Ni kanske legat sömnlösa i undran över vem som tagit omslagsbilden till nr 2-2010 av tidningen Räddningsledaren? Well… det är faktiskt jag! Inte illa va?

1. Mycket trevlig lunch med gamla henneskollegorna
2. Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har förlovat sig
3. Fick tummen ur och gick ur journalistfacket
4. Sprang en liten vända i Pildammsparken efter jobbet

Och veckan är bara barnet ännu!

Talet i sin helhelt från dn.se

Fram till igår har USA motsatt sig en gemensam resolution men efter att en FN-skola bombats och flera FN- och Röda Korsetmedarbetare dödats beslutade man sig äntligen för att lägga ned sin röst i säkerhetsrådet och därmed släppa fram resolution 1860.

Men gör en resolution nån skillnad? Kriget och det mänskliga lidandet fortsätter med till synes oförminskad styrka. Hittills har 790 människor fått sätta livet till.

Själv känner jag bara förtvivlan.
Förtvivlan över den till synes olösbara konflikten och över alla civila offer som bara är brickor i ett krigsspel.
Omvärlden måste få parterna till förhandlingsbordet. Nu!

Som Carl Bildt sa i dagens Konflikt:

Allting som man kan vinna det kommer man vinna vid förhandlingsbordet. Man kan inte vinna det militärt, man måste vinna det politiskt. Men detta innebär också, och det måste Israel inse, att man måste upphöra med belägringen och isoleringen av Gaza för den föder problem efter problem efter problem. Skulle vi gå tillbaka till den ja, kanske vi skulle få vapnen att stoppa tillfälligt men vi kan inte stoppa smugglingen och inte stoppa attackerna på Israel. Och det är ju synnerligen viktigt att vi kan göra det.

Mer att läsa:
Sydsvenskans Mellanöstenavdelning
Bitte Hammargrens Mellanöstenblogg
Utrikesminister Carl Bildts blogg
Gazachatt med DN:s Mellanöstenkorre Nathan Shachar

Jag var faktiskt vaken och stod förmodligen framför spegeln och plattade luggen ungefär exakt då men jag märkte ingenting! Fick inte reda på nåt förrän jag kom till jobbet och kollegor vittnade om livrädda husdjur, villor som hoppat och höghus som vinglat till.

Läskigt värre!

Läs mer på Sydsvenskan: Jordskal skakade stora delar av Skåne

Vad är då det värsta med medias makt (i Sverige)? Jo, att medierna kan säga nästan vad som helst om vem som helst. Och det bästa då? Att de kan säga nästan vad som helst om vem som helst.

Fria medier är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle och Sverige rankas högt (men inte högst) när Reporter without borders granskar pressfriheten i världens länder.

Svenska medier behöver inte frukta repressalier från vare sig statsministern, kungen, ärkebiskopen, polisen eller militären för sina publiceringar.

Så trots att jag själv inte alltid håller med om nyhetsvärderingen i alla svenska medier så är jag jäkligt glad att vi har en grundlagsskyddad pressfrihet. Det är det absolut bästa med mediernas makt.

Sen är ingenting så bra att det inte kan bli bättre och det är alltid viktigt att hålla diskussionen kring medierna, dess uppgift och ansvar levande. Även i Sverige.

Nu går den något försenade stafettpinnen vidare till Selig.se! Jag tänkte han skulle blicka framåt och göra fyra nedslag: om 5, 10, 15 och 20 år. Var i världen befinner han sig då? Vilka mål vill han ha uppnått?

Andra gången i morse när det handlade om hospice, vård i livet slutskede. »Här i dödens väntrum är det nära mellan skratt och gråt« intygar personalen som jobbar på Barkgatans hospice i Malmö och som menar att även om det är tungt så är patienter i livets slutskede väldigt levande eftersom de fokuserar på det som är absolut viktigast i livet.

*böööööööööl*

Saker som diskuterades:

- Webben styrs av klick och blåljusjournalistik vinner lätt över ”tyngre” nyheter. Risken är att klickfrekvensen styr nyhetsvärderingen allt för hög utsträckning.

- Tidningarna är fast i deadlinetänket och låter nyhetsarbetet styras av hur deras produktionsapparat fungerar – istället för att utgå från att när publiken är intresserad. Martin Jönsson exemplifierade detta med ett underbart svartvitt foto från 60-talet där ett tiotal män står och trängs framför ett skyltfönster. Det är Hallands Nyheters lokalkontor i Laholm och männen trängs för att få en glimt av resultatlistorna från de senaste fotbollsmatcherna, från allsvenskan ned till divivion 7. Då var det inget snack om att sitta och tjuvhålla på resultatet till papperstidningen kom ut på måndagen utan så fort slutsignalen ljöd hamnade resultatet i fönstret. Idag tror man att papperstidningen skadas av att materialet hamnar på webben och vill gärna hålla i det, även om det är två dagar tills nästa papperstidning kommer ut. Vilket ju är mycket märkligt med tanke på att Laholms fotbollsintresserade då förmodligen redan tagit reda på resultatet någon annanstans.

- En intressant fråga från publiken löd: Hur paketerar man featurematerial för webben? Den fick tyvärr inget svar, men är något jag funderat på själv eftersom jag just nu håller på med hennes webb.

För ingen orkar ju läsa långa texter på webben!

Eller…?

- Tidningarna har ju en unik möjlighet att använda sina arkiv till att dra läsare till sajten. Martin Jönsson sa att 30 procent av besökarna på svd.se hittar dit med hjälp av Googlesökningar. Och då gäller det att ta hand om de besökarna på rätt sätt genom att puffa för förstasidematerialet även på arkivsidorna så att besökarna fattar var de hamnat och dessutom gärna stannar kvar. Hedvig Juhasz Toth från hd.se berättade att de fått ett mejl som bad om en ritning till ett pepparkakshus. Artikeln publicerades i HD för sju år sedan. Tidningarna sitter mao på guldgruvor.

