Steffanie Esse

Tidningen hennes utser varje år ett antal kvinnor som utmärkt sig på ett positivt sätt. Hela arrangemanget omges av stort hyschhysch och alla namnen avslöjas först i årets sista nummer. Jag har inte varit med arbetet eftersom jag började på tidningen först i oktober men tycker inte det är mindre spännande för det. Och om drygt två veckor, den 15 november ligger nummer 12 på försäljningsdiskarna, med ett stort reportage om alla årets kvinnor. Men redan nu börjar en del tassa fram…

Andra bloggar om: tidningen hennes, hennes, årets kvinnor, katrin schulman

Dagens Media minglar runt på Tidskriftsdagen på Cirkus och haffar Cosmopolitans chefredaktör Maja Persson som berättar att de ska satsa på rörliga bilder medan Lantlivs chefredaktör Anna-Lena Sventelius spekulerar i nedläggningen av tidningen Tove. Även min högste chef, Egmont Tidskrifters vd Gösta Liedberg, intervjuas och ler spjuveraktivt på frågan om man planerar några nya titlar under det kommande året… Se hela inslaget här.

Andra bloggar om: tidskriftsdagen, cosmopolitan, lantliv, tove, egmont

Vad fick du lära dig om journalistikens ekonomiska förutsättningarna på journalistutbildningen?

Inte så mycket, va?

Nä, inte jag heller. Det var först ute i den krassa verkligheten jag insåg att en tidning inte bara har läsare utan även kunder.

Som journalist vill man nämligen helst inte befatta sig med den smutsiga byk som annonsavdelningen hanterar. Och man vill helst blunda för det faktum att det är den byken som finansierar den egna lönen. Men faktum är ju att hur fantastisk journalistik som än produceras på redaktionen så kommer ingen läsare kunna läsa den om inte projektet är ekonomiskt hållbart. Därför borde även journalister få lära sig lite om ekonnomi.

Det tycker Jeff Jarvis, professor i journalistik på New York City University, också. Han undervisar bland annat på kurs som heter Entrepreneurial journalism där studenterna får utveckla en egen mediaprodukt – och projektet ska vara ekonomisk hållbart. När får vi se sådana kurser på en journalistutbildning i Sverige?

Vikariat och projektanställningar har ju fördelen att man får se många olika redaktioner från insidan. Och man kan jämföra. Många saker är dock ganska lika, speciellt om tidningen är någelunda stor. Därför skrattar jag högt när jag läser Martin Kreugers beskrivningar av de olika redaktionstyperna.

Frågan är vart man som vikarie passar in? Förmodligen som papegoja. För som vikarie måste man utnyttja de futtiga sommarmånaderna man fått temporärt tillträde till det stora mediehuset väl. Man måste göra intryck. Och rätt person, oftast en chef, måste se vad man gjort. Om man lyckas väl kan man benådas ytterligare lite tid. Ett förlängt vikariat är en bekräftelse på att man är bra. I allafall duger man tills den magiska 11-månaders spärren slår till och man bli utlasad och tidningen tar in en ny fräsch vikarie som inte omfattas av någon besvärande arbetslagsstiftning.

Nu kanske det låter som jag är bitter och tycker synd om mig själv som inte har fått något fast jobb. Det är jag inte. Eller jo, kanske lite. Men mest arg är jag på mitt eget fackförbund SJF som inte verka fatta att Sveriges dagstidningar i huvudsak produceras av en armada rundvandrande vikarier som aldrig får stanna mer än 11 månader någonstans för att inte omfattas av lagen om anställningsskydd. Vart tog de frågorna vägen i varsel-tider som dessa?

Som en (vikarie-)kollega uttryckte saken:

- Varför ska jag strejka för att en redan fast anställd som ska få fem spänn mer i plånboken? En som redan omfattas av hela trygghetssystemet. Ska jag strejka ska det vara för viktigare frågor än så! Till exempel för att förändra systemet som gör att många tidningar kan bygga sin verksamhet på en ständig tillströmning av vikarier och projektanställda. Det vore något att strejka för!

Och själv kan jag inget annat än att hålla med.

Vi fick IKEA-katalogen trots att vi har en ”Ingen reklam!”-skylt på dörren! Det har jag aldrig fått förut, trots att jag envist hävdat att IKEA-katalogen är mer samhällsinformation än reklam.

Tack snälla brevbäraren!

Innan jag påbörjade studierna till journalist jobbade jag på Expressen som datatekniker. Detta var i nådens år 1998. En dag satt jag och klickade runt på servrarna av någon anledning och råkade hitta lite förproducerade Quark-sidor som jag nyfiket öppnade.

