Jag älskar böckerna och trots att filmmakarna gjort om en del så är ändringarna inte så störande att de påverkar betyget. Nu längtar jag redan efter uppföljaren!

Googlade föresten lite på Hedestad och fann det här roliga reportaget på Gnestas hemsida

Jag har uppdaterat min lista med lästa böcker 2008! Är inte riktigt nöjd med tabellens grafiska utformning, cellpadding och cellspacing verkar inte funka med det här wordpresstemat. Jag meckar vidare!

På fredag börjar Räddningstjänsten Syds reklamfilm sändas i tv4. Syftet är att uppmärksamma medborgarna på att de själva faktiskt kan förhindra olyckan. Tjyvkika redan nu!

(Papperslappen Mats håller i handen är den checklista alla hushåll i Malmö, Burlöv, Kävlinge, Lund och Eslöv fått hem i brevlådan under förra veckan.)

Filmen handlar om familjelivet vedermödor med fokus på systrarna Rachel och Kym och deras mamma och pappa som är skilda och lever med nya respektive. Alla försöker dom manövrera genom livet utan allt törna i allt för hårt, men blir gång på gång varse om hur svårt det är att frigöra sig från gamla familjemönster.

En bra och intressant film som är lagom snyftig!

UPDATE: Jag hamnade på bild i mingelreportaget! Observera hamsterkinderna!

UPDATE 2: Idag recenserade Sydsvenskan filmen inför premiären och gav den 4 av 5 i betyg.

När sjuksköterskestudenten Jonas räckte fram handen sa samma tjej bara ”Jag hälsar så här” och förde höger hand mot hjärtat istället. Jonas fann sig blixtsnabbt och hälsade på samma sätt.

Carl Hamilton menade att ta i hand gör vi i Sverige och vill man inte det kan man åka hem. ”Jag är född här”, kontrade en av tjejerna. ”Vart tycker du att jag ska åka?”

Är det så viktigt att alla hälsar på samma sätt för att passa in i Sverige? Finns det inte saker som är viktigare än just hur man hälsar?

The Wire är föresten Barack Obamas favorittv-serie. Men det kanske ni redan visste?

Jag brukar säga att jag inte är intresserad av mode men egentligen handlar det mer om dåligt självförstroende. Jag är osäker på vad som passar ihop och om jag klär i det. Därför föredrar jag att släpa med nån kompis när jag ska handla kläder som får hjälpa till och coacha

Det finns en scen i filmen ”Djävulen bär Prada” som har fastnat på näthinnan hos mig. Huvudpersonen Andrea är med när stylisterna på modemagasinet Runway ska visa chefredaktören vilka plagg och accessoarer de valt ut till kommande modereportage. Dom diskuterar vilket av två föreslagna bälten som ska vara med – i evigheter – och Andrea underlåter sig ett litet fniss eftersom hon inte ser någon direkt skillnad på bältena och dessutom tycker hela diskussionen är absurd (hur viktigt är två bälten som ingen ändå ser skillnad på?).

Chefredaktören Miranda Priestly, helt suveränt spelad av Meryl Streep, säger då något i stil med ”Du tror att du står över modetrenderna, att den där tre år gamla blåa skjortan du har på dig är ett uttryck för individualitet och självständighet. Att den skjortan inte varit utsatt för samma djupgående nagelfarning som dom här två bältena? Sanningen är att inget plagg hamnar på marknaden utan att noga granskats och placerats där av experter som oss. Och ingen människa står över modetrenderna, hur individuella i sin smak de än tror sig vara” (såg filmen i våras så detta är fritt ur minnet).

Dish! Där fick alla vi pretto-individualister en rejäl örfil!

2. Modebloggar är kanske de som gått bäst ur ekonomisk synvinkel, om man kikar på den svenska bloggosfären. Har du hittat någon modeblogg du tycker är bra?

Jag gillar bloggen ”Om stil – en halvgammal och halvtjock kvinnas tankar om kläder” men det var ett tag sedan jag läste den sist och nu verkar den vara bortplockad?

3. Skulle du vilja försörja dig på att blogga?

Ja det låter som ett drömjobb!

4. Vad ger bloggandet dig? Eller med andra ord: Varför bloggar du?

Jag bloggar eftersom det är ett sätt att kommunicera med omvärlden.