Andra bloggar om: tidningen hennes, hennes, årets kvinnor, katrin schulman

Andra bloggar om: tidskriftsdagen, cosmopolitan, lantliv, tove, egmont

Inte så mycket, va?

Nä, inte jag heller. Det var först ute i den krassa verkligheten jag insåg att en tidning inte bara har läsare utan även kunder.

Som journalist vill man nämligen helst inte befatta sig med den smutsiga byk som annonsavdelningen hanterar. Och man vill helst blunda för det faktum att det är den byken som finansierar den egna lönen. Men faktum är ju att hur fantastisk journalistik som än produceras på redaktionen så kommer ingen läsare kunna läsa den om inte projektet är ekonomiskt hållbart. Därför borde även journalister få lära sig lite om ekonnomi.

Det tycker Jeff Jarvis, professor i journalistik på New York City University, också. Han undervisar bland annat på kurs som heter Entrepreneurial journalism där studenterna får utveckla en egen mediaprodukt – och projektet ska vara ekonomisk hållbart. När får vi se sådana kurser på en journalistutbildning i Sverige?

Frågan är vart man som vikarie passar in? Förmodligen som papegoja. För som vikarie måste man utnyttja de futtiga sommarmånaderna man fått temporärt tillträde till det stora mediehuset väl. Man måste göra intryck. Och rätt person, oftast en chef, måste se vad man gjort. Om man lyckas väl kan man benådas ytterligare lite tid. Ett förlängt vikariat är en bekräftelse på att man är bra. I allafall duger man tills den magiska 11-månaders spärren slår till och man bli utlasad och tidningen tar in en ny fräsch vikarie som inte omfattas av någon besvärande arbetslagsstiftning.

Nu kanske det låter som jag är bitter och tycker synd om mig själv som inte har fått något fast jobb. Det är jag inte. Eller jo, kanske lite. Men mest arg är jag på mitt eget fackförbund SJF som inte verka fatta att Sveriges dagstidningar i huvudsak produceras av en armada rundvandrande vikarier som aldrig får stanna mer än 11 månader någonstans för att inte omfattas av lagen om anställningsskydd. Vart tog de frågorna vägen i varsel-tider som dessa?

Som en (vikarie-)kollega uttryckte saken:

- Varför ska jag strejka för att en redan fast anställd som ska få fem spänn mer i plånboken? En som redan omfattas av hela trygghetssystemet. Ska jag strejka ska det vara för viktigare frågor än så! Till exempel för att förändra systemet som gör att många tidningar kan bygga sin verksamhet på en ständig tillströmning av vikarier och projektanställda. Det vore något att strejka för!

Och själv kan jag inget annat än att hålla med.

Tack snälla brevbäraren!

Det var en minnesbilaga över Astrid Lindgren. ”Vi ses i Nangijala” löd rubriken på förstasidan. ”Sista intervjun med Astrid” förkunnande en annan rubrik.

Men vadå sista tänkte jag. Hon lever ju fortfarande! Observera att detta var fyra år innan Astrid Lindgren faktiskt dog och att hon vid detta tillfälle förmodligen levde i all högönsklig välmåga där borta på Dalagatan.

En kollega förklarade att tidningen regelbundet gör ”sista intervjuer” som inte publiceras med kändisar som står på tur att trilla av pinn.

Jag fick en klump i halsen och tänkte onda tankar om den cyniska journalismen. Man kan säga att min journalistiska oskuld dog där, med Astrid Lindgren. Fyra år innan Astrid själv lämnade jordelivet.

Ett år senare påbörjade jag journalistutbildningen på Södertörns högskola och är nu själv en del av den cynism som förproducerar dödsrunor över ännu levande personer.

Är det osmakligt eller är det som Andreas Ekström skriver på Sydsvenskans kulturblogg:

Jag för min del försvarar det fullt ut – en person som Ingmar Bergman ska vid sin död hedras med riktigt genomarbetad journalistik, gjord av de bäst lämpade.

Att bli bostadsrättinnehavare är en helt ny värld med helt nya bekymmer. Jag börjar väl så smått inse det nu…

Fler bloggar om räntan, boränta, bolån.

Likheterna med den oranga revolutionen är stora – en västra del av landet som strävar mot väst och demokrati och en östra del av landet som hellre orienterar sig mot Ryssland och Moskva…

…kommenterade Kjell Albin Abrahamsson den senaste utvecklingen i Vitryssland i gårdagens Studio Ett. Han pratade också om Polens roll och det faktum att den vitryska oppositionen till stor del består av polsktalande, katolska vitryssar. I landet bor också 400 000 etniska polacker. Av regimen beskylls demonstrationerna också för att vara orkestrerade ifrån Warzawa.

Klockan 12 i dag planeras ytterligare en stor demonstration på Oktobertorget i Minsk. Även i Stockholm planeras en stödaktion.

yesfuture har postat bilder från Oktobertorget på Flickr.
Fler svenska bloggar om vitryssland, polen och demokrati.

Igår var det dags för en ny aktion. Denna lockade dock bara 30 demonstranter men lyckades ändå reta upp en förbipasserande (och förmodligen kaffesugen) man. Han ställde sig, enligt Sydsvenskan, framför demonstrationen och vrålade:

– Ni ungdomar borde skämmas över att inte ha ett arbete att gå till istället för att stå här.

Svaret från SAC-arna lät inte vänta på sig:

– Men det är ju lördag.