Det var en minnesbilaga över Astrid Lindgren. ”Vi ses i Nangijala” löd rubriken på förstasidan. ”Sista intervjun med Astrid” förkunnande en annan rubrik.

Men vadå sista tänkte jag. Hon lever ju fortfarande! Observera att detta var fyra år innan Astrid Lindgren faktiskt dog och att hon vid detta tillfälle förmodligen levde i all högönsklig välmåga där borta på Dalagatan.

En kollega förklarade att tidningen regelbundet gör ”sista intervjuer” som inte publiceras med kändisar som står på tur att trilla av pinn.

Jag fick en klump i halsen och tänkte onda tankar om den cyniska journalismen. Man kan säga att min journalistiska oskuld dog där, med Astrid Lindgren. Fyra år innan Astrid själv lämnade jordelivet.

Ett år senare påbörjade jag journalistutbildningen på Södertörns högskola och är nu själv en del av den cynism som förproducerar dödsrunor över ännu levande personer.

Är det osmakligt eller är det som Andreas Ekström skriver på Sydsvenskans kulturblogg:

Jag för min del försvarar det fullt ut – en person som Ingmar Bergman ska vid sin död hedras med riktigt genomarbetad journalistik, gjord av de bäst lämpade.

Danmark och Tyskand har bestämt sig för att bygga en bro över Fehmarn Bält. När den är klar kommer resan Malmö-Hamburg ta 2 timmar. 2 TIMMAR! Helt amazing, tänk att kunna bo i Malmö och jobba i Hamburg, vilken grej! Synd att jag är typ över 50 innan den beräknas vara klar…

Trodde aldrig jag skulle blogga om räntan! Men det gör jag nu. Den har nämligen gått upp – precis när vi står i begrepp för att ta lån och göra vår största investering hittills i livet. Känns ju sådär kul om jag ska vara ärlig… Så nu är frågan – vad betyder det i kronor och ören för oss? Och ska vi satsa på att binda lånet? Eller låta räntan vara rörlig och spara mellanskillnaden som buffert som Sydsvenskan tipsar om.

Att bli bostadsrättinnehavare är en helt ny värld med helt nya bekymmer. Jag börjar väl så smått inse det nu…

Fler bloggar om räntan, boränta, bolån.

Likheterna med den oranga revolutionen är stora – en västra del av landet som strävar mot väst och demokrati och en östra del av landet som hellre orienterar sig mot Ryssland och Moskva…

…kommenterade Kjell Albin Abrahamsson den senaste utvecklingen i Vitryssland i gårdagens Studio Ett. Han pratade också om Polens roll och det faktum att den vitryska oppositionen till stor del består av polsktalande, katolska vitryssar. I landet bor också 400 000 etniska polacker. Av regimen beskylls demonstrationerna också för att vara orkestrerade ifrån Warzawa.

Klockan 12 i dag planeras ytterligare en stor demonstration på Oktobertorget i Minsk. Även i Stockholm planeras en stödaktion.

yesfuture har postat bilder från Oktobertorget på Flickr.
Fler svenska bloggar om vitryssland, polen och demokrati.

Senaste veckorna har man i artiklar och notiser i Sydsvenskan kunnat följa SAC, syndikalisternas, protester mot en lokal caféägare här i Lund. SAC anklagar caféägaren för att ha hotat och misshandlat en av sina anställda. Huruvida detta är sant eller är för en utomstående inte lätt att veta. Syndikalisternas ilska går däremot inte att ta miste på. Arga unga män och kvinnor bärandes på svarta och röda fanor har med viss regelbundenhet fattat posto på den tämligen smala trottoaren fram Café Lundagård mitt i centrala stan. Man har trackaserat kaffe- och semlesugna människor som haft för avsikt att besöka caféet och också tapetserat Lund med affischer som smädar caféägaren.

Igår var det dags för en ny aktion. Denna lockade dock bara 30 demonstranter men lyckades ändå reta upp en förbipasserande (och förmodligen kaffesugen) man. Han ställde sig, enligt Sydsvenskan, framför demonstrationen och vrålade:

– Ni ungdomar borde skämmas över att inte ha ett arbete att gå till istället för att stå här.

Svaret från SAC-arna lät inte vänta på sig:

– Men det är ju lördag.

Som sagt. På lördagar får man faktiskt demonstrera! Om man nu inte har något bättre för sig… Hela artikeln finns att läsa här.