Åhå, en kylskåpsmagnet!

Kan den inte stå på högkant? Konstig modell!

Buuuäääh!

Tvätta händerna har jag inte tid med, det är så roligt att skvätta vatten!

Leon är väldigt intresserad av sopsortering, bådar gott inför framtiden!

Tittut!!!

Vi är på besök i Peters föräldrahem i Stengölsmåla, Blekinge. Här har snön inte försvunnit! Vi tog en låååångpromenad på 2,5 timme.

Leon lattjar med farfar.

Sen var det dags för lördagsbad.

Och torr handduk hos farmor. Phew, vilken dag!

Efter jobbet i fredags stack Leon och jag ut på en promenad. Det var kallt och blåsigt men soligt. Vi gick ned till Västra hamnen och såg solen gå ned över Öresundsbron. Under tiden fixade Peter veckohandlingen och påbörjade middagen. Helt okej start på helgen

På lördagen jobbade jag i Malmö stads monter på Hem & Villamässan ute på Jägersro. Det var riktigt roligt! Många kom fram och hade frågor om var och vad som byggs i vår stad.

Efter mässan åkte vi direkt till Glumslöv för att fira Leons kusin Wilmer som fyllde 7 år. Hipp hipp hurra!

Vi kalaspromenerade en sväng för att få ned tårtan och Leon fick åka skrinda. Han somnade som en stock!

På söndagen städade vi och fejade inför visningen av vår lägenhet. Leon och jag tog en lång promenad längs Ribban och Peter stack och tränade.

Sen var vi så trötta att vi fick vila en timme.

Efter middagen hängde Leon och jag med Irma, Lina och Röda Renen.

Man kan importera bilder från Facebook också, ska testa det med eftersom det ju delvis är andra sorters foton som hamnar där.

Allt är inte helt i ordning inser jag när jag tittar på filmen eftersom jag lagt in bilder i efterhand och Pummelvision verkar ha utgått från publicerat-datum istället för när bilden är tagen.

Jag har hittat en ny rolig  och fotoapp till Iphone som heter Instagram (tipstack till Jojo). Den tar rektangulära bilder och efteråt finns det massa coola filter att applicera på bilderna. Tycker den funkar mycket bättre än Hipstamatic där man måste välja filter innan man tar bilden. Hipstamatic avbildar inte heller riktigt det man har i sökaren utan lite brevid. Dessutom är Instagram är gratis till skillnad från Hipstamatic som kostar pengar.

Högsta betyg för Instagram med andra ord! Här är de bilderna jag tagit hittills! Bilden ovan visar sambons föräldrahem i Blekinge där vi befinner oss för närvarande.

Själv älskade jag att bläddra i fotoalbum när jag var mindre och gör det egentligen fortfarande, det är bara det att jag inte orkar producera några. Ett tag skyllde jag på att jag ju jobbade med formgivning hela dagarna och därför inte orkade vara kreativ även på fritiden men det håller ju inte längre

Sååå… hur ska vi nu då dokumentera Leons barndom åt honom (och oss själva)?

Plåta digitalt, skriva ut på papper och klistra in i album som på den gamla goda tiden?

Plåta digitalt och göra fotoböcker?

Filma och klippa ihop filmer och stillbilder med regelbundna intervaller, typ som en årsbok?

Det finns ju för- och nackdelar med alla alternativ. Traditionella fotalbum har hög äkthetsfaktor men finns bara i ett exemplar som dessutom kan brinna upp (om man skulle ha sån otur). Fotoböcker kan man göra flera ex av och ge bort till mor- och farföräldrarna men är kanske lite opersonligare. Även filmer kan man ju göra flera ex av men de är å andra sidan ganska tidskrävande att klippa ihop så att det blir nåt tittbart av allt råmaterial som ligger på ifån och hårddisk och skvalpar.

Hur tänker du?

Orginal:

Bearbetad:

Vad tycks? Jag är ganska nöjd själv faktiskt

Bilden är förresten tagen här och den grönskimrande byggnaden till höger är Orkanen som tillhör Malmö högskola. Längre fram till vänster ligger Centralstationen, för närvarande en gigantisk byggarbetsplats inför öppnandet av Citytunneln om drygt ett år.

Tog en promenad i grådiset för att testa fota i RAW-format. Trots att jag haft min fina D80 i över två år har jag ju aldrig vågat ge mig på det. Möllan i Slottsparken (Malmö) fick agera modell. Kan egentligen ingenting om hur man sen bearbetar bilderna i Camera Raw innan man går vidare in i Photoshop men här har jag dragit lite i reglagen iaf. Hmmm… vad tycks?

Här är originalbilden:

Och här är den omgjorda:

Här är originalbilden som är tagen en dimmig vinterdag i Västra hamnen i Malmö:

Och här är den omgjorda:

Coolt! Nu ska jag leka vidare!

Speciellt sortera foton

Då ska du kolla på Moderskeppets tipsvideo som lär en ut en bra metod på hur man kan betygsätta foton. För att lättare kunna välja bland dem senare alltså.

Jag har själv väldigt svårt att välja bland mina foton. Jag vill ha med allt. Men ju större mina digitala album växer sig på hårddisken desto viktigare inser jag att URVALET är. För bilderna ska ju berätta en historia och vara till stöd för minnet, inte svämma över det. Nu ska jag titta på de 60 bilder jag sparat från julaftonen och se hur många som egentligen behövs för att berätta Historien om julfirandet i Stengölsmåla 2009.

Bilden är tagen i Getteröns naturreservat i Varberg förra sommaren. Där trivs jag och återvänder gärna till!

UPDATE! Jag vann tyvärr inte, det gjorde danielandersson.me med en fin havsutsikt inklusive vindkraftverk.

Före såg bilden ut så här:

Efter lite trixande i Photoshop blev det såhär:

Detta gjorde vi bland annat: dragit i högdagrarna, skärpt upp bilden och ljusat upp ansiktspartierna. Vad tycks?

Och min söta lilla mamma och hennes storebror från 1957. Det här originalet var större och därför blev kvalitéen bättre.

– Eh… ska det se ut så här länge?

Frågade han oroligt allt eftersom vardagsrumsgolvytan försvann under fotohögarna.

– Nejdå, inte alls, jag ska bara få lite ordning här… Bara få lite ordning… mumlade jag djupt försjunken i foton från resan till Amsterdam med gymnasieklassen 1992…

(Tur att ledigheten snart är slut så livet kan återgå till det normala!)

Credit for the designers: Leave a Note © Helena Eriksson,
Winterthaw © Amy Watson, Amy W. Designs, Magic Fall © Evercila design

Jag har börjat scrappa! Mooohaaa, can you belive it??? Jag måste tokdissa mig själv innan ni gör det för det här är liksom lite pinsamt… Detta trodde jag ALDRIG om mig själv! Endera dagen kanske jag börjar sticka och virka också… Till mitt försvar vill jag påpeka att jag bara testat digital scrapbooking! Men snart sitter jag säkert där med mönstersax och klipper schabloner hela dagarna! Det kliar faktiskt lite i fingrarna…

Klicka på bilden för att se bilderna från nyår!
Kollaget har jag gjort, nålarna and skrivpappret är © Helena Eriksson.

Se filmen ”hennesmodeller går på sommarfest” på tidningenhennes.se

Klicka på bilden för att komma till albumet.
Kollaget har jag gjort, skrivpappret är © Helena Eriksson.

Fler bilder från »Jul i Gölet« finns här. God fortsättning!

Ett himla coolt sätt att få bilder till sin sajt utan att behöva betala en fotograf ett hutlöst arvode!

Samma sak gjorde ju miljöorganisationen Grist i somras när de utsåg världens 15 grönaste städer och Malmö  (som kom på plats 5) illustrerade med den här bilden från Flickr.

Tomas och Jojo (syrrans sambos storasyster och hennes sambo) har lagt ut den underbara seriestrippen om hur det kan vara att hälsa på Anna och Oskar. Läs den! Den är tok-mitti-prick! Och till och med jag får vara med på ett litet hörn!

Många webbframkallningstjänster erbjuder böcker nu för tiden. Det ser ju jättetjusigt ut men det verkar inte som man kan styra layouten särskilt mycket. Bilderna placeras enligt mallar och man kan varken addera text eller till exempel frilägga bilderna.

Dessutom funderar jag på skillnaden mellan ett traditionellt fotoalbum där man kan känna och fingra på bilderna, och en förvisso proffsig och fin men ack så platt och opersonlig bok.

Bilder etsar ju sig fast i vårt medvetande så till den milda grad att även om vi förlorar synen kan vi förmodligen ”titta” i barndomens album med behållning, just därför att det finns kanter och tjockt papper där man kanske till och med kan känna texten med fingertopparna.

Jag funderar på en kombination av gammalt fotoalbum och ny cool fotobok genom att man helt enkelt lämnar vissa hål i boken där man klistrar fast riktiga bilder. Då får man möjlighet att själv göra en raffig layout, samtidigt som man behåller fotoalbumskänslan.

Hmmm… får fundera lite mera men tips på bra fototjänster får ni gärna ge mig under tiden!

Undra vilken sorts kamera bilden är tagen med, fotot är ju nästan fyrkantigt? Mamma eller pappa kanske vet…

Det här är ju precis vad jag letat efter för att kunna låta bloggen och mina foton smälta samman mer! Åh vad kul!

I väntan på ett kraftigt försenat X2000-tåg roade jag mig i tvättstugan under hela fredagkvällen.

I torsdags kunde vi inte hålla oss längre! Vi var bara tvungna att trycka i oss varsinn semla för att orka med resten av dagen. (Annes och Stortorgets bageri på Kung Oskars väg i Lund får 5 revolutioner av 5 möjliga för sina utmärkta semlor!)

Julklappsskörden 2005. Jisses! Tack alla snälla! Löve you all!

Fika på The Cook Book Café med god vän och hennes underbarn. Visst är vi söta!

De som gjorde störst intryck på mig var Wilma Hurskainens bilder.

Hurskainen utgår från gamla familjefoton, tagna av hennes pappa, som föreställer Hurskainen och hennes tre systrar som barn. Finklädda och uppradade i soffan på jul, badandes i badkaret, ståendes framför elefanterna i djurparken, i husvagnen, vid lekstugan, i trädgården, utklädda till påskkärringar och så vidare. Helt normala familjebilder. Sådana foton som föräldrar tar för att dokumentera sina barns uppväxt.

Hurskainen till synes enkla, men ack så geniala idé, är att försöka återskapa dessa bilder. Det är omöjligt, det medger hon, men hon försöker ändå och arrangerar sig själv och sina systrar i samma poser, med liknande kläder och snarlikt minspel.

Fyra flickor har blivit fyra unga kvinnor. De har vuxit i kapp varandra. De pastelliga vinteroverallerna är bytta mot jeans och damiga kappor.

Badkarsbilden får mig att skratta högt! Fyra små töser som badar i badkar är gulligt, fyra vuxna kvinnor och trängs i ett badkar ser otroligt roligt ut. För vem skulle i vuxen ålder nånsin komma på tanken att bada badkar med sina lika vuxna systrar?

Hurskainen fascineras av hur fotografier kan frysa tiden och hon skriver att hon gärna skulle vilja ta om fotona en tredje gång när ytterligare 20 år förflutit. Men medger hon, det kanske inte är möjligt eftersom man aldrig vet vad framtiden har i beredskap.

På en av bilderna förstår man vad hon menar. På den gamla ursprungsbilden sitter de fyra systrarna finklädda i soffan, man anar en julgran till vänster i bilden och till höger sitter en äldre man. Kanske är det farfar eller morfar. En av flickorna tittar på mannen, de andra tre tittar på fotografen. Flickan och mannen verkar säga något till varandra precis som fotografen knäpper av. På den nytagna bilden finns mannen inte med. Hans plats i soffan är tom men flickan tittar dit i alla fall. Det ser märkligt ut, samtidigt som det känns helt rätt. För även om farfar eller morfar gått bort, så finns han kvar i deras minnen.

Wilma Hurskainen träffar med sina bilder precis rätt hos mig, Jag är alldeles glad i magen när jag går där ifrån.

Låter hemskt spännande! Den vill jag se!

Fotoutsällningen är en del av arrangemanget Blåvita veckan som arrangeras i Göteborg.

Han berör många ämnen som jag själv funderat på. Till exempel vilken inverkan digitalkameran har fått på människors beteende bakom och framför linsen. Vad får digitalkamerans direkthet för effekt? Dunleavy menar att vi fortfarande inte riktigt har fattat vad den nya tekniken innebär, att vi tolkar ny teknik som bara en annan version av den gamla, när den egentligen innebär något mycket mer.

Digitalkameran är inte en vanlig kamera med film som du lämnar in på labbet och får papperskopior tillbaka i näven. Digitalkameran kräver att du engagerar dig själv i ”framkallningsprocessen”, dvs att du har en dator, vet hur man laddar över bilderna, har nån sorts hum hur man bränner cd-skivor und so weiter. Digital Assimilation Stress Syndrome kallar Dunleavy det. Det är detta som drabbar dig när du står där med 500 MB bilder på olika minneskort och inte en aning om hur du ska ta hand om dem.

Det betyder inte att du är osmart eller outbildad. Du kanske bara inte tillhör den generation som fick ett Game Boy i present redan i vaggan.

Jag växte väl upp i skarven mellan det analoga och digitala. Jag fick inte ett Game Boy i doppresent men väl i tioårsåldern och första kontakten med datorernas underbara värld kom via kompisens Commodore 64 i samma veva. I åttonde klass hade jag min första lektion i datakunskap på skolans Kompis-datorer.

Mitt intresse för fotografering vaknade till liv när jag fick min första digitala kamera, i augusti 2001 (Tack mamma och pappa!). Jag tillhör alltså inte den grupp fotoentusiaster som stått hemma i badrummet och slabbat med framkallningsvätskor. Eftersom jag var diagnosticerad tekniknörd sedan några år var det inte särskilt komplicerat för mig att lista hur jag skulle ta hand om det digitalkameran producerade. Jag brände cd-skiva efter cd-skiva med bilder, några lade jag ut på hemsidan men det absoluta flertalet bilder ligger fortfarande orörda på på hårddisken eller cd-skivor. Att visa sina bilder för andra, som ju faktiskt är en viktig del av fotograferande, kunde bara se genom att flockades kring min lilla bärbara dator, ett ganska osmidigt sätt att visa semsterbilder på (folk tenderar att tröttna).

Jag hade ingen egen skrivare men testade andras och tyckte inte kvalitéen blev tillräckligt bra. Sen hittade jag det första digitala labbet dit man kan sända sina bilder och få dem utskrivna på riktigt fotopapper och helt plötsligt är det mycket, mycket intressantare att ha en digitalkamera.

Nu är jag här. Med ett berg av bilder ifrån flera års digitat fotograferande som jag ju helst skulle vilja ta ut på fotopapper. Frågan är om jag någonsin kommer orka, eftersom ju berget ständigt fylls på i andra änden. Viss likhet finns naturligtvis med den ångest man kan känna över sina osorterade fotonegativ hemma i byrålådorna men ändå, digitalfotografering är inte samma sak som traditionell fotografering. Digitalfotografering har stora likheter med traditionellt foto, men det är något mycket mer.

Wow liksom. Undra vad det skulle betyda för vår språkutveckling? För vårt tänkande?

(Detta är för övrigt mitt femhundrade inlägg. Wow igen!)

Ty skiljelinjen mellan amatör och professionell, mellan primitivt och sofistikerat, är inte bara svårare att dra i fotografin än i måleriet – det har har föga mening. Naiv eller kommersiell eller rent nyttobetonad fotografi är inte artksiljd från den fotografi som utövas av de mest begåvade yrkesfotografer: okända amatörer har tagit bilder som är precis lika intressanta, lika formellt komplexa, lika representativa fotografins säregna slagkraft som en Stieglitz eller en Evans.

Eisenstaedt är både till sin levnadshistoria och sin hållning till arbetet själva urtypen den alltid beredde bildmagasinfotografen. Han var lojal mot arbetsgivaren, men inte dum. Han åtog sig alla jobb som bildredaktörerna skickade ut honom på. Men ute på fältet fotograferade han ingenting annat än det han själv ville ha publicerat. Och han höll alltid sin Leica vertikalt eftesom han såg och tänkte i LIFEs helsidor.

Kurt Bergengren, Aftonbladetlegendar, beskriver fotografen Alfred Eisenstaedt i sin bok ”Fotogafera är nödvändigt”.

I vår färgövermättade tidsålder tycker jag svartvita bilder uppvisar en sorts fräschhet som färgbilder saknar. Men alla tycker inte som jag. Min kära mor fick ett utbrott på min käre far när det framkom att han plåtat nån familjehögtid i svartvitt. Men färg är ju regel och just därför tycker jag att de svartvita bilderna sticker ut mer och de får på något sätt större värde. Dessutom är det ju ganska ovanligt med svartvitt nu för tiden. Att framkalla en riktig svartvit film på labb kostar ju en halv förmögenhet så det färgfria fotandet har väl i princip överlämnats till entusiasterna i fotoklubbarna.

Gjorde annan svartvit kontra färgnotering i Sverige i backspegeln på teve igår kväll. Programmet handlade om när de borgerliga vann valet 1976 och sossarna fick gå efter 44 år (jisses!) vid regeringsmakten. Torbjörn Fälldin tillträdde som Sveriges statsminister i svartvitt. Två år senare sprack de borgerliga regeringssammarbetet och Fälldin avgick i färg. Gjorde färgteve sitt genombrott där emellan? Jag var lite för ung då för att riktigt minnas…

Åh, nu minns jag vad det var min far, till min mors stora förtret, fotade i svartvitt! Det var ett midsommarfirande nere i Stråvalla nångång under det tidiga åttiotalet! *hmm* Kanske mamma hade rätt, för hur mycket jag än diggar svartvitt så finns det en del saker som är mindre lämpliga att fotografera utan färg. Blommor till exempel, blir aningen färglösa (hehe!) i svartvitt så vi barn såg förmodligen lite bleka ut i våra blomsterkransar i olika gråa nyanser.

Slutsats: svartvitt är bra men inte till allt

Själv kommer jag omedelbart att tänka på språkproblem. Men hur sjutton illustrerar man det i en enda bild och utan text?

Kan man betrakta bildspråket just ett språk, jämförbart med det talande och skrivna språket? Om ja, skulle man kunna tänka sig att bildspråket är ett sorts esperanto, dvs det har stora likheter med många språk, men är inte exakt likt något (dvs, det finns kulturella skillnader i hur människor läser och tolkar bilder beroende på sin kulturella bakgrund och erfarenheter, men att likheterna ändå överväger skillnaderna).

Om man ska likna bilder med text, känns det mest fruktbart att jämföra dem med dikter. Vad menar jag med detta? Jo, eftersom bilder, liksom dikter, klarar sig själva. De är inte i lika hög grad beroende av ett sammanhang, som till exempel journalistisk text eller prosa.

En bild, liksom en dikt, har ett eget värde i sig självt. Den måste inte ha ett syfte eller en början och ett slut, det räcker med att någon tycker den är vacker.

Bilder är enklare och svårare än text.

Men Ernst Jandls dikter då? De kan ju knappast översättas från orginalspråket (tyska), eftersom de inte bara består av ord utan lika mycket är en lek med layout och ljud. Vad är sådana blandformer egentligen för något?

Man kan fotografera människor, djur, miljöer eller föremål enbart för att de är vackra eller fula eller minnesvärda av någon annan anledning. Man kan göra det för sitt eget höga nöjes skull eller för att man är proffs och bilden är tänkt att publiceras nånstans. Men vem skriver en text för sitt eget höga nöjes skull? Vem skriver en text utan ett syfte? Visst, dagbok eller kortare reflektioner, men om man ska lägga ned tid och kraft på en text så gör man det ju inte utan anledning…

Dessutom börjar jag se saker jag bara anat tidigare. Att en bild behöver mer kontrast till exempel, eller att den tvärtom behöver mjukas upp. Teoretiskt sett har jag ju vetat hela tiden att alla funktioner i Photoshop har sitt ursprung i mörkrummet, men nu har jag faktiskt testat hur man gör också. Vad en sekunds längre exponeringstid eller högre filter ger för konkret resultat på bilden. Och det är otroligt fascinerande och jag är helt såld!

Veckans uppdrag var att att porträttera en okänd människa och jag och en klasskamrat begav oss därför ut till en bondgård strax norr om Hemse. Där hade vi träffat några trevliga hästägare veckan innan och tänkte att de kanske kunde tänka sig att låta sig bli porträtterade. Och det gick dom med på! Dagen efter kom vi tillbaka med kamerorna i högsta hugg och sen följde vi sonen, hans sambo och barn och hans föräldrar under en för- och en eftermiddag. Jag knäppte fyra rullar film och klasskamraten tre och en halv. Jisses, snacka om väldokumenterad dag!

De var mitt i höskörden så det blev några actionbilder från fältet, och sen följde vi arbetet på gården där det förutom hästar och små föl fanns 150 köttdjur och ett antal höns. Kände mig som värsta nollåttan där inne i lagården när jag storögt utbrast ”Oj vad STORA dom är!!” om kossorna och fick reda på att de vägde cirka 700 kilo styck och strax skulle iväg på slakt.

Nästa vecka ska vi ha en liten utställning där man får presentera sin bästa bilder och jag och klasskamraten tänkte sätta samman våra och göra en gemensam betraktelse över gården och de två familjerna. Med så mycket bra material som vi har tror jag helt enkelt att det kommer bli skitbra, så har du vägarna förbi Hemse nästa torsdag är du förståss hjärtans välkommen!

– Jag är pressfotograf, för mig ska det finnas en journalistisk ingång. När verkligheten är så stor som i Kosovo ska man inte arrangera den. Då måste man skildra saker och ting som de är. Klarar du inte det beror det på att du helt enkelt inte är tillräckligt bra. Det skulle ju bli ett ramaskri om några av bilderna jag hade på Berlingskes förstasida var arrangerade.

Om utbildning:

Claus Björn Larsen tror inte man kan läsa sig till att bli en skicklig fotograf, men bildjournalistikutbildningen har lyft oss allihop, säger han.

– De praktikanter vi får på tidningen [Berglinske Tidene] vet vad de vill. De kan diskutera bild, men man ska ändå inte underskatta learning by doing. Det finns några som bara råkar ha en unik begåvning, men för de flesta handlar det om att ta sig igenom många rullar film.

Och det gjorde han i flyktinglägret i Kukes [i Albanien], i veckor gick han samma runda mellan tälten eller satt och väntade, med människorna mycket nära inpå.

– Min lilla naiva mission var att göra danskarna uppmärksamma på att det här är viktigt. Det här är Europa. Flera gpnger såg jag mig omkring och tänkte att hade varit äldre hade det här varit andra världskriget.

– Det kanske är en banal iaktagelse, men en dag när jag stod och tittade på flyktingarna som anlände kom en kille med en påse som det stod Stadium på. Det är någon timmes resa från Danmark, det är ju inte lerhyddor de flyr ifrån.

Han har haft tiden på sin sida, Claus Björn Larsen: tid att utvecklas och suga i sig, tid att vänta på bilden som måste komma.

– Du ska stå på dig, hänga kvar och hela tiden vara på hjul som man säger, mobil. Det räcker inte med fem timmar vid datorn. Man måste ut dit där det händer. Det handlar om att vänta och det handlar om att se.

Den danske pressfotografen Claus Björn Larsen intervjuad i Fotografisk Tidskrift nr 2, 2000, med anledning av att hans bilder från kriget i Kosovo vunnit tävlingen World Press Photo.

– En bild ska beröra dig, du ska känna någonting. Bildens magi ligger i att den ”fryser” ett ögonblick. Du väljer ett visst utsnitt för att du har något att berätta. Bilden hjälper en att se saker på ett nytt sätt eller med andras ögon.

Mitt arbetssätt ligger långt från pressfotografin. Det handlar mycket om att vänta in rätt ögonblick. Jag tillbringar mycket tid med dem jag fotograferar. Det blir ett slags medlevarskap. Man måste vara intresserad av dem man fotograferar.

Vad är det som gör bilden intressant?

Bilden ger utrymme för din egen fantasi. I flödet av TV-bilder finns det ett väldigt behov av stillhet, av att titta på stillbilder. Man bestämmer själv hur länge man vill titta och man kan gå tillbaka till dem. Vi kanske sätter dem på väggen och får en relation till dem.

Ur en intervju med fotograf Maud Nycander från Medieboken – Fotografisk bild

– Noggranna studier har visat att de flesta tidningsläsarna tittar på en sida med en stor bild medan bara en fjärdedel börjar läsa en vanlig text i tidningen. Flera av de stora svenska morgontidningarna har gjorts om och satsar nu mer på bilden som blickfång.

Pressfotografen har numera samma ställning som journalisten. Makten över bilden har genom de digitala mörkrummet vandrat från textmänniskan till fotografen. I Sverige saknas dock en bra och jämbördig utbildning för fotografer. Pressfotograf känns faktiskt som ett så förlegat begrepp att jag hellre vill använda ordet bildjournalist. Det säger mer om kraven som bör ställas på bilder i en tidning.

Hur ser bildjournalistens framtid ut?

– En passiv fotograf har ingenf ramtid. Morgondagens bildjournalist arbetar med egna idéer, skriver egna texter och formger själv sina uppdrag. En bra fotograf måste klara stress, ha hög koncentrationsförmåga och kunna avläsa en ny och okänd miljö snabbt och korrekt. Han eller hon ska vara påläst. Det finns inte någon objektiv sanning men varje bild måste vara hundraprocentigt trovärdig. Läsarna kommer att vända manipulerade och arrangerade bilder ryggen.

Ur en intervju med bildjournalist Hasse Persson från Medieboken – Fotografisk bild

Fotografin har blivit ett världsspråk. Det finns i dag intet klarare och mera åskådligt sätt att meddela sig över gränserna än det som bilden erbjuder. Alla kan läsa en bild, göra sig en egen föreställning om dess innehåll: eskimån likväl som den sydafriskanske negern, lappen likväl som hula-huladansösen. I dagspressen slår bilderna emot oss – de har dessutom, enligt gjorda undersökningar, den största ”läsfrekvensen” av allt i tidningarna – i föreläsningsalen och biografen, i veckotidningen och bilderboken, överallt möter oss fotografier.

Kameran ljuger alltid. Varje stillfoto är i sig självt en lögn, en rörelse eller tusen rörelser hejdade under bråkdelen av en sekund.

KW Gullers propagerar för att privatfotografering, att skriva sin och sin familjs historia med hjälp av kameran. Men varför ska man fotografera på semestern?

[...]kameran hjälper oss inte bara att göra om resan, att uppleva den om och om igen. Den skärper också vår iaktagelseförmåga, eller kanske vår iaktagelsevilja, under själva resan.
Det senare är minst lika viktigt som det det förra. Bilden som stöd för minnest, bildens dokumentariska värde, kan egentligen aldrig mäta sig med fotograferandets värde som stimulans åt den skaparglädje som varje människa äger och kan locka fram hos sig själv. Kameran tvingar mig att se på ett annat och detaljrikare sätt än med den vanliga rundsvepande turistblicken.
Med sina egna, sina anhöriga, vänner och kamrater reser man i tiden. Det är en resa som sker mer eller indre omärkligt, och omärkligt faller minnesbilderna undan. Med varje människa som går bort försvinner ett oändligt antal oersättliga minnesbilder. Ingen kan hejda tiden – ingen annan än kameran, och den som kan handskas med kameran.

Befinner mig på Gotlands folkhögskola där jag går en treveckors grundkurs i fotografering. Igår var första dagen, då gick vi igenom lite teori, hur man beter sig i labbet och grunderna för kameran. Sen fick vi uppgift att knäppa slut en rulle för att alla skulle kunna framkalla i dag.

Jag cyklade iväg rätt ut i spenaten tillsammans med två andra tjejer och plåtade vallmofält, en transformatorstation ur sjuttioelva olika vinklar, höbalar, fallfärdiga hus och nån mojäng som verkar ha använts till att dämma upp vatten.

I dag har vi gått igenom framkallningsproceduren i halvklass. Jag var ledig på förmiddagen och lånade därför en cykel igen och trampade runt stan, alltså Hemse, den här gången. Eftersom jag inte lattjat så mycket med min kamera sedan jag köpte den i april tillåter jag mig att plåta lite hej vilt nu för att känna mig fram.

Imorgon är det dags att kopiera för första gången. Åh vad roligt det ska bli!

Att plåta analogt är förståss en helt annan känsla än att plåta digitalt och jag blev alldeles pirrig i magen när vi höll på med framkallningen, för tänk om det inte skulle bli något? Som digitalfotograf är jag van att få omedelbar behovtillfredsställelse, men med en vanlig kamera måste man ju vänta på resultatet! Jobbigt men samtidgt kul eftersom man hinner bygga upp en förväntan.

Samlar från och med nu mina inlägg i detta ämne i en speciell kategori: bildligt talat.

Vi vill så gärna ha entydiga bilder, helst i färg.
Bilderna av amerikanska soldaters sadistiska excesser i Bagdadfängelset Abu Ghraib är mycket färgstarka. De svartvita bilderna av amerikanska trupper som kämpar sig fram under tyskarnas eldstorm från klipporna ovanför stranden, som medvetna om sitt rent bokstavliga underläge inte ger upp, de bilderna är betydligt svårare att knyta an till. Och så är de ju så gamla.

Citatet ovan får mig att tänka på en händelse som inträffade när jag pluggade i Innsbruck och läste en kurs på universitetet som handlade om Österrikes 1900-talshistoria. Vi pratade om Anschluss och tittade på bilder ifrån tyskarnas intåg. Dom där svartvita bilderna när Hitler håller tal och hakkorsflaggorna vajar käckt i vinden har man ju sett ungefär 100 gånger *gäsp* Men helt plötsligt dök det upp några bilder i färg som föreställde Innsbrucks huvudgata Maria Theresienstrasse.

Gatan såg ungefär likadan ut då som den gör nu och jag var helt oförberedd på den chock som kom över mig när jag fick se färgbilder av hur det såg ut 1938. Alla hus hade dagen till ära smyckat sina fasader med hakkorsflaggor. Alla utom ett, Kaufhaus Tirol, ett varuhus som finns än idag och som då, 1938, fortfarande ägdes av en judisk familj.

Hundratals röd-vit-svarta hakkorsflaggor kantade Maria Theresienstrasse, och dom var verkligen röd-vit-svarta på riktigt och inte grå-vit-svarta. Bilderna kröp under huden, det gick inte att värja sig och hålla distansen och jag insåg hur mycket lättare det är att skjuta svartvita bilder ifrån sig och avfärda dem med ”men det var ju för längesen”. Med färgbilder är det mycket svårare, nästintill omöjligt, för de är så obehagligt lika verkligheten.

Galleristen Tomas Nordanstad, som intervjuades i Konflikt förra lördagen, menar att dokumentärfilmen är på frammarsch och ett av de starkaste politiska uttrycken inom konsten idag. Han nämner också Capturing the Friedmans och menar att den tillsammans med filmer som My Architect och The Fog of War är exempel på att det är journalistiken som idag driver konsten framåt. Michael Moores Bowling for Columbine var startskottet för en dokumentärfilmsexplosion och idag är det massa människor som går på bio och ser dokumentärfilm, vilket är helt nytt menar Nordanstad.

Det är den billiga tekniken, som nu inte längre endast tillhör proffsen, som gör denna utveckling möjligt. Du behöver inte ha examen från DI för att få regissera, det är bara att slanta upp några tusen för en DV-kamera och börja filma. Tekniken gör det också enkelt att nå en stor publik och Nordanstad tror att detta kommer få politisk sprängkraft.

Artikeln har två huvudlinjer, dels kritiken mot Bushadministrationens sätt att driva och rättfärdiga kriget i Irak (och i Afghanistan och på andra ställen där amerikans trupp är eller varit), dels en diskussion om den fotografiska bilden och hur inställningen till och användningen av den förändrats genom tiderna. Sontag sätter bilderna från Abu Ghraib i ett större sammanhang. Vi lever numera för att gestalta oss själva, vi iscensätter våra liv för att filma eller fotografera dem.

Fotograferingskonsten, inte ens dokumentationen av ett krig, är längre är förbehållet proffsen. Nu när varje GI har en digitalkamera i uniformsfickan kommer det bli svårare får militären att syssla obemärkt med något. Soldater beter sig inte längre som på den gamla goda tiden, beklagar sig Donald Rumsfeld. Dom skriver inte brev hem som kan öppnas av militärcensuren, utan springer omkring med digitalkameror och tar osannolika fotografier och skickar till medierna.

Hoppla.

Rapporter om missförhållandena i Abu Ghraib har cirkulerat i över ett år men Sontag konstaterar att det var först när bildbevisen dök upp som Bushadministrationen inte längre kunde värja sig. En bild säger uppenbarligen mer än tietusen ord. Där orden rinner av oss, biter sig bilderna fast.

Det här är vädigt intressant! Vad betyder den billiga digitalkamerans utveckling för framtida avslöjanden och skandaler? Vad kommer den eller vad betyder den redan för människors privatliv? Och lägg filmkameran dätill, kommer alla spela »Filmen om mitt liv som mig själv« nu?

Kanske vore det säkrast om den amerikanska militären förbjöd sina soldater att ta med egna privata kameror (stillbild och film) när det befinner sig i främmande land…

En dag i Sverige är ett projekt som går ut på att fotodokumentera den svenska vardagen under 24 timmar. Det finns tre krav på bilderna: de skall vara tagna i Sverige mellan klockan 00.00 och 24.00 den 3 juni och de skall vara dokumentära.

Projektet kommer mynna ut i en bok och en utställning och arrangörerna räknar med att minst 20 000 bilder kommer lämnas in. Dessa bilder skall sedan arkiveras och göras tillgängliga för forskning.

Får man plåta digitalt? I såfall vill jag vara med! En dag i Bandhagen

Påminner om när Sveriges hembygdsförbund och Nordiska museet uppmanade svenska folket att skriva dagbok den 14 maj 1991 och över 10 000 bidrag kom in, bidrag som nu finns sparade för eftervärlden. Det blev en bok där också (”Intressant att leva” hette den), som jag naturligtvis har eftersom jag fascineras av vanliga människor som i text eller bild (eller både ock) berättar om sina vanliga liv. Sånt är spännande och något jag själv mycket väl kan tänka mig att forska på nån dag.