Steffanie Müller

Jag är ensam hemma! Ligger i soffan och tittar på Maria Wern på fyran. Peter är i Stockholm för att göra en intervju.

Det brukar vara tvärt om, dvs han som är hemma och jag som åker bort. Sedan vi flyttade in här för ungefär ett år sedan har jag nog bara vart ensam hemma en enda natt!

Jag är inte mörkrädd eller så. Det känns bara konstigt!

Trogna läsare kanske minns min och sambons lilla hushållsexperiment?

Hur har det gått då? Jovars… sådär! Han plockade undan och lagade mat och jag tvättade, städade och diskade. 

Handlingen lyckades vi tyvärr inte komma överens om. Jag hävdade att om man ska ansvara för maten ingår det att handla, eftersom planeringen av måltiderna utgör en minst lika stor del som själva kokandet, stekandet, skalandet eller hur man nu tillagar maten. Där företrädde vi olika ståndpunkter.

Dessutom fick jag ändå ställa mig i köket eftersom sambon inte gillar grönsaker och därmed inte använder sig av sådana i sin matlagning (undantaget ärtor).

Sen tröttnade jag faktiskt på att bara få göra det “tråkiga”. I matlagning finns trots allt något kreativt och roligt. I diskning finns inget sådant. Och vad städningen anbelangar så går det ju så mycket snabbare om man hjälps åt! Eller hur? 

Så nu har vi efter ett så kallat “familjeråd” (sambon får utslag och klåda av blotta ordet ;-)) beslutat att båda ska göra allt igen, precis som vi hade det innan…

Vi var på Ikea igår och köpte nya skrivbord. Efter som vi båda var hungriga passade vi på att äta i restaurangen. När jag satt där och tuggade mina köttbullar och stirrade på den vackra planschen som föreställde ett blommande skånskt rapsfält en vacker sommardag kom en känsla över mig.

Ikea är inte ett varuhus, det är en institution. Och så inihelvete svenskt att det känns som en statlig myndighet.

Jag menar, det finns ju ett Boverk med ansvar för byggandet här i landet. Såklart det behövs ett Möbelverk med ansvar för inredningsfrågor.

Att åka till Ikea är inte att shoppa. Det är att kvittera ut sitt tilldelade möbelbidrag (som står i proportion till den taxerade inkomsten såklart, annars skulle det ju bli slagsmål om dom dyra möblerna).

Allt är så bekant. Visst, det kommer nya soffor och nya duschdraperier. Men Billy och värmeljusen består.

Och allt är billigt och så ska det vara.

Det är därför man blir förbannad när man åker till Ilva och tvingas köpa en femtiofemkronors ciabatta med exotiska pålägg och tjugofemkronorslatte på Espresso House. För egentligen vill man ju bara ha köttbullar med potatis, brunsås och lingon. Och vanligt bryggkaffe.

Och varför inte ytterligare en blå ful jättekasse som man kan släpa ned smutstvätten till tvättstugan i?

Åååh, jag älskar Ikea. Av hela mitt hjärta!

Man lär känna sina grannar på ett helt nytt sätt!

Man får diska i badrummet!

Köket ser ut som ett katastrofområde.

För att inte tala om hallen!

Och vardagsrummet som förvandlats till köksskåp!

Och det som inte får plats i vardagsrummet staplar man på hög i sovrummet.