Steffanie Esse

Jo, just det ja, han som jämförde försvarsmakten med ett mumintroll för några år sedan!

Ni kanske legat sömnlösa i undran över vem som tagit omslagsbilden till nr 2-2010 av tidningen Räddningsledaren? Well… det är faktiskt jag! Inte illa va?

Idag är sannerligen en stor dag. Jag räknar till minst fyra bra grejer:

1. Mycket trevlig lunch med gamla henneskollegorna
2. Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har förlovat sig
3. Fick tummen ur och gick ur journalistfacket
4. Sprang en liten vända i Pildammsparken efter jobbet

Och veckan är bara barnet ännu!

På grund av en trafikolycka på E22 i höjd med Åkarp stod trafiken i princip still mellan Lund och Malmö när vi skulle åka hem från jobbet. Kollegan och jag fick således avlyssna Barack Obamas presidented och tal på bilstereon. Hemma hade sambon fixat med festlig fläskfilémiddag dagen till ära men den fick minsann vänta i ugnen tills vi hade tråcklat oss förbi olycksplatsen och ut på E6:an via massa småvägar. Nedrans halka!

Talet i sin helhelt från dn.se

Efter två veckors strider har FN äntligen lyckats få ur sig en resolution som uppmanar till ett ”omedelbart, hållbart och helt respekterat” eldupphör mellan Israel och Hamas. Trots den veka formuleringen där man till exempel valde ordet ”uppmanar” istället för ”kräver” ses resolutionen som en framgång.

Fram till igår har USA motsatt sig en gemensam resolution men efter att en FN-skola bombats och flera FN- och Röda Korsetmedarbetare dödats beslutade man sig äntligen för att lägga ned sin röst i säkerhetsrådet och därmed släppa fram resolution 1860.

Men gör en resolution nån skillnad? Kriget och det mänskliga lidandet fortsätter med till synes oförminskad styrka. Hittills har 790 människor fått sätta livet till.

Själv känner jag bara förtvivlan.
Förtvivlan över den till synes olösbara konflikten och över alla civila offer som bara är brickor i ett krigsspel.
Omvärlden måste få parterna till förhandlingsbordet. Nu!

Som Carl Bildt sa i dagens Konflikt:

Allting som man kan vinna det kommer man vinna vid förhandlingsbordet. Man kan inte vinna det militärt, man måste vinna det politiskt. Men detta innebär också, och det måste Israel inse, att man måste upphöra med belägringen och isoleringen av Gaza för den föder problem efter problem efter problem. Skulle vi gå tillbaka till den ja, kanske vi skulle få vapnen att stoppa tillfälligt men vi kan inte stoppa smugglingen och inte stoppa attackerna på Israel. Och det är ju synnerligen viktigt att vi kan göra det.

Mer att läsa:
Sydsvenskans Mellanöstenavdelning
Bitte Hammargrens Mellanöstenblogg
Utrikesminister Carl Bildts blogg
Gazachatt med DN:s Mellanöstenkorre Nathan Shachar

Klockan tjugo minuter över sex imorse drabbades Skåne av ett skalv som nådde 4,7 på Richterskalan. De lärde tvistar ännu om var epicentrum låg exakt, men någonstans mellan Svedala, Skurup och Sjöbo lär det ha varit.

Jag var faktiskt vaken och stod förmodligen framför spegeln och plattade luggen ungefär exakt då men jag märkte ingenting! Fick inte reda på nåt förrän jag kom till jobbet och kollegor vittnade om livrädda husdjur, villor som hoppat och höghus som vinglat till.

Läskigt värre!

Läs mer på Sydsvenskan: Jordskal skakade stora delar av Skåne

Lättklädda modeller som poserar bland rasmassorna efter jordbävningen i Kina som tog 50 000 liv är inget annat än osmakligt. Hur tänkte tidningen New Travel Weekly som publicerade bilderna?

Svaret på frågan är därför: Nej, man kan inte göra mode av allt, det finns gränser

Av Miah fick jag i uppdrag att funder över medias makt i samhället. Hon undrar vad det värsta med den enorma påverkan media har på människor är – och om det finns något positivt att hämta.