Som sagt. På lördagar får man faktiskt demonstrera! Om man nu inte har något bättre för sig… Hela artikeln finns att läsa här.

Sjödin har under de efterföljande turerna ofta kallats för SSU-basen. Skulle man kalla Fredrik Malm för LUF-bas eller Johan Forssell för MUF-bas om de vore inblandade i något liknande? Nej såklart inte. Genom att kalla Sjödin SSU-bas ger man henne samtidigt en släng av pamp-sleven. Oavsett vad som egentligen hänt inne på krogen uppfattar jag medias ordval som att de helst vill tussa ihop Sjödin med andra sossar och fackföreningsföreträdare på höga positioner som missbrukat makt och förtroende. Om Sjödin gjort detta återstår att se, men media verkar i allafall redan ha bestämt sig.

A4 arrangerar och det kostar 200 pix att delta (inlusive ett glas vimmel-vin). Någon som är intresserad av att bloggbevaka arrangemanget?

Jag hade inte någon drevkompetens. Jag bara var här och sprang mellan lektionerna medan medierna var igång där ute. Fotografer låg i buskarna och Expressen fanns i pentryt.

Drevkompetens! Smaka på det ordet! Låter det inte bissarrt? Speciellt med tanke på dess betydelse som jag antar hamnar någonstans i regionen ”en offentlig persons förmåga att rida ut en medierad kris med så mycket ära i behåll som möjligt”.

Undra hur man gör det på bästa sätt?

Intressant förvisso, men det går ju att göra mer av bloggformatet om man nu skall bjuda in allmänheten.

Inspirerad av SvD-kampanjen ”Utmaningen” – där ett antal morgontidningsläsare fick båda tidningarna under en period och sedan fick rösta om vilken tidning som var bäst varje dag på SvD:s hemsida – lanserar jag därför följande stekheta tips: Ge ett antal bloggare båda tidningarna gratis under en månad och låt de blogga om nyheterna i sig och skillnader i SvD:s och DN:s rapportering!

Feedback svart på vitt i en aldrig sinande ström Skulle SvD och DN mäkta med det?

Jag klarar mig inte utan den. Gratistidningar i all ära, men jag vill faktiskt ha min hemburen. Jag hinner inte läsa den så noga som jag vill varje dag, men utan tidningen är morgonen bara halv.

Trots att det mesta som står att läsa där faktiskt redan är gammalt innan det hinner till min hallmatta. På nätet är allt färskare. Men i nätet kan man inte bläddra. Och det svärtar definitivt inte av sig. Och inte luktar det nytryckt heller…

Nätet är bra men flyktigt. Där kan man publicera omedelbart och sedan korrigera fel utan att meddela det. Publicerar man fel i papperstidningen måste man i allafall trycka en rättelse dagen efter. Det är tydligare. Kanske är tron på detta som gör att jag vill lita mer på vad som står i papperstidningen än vad som står på webben?

Lediga dagar är bra för då hinner jag läsa båda mina morgontidningar ordentligt. Jobbiga dagar är sämre – då kanske jag bara hinner läsa rubrikerna.

I dag är en ledig dag och därför passar jag på att sjösätta en ny kategori här på bloggen: tidningsdagbok. Under den vinjetten tänker jag i all anspråkslöshet blogga om det jag fastnar för i nyhetsfloden. Det handlar om korta snabba reflektioner och inte några akademiska avhandlingar i ämnet. Jag vill komma tillbaka till det kravlösa skrivandet, det som sker i första hand för min egen skull, och mindre för andra. Förhoppningsvis kan det vara ett botemedel mot den blogghäfta jag lidigt av de senaste månaderna. Ok, nog snackat… dags att börja skriva:

De tre som åtalats för dödsmisshandeln av Marcus Gabrielsen på Kungsgatan i maj släpps ur häktet i väntan på dom. Betyder detta att tingsrätten varken kommer kunna dömma dem för mord eller dråp utan på sin höjd för grov misshandel och vållande till annans död? Ett tiotal vittnen såg misshandeln men har ändå bara kunnat lämnar ofullständiga berättelser. De har dessutom tagit tillbaka och ändrat uppgifter mellan polisförhör och rättegång så vad som egentligen hänt verkar fortfarande inte vara helt klart. ”Vittnena har fått minnesluckor där de passar dem” kommenterar Gabrielsens pappa rättegången.

Faramarz Pooya kräver i ett inlägg på SvD:s Brännpunkt att Sverige och EU ska kräva att Iran friger alla politiska fångar och börjar respektera press- och föreningsfriheten. Som påtryckningsmedel tycker Pooya Sverige och de andra EU-länderna ska utvisa Irans ambassadörer samt kalla hem sina egna från Iran. När jag sökte på de två uppmärksammade fall som Pooya lyfter fram (fängslandet av två av Irans mest kända intellektuella, journalisten Akbar Ganji och advokaten Nasser Zarafshan, hittade jag den här bloggen: Fria Iranvänner.

Sju sortes kakor på klassiskt kafferep istället för jättemuffins och caffelatte på chict innerstadscafé. Det är den nya trenden slår SvD fast i ett roligt reportage nu så här mitt i fruntimmersveckan. Man har intervjuat både sockerbagare och historiker som välkomnar revitaliseringen av vår svenska sötsaktskultur. Historiken menar att det är trettiåringarnas behov av nostalgi som ligger bakom trenden. Att våra föräldrar tillhör den kaklösa generationen och att vi längtar tillbaka till mormors och farmors spritskransar och hallongrottor. Kan ligga nåt i det där! Jag känner mig i allafall jädrig sugen på att baka småkakor, något som jag faktiskt aldrig provat på tidigare. Kanske skulle pröva göra en sats Ungherrar?