Jag blev helt paff! En sådan gigant har varit min kollega i snart ett helt år utan att jag hade en aning om detta!

För alla ungdomar som läser denna bloggen kan jag tillägga att en takano nog var det coolaste man kunde ha på sig typ 1986-87. Helst med mjukisbrallorna instoppade i ett par rejäla vita tubsockar samt seglardojor.

Själv fick jag till min stora sorg ingen takano-overall då :´( men min kollega har lovat se om hon inte har någon gammal som jag kan få. Eventuellt trodde hon att de kunde ha en utrangerad overall på landet. Jag håller tummarna!

Vaxar!? utbrister Miranda, det har jag inte tid med, varpå Samantha replikerar:

”I could be on death row and not have that *situation*…!”

*fnissfniss**

”Kennedyklanens fiskartröjor på Cape Cod är helt enkelt mycket lättare att tåla än familjen Bonniers seglarjackor på Djurgården”, skriver Hellsten.

Dessutom är det tydligen viktigt att poängtera att man som Äkta Modemänniska inte håller på med sådant som Ebba von Sydow gör. Bloggar alltså. Varför kan man undra? Försvinner exklusiviteten om man delar med sig av sin visdom?

Jag böjade läsa igår kväll och blev fast…! Den är rappt och roligt skriven och gjorde mig dessutom väldigt fnissig eftersom huvudpersonen Lars i början av boken bestämmer sig för att börja jogga, något han paniskt undvikit hittills i sitt liv. Han har dessutom mer eller mindre hånat både nuvarande och dåvarande flickvänner för deras ansträngningar att leva ett mer hälsosamt liv med motion och nyttig mat. Alltså känner sig Lars en smula obekväm när han tidigt en morgon, ihopp om att ingen granne eller bekant ska se honom, tassar ut för att göra sin joggingdebut. Haha, känns som det finns viss igenkänningsfaktor där!

I dag har jag lagt upp ljudklippen här på sajten. Gå dit och lyssna!

Morrongänget har en egen blogg också. Den är rätt rolig

Inspirerad av detta slängde vi ut veckans webbfråga här på hennessajten och frågade vilken besökarnas favorittvserie var. Alternativen man kan välja mellan är Greys anatomy, Cashmere Mafia, Private Practise, Andra Avenyn, Tell me you love me och CSI.

Hittills leder Greys anatomy med förkrossande 63% medan min nyfunna favorit Tell me you love me ligger på ynka 1,8%! Vad är det med folk? Beror det på att dom inte har Canal Plus eller att dom inte gillar serien?

Sydsvenskan: Schyffert utan skyddsnät
DN: En komiker blir stor

Klockan är två på natten. Rebecka Martinsson sover.
Nyfikenheten klättrar in genom fönstret som en slingrande växt. Slår rot i hennes hjärta. Skickar ut rötter och utskott som metastaser i hennes kropp. Tvinnar sig runt revbenen. Spinner en kokong runt hennes bröstkorg.
När hon vaknar mitt i natten har den vuxit till ett okuvligt tvång. Nu har ljuden från krogen tystnat i höstnatten. En gren snärtar och slår ilsket på friggebodens plåttak. Det är nästan fullmåne. Det dödsbleka ljuset faller in genom fönstret. Glimmar till i nyckelknippan som ligger där på furubordet…

Och då dömde den stenhårda jantelagen honom till att bli Sivving med hela bygden såklart. Så enkelt och så brilljant

Läs hela intervjun med David Hellenius på tidningenhennes.se.

Läs hela intervjun med Daniel Wahlgren på tidningenhennes.se.

»Död och försvunnen« var såklart mycket spännande och välgjord. BBC verkar inte kunna misslyckas med sina deckare. Jag gillade också greppet att sända alla avsnitt på rad så man slapp vänta en hel vecka på uppföljningen. För egentligen är jag dödstrött på det där oldschool-sättet att titta på teve och minns inte när jag lyckades följa en ett-avsnitt-per-vecka-serie sist. Nä, antingen får det vara en serie med avslutande avsnitt som sänds varje dag och som man kan missa då och då utan att för den skull förlora grepp om handlingen (typ »CSI«), eller så får det vara en miniserie med 2–3 avsnitt som sänds under en helg. Hörde ni det, SVT?