Vad är då det värsta med medias makt (i Sverige)? Jo, att medierna kan säga nästan vad som helst om vem som helst. Och det bästa då? Att de kan säga nästan vad som helst om vem som helst.

Fria medier är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle och Sverige rankas högt (men inte högst) när Reporter without borders granskar pressfriheten i världens länder.

Svenska medier behöver inte frukta repressalier från vare sig statsministern, kungen, ärkebiskopen, polisen eller militären för sina publiceringar.

Så trots att jag själv inte alltid håller med om nyhetsvärderingen i alla svenska medier så är jag jäkligt glad att vi har en grundlagsskyddad pressfrihet. Det är det absolut bästa med mediernas makt.

Sen är ingenting så bra att det inte kan bli bättre och det är alltid viktigt att hålla diskussionen kring medierna, dess uppgift och ansvar levande. Även i Sverige.

Nu går den något försenade stafettpinnen vidare till Selig.se! Jag tänkte han skulle blicka framåt och göra fyra nedslag: om 5, 10, 15 och 20 år. Var i världen befinner han sig då? Vilka mål vill han ha uppnått?

Jag får sluta läsa Sydsvenskans ”In på livet”-serie på morgonen. Idag var andra gången den här veckan jag satt och storbölade till frukostgröten. Först i måndags när jag läste om Susanne som fått cancer och har 3-16 månader kvar att leva. »Det värsta är att inte få se Miranda växa upp« säger Susanne som försöker förbereda sig själv och elvaåriga dottern på döden.

Andra gången i morse när det handlade om hospice, vård i livet slutskede. »Här i dödens väntrum är det nära mellan skratt och gråt« intygar personalen som jobbar på Barkgatans hospice i Malmö och som menar att även om det är tungt så är patienter i livets slutskede väldigt levande eftersom de fokuserar på det som är absolut viktigast i livet.

*böööööööööl*

Deltog i ett seminarium med namnet ”Medielandskap i förändring” arrangerat av Journalistförbundet Södra idag. Intressantast var Emma Leijsne från Sydsvenskans ungdomssatsning Nellad och Martin Jönsson från Svenska Dagbladet. I panelen deltog också folk från hd.se och nystartade skanskan.se.

Saker som diskuterades:

- Webben styrs av klick och blåljusjournalistik vinner lätt över ”tyngre” nyheter. Risken är att klickfrekvensen styr nyhetsvärderingen allt för hög utsträckning.

- Tidningarna är fast i deadlinetänket och låter nyhetsarbetet styras av hur deras produktionsapparat fungerar – istället för att utgå från att när publiken är intresserad. Martin Jönsson exemplifierade detta med ett underbart svartvitt foto från 60-talet där ett tiotal män står och trängs framför ett skyltfönster. Det är Hallands Nyheters lokalkontor i Laholm och männen trängs för att få en glimt av resultatlistorna från de senaste fotbollsmatcherna, från allsvenskan ned till divivion 7. Då var det inget snack om att sitta och tjuvhålla på resultatet till papperstidningen kom ut på måndagen utan så fort slutsignalen ljöd hamnade resultatet i fönstret. Idag tror man att papperstidningen skadas av att materialet hamnar på webben och vill gärna hålla i det, även om det är två dagar tills nästa papperstidning kommer ut. Vilket ju är mycket märkligt med tanke på att Laholms fotbollsintresserade då förmodligen redan tagit reda på resultatet någon annanstans.

- En intressant fråga från publiken löd: Hur paketerar man featurematerial för webben? Den fick tyvärr inget svar, men är något jag funderat på själv eftersom jag just nu håller på med hennes webb.

För ingen orkar ju läsa långa texter på webben!

Eller…?

- Tidningarna har ju en unik möjlighet att använda sina arkiv till att dra läsare till sajten. Martin Jönsson sa att 30 procent av besökarna på svd.se hittar dit med hjälp av Googlesökningar. Och då gäller det att ta hand om de besökarna på rätt sätt genom att puffa för förstasidematerialet även på arkivsidorna så att besökarna fattar var de hamnat och dessutom gärna stannar kvar. Hedvig Juhasz Toth från hd.se berättade att de fått ett mejl som bad om en ritning till ett pepparkakshus. Artikeln publicerades i HD för sju år sedan. Tidningarna sitter mao på guldgruvor.

Tidningen hennes utser varje år ett antal kvinnor som utmärkt sig på ett positivt sätt. Hela arrangemanget omges av stort hyschhysch och alla namnen avslöjas först i årets sista nummer. Jag har inte varit med arbetet eftersom jag började på tidningen först i oktober men tycker inte det är mindre spännande för det. Och om drygt två veckor, den 15 november ligger nummer 12 på försäljningsdiskarna, med ett stort reportage om alla årets kvinnor. Men redan nu börjar en del tassa fram…

Andra bloggar om: tidningen hennes, hennes, årets kvinnor, katrin schulman

Dagens Media minglar runt på Tidskriftsdagen på Cirkus och haffar Cosmopolitans chefredaktör Maja Persson som berättar att de ska satsa på rörliga bilder medan Lantlivs chefredaktör Anna-Lena Sventelius spekulerar i nedläggningen av tidningen Tove. Även min högste chef, Egmont Tidskrifters vd Gösta Liedberg, intervjuas och ler spjuveraktivt på frågan om man planerar några nya titlar under det kommande året… Se hela inslaget här.

Andra bloggar om: tidskriftsdagen, cosmopolitan, lantliv, tove, egmont

Vad fick du lära dig om journalistikens ekonomiska förutsättningarna på journalistutbildningen?

Inte så mycket, va?

Nä, inte jag heller. Det var först ute i den krassa verkligheten jag insåg att en tidning inte bara har läsare utan även kunder.

Som journalist vill man nämligen helst inte befatta sig med den smutsiga byk som annonsavdelningen hanterar. Och man vill helst blunda för det faktum att det är den byken som finansierar den egna lönen. Men faktum är ju att hur fantastisk journalistik som än produceras på redaktionen så kommer ingen läsare kunna läsa den om inte projektet är ekonomiskt hållbart. Därför borde även journalister få lära sig lite om ekonnomi.

Det tycker Jeff Jarvis, professor i journalistik på New York City University, också. Han undervisar bland annat på kurs som heter Entrepreneurial journalism där studenterna får utveckla en egen mediaprodukt – och projektet ska vara ekonomisk hållbart. När får vi se sådana kurser på en journalistutbildning i Sverige?

Vikariat och projektanställningar har ju fördelen att man får se många olika redaktioner från insidan. Och man kan jämföra. Många saker är dock ganska lika, speciellt om tidningen är någelunda stor. Därför skrattar jag högt när jag läser Martin Kreugers beskrivningar av de olika redaktionstyperna.

Frågan är vart man som vikarie passar in? Förmodligen som papegoja. För som vikarie måste man utnyttja de futtiga sommarmånaderna man fått temporärt tillträde till det stora mediehuset väl. Man måste göra intryck. Och rätt person, oftast en chef, måste se vad man gjort. Om man lyckas väl kan man benådas ytterligare lite tid. Ett förlängt vikariat är en bekräftelse på att man är bra. I allafall duger man tills den magiska 11-månaders spärren slår till och man bli utlasad och tidningen tar in en ny fräsch vikarie som inte omfattas av någon besvärande arbetslagsstiftning.

Nu kanske det låter som jag är bitter och tycker synd om mig själv som inte har fått något fast jobb. Det är jag inte. Eller jo, kanske lite. Men mest arg är jag på mitt eget fackförbund SJF som inte verka fatta att Sveriges dagstidningar i huvudsak produceras av en armada rundvandrande vikarier som aldrig får stanna mer än 11 månader någonstans för att inte omfattas av lagen om anställningsskydd. Vart tog de frågorna vägen i varsel-tider som dessa?

Som en (vikarie-)kollega uttryckte saken:

- Varför ska jag strejka för att en redan fast anställd som ska få fem spänn mer i plånboken? En som redan omfattas av hela trygghetssystemet. Ska jag strejka ska det vara för viktigare frågor än så! Till exempel för att förändra systemet som gör att många tidningar kan bygga sin verksamhet på en ständig tillströmning av vikarier och projektanställda. Det vore något att strejka för!

Och själv kan jag inget annat än att hålla med.

Vi fick IKEA-katalogen trots att vi har en ”Ingen reklam!”-skylt på dörren! Det har jag aldrig fått förut, trots att jag envist hävdat att IKEA-katalogen är mer samhällsinformation än reklam.

Tack snälla brevbäraren!

Innan jag påbörjade studierna till journalist jobbade jag på Expressen som datatekniker. Detta var i nådens år 1998. En dag satt jag och klickade runt på servrarna av någon anledning och råkade hitta lite förproducerade Quark-sidor som jag nyfiket öppnade.

Det var en minnesbilaga över Astrid Lindgren. ”Vi ses i Nangijala” löd rubriken på förstasidan. ”Sista intervjun med Astrid” förkunnande en annan rubrik.

Men vadå sista tänkte jag. Hon lever ju fortfarande! Observera att detta var fyra år innan Astrid Lindgren faktiskt dog och att hon vid detta tillfälle förmodligen levde i all högönsklig välmåga där borta på Dalagatan.

En kollega förklarade att tidningen regelbundet gör ”sista intervjuer” som inte publiceras med kändisar som står på tur att trilla av pinn.

Jag fick en klump i halsen och tänkte onda tankar om den cyniska journalismen. Man kan säga att min journalistiska oskuld dog där, med Astrid Lindgren. Fyra år innan Astrid själv lämnade jordelivet.

Ett år senare påbörjade jag journalistutbildningen på Södertörns högskola och är nu själv en del av den cynism som förproducerar dödsrunor över ännu levande personer.

Är det osmakligt eller är det som Andreas Ekström skriver på Sydsvenskans kulturblogg:

Jag för min del försvarar det fullt ut – en person som Ingmar Bergman ska vid sin död hedras med riktigt genomarbetad journalistik, gjord av de bäst lämpade.

Danmark och Tyskand har bestämt sig för att bygga en bro över Fehmarn Bält. När den är klar kommer resan Malmö-Hamburg ta 2 timmar. 2 TIMMAR! Helt amazing, tänk att kunna bo i Malmö och jobba i Hamburg, vilken grej! Synd att jag är typ över 50 innan den beräknas vara klar…

Trodde aldrig jag skulle blogga om räntan! Men det gör jag nu. Den har nämligen gått upp – precis när vi står i begrepp för att ta lån och göra vår största investering hittills i livet. Känns ju sådär kul om jag ska vara ärlig… Så nu är frågan – vad betyder det i kronor och ören för oss? Och ska vi satsa på att binda lånet? Eller låta räntan vara rörlig och spara mellanskillnaden som buffert som Sydsvenskan tipsar om.

Att bli bostadsrättinnehavare är en helt ny värld med helt nya bekymmer. Jag börjar väl så smått inse det nu…

Fler bloggar om räntan, boränta, bolån.

Likheterna med den oranga revolutionen är stora – en västra del av landet som strävar mot väst och demokrati och en östra del av landet som hellre orienterar sig mot Ryssland och Moskva…

…kommenterade Kjell Albin Abrahamsson den senaste utvecklingen i Vitryssland i gårdagens Studio Ett. Han pratade också om Polens roll och det faktum att den vitryska oppositionen till stor del består av polsktalande, katolska vitryssar. I landet bor också 400 000 etniska polacker. Av regimen beskylls demonstrationerna också för att vara orkestrerade ifrån Warzawa.

Klockan 12 i dag planeras ytterligare en stor demonstration på Oktobertorget i Minsk. Även i Stockholm planeras en stödaktion.

yesfuture har postat bilder från Oktobertorget på Flickr.
Fler svenska bloggar om vitryssland, polen och demokrati.

Senaste veckorna har man i artiklar och notiser i Sydsvenskan kunnat följa SAC, syndikalisternas, protester mot en lokal caféägare här i Lund. SAC anklagar caféägaren för att ha hotat och misshandlat en av sina anställda. Huruvida detta är sant eller är för en utomstående inte lätt att veta. Syndikalisternas ilska går däremot inte att ta miste på. Arga unga män och kvinnor bärandes på svarta och röda fanor har med viss regelbundenhet fattat posto på den tämligen smala trottoaren fram Café Lundagård mitt i centrala stan. Man har trackaserat kaffe- och semlesugna människor som haft för avsikt att besöka caféet och också tapetserat Lund med affischer som smädar caféägaren.

Igår var det dags för en ny aktion. Denna lockade dock bara 30 demonstranter men lyckades ändå reta upp en förbipasserande (och förmodligen kaffesugen) man. Han ställde sig, enligt Sydsvenskan, framför demonstrationen och vrålade:

– Ni ungdomar borde skämmas över att inte ha ett arbete att gå till istället för att stå här.

Svaret från SAC-arna lät inte vänta på sig:

– Men det är ju lördag.

Som sagt. På lördagar får man faktiskt demonstrera! Om man nu inte har något bättre för sig… Hela artikeln finns att läsa här.

Jag brukar inte hålla med Linda Skugge men den här gången har hon en poäng.

Har funderat på medias ordval när det gäller SSU-ordförande Anna Sjödins krogbesök förra helgen.

Sjödin har under de efterföljande turerna ofta kallats för SSU-basen. Skulle man kalla Fredrik Malm för LUF-bas eller Johan Forssell för MUF-bas om de vore inblandade i något liknande? Nej såklart inte. Genom att kalla Sjödin SSU-bas ger man henne samtidigt en släng av pamp-sleven. Oavsett vad som egentligen hänt inne på krogen uppfattar jag medias ordval som att de helst vill tussa ihop Sjödin med andra sossar och fackföreningsföreträdare på höga positioner som missbrukat makt och förtroende. Om Sjödin gjort detta återstår att se, men media verkar i allafall redan ha bestämt sig.

Om jag inte vore utlokaliserad till provinsen skulle jag bege mig till Kungliga Biblioteket på fredag den 27 januari för att lyssna på Mark Porter, designredaktör på The Guardian, som föreläser där.

A4 arrangerar och det kostar 200 pix att delta (inlusive ett glas vimmel-vin). Någon som är intresserad av att bloggbevaka arrangemanget?

Tiina Rosenberg har liksom jag fått jobb i Lund. I en intervju i mitt nya husorgan berättar hon om hur hon upplevde tiden som ”fi-häxa” då hon blev ”ett feministmonster som hotade nationen”. Rosenberg menar att hon fick alla fördomar om medierna bekräftade. Feministmonstret var mediernas skapelse och när den bilden fick fäste blev omvärlden hotfull, inte bara mot Rosenberg själv utan också mot hennes anhöriga.

Jag hade inte någon drevkompetens. Jag bara var här och sprang mellan lektionerna medan medierna var igång där ute. Fotografer låg i buskarna och Expressen fanns i pentryt.

Drevkompetens! Smaka på det ordet! Låter det inte bissarrt? Speciellt med tanke på dess betydelse som jag antar hamnar någonstans i regionen ”en offentlig persons förmåga att rida ut en medierad kris med så mycket ära i behåll som möjligt”.

Undra hur man gör det på bästa sätt?

Hos Hans Kullin läser jag att Norrbottens-Kuriren startat ett barfotajournalistik-projekt genom att låta en läsare i taget blogga på tidningens hemsida. Den här veckan är det 22-åriga dansaren och radiojournalisten Lisen Ellards tur.

Intressant förvisso, men det går ju att göra mer av bloggformatet om man nu skall bjuda in allmänheten.

Inspirerad av SvD-kampanjen ”Utmaningen” – där ett antal morgontidningsläsare fick båda tidningarna under en period och sedan fick rösta om vilken tidning som var bäst varje dag på SvD:s hemsida – lanserar jag därför följande stekheta tips: Ge ett antal bloggare båda tidningarna gratis under en månad och låt de blogga om nyheterna i sig och skillnader i SvD:s och DN:s rapportering!

Feedback svart på vitt i en aldrig sinande ström Skulle SvD och DN mäkta med det?