Sofia Olsson Olsén, chefredaktör på Norra Västerbotten, hör till dom som förstått.

En blogg är nämligen inte en nätversion av tidningen. En blogg är något annat. Något mer. Det har Sofia Olsson Olsén definitivt hajat. Hon erbjuder inblick i en process som oftast är helt dold för den vanliga tidningsläsaren. Hon berättar om vad som stod i nattrapporten i går, hur tidningen resonerar i namnpubliceringsfrågor, referar läsarmejl och blandar med personliga reflektioner och vad hon ska göra på sportlovet tillsammans med familjen.

Att blogga är nämligen att visa upp sig i helfigur, för att knycka en forumlering från Jonas artikel i Attention.

Det har PJ Anders Linder, ledarskribent på Svenska Dagbladet, definitivt inte hajat.

Får dom inte in Tv4 Plus på Mäster Samuelsgatan eller? Men det kanske är som doktor Phil bruka säga till sina gäster: Either you get or you don’t.

(Egentligen är jag inte ute efter att trasha PJ personligen men jag fick förmodligen hybris av det faktum att det är fler av IW:s läsare som föredrar min blogg framför hans (tack mamma, pappa, lillsyrran och alla andra kompisar som röstade på mig! ))

Inblandade i projektet är bland annat Mustafa Can och Ira Mallik, vilket lovar gott.

Tidningen drivs av en ekonomisk förening och där de medverkande har satsat sina egna pengar. Jag har tecknat mig för en prenumeration ety allt och alla som utmanar det traditionella medieträsket är av godo och värda att stödjas.

(Funderar på om jag dessutom skall beväpna mig med en digitalkamera och fatta posto utanför herrarnas bastu på Oasen men frågan är om det skulle främja min Bonnierkarriär att bli känd som den som knäppte en nakenchockbild på Sjöberg? )

Hur kan tre* slika tidningar löna sig i Österrike, men inte i Sverige?

* Profil, Format, News

Varför, varför, varför?

• Årets journalist: Cecilia Uddén
  
• Årets scoop: att Estonia fraktat militär utrustning (kanske dags att sluta flina i mjugg åt Jutta Rabe?)
  
• Årets ord: köttberg
  
• Årets löp: ”Arne Weise – Jag hatar julen” (att han sen ändrade sig dagen efter och förtydligade att det bara var jul-stressen han hatade spelar liksom ingen roll – Weise har nu förstört min barndoms alla jular – retroaktivt )
  
• Årets tidskrift: Världspolitikens Dagsfrågor utgiven av UI
  
• Årets webb: alla bloggar!
  
• Årets public service: Konflikt i P1
  
• Årets tabloid: DN och GP som vann på formatbytet
  
• Årets dokusåpa: Knutby (befann mig själv i främmande land när detta hände men läste svenska dagstidningar och var fullkomligen fascinerad av den otroliga historien)
  
• Årets citat: strid på kniven (haha!) mellan Nuders köttberg och Orbacks mormors mosters häst
  
• Årets mediahändelse: …att jag fick jobb på tidning kanske?
  

Hans uttalande har naturligtvis fått fantastisk respons i alla medier. Tecknare och kolumnister började gnugga händerna redan innan ministern stängt munnen.

En av de bästa även denna gång är förståss Jan Berglin i Svenska Dagbladet. Hans bild av en man och en kvinna som står och hänger vid en bar och där mannen på kvinnans fråga om han är gift, svarar att ”nä, det är han inte, men han har hund!” och sedan blixtsnabbt känner sig tvingad att tillägga att hans och hundens förhållande naturligtvis är rent platoniskt, fick mig nästan att trilla ihop i en liten hög av skratt.

I dagens Konflikt påpekade en av krönikörerna att ju även Pippi Långstrump faktiskt bodde med en häst men att ingen verkade tycka det var konstigt. Alltså borde vi lämna Orbacks släkting i fred.

Konfliktkrönikören satte dock myror i hjärnan på mig och jag kan inte sluta fundera på sambandet mellan Pippi och Jens Orback. Hon bor ju uppenbarligen inte kvar i Villa Villerkulla, jag har själv besökt huset på Gotland och där fanns varken häst eller rödhårig tjej. Kanske är det helt enkelt så att hon emigrerat till Kanada och tagit Lilla Gubben med sig? Men varför skulle Jens Orback sitta inne med specialkunskaper om Pippi Långstrumps whereabouts?

(och nu kommer vi till det stora avslöjandet!

Jo, därför att Jens Orback egentligen inte alls heter Jens!
Han heter naturligtvis Tommy och är barndomskompis med Pippi!

Om ni tvivlar på mitt resonemang, grabba närmaste tidning och slå upp sidan med idolbilden på Jens/Tommy (borde fungera med vilken dagstidning som helst i dessa dagar) och jämför. Visst skulle ”Jens” kunna vara den vuxne, men fortfarande pojkcharmiga, versionen av Tommy?

Jo, jag tror till 100 procent på min egen teori Jag undrar egentligen bara en sak… vart tog Annika vägen? Är hon kvar i Sverige eller registrerade hon samboskap med Herr Nilsson och flyttade till Kurrikurriduttön?

Något måste ha hänt med texten i hanteringen för den är mer än lovligt förvirrad. Förmodligen har en del fallit bort, och så har redigeraren heller inte vetat riktigt vad blogging är.

Den ackompanjerande bilden till exempel är ett klipp från en av Vita Husets övervakningskameror och visar hur Bill Clinton och en då ännu oidentifierad kvinna går genom en av de privata korridorerna utanför the Oval Office. Bildtexten lyder:

Bloggaren Matt Drudge avslöjar att president Bill Clinton har vänstrat med praktikanten Monica Lewinsky. Det räknas som ett av de klassiska fallen av ”blogging”.

I texten skriver MacCormac och Steere om ”fisking”, dvs att nagelfara en speciell journalists texter för att avslöja felaktigheter och brister, något som den brittiske Mellanösternsjournalisten Robert Fisk råkat ut för åtskilliga gånger. Därav namnet.

Fisking hänger jag med på. Men att använda ordet blogging i det sammanhanget är nytt. Ett klasssiskt fall av blogging låter konstigt och finns i den betydelsen inte i min vokabulär. Finns den i din?

Sen undrar jag vem den okände Klein är som bara nämns i en enda mening mitt i texten. Jag har markerat alla namn som förekommer med understrykningspenna men den okände Klein, som saknar förnamn och presentation, förekommer bara i följande mening:

Men vad Klein inte förstår är att bloggare är ett slags kvalitetssäkringsorgan som granskar och avslöjar allvarliga brister och grov partiskhet inom den så kallade objektiva traditionella nyhetssfären.

Är det kanske Helle Klein som avses? Vad vet jag, en blogg av henne vore i alla fall intressant att se med tanke på hur mycket känslor hon rör upp så fort hon öppnar munnen

Slutsatsen McCormack och Steere drar är i alla fall att det pågår ett krig mellan gamla och nya medier och att bloggarna kan avgöra valet. Frågan är nu bara om svenska politiker och opinonsbildare har vett att hoppa på tåget i tid.

UPDATE: Artikeln finns i sin helhet på JKL Blog. Där får man också veta att den mystiske Klein inte är Helle utan Jonathon Klein, Dan Rathers producent som sagt att bloggare är snubbar i pyjamas som inte har någon som kvalitetssäkrar dem.

Här behövs nytt blod!

Bloggare tycker ju en massa saker hela tiden, varför inte skicka in de inlägg som skulle kunna kvalificera sig som insändare till några tidningar? Ibland har jag skickat min länk till en journalist vars alster jag haft synpunkter på men tror du någon av dem ens bemödat sig med att klicka på den? Nix. Det räcker inte med en fin inbjudan om att spela på vår (bloggarnas) planhalva, jag tror vi måste ge oss in på tidningarnas halva med de medel som erbjuds där.

Om ett gäng bloggare systematiskt försåg de stora tidningarna med välskrivna debattinlägg så måste de ju förr eller senare nå ut. Förmodligen förr eftersom insändarredaktören kommer tacka sin lyckliga stjärna att någon annan, vem som helst hellre än Allan Larsson i Svalöv, skickat in bågra ord…

Det vore onekligen intressant att göra ett försök iallafall…

Texten i fredags, Der Pass alleine genügt nicht mehr handlade om hur USA förutom pass och visum nu även kräver resenärer på fingeravtryck av foto då de vill in i landet.

Den vetgirige tyskastuderande får bland annat lära sig vad bereits, eine Art Big-Brother-Staat och lediglich 200 Personen betyder.

Fantastiskt! Otroligt! Detta är ju genialt! Jag saknar ord! Jisses vilken busenkel och samtigt supersmart idé! Frågan är bara varför jag upptäckte detta först nu?

1. Är det någon speciell tidning/ magasin du köper regelbundet?
Just nu köper jag vareviga nummer av tidningen Foto. Om inte Cap & Design hade vart så inih*vete dyr hade jag köpt den också.

2. Prenumererar du på någon dagstidning?
Faktiskt inte, vilket sannerligen tillhör ovanligheterna. Jag är vanligtvis dagstidningsfreak och skulle helst prenumerera på alla tre (DN, SvD och GP) men eftersom jag lever nomadliv för tillfället för jag nöja mig med enstaka lösexemplar ifrån kiosken. Så fort jag slagit ned bopålarna igen kommer jag återuppta någon av prenumerationerna.

3. Om du var chefsredaktör för en tidning, vad skulle den handla om?
Åh, äntligen någon som frågar! Min idé, min ständigt återkommande käpphäst, är nämligen en svensk veckonyhetstidning av den typ som tex finns i Tyskland (Spiegel och Stern) eller Österrike (Profil, Format och News).

För hur mycket jag än älskar min morgontidning så hinner jag inte riktigt med att läsa så mycket som jag skulle vilja. Jag skulle kunna nöja med mig Metro/City och radio/tevenyheter under veckan om jag fick en tjock lunta på fredagen med lite längre reportage och analys. Varför finns det ingen sådan tidning i Sverige? I takt med gratistidningarnas utbredning borde det ju finnas tillräckligt många människor som känner ett behov av fördjupning bortom stackato-nyheterna från TT.

”Det bär sig inte i Sverige. Den svenska marknaden kan inte jämföras med den tyska som är så mycket större” har motargumentet varit ifrån de som påstår sig kunna svensk tidningsmarknad. Förvissom är den tyska tidningsmarknaden större men då kan man ju fråga sig hur Österrike, som har lika stor befolkning som Sverige, har tre (!) veckoliga nyhetsmagasin?

Dagstidningen har ett traditionellt starkt fäste i Sverige, men antalet prenumeranter minskar stadigt, inte minst i storstäderna där konkurensen från gratistidningarna är hård. Jag tror faktiskt att en veckonyhetstidning med stark ägare bakom sig skulle kunna bära sig nu. Och om nån frågar så är jag beredd att äntra chefredaktörsstolen

4. Är kvällstidningar som ex. Aftonbladet och Expressen ett slöseri med papper?
Nej. Än så länge håller de måttet.

Ny kvinnlig teknisk chef

Det blir en ung kvinna, som blir ny chef för kommunens tekniska förvaltning. Hon heter NN, är 39 år och har precis flyttat tillbaka från USA.
– Intresset för tjänsten var stort. ett 40-tal personer lämnade in intresseanmälan och vi genomförde intervjuer med fyra av dem, två män och två kvinnor, säger kommundirektör Gunnar Jonsson och tillägger:
– NN uppfyller gott och väl de kriterier vi haft vid rekryteringen. Vi bedömer att hon har goda ledaregenskaper och affärskänsla. Dessutom har hon yrkeserfarenhet som tekniska förvaltningen och Lerums kommun kommer att ha stor nytta [av].
– Det är dessutom extra roligt att det visade sig vara en kvinna som var mest lämpad för jobbet. Med NN är nu fyra kvinnor förvaltningschefer, konstaterar Gunnar Jonsson. [...]

(fiktiv konversation vid ett fiktivt köksbord i den icke-fiktiva kommunen Lerum)

– Siri! Kan du tänka dig, nu har dom anställt en kvinna som chef för tekniska kontoret!
– Så bra då. Det var väl på tiden.
– Bra? Varför då? Men vad ska hon göra som inte en man kan göra lika bra? Bygga fler farthinder kanske, istället för att lära ungarna att de inte får springa rätt ut i vägen. Eller rondeller kanske, de där satans otygen som dyker upp som svampar ur jorden i snart sett varenda korsning. Kan folk inte lära sig högerregeln istället? Och vem tar hand om hennes barn föresten, när hon är ute och förstör för vanliga hederliga bilister. Nä, de skulle anställt en man istället. Då hade det blivit lite ordning på torpet. Siri? Vart tog du vägen? Siiiiriiii?

Man kan ju hoppas att det var extrem nyhetstorka som gjorde att artikeln ovan blev publicerad, inte att det faktiskt är så ovanligt att anställa en ung kvinna så att det behöver rendera ett omnämnande i lokaltidningen. Och att dessutom låta kommundirektören påpeka att hon faktiskt anställdes på grund av sin kompetens och inte av någon annan anledning gör mig nästan mörkrädd. Man utgår väl liksom ifrån det. Att folk anställs för din kompetens menar jag.

Jag ser redan fram emot nästa veckas Lerums tidning. Det skulle vara trevligt med en intervju med NN:s man där han får berätta hur det känns för honom nu när frugan fått ett sådant ansvarsfullt jobb.

Det är lite sorgligt, jag gillar broadsheet även om det är bökigt att läsa. När jag läste en tiopoängare tidningsdesign experimenterade jag med smal broadsheet till min examinationsuppgift. Smal broadsheet är två spalter smalare än vanlig broadsheet, men lika hög. Du får en tidning som går att läsa på tunnelbanan utan att peta armbågen i grannens öga men du slipper ge avkall på det stora, förtroendeingivande, formatet. USA Today är i smal broadsheet. Synd att inga svenska tidningar vågade prova det utan valde den billigaste och tråkigaste lösningen.

Beautiful Presence in KFOR

Artikeln har två huvudlinjer, dels kritiken mot Bushadministrationens sätt att driva och rättfärdiga kriget i Irak (och i Afghanistan och på andra ställen där amerikans trupp är eller varit), dels en diskussion om den fotografiska bilden och hur inställningen till och användningen av den förändrats genom tiderna. Sontag sätter bilderna från Abu Ghraib i ett större sammanhang. Vi lever numera för att gestalta oss själva, vi iscensätter våra liv för att filma eller fotografera dem.

Fotograferingskonsten, inte ens dokumentationen av ett krig, är längre är förbehållet proffsen. Nu när varje GI har en digitalkamera i uniformsfickan kommer det bli svårare får militären att syssla obemärkt med något. Soldater beter sig inte längre som på den gamla goda tiden, beklagar sig Donald Rumsfeld. Dom skriver inte brev hem som kan öppnas av militärcensuren, utan springer omkring med digitalkameror och tar osannolika fotografier och skickar till medierna.

Hoppla.

Rapporter om missförhållandena i Abu Ghraib har cirkulerat i över ett år men Sontag konstaterar att det var först när bildbevisen dök upp som Bushadministrationen inte längre kunde värja sig. En bild säger uppenbarligen mer än tietusen ord. Där orden rinner av oss, biter sig bilderna fast.

Det här är vädigt intressant! Vad betyder den billiga digitalkamerans utveckling för framtida avslöjanden och skandaler? Vad kommer den eller vad betyder den redan för människors privatliv? Och lägg filmkameran dätill, kommer alla spela »Filmen om mitt liv som mig själv« nu?

JämO stämmer militären

JämO stämmer Försvarsmakten i AD och kräver skadestånd för en kvinna i Kosovostyrkan som trakasserats sexuellt. Till sist såg sig kvinnan tvungen att säga upp sig. En framtvingad uppsägning, likställd med ett avskedande, hävdar JämO.

(från dagens DN)

För dem som vandrar i medieskuggans dal har internet tänt ett ljus. Via webben kan man rapportera från platser dit korrespondenter inte når, men också bryta förtryckande mediemonopol eller ge röst åt resurssvaga grupper.

Nätet möjliggör en ny sorts journalistik konstaterar Lotta Schüllerqvist i dagens DN och nämner Virtual Activism som upplåter webbutrymme åt framförallt resurssvaga kvinnogrupper i tredje världen, Rafah Reports, en webbdagbok från Gazaremsan, och AmmanNet Radio, en fri och därmed förbjuden radiokanal i Jordanien.

Hittar tyvärr inte artikeln i DN:s nätupplaga, kanske den dyker upp under dagen.

Det mesta i tidningarna kan man faktiskt vara utan, men finge jag välja och vraka skulle jag vilja ha en morgontidning sammansatt av följande skribenter och avdelningar:

• Thomas Hall – korrespondent i Tyskland (från DN)
  
• Tomas Lundin – korrespondent i Tyskland (från SvD)
  
• Richard Swartz – korrespondent i Wien (från SvD)
  
• Cordelia Edwardsson – korrespondent i Jerusalem (från SvD)
  
• Bitte Hammargren – ”bevakar Arabvärlden” enligt sin byline (från SvD)
  
• Resterande utrikesmaterial hämtas från BBC News
  
• Understreckarna (från SvD)
  
• Idag-sidan (från SvD)
  
• Insidan (från DN)
  
• K2 – sidan 2 i kulturdelen (från DN)
  
• Kulturessä (från DN)
  
• Johan Hakelius krönikor (i SvD)
  
• Susanna Popovas krönikor (i SvD)
  
• Martin Stugarts frågesida om Stockholm (från DN)
  
• Familjesidorna (från Göteborgs-Posten och Lerums Tidning)
  
• Berglins seriestrippar (från SvD)
  
• Hela På Stan-bilagan (från DN)
  

UPDATE: Förmodligen vore det bättre med en veckotidning med ovan nämnda innehåll…

Hur ofta händer det att de informationer du på morgonen får genom radio, tv eller morgontidning får dig att ändra dina planer för dagen, vidta någon åtgärd som du annars inte skulle ha vidtagit eller ger dig insikt om något problem vars lösning du söker?

Före telegrafins tid hade det människor visste ett handlingsvärde.

Idag utlöser nyheterna en mängd åsikter hos dig som du inte kan göra något åt annat än att föra fram dem som fler nyheter som du inte kan göra någonting åt – maktlöshetens cirkel.

Telegrafins bidrag till det offentliga samtalet var att upphöja det irrelevanta och öka maktlösheten.

Telegrafin medförde också att det offentliga samtalet blev osammanhängande.

För telegrafen betyder intelligens att känna till massa saker, inte att förstå dem.

Informationen delas upp i småbitar, avlägsnar sammanhang, pressar sig in i mindre och mindre lediga utrymmen, konstruerar vägar för att nå fram till den sista lediga kubikcentimetern i läsarens hjärna – det är förorening av våra hjärnor!

Tiden går mot noll. Mer och mer information pressas in i varje enskilt ögonblick.

Citat och anteckningar gjorda vid läsning av Neil Postman och Thomas Hylland-Eriksen. Bloggade för att inte glömmas bort.

Bevakningen har varit absurd. Sannolikhetsgraden för att den nu häktade mannen är Anna Lindhs mördare tycks vara mycket större i massmedierna än hos polisen. Medan polisledningen betonar att den har fyra, fem högintressanta personer så har medierna i varierande grad redan utpekat mannen som mördare. Det har varit vilda spekulationer och vaga uppgifter.
Pressombudsmannen Per-Arne Jigenius intervjuad i Göteborgs-Posten idag.

Enligt Korsström vill Husis, Hufvudstadsbladet alltså, vinna fler läsare bland de tvåspråkiga familjerna i åldersgruppen ”40 minus” snarare än ”30 plus” (*hmm*) som kanske valt Hesari, Helsingin Sanomat alltså, enkom för att den är störst. Men Husis slåss i rejält underläge, upplagan på 50 000 exemplar förefaller blygsam jämfört med Hesaris 440 000 (DN: 380 000).

Jag känner ju faktiskt en tvåspråkig-”40 minus”-familj i Helsingfors som just bytt från Husis till Hesari. Note to self: Fråga varför!

Jag talar inte finska och har därför svårt att bilda mig en egen uppfattning om Helsingin Sanomat. Tyvärr gör inte Olofsson det heller. Han tvingas därför lita till Westös, Kivikurus och Virkkunens beskrivningar av Nordens största tidningsdrake, som i och för sig inte behöver vara osanna, men visst hade det vart intressantare att skickat en svensk- och finskspråkig journalist om man nu skall ta pulsen på finsk press?

En sak fattar jag inte i Olofsson artikel… Vad menar han med att de ”Svanen”-fåtöljerna som står på Helsingin Sanomats redaktion är i skinn till skillnad från de som står hemma hos DN. Hade DN bara råd med fattigmansversionen eller?

(Hade naturligtvis länkat om jag hittat artikeln på DN:s hemsida men det gjorde jag inte.)

Jag skall säga dig en sak: det finns tre slags människor — tänkare, murvlar och boskap. Till murvlarna räknar jag visserligen i hemlighet de allra flesta som kallas tänkare och diktare, och de flesta murvlar höra till boskapen, men det hör inte hit. Tänkarnas sak är att skaffa rätt på sannningen. Men det finns en hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag — det är den, att det är med sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta distansen. Om tänkarna finge hållas, skulle de styra vårt klot rakt in i solen och bränna oss till aska. Det kan knappt förvåna att deras verksamhet tidtals gör boskapen ängslig, så att den ropar: släck solen, släck för satan, släck! Vi murvlar ha till uppgift att bevara den rätta och nyttiga distansen till sanningen. En riktigt god murvel — det finns inte många! — f ö r s t å r med tänkaren och k ä n n e r med boskapen. Det är vår sak att skydda tänkarna mot boskapets raseri och boskapen mot alltför starka sanningsdoser. Men jag medger gärna att den senare uppgiften är den lättare och den som vi i vardagslag fyller bäst, och jag medger också att vi däri ha en värdefull hjälp av en mängd oäkta tänkare och klokare boskap…

Markel förklarar journalistikens uppgift för doktor Glas under en middag på Hasselbacken. Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.

Såklart man blir nyfiken! Vad kan vara så magstarkt att ansvarig utgivare vägrar låta det gå i tryck.

På ytan ser allt fint ut. Södertörns högskola ska bli universitet, den profilerar sig som en högskola för mångfald och har fått mycket uppmärksamhet för sin inriktning och sitt genusvetarprogram. SöderS har gått med i SFS och de kåraktiva är stolta representanter i nationella studentsammanhang för en snabbt växande högskola med stort söktryck.
Men under ytan bubblar det. En professor har anmälts för sextrakasserier och många lärare är överarbetade och sjukskrivna [...]

Vad är det som är så kontroversiellt? Jag fattar det då inte… Som varande en sådan student som bara betalar sin kåravgift och ser glad ut (för nåt annat kan man ju inte göra) och inte har nån närmare inblick i de eventuella kontroverser som finns inom SöderS, är det svårt förstå varför kårtidningen inte skulle kunna kritisera kåren. Är kåren rädd för att bli granskad? Vill man bara omge sig av ja-sägare?

Jag funderade på att anmäla mig. Min idé var att dokumentera en dag i fängelse, både ur tjyvarnas och plitarnas synvinkel, men det föll på tidsbrist och energibrist.

Genom Dagens Nyheter kan man dock få delta utan kamera, de uppmanar sina läsare att skicka in en 100-ords-beskrivning av din dag. Även dessa kan bli en del av utställningen på Kulturhuset och alla beskrivningar hamnar på Riksarkivet.

100 ord skall man väl kunna virka ihop, ordbajsare som man är. Och kom igen nu alla som läser det här, skicka in! Bli en del av framtidens forskningsmaterial!

Nalle Puh-dag. Vaknar utvilad och nästan frisk (senaste veckans halsont och hosta är puts väck) strax innan 10. Frukost och två baljor kaffe, sen bänkar jag mig framför datorn.
Ljud från de lekande barnen på dagiset brevid och tunnelbanans regelbundna förbisvischande tränger in genom den öppna balkongdörren.
Vid 15-tiden presenterar en kompis sin uppsats om bloggar på Humlab vid Umeå universitet och jag och tittar på den streamade upptagningen över nätet. Spännande!
Sitter vid burken fram till 18 då kompisen Elin kommer förbi och vi dricker te och äter bulle. Tidigt i säng. Imorgon skall jag plugga.

Det kan nog behövas, jag vet själv ärligt talat inte riktigt vad CFB sysslar med och vilka organisationer som är medlemmar där. Hemvärnet och Lottorna till exempel är väl egna organisationer? Eller är de också med i CFB? *hum* Hela grejen med att ha två miljoner olika frivilliga försvarsorganisationer (lite överdrivet, jag erkänner, det finns drygt 40) förstår jag faktiskt inte heller. Varför kan inte alla gå ihop till en enda? Försvaret skall ju slimmas, vilka andra anledningar än mossiga nostalgiskäl finns att jobba kvar som man gör idag?

En av frågorna som ställdes till deltagarna i Överstyrelsens marknadsundersökning var hur många av frivilligorganisationerna de kände till. Mest känd var Hemvärnet (intressant att notera är att en större andel kvinnor kände till Hemvärnet än andelen män). Andraplatsen delades av Kvinnliga bilkåren (SKBR) och Röda Korset, Lottorna kom på tredje plats.

Blott tolv procent angav att de kände till FBU och för att vända dessa dåliga siffror samt för att slippa förväxlas med ett politiskt ungdomsförbund, vill Överstyrelsen byta namn på organisationen och skaffa sig en tydligare grafisk profil. Det namn som föreslås ersätta FBU är Frivilliga försvarsutbildningen, som skall förkortas FRIVI. Centralförbundet för befälsutbildningen skulle då bli Centralförbundet för frivillig försvarsutbildning

Gott och väl. Allt detta är ju högaktligen intressant för FBU:s medlemmar. Så varför placerar man den här artikeln SIST? Det fattar jag då rakt inte.

En annan organisation som går i namnbytestankar är föresten Hemvärnet. Namnet luktar för mycket vadmal och röster inom organisationen tror att ett fräsigare namn skulle underlätta rekryteringen av nya medlemmar. Nationalgardet föreslog rikshemvärnschefen Anders Lindström tidigaroch drog på sig arga protestbrev men han tar nya tag och aktualiserar namnfrågan på nytt inför 2004 års försvarsbeslut. Denna gång utan att föra fram ett eget förslag dock…

Han exemplifierade ifrån Boforsjobbet och menade att om det visat sig att han till exempel varit medlem i Svenska Freds i sin ungdom, så skulle Bofors enkelt kunnat ifrågasätta hans trovärdighet och därmed trovärdigheten i hela granskningen, genom att visa på att han faktiskt var part i målet och inte en fri och neutral granskare.

Att man som journalist kan diskvalificera sig till att bevaka vissa frågor på grund av sina fritdsintressen, har faktiskt inte slagit mig tidigare. Vilket betyder att jag med mitt engagemang inom försvaret, kanske inte alls skall skriva om dom ämnena!

Förmodligen låter jag otroligt naiv nu, men som sagt, jag har faktiskt inte tänkt på vilka konsekvenser neutraliteten skulle kunna få för min egen journalistiska gärning.

Om man är lagd åt det hållet alltså. Och det är man ju

Och igår fick jag äntligen skaka tass med mina lierade från nedlagda Reload; Sanna och Elin. Dom läser samma utbildning som jag nuförtiden och dök upp på Norra Brunn.