2003
Att släpa hem till hyddan
många föredrag blev det…
Utbildningens kärna
Med livet som vapen

2004
Reflektioner efter en dag på bokmässan
Changing systems in the literary Balkans
Den moderna Dickens
Nordens roligaste författare i en ”show” med Birgitta Ulfsson
Bokfynd
Hört i förbifarten på mässan

Hoppas jag kan åka nästa år…

Look kid, I shouldn’t have to explain myself. I’m from the old-school. You wanna raise your hand, you give her your last name. Then it’s none of my fuckin’ business. Until then, keep your hands in your pockets. We understand each other?

Nymuckade Richie Aprile läxar upp Tony Sopranos hantlangare Christopher Moltisanti som är sambo med den förstnämndas brorsdotter i tredje avsnittet, andra säsongen.

Ja, jag vet att jag ligger lite efter… Citatet finns till och med som Memorable quote på IMDb.

Allt började när vi fick igång teven men inte hade ställt in kanalerna rätt. Helt plötsligt var TV8 på treans plats och jag fann mig själv parkerad i tevesoffan redan klockan 10 på förmiddagen.

Förmiddagsteve – höjden av dekadens!

Fast jag tröstar mig med att programmet Selling yourself nog är nyttigt. Lite som havregrynsgröt. Programidéen är att hjälpa en arbetsgivare hitta rätt person till ett utlyst jobb. I dag sökte man en bröllopskoordinator. Igår en projektledartrainee till en reklambyrå. I förrgår en fastighetsmäklare.

Undra vad jag borde försöka sälja mig själv som?

Jo, evighetsjakten på mördare i Midsomer tar sin början!

Jag rattade in dansk teve någon gång i våras och hamnade mitt i ett avsitt av Morden i Midsomer (fast textat på danska då) men det kändes helt fel. Så dags på året ligger kommissarie Barnaby och hans kollegor i ide. I allafall i min värld.

Perfekt utdraget duschdraperi!

Igår kväll kom jag till den skrämmande insikten att jag har vissa likheter med Monica i Vänner! Vi bär nämligen båda på övertygelsen att duschdraperier som inte dras ut efter duschning möglar!

1. Om man tillhör en grupp men inte delar dess majoritetsuppfattning – finns det frågor som är så viktiga att man är beredd att gå över till fiendesidan och kämpa mot sina forna gruppkompisar?

2. Om man uppfann ett botemedel mot alla obotbotbara sjukdomar/genetika defekter – är det då självklart att bota alla som har dessa?

3. Och vad går gränsen mellan en genetisk defekt och individuell variation?

4. Är det rätt att plastikoperera sig? Om ja, av vilka skäl då?

5. Är djävulen en kvinna?

Knuff-länkar om X-Men 3

Gammaldags styltig dialog, italienska namn, herrefolk och tjänare blandades med ny scenografi, nya kläder och nutida tokigheter. I Invasion som vi såg på Stockholms stadsteater för någon månad sedan funkade det – men inte här. Jag tror pjäsen vunnit på att antingen göras som ett klassiskt tidstypiskt drama där dialog och kostymer hängde ihop – eller varför inte skriva om dialog, ge personerna nya namn och placera handlingen i dagens Sverige? Historien har ju absolut bäring på dagens samhälle.

Sydsvenskans recencent Boel Gerell tyckte att Så tuktas en argbigga ”i stora drag är en välskapt föreställning, visuellt anslående och underfundigt komponerad men med löften om något mer och större som inte fullt ut infrias.” Hon retar sig dock inte på de smällande dörrarna som jag gör.

Mycket av scenografin i pjäsen bygger nämligen på ett 10-tal dörrar som skådespelarna springer in och ut ur. Jag har svårt för smällande dörrar på teater…

Men dansen var cool! Den gillar jag. Och jag går inte där ifrån helt utan nya tankar… en bär jag i allafall med mig hem:

En man får vara hur knäpp som helst – folk gillar honom ändå på något konstigt sätt. Samma regel är dessvärre inte tillämplig på personer av kvinnligt kön. Där är reglerna betydligt snävare. Vilket osökt leder mig in på en intressant intervju som publicerades i gårdagens Sydsvenskan: Som man fick Katarina utrymme. Kanske borde pjäsens Katarina gjort som den intervjuade Katarina – bli Mikael och helt plötsligt bli sedd på ett helt annat sätt…

… se Good Night, And Good Luck

… se Keillers Park

… läsa Silvermasken av Peter Englund.

… se Rädsla äter själen på Teater Galeasen

I sitt sommarprogram citerade regissören Farnaz Arbabi en kompis som menade att ”Teater är Public Service sista utpost”. Om man anlägger ett sådant praktiskt perspektiv på den fiiina teaterkonsten… bör ju jag ha, så som varande hederlig skattebetalare, en viss rätt att få valuta för mina inhöstade pengar. Kanske har jag till och med rätt att kräva att teatern skall spela pjäser som jag har en sportslig chans att förstå?

Om man tänker sig en skala, där det mest svårförstådda teaterstycket jag sett (Princessdramer av Elfriede Jelinek) hamnar på svårhetsvärde 10 och det mest lättförståeliga (öh, vad det nu skulle vara eftersom alla pjäser på något sätt alltid efterlämnar några frågetecken) har svårhetsvärde 0 – vart skulle då Invasion hamna?

Kanske som en trea?

I huvudsak är Invasion en konkret pjäs. Jag gillar leken med tid och rum och det parallella handlingarna och att man får se exakt samma händelsförlopp igen men ur en annan persons synvinkel. Det är intelligent. Och jag förstår precis telemarketingkillens känsla när han raggar på fina bruden och får hennes telefonnummer och allting känns sådär bra och fåglarna kvittrar och när till och med nattbusschauffören låter en åka gratis hem till sin förort – då vet man att livet håller på att vända till det bättre!

Sen gillar jag kläderna. Skådespelarna är klädda i typ femtiotals äppelknyckarbyxor samtidigt som handlingen utspelar sig i nutid. Det ger lite Karl-Bertil Jonsson-känsla, dvs man tolkar de tidstecken man ser men ekvationen går inte riktigt ihop. Det är förmodligen helt medvetet gjort – och det är bra.

Vi satt på andra raden och eftersom Lilla Scenens scen inte är sådär hög så hade vi utmärkt utsikt. Att nästan sitta i knäet på skådespelarna, att se varje ansiktsuttryck – det är häftigt och det är därför teater är outstanding jämfört med film. När jag sitter sådär nära drabbas jag av en ödmjukhet inför skådespelarna. Att de står där, kväll efter kväll, och ger allt om och om igen för att vi 300 i publiken skall få en minnesvärd upplevelse. Dom kan inte ha en dålig dag, och även om dom har det måste dom försöka ge allt ändå. Dom har ju ingen cubical att gömma sig i direkt, den egna kroppen och rösten är ju deras främsta arbetsredskap.

Fortsättning följer…

Vems territorium är teatern? Vem tillhör den? Publiken eller utövarna? Vad kan man som publik kräva av sin teater? Vad får publiken kräva? Pengarna tillbaka om man inte är nöjd med vad som visas på scenen?

Så skriver regissören Farnaz Arbabi i programbladet till Invasion och pjäsen börjar också med ett ifrågasättande. Det tar ett tag innan jag fattar vad som är på gång. Redan innan vi gick in i salongen har jag nämligen noterat att publiken består av mycket fler ungdomar än normalt. Brevid oss sitter ett fnittrande tjejgäng och mitt finkulturtants-jag hinner irriterat tänka ”måtte dom hålla käft när det väl börjar”.

Och det gör dom. Men däremot tjattras det mycket några rader bakom oss. Jag blir ånyo irriterad och tänker ”men vafan – håll käft och uppför er – ni är ju pinsamma!” Jag skäms å deras vägnar inför skådespelarna som ju måste märka att det i något i salongen som inte stämmer.

Men ju mer skruvad dialogen på scenen blir – ju mer börjar jag inse att debaclet två rader bakom oss faktiskt ingår i pjäsen. Och mycket riktigt, några minutser senare kliver de två killar som fört oväsen fram på scenen och börjar agera.

Vilken lättnad!

Sen börjar den egentliga föreställningen. Eller gör den det? När vi efter en och en halv timme når slutet undrar jag om det inte egentligen är slutet som är början. Låter det förvirrat? Jo, men Invasion är lite förvirrad. Den består av löst sammanfogade fragment: parallella händelsekedjor i både tid och rum och det är först på slutet som man faktiskt fattar allt. Eller gör man det?

Fortsättning följer (för nu skall vi iväg på schlagermiddag på Lilla Essingen )

Men herregud – ett teveprogram om dialekter! Det låter ju hur trist som helst! Och nog skulle det kunna göras ungefär hur tråkigt som helst också – men Lindström lyckas på något märkligt sätt med det omvända. Han och hans programteam gör något mycket unikt – nämligen att få ett torrt ämne ämnet både roande och lärorikt.

Varför är inte Lindström chef för Utbildningradion? Han skulle förmodligen kunna göra roliga program om i princip vad som helst!

Handling: Filmatisering av det öde som drabbade medlemmarna i Vita Rosen, gruppen av studenter vid universitetet i München, som 1943 greps för att ha spridit Hitlerfientliga flygblad, dömdes för högföräderi och avrättades.

Omdöme: Genom sin vägran att kapitulera, genom att ståndaktigt stå fast vid sin övertygelse tvingar Sophie Scholl grisen att grymta under juristkappan. Nazisternas tunna civilisatoriska fasad rämnar när de halshugger en grupp studenter för att de sprid pamfletter på universitetet.

Filmer efterlämnar felr frågor än svar: Skulle jag vågat agera så modigt som Sophie Scholl? Borde hon tagit Mohrs erbjudande om att ge sin bror hela skulden (han hade ju redan erkänt att det var han som ensam gjort spridit flygbladen? Vad gör en död frihetskämpe för nytta? Hade det varit bättre att spela med och försöka skjuta regimen i sank på annat sätt? När når en människa gränsen för sitt samvete? När är döden är föredra framför att spela med diktaturteatern? Tycker Christoph Probst tre barn att han gjorde rätt som valde kampen mot Hitler framför dem?

Sophie Scholl och de andra medlemmarna i Vita Rosen dog inte förgäves. De symboliserar civilkurage och betedde sig så som jag tror de flesta tyskar efter kriget önskar att de gjort under kriget.

Elin berättade att den mest populära person att uppkalla skolor efter i Tyskland är Astrid Lindgren. Därefter följer Sophie och Hans Scholl. Inte utan att…

Besserwisseri: Vem fasen har gjort den undermåliga översättningen av filmen undrar både Elin och jag. Groß betyder inte stor när man pratar om personer, utan lång. Umschlag betyder inte omslag utan kuvert, speciellt när de just klistrat igen 200 stycken kuvert. Och bestätigen betyder inte medge utan bekräfta, vilket ger en helt annan betydelse.

Länkar: Filmens hemsida på tyska, Sophie Scholl – die letzten Tage (på IMDb)Sophie Scholl und die weiße Rose (dossier på Bundeszentrale für politische Bildung).

Björn Kjellman är en lysande skådespelare och Charlotte von Mahlsdorf en mycket intressant bekantskap. Vilken kvinna! Eller man… eller spelar det egentligen någon roll? Och jag hade ingen aning om att hon bodde sina sista år i Sverige! Från Berlin till Laxå, jisses… Och DDR – vilka sår den staten har efterlämnat! När Stasi-arkiven öppnades skrevs kilometervis om det utbredda angiveriet, om hur äkta män spionerat på sina fruar, barn på sina föräldrar och dissidenter på varandra, men i dag skriver man hellre klämmiga artiklar om ostalgin.

Pjäsen är också en sällsynt språklig upplevelse. Eftersom Björn Kjellman spelar alla roller själv, iklädd samma klänning, får han lita till röst och kroppsspråk för att kunna gestalta de olika karaktärerna. Han pratar svenska med tysk-, bayersk (!), brittisk och amerikansk brytning. Han står, går och rör sig på olika sätt. Att med så till synes enkla medel lyckas gestalta en helt annan person är otroligt skickligt. Björn Kjellman är brilljant!

Jag är min egen fru är en mycket sevärd pjäs! Skynda, skynda för att få biljett till någon av de få föreställningar som är kvar!

Anyway,

Det skall vara kalla spår och DNA-analys nu för tiden. Titta bara på senaste tidens deckare:

• Amerikanska Kalla spår (Cold Cases) med Lilly Rush som gräver i dammiga kartonger i sedan länge avstannade utredningar.
• Mördare okänd (Waking the Dead) med Peter Boyd ( i ledningen för sitt ”Cold Cases Team”.
• Blackjack med Jack Kempson som efter att ha skvallrat på en kollega förvisas ned i polisarkivet där de håller på att digitalisera gånga brott.

- Jag kunde ju iallafall ha prövat mina egna vingar. Flyttat nånstans…
- Flytta härifrån??? Nej, nu smakar vi på den mjuka pepparkakan tycker jag!

(doktor Schenker försöker tafatt trösta sin 50-åriga dotter Emily när hon bölar över sitt långtråkiga ö-liv, sin övervikt och det stundande klimakteriet i den första delen av Carin Mannheimers nya teveserie Saltön)

Ända sedan vi pluggade i Innsbruck och genom den entusiastiske tyskaläraren Rusch’ försorg fick tillfälle att lära känna författare som Thomas Bernhard, Elfriede Jelinek och Ernst Jandl, har vi haft en förkärlek just för de österrikiska författarna.

Vi är stamgäster i det österrikiska lilla hörn som finns på bokmässan i Göteborg varje år och deltar naturligtvis på de seminarier som anordnas också. Förrförra året lyssnade vi till exempel på Christine Nöstlinger och i höstas handlade det om författare som invandrat till Österrike och valt att skriva på tyska istället för sitt modersmål.

De sammansvurna är en komedi om den tyska själen, enligt Bernhard själv. Tre syskon: brodern och hovrättspresidenten Rudolf, systern och socialisten Clara och blott systern Vera samlas för att bakom fördragna gardiner fira Heinrich Himmlers födelsedag.

Bodil Malmsten, som översatt pjäsen från tyska, säger i SvD i dag:

Det är Bernhards dramatiskt bäst konstruerade pjäs med en tydlig situation. Här skildras post-nazismen och syskonförtrycket men samtidigt finns en absurd humor.

Låtom om oss hoppas det!

• Vitvarumönster att pigga upp sin spis, kyl och frys med av Therese Glimskär.
• Bumling, en gosig fotpall i tovad ull, av Christina Rudin Snöbohm.
• Bob, ett vinställ för påsen i lådvinet, i form av en droppställning.
• Vinglas bestående av en fin svarvad fot och toppad av en barnmugg med två handtag att dricka ur. Kanske att användas tillsammans med droppställningen
• Hembjuden, ett bord i utskuren plywood med plats för tallrick och bestick, i övrigt hålrum, av Kajsa Öberg.

German Films Go North

(tipstack till underbara Elin)

Det är inte många tevedeckare som får mig att plocka fram den skottsäkra kudden men Mord i sinnet hör definitivt dit!

Man får inte låta sig nedslås av en minnesförlust.

– Vad blir jag skyldig?
– Ser du mig i rännstenen med ansiktet nedåt, vänd på mig.

Guds nåde råder i himlen men här på jorden måste man hjälpa sig själv.

Staten syndar inte.

Fyra guldcitat från favoritfilmen Mannen utan minne som jag såg om idag.

(pappan till förväntansfulla fyraåriga dottern då filmprojektorn gick sönder innan bion ens hann börja)

På A svarar jag: Fjodor Dostojevskis Brott och straff och Idioten, Jean-Paul Sartres Äcklet och Albert Camus Främlingen. Alla fyra står i min bokhylla, och har säkert stått där i minst tie år, utan att jag har läst dem. Om man är sin bokhylla, som jag inbillar mig, betyder det då att jag ägnar mig åt falsk marknadsföring? Borde jag kanske kasta dem istället för att låta dem stå kvar och ge mig dåligt samvete (enligt fengshuistiska principer kostar de ju dessutom energi där de står på hyllorna och glor anklagande på mig)?

På B svarar jag: alla dussindeckare jag tuggar i mig med samma lätthet som rostade formfranska med nutella (åh mums vad längesen jag åt en sån söndagsfrukost föresten!). Usch, varför läser jag inte färre Patricia Cornwell och fler nobelpristagare?

Jag funderade på om jag skulle berätta för dem vad Core Curriculum, som är namnet på Leif Alsheimers bildningsresekurs egentligen betyder, men så kände jag mig med mina trettio år som en dålig representant för dagens ungdom och beslöt att låta bli.

Leif Alsheimer är en skicklig föreläsare som är rolig att lyssna på och när han drar sina fasansfulla exempel garvar åhörarna igenkännande. Jojo, dagens studenter är obildade! Annat var det minsann förr… Men vad är det egentligen att vara bildad? Alsheimer pratar om sammanhangslöshet. Bara ungefär hälften av studenterna som han undervisar på internationella juristprogrammet vid Jönköpings högskola har läst historia överhuvudtaget på gymnasiet. Och av den hälft som ändå läst historia har de flesta nöjt sig med Historia A som enligt Alsheim är ett sorgligt hopkok av folkvandringar, franska revolutionen och andra världskriget presenterade utan röd tråd. I en av de läroböcker i historia för gymnasieskolan som han gluttat i lyser 1800-talet helt med sin frånvaro, något som till exempel skulle ha kunnat ge eleverna en förståelse för dagens konflikter på Balkan. Studenterna idag lider av informationsöverkott och sammanhangslöshet, konstaterar Alsheimer.

När Alsheimer började undervisa på högskolan efter många yrkesverksamma år ute i stora världen var hans ambition att försöka levandegöra det relativt torra juristämnet, ge det kött och blod och absolut inte låta det bli så tråkigt som han minns sina egna studier i Uppsala och Lund.
Med exempel ur litteraturen skulle juridiken få liv. Därför började han med Lagerqvist. Men auditoriet såg ut som nyfångade aborrar. Inte heller Kafka förstod de. Alsheimer fick retirera till Astrid Lindgren, för henne har väl ändå alla läst?
– Är Katthult ett rättssamhälle? Ta till exempel när Ida fråga Emil vad ett hyss är och han tänker efter och svarar sen ”Det vet man inte förrän pappa skriker Eeeeemil!”. Unge Emil sätts alltså i fängsligt försvar, här gestaltat av snickerboa, för en handling som inte var kriminaliserad när den begicks! Vi skrattar så vi nästan kiknar i bänkraderna och Alsheimer ler triumferat.

Core Curriculum är en läskurs som studenterna förväntas bedriva parallellt med juridikstudierna. Sammanlagt läser de cirka 120 extra böcker utöver den vanliga kurslitteraturen. Kursen är indelad i olika teman som innehåller både skön- och facklitteratur. Första terminens tema är historia och är tänkt att täcka upp där grund- och gymnasieskola misslyckats, nämligen i att placera dagens samhälle i ett sammanhang. ”Allt har ju redan hänt förut, det är bara att titta tillbaka”. Andra teman är Europa, Tredje Riket och naturvetenskap.

Vi är fixerade vid att utbilda för näringslivet, säger Alsheimer, och högskolan idag utbildar nyttiga idioter. Det är inte kompetensen som skiljer oss från djuren och bakterierna, utan något helt annat. Core Curriculum är tänkt att komma åt detta andra. Det är en kurs som inte ger några högskolepoäng, men som genom läsandet ger studenterna möjlighet att växa som människor. Läsandet är existensiell andhämtning, menar Alsheimer. Läsandet utvecklar språket, det ger intellektuella och känslomässiga stödjeben och det för studenterna in i en reflektionskultur.

Dagens massmedier får sig också en känga. Hade Descarte levt idag hade han inte sagt ”Jag tänker, alltså är jag” utan ”Jag är på MTV, alltså syns jag”. Allt som är dåligt med dagens medier symboliseras på något vis i teven, den postmoderna lägerelden, som inte längre förser oss med mångfald utan enfald. Dagens adelsprefix är Robinson, lyllos Robinson-Jenny! Ge tillräckligt mycket frihet så likriktar folk sig själva. Homozappiens är dagens här och nu-människa.

Men hopp finnes naturligtvis! ”Core Curriculum är som en Lonely Planet Guide till själva livet” som en av Alsheimers studenterna beskrev kursen i sin slutessä.

Anteckningar gjorda i samband med föredraget »Om obildning, utbildning och bildning« av Leif Alsheimer på Bok och Biblioteksmässan i Göteborg torsdagen den 26/9-03

Jag har haft ögonen på Leif Alsheimer länge, redan för tre år sen läste jag en artikel om hans bildningsreseprojekt och mejlade honom för att för att få listan med böcker som han anser att vara högskoleutbildad människa bör ha läst. Jag önskar jag själv vart tvungen att gå en Core Curriculum-kurs för att försöka genomföra den på egen hand är liksom inte så lätt. Dessutom är det ju roligt att ha sällskap på resan och ha någon att diskutera alla sina kloka tankar med, alltså skulle man behöva dra in alla vänner i projektet också. Kanske man skulle starta en Core Curriculum-blogg?

De första självmordsbombarna dök upp på 80-talet, berättade Reuter. Under 90-talet började de växa fram en sorts ”dödskultur” hos vissa av de grupper som använder sig av självmordsbombare som påtryckningsmedel. Det handlar inte om religion säger han, utan om makt, och saken är viktigare än allt, till och med det egna livet. Just detta faktum, att dödsbombarna inte fruktar döden, gör att de blir en fiende som inte kan besegras. För om inte ens döden är skrämmande – vad skall fienden då hota med? Dödsbombarna sätter på så sätt maktlogiken ur spel.

Det fick mig att tänka på Det virtuella kriget av Michael Ignatieff, där han tecknar en bild av västvärldens försök att genomföra förlustlösa krig från luften och där hemmaopinonen inte tål att en enda soldat åker hem i liksäck. Vad har västvärldens krigare att sätta emot östvärldens? Den ene vill kriga, men bara på villkor att det kan genomföras utan förluster. Den andre fruktar inte döden överhuvudtaget utan offrar frivilligt sitt eget liv för sakens skull. Hur ska det sluta?

• Om obildning, utbildning och bildning – Leif Alsheimer
• Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta – Siba Shakid
• Den okuvliga reporten – Anna Politovskaja
• I historieberättaren Herodotos spår – Ryzsard Kapuscinski, Bodil Malmsten, Anders Bodegård
• Med livet som vapen – Christoph Reuter
• Terrorismens tid – Gunnar Jervas (miniseminarium)
• Kriget och folkrätten: vad lärde vi oss av Irak? – Ingvar Carlsson, Sverker Åström, Thomas Hammarberg, Britt-Marie Mattsson
• Svenskhetens historia – Göran Hägg, Ozan Sunar
• Jag valde mitt liv – Sigrid Kahle
• Transfer Lounge – Gregor Hens
• Samtal med Christine Nöstlinger – Christine Nöstlinger, Meta Ottosson
• Om kvinnans dubbla roller i dagens samhälle – Hanne-Vibeke Holst, Eva Beckman
• Substans och Verbalisera – Lars Åke Gustavsson, Åke Edwardson, Stig Hansén, Viveca Lärn, Stewe Claeson
• En vanlig kvinna i Tyskland? – Elke Schmitter, Carl Tham
• Att vara kvinna på sina egna villkor – Emma Hamberg, Johanna Nilsson, Pia Huss
• Fysik till vardags – Boil Jönsson (miniseminarium)
• Operabalen, en roman med tilltagande aktualitet – Josef Haslinger

Jag antecknade naturligtvis flitigt och borde försöka sammanfatta nu, annars försvinner ju de kloka tankarna. Om jag skulle ta och börja med…

Core Curriculum

Fan vilken bra serie!

Om jag haft tillräckligt med boklig bildning hade jag förstått vad som åsyftades. Men det har jag inte. Förvisso ringer en klocka nånstans där i bakhuvudet, men jag kan inte på rak arm påstå att jag förstår vad denne biskop har med LO:s ordförande att göra.

Jag tillhör kanske borde följa med på Leif Alsheimers bildningsresa.

Man borde avråda unga människor från att bli författare. Det är ett ensamt och plågsamt yrke, dåligt betalt är det också, statusen rätt tvivelaktig, de feta stipendierna en myt. Det är ett otacksamt yrke, men några måste utöva det. V.S. Naipaul tillhör dem som verkligen lyckats…

Så inleder Jan Eklunds recension av V.S. Naipauls nyutkomna bok Att läsa och skriva. En personlig betraktelse. i dagens DN (hittar ej artikeln på nätet).

Jag försökte läsa Naipauls In a free state i vintras men stupade på språket, tyckte engelskan var för svårt. Lånade därefter The mystic masseur som kassettbok och det gick det bättre. Kanske borde försöka läsa honom i översättning i stället. Undra föresten hur man översätter den karibiska engelskