de förmedlar en unken syn på könen.

Genusordningen som beskrivs på de olika områdena hänger också ihop med en heteronorm. Vi förväntar oss att våra barn ska växa upp och skaffa egna barn med någon av motsatt kön. Följer vi genusordningen får vi status och bekräftelse, bryter vi mot den kan vi bli rättade, ignorerade, förlöjligade eller hotade. Men i dag växer en fjärdedel av alla barn upp i familjer som inte består av mamma – pappa – barn. Därför är det viktigt att visa att familjer kan se ut på olika sätt, visa olika sorters förebilder.

Det manliga/pojkiga rankas högre än det kvinnliga/flickiga. Därför har pojkar mindre handlingsutrymme än flickor. En pojke som ger sig in på traditionellt kvinnliga/flickiga ämnen sänker sin status, en flicka som gör något manligt/pojkigt höjer sin status.

En pojkflicka är med andra ord ok men en flickpojke är det inte.

Hjälp barnen att sätta ord på sina känslor. Vad får man till exempel göra när man är arg? Slå någon? Stampa i golvet? Här måste du funderar på hur du hanterar din egen ilska. Öva tillsammans med barnen.

Lär barnen att freda sig själva och ge dem tillgång till ett klart och tydligt nej. Detta gäller särskilt flickor. Det finns nämligen undersökningar som visar att vi redan i förskolan respekterar en pojkes nej mer än en flickas nej. Och vad leder det till i förlängningen? Att en kvinnas nej är förhandlingsbart.

Hitta magkänslan tillsammans med barnen. Fråga: Vill du det här eller vill du inte? Komplettera gärna det verbala nejet med en utsträckt hand, som ett stopptecken. Då blir det tydligare att ”nej, jag vill inte detta!”

Tre tips:

1. 1. Fördela om
2. 2. Förse med nytt innehåll
3. 3. Välj bort

På så sätt ger vi barnen 100 möjligheter och inte bara 2!

Anteckningar gjorda i samband med föredraget ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 – om genusfällor och genuskrux i vardagen.” i Limhams Folkets hus, måndag 18/10 2010. Med reservation för att jag hört fel eller missuppfattat något.

UPDATE: Dagen efter skrev jag några kompletteringar.

Den rafflande valthrillern är över och alliansen får inte egen majoritet i riksdagen. Marginalerna har varit små, i Göteborg skulle 19 fler röster på Folkpartiet gett ytterligare ett mandat åt de borgerliga. Aldrig har väl uttryck som ”alla röster är viktiga” ägt större giltighet.

Nu undrar naturligtvis alla hur de kommande fyra åren blir med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Jag tycker det känns fruktansvärt men samtidigt också ett test av det demokratiska samhället och av oss som betraktar oss som ”de goda”. Ändamålet helgar inte alla medel, till exempel är dataintrång förbjudet även om de riktas mot ett främlingsfientligt parti.

Men att Sverigedemokraterna är änna riktiga tokskallar råder det ingen tvekan om. Sin numera välpolerade fasad till trots. Hittade det här gamla inlägget från 2004 på min egen blogg: Bruna stövlar på.

I dag var jag i Sagolekplatsen vid Stadsbiblioteket här i Malmö med min kompis Lina och hennes dotter Irma. Jag har velat gå dit ända sedan vi flyttade till Malmö men inte haft nån unge att skylla på

Irma diggade gungorna – det gick inte att ta miste på! Hit måste vi gå fler gånger

Sedan Birgitta Ohlsson blivit utnämnd till EU-minister rasar debatten om lämpligheten i detta med tanke på att hon är gravid. Jag blir så otroligt trött på de diskussionerna och lider med Birgitta Ohlsson som blir ifrågasatt som förälder innan barnet ens är fött. Därför myser jag verkligen när Anna Hellsten sätter tummen mitt i ögat på alla självutnämnda föräldraskapsexperter i torsdagens Sydsvenskan (4/2). Tyvärr hittar jag inte texten på nätet men här är inledningen:

Aldrig har vi så mycket synpunkter som när det gäller andra människors föräldraskap. Kvinnors i synnerhet. Inget ämne är för litet att moralpanika om: från flaskmatning till framåtvända barnvagnar. Folkpartisten Birgitta Ohlsson är den senaste att ställas i skottgluggen: hon har blivit utnämnd till minister samtidigt som hon är gravid. ”Jag har en man, inte en dinosaurie”, kommenterar hon själv saken. Det borde räcka med det, men det gör det – naturligtvis – inte.

Någonting med det här att ha satt en ny människa på jorden ger en egoboost man aldrig hämtar sig ifrån. Konsekvensen? Man svämmar över av goda råd. Och man blir, åtminstone i vissa avseenden, enastående enögd: det som var sant för mig måste vara sant för alla andra. [...]

Läs även Camilla Wagners inlägg Plats i korgen, Birgitta Ohlsson som också är mitt i prick. Och Danitra har skrivit ett Öppet brev till Birgitta Ohlsson på sin blogg. Mycket läsvärt!

I tisdags var jag och en kompis på föredraget ”Malmö i skimmer och skugga” på Malmö stadsbibliotek. Arkitekten Tyke Tykesson, som höll föredraget, har skrivit en bok med samma titel. Föredraget var väldigt populärt så vi hamnade i ett angränsade rum där vi hörde vad han sa men tyvärr inte såg bilderna han visade. Här kommer lite lösryckta anteckningar jag gjorde:

Stadsplanechefen Gunnar Lindman, som var verksam i Malmö på 50:talet, ville skapa en stad utan förorter där alla skulle kunna cykla till jobbet. En mycket sympatisk tanke tycker jag. Därför bebyggdes Malmö mycket tätare än till exempel Göteborg och Stockholm. Han hade också redan på femtiotalet broförbindelsen med Danmark i åtanke så när den väl blev verklighet år 2000 fanns redan Yttre Ringleden att bara docka i. Till skillnad mot den danska sidan där man fick röja bebyggelse för att få plats med broanslutningen.

Tanken med stadsdelen Kroksbäck var att den skulle bli mycket större och få ett stort lokalt köpcentrum i stil med Rosengård. Men mitt i sextiotalets byggrusch började Malmös befolkning minska och utbyggnaden stoppades. Köpcentrat realiserades aldrig och Hyllievångsvägen fick istället en lustig vändplats där byggnationerna kom av sig. Tyke Tykesson har föreslagit Malmö museer att sätta upp en minnesplacket för att uppmärksamma det som aldrig blev av. ”Här slutar framtiden” skulle det kunna stå där, skojade han. En effekt av den avbrutna exploateringen av Hyllie blev att Kroksbäck i princip nästan saknar affärer, tanken var ju att man skulle ta sig till köpcentrat. ”Att det är långt till affärer och service är något som Kroksbäcksborna lider av än idag”, sa Tyke Tykesson.

Han verkar ha en fäbless för sånt som inte blivit av, eftersom planer som aldrig realiserats också säger något om dåtiden. Bostadsområdet Lugnet är ett utskällt område i Malmös innerstad som kritiserats för sin fula arkitektur. Där rev man under 60- och 70:talet den gamla slitna bebyggelsen och ersatte den med ”förortshus”. Här hittade jag en sida med bilder på hur gamla Lugnet såg ut. Tyke Tykesson visade några av de andra förslagen på hur området skulle bebyggas och med tanke på hur trista de såg ut måste jag nog hålla med honom i att Lugnet idag trots allt inte ser så illa ut.

Tykesson tog också upp Törnrosen, den del av Rosengård som byggdes först. Kör man Amiralsgatan ut till Rosengård är Törnrosen det område som ligger direkt till höger efter järnvägen. Här växte Zlatan upp och arkitekturmässigt avviker området rätt så mycket från resten av det utskällda Rosengård. ”Ett fint stycke stadsplanering signerat bland annat Thorsten Roos” berättade Tykesson. Jag har faktiskt själv tänkt på detta, jag jobbar ju tvärs över gatan i Emilstorps industriområde, och går då och då förbi Törnrosen på väg till Falafel No 1. Där finns ett litet centrum med affärer och fler lägre hus än resten av Rosengård. En trevligare känsla helt enkelt.

Thorsten Roos är legendarisk byggherre i Malmö med över 500 byggnander på sin meritlista. Till de mest berömda hör Kronprinsen som var Malmös landmärke fram till Turning Torso byggdes.

Blomsterkiosken på Östra kyrkogården, ritad av Sigurd Lewerentz, var för övrigt den enda Malmöbyggnad innan Turning Torso som kunde locka arkitekter till Malmö. Den har jag missat helt, får ta en cykeltur dit ut när Malmö tinat upp en smula.

Tykesson pratade också om hur traditionen att smycka byggnader med ord har ändrats genom århundradena. Från ”Varen svenske” och ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse” som finns på St Petri- och Latinskolans fasader i Malmö till lösrykta ord på flera språk och citat från Hjalmar Gullberg och Timbuktu som pryder lärarutbildningen vid Malmö högskolas nya hemvist Orkanen.

Sammanfattningsvis: Ett mycket intressant föredrag och för den som inte nöjer sig med mitt referat ges en ny chans att lyssna på Tyke Tykesson tisdagen den 23 mars klockan 18.30 på Malmö stadsbibliotek. Mitt tips: kom i tid så du får sittplats!

Med reservation för att jag eventuellt hört fel eller missuppfattat något

Återbesök på favoriktfiket på Norra Esplanaden.

Wienerbröd och rabarberpaj. Mums!

Sommartomt på Alexandersgatan/Alexanderkatu Aleksanterinkatu.

Rea och Ale på Stockmann.

Stockmanns varuhus från 6:e våningen.

Otroligt snygga fönster på hus på Skatudden.

Och siffror.

Och dörrar!

Kvällsmys i Fatboyen.

Idag cyklade jag till Sandudds begravningsplats och spatserade runt. Den ligger alldeles vid vattnet och är jättevacker, jag gillar verkligen att gå omkring där. Här kommer ett urval bilder från gravespottingen:

Helsingfors järnvägsstation vaktas av fyra bastanta herrar, här syns två av dom.

Olympiastadions vackra torn.

På Kiasma hittade Linda en kompis.

Även jag hittade en gyllne vän.

Otroligt snygg funkisfabrik i hörnet Sturegatan/Sturenkatu och Industrigatan/Teollisuuskatu.

Underbar byggnad med tillhörande lillsvamp på Sturegatan/Sturenkatu.

Sommaren 2001 jobbade jag på Hufvudstadsbladet och bodde i det här huset på Backasgatan/Mäkelenkatu i Vallgård.

Vallgårds vackra tegelkyrka.

Snygga skorstenar längs Sörgårdskajen.

Det är inte bara jag på besök! Även undelaterna Pekka och Gunilla firar semester hos Linda och Ilari.

Vackra, vackra Helsingfors domkyrka.

Hollandfeeling i stadsdelen Gräsviken.

Lokal musiker underhöll Linda, Sigrid och mig när vi tog en fika i gröngräset.

Min kompis Frank och jag käkar lunch på café Ursula i Brunnsparken.

Dessa fascinerande tvåspråkiga skyltar! Endast Kotka heter Kotka på både finska och svenska.

Isbrytarna på Skatudden har semester.

Grönskande paradis i kolonilotten i Vallgård.

Trädgårdsmästaren sköter om sina solrosplantor.

Ägnade eftermiddagen åt gravespotting på S:t Pauli mellersta kyrkogård idag och lät mig fascineras över yrken från svunna tider. Vad sägs om vagnsmakare? Eller ryttmästare? Eller 1:ste postiljon, cigarrarbetare, disponent, bagarmästare, lokomotivförare, grosshandlare, boktryckare, conditor, landskanslist (som faktiskt var en av de få kvinnor med en yrkesbeteckning), assuransdirektör, hofleverantör, leg. fältskär, waktmästare, barlastinspektör, montör, artist, fabriksidkare, slagtmästare och tullöveruppsyningsman.

Undra vad det kommer stå på min gravsten? Mångsysslare? Eller kommer det finnas en länk till min LinkedIn-profil?

Igår försökte jag ligga på Ribban med en bok och mysa i solskenet men det blåste så infernaliskt och alla lä-platser var redan upptagna av andra soltörstande malmöbor. Med flygsand i öronen cyklade jag vidare till Pildammsparken. Här blåste det också förståss, om än lite mindre, och jag fann en utmärkt lä-plats i Galateas hage som omges av höga häckar på tre sidor. Jag parkerade mig på en bänk, använde jackan som kudde och sen låg jag här i säkert en och en halv timme och läste. Underbart skönt!

Min semester har alltså börjat, ifall någon undrar varför jag trynar bort en vanlig vardag på bokläsning i parken. Aaaaaah som jag längtat efter detta!

Idag passade jag på att ta en cykelrunda i det fina vädret. Hamnade efter lite kringelikrokar i Klagshamn strax utanför Malmö. Där var det himla fint! Cyklade sedan tillbaka via en gammal banvall och via Malmö Arena hem. 35,3 km blev det totalt och på kartan har jag markerat hur jag cyklade.

Bläddrar i Sydsvenskans bostadsbilaga och tittar på lägenhetsannonserna. Undrar om lyckan ingår i priset för en bostadsrätt i Östra Sorgenfri? Och om de hushållsnära tjänsterna är gratis för boende i Dammfri? Eller om det helt enkelt inte är så enkelt?

Vi ska besöka huvudstaden över påskhelgen och jag letar biljetter. Efter mitt år som veckopendlare Stockholm-Lund har jag överdoserat på långa tågresor och föredrar flyget. Swosch, swosch, schwosh så är man där, mycket praktiskt om än inte så bra för miljön. Sambon envisas med att han vill åka tåg för det är så mysigt. Jag kan tänka mig att gå honom och miljön! till mötes, men så ser jag att tåget är nästan 1000 spänn dyrare är flyget! Vafan, vem vill vara miljövänlig då?

Berättigade frågor till svenska folket om kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westing levererade av berlinaren Lotta Lundberg:

Men hur kan ett av Europas modernaste länder med det renaste huvudstadsvattnet, offentlighetsprincip och kriminaliserade torskar, där alla busschaufförer delar ut reflexbrickor och du-reformen genomfördes för över femtio år sedan, stå bakom det här?

Läs hela Lotta Lundbergs krönika i dagens Sydsvenskan.

Idag sken solen över Malmö och himlen var alldeles blå och molnfri. Tillsammans med en kompis passade jag på att ta en promenad i det vackra vädret. Vi gick längs Ribersborgsstranden bort mot Potatisåkern där vi svängde in mot stan igen. På vägen passerade vi ett av mina favoritområden i Malmö, Friluftsstaden. Området består av tvåplansradhus byggda på 1940-talet av byggmästaren Eric Sigfrid Persson. Titta så vackert, här skulle jag gärna bo!

På Malmö stads hemsida finns mer att läsa om Friluftsstaden. Och här finns en filmsnutt som visar byggnationen av området.

Ludvig Rasmusson är en av mina radiofavoriter. Han är kåsör i Godmorgon Världen på söndagar och har en oerhört behaglig röst. Dessutom är han klok också. För några veckor sedan levererade han en synnerligen intressant spaning som handlar om nyheter kontra historia och önskan ”att hänga med” som många människor (inklusive undertecknad) har. Han menar att ovanan att ständigt lyssna på radio, titta på tv och läsa tidningar inte ger någon information om det betydelsefulla som händer i vår tid.

Långsiktiga saker, viktiga genombrott i forskningen och sociala förändringar som ofta förstås långt senare hittar man inte i den dagliga malströmmen av nyheter. Man ser helt enkelt inte skogen för alla träd. Istället fylls nyhetsrapporteringen av sly och smågranar och hade Expressen funnits med under industrialiseringen tror Ludvig Rasmusson att man hade kunnat läsa historier om helgon, tester av mjöd och krig (under förutsättning att nån svensk var med) men inte ett ord om ett av de viktigaste paradigmskiftena i mänsklighetens historia. Att ständigt kolla nyheterna är en ovana, ungefär som att hålla på och harkla sig menar han.

Lyssna nu på hela Ludvig Rasmussons krönika: Meningslösa nyheter (ca 10 minuter lång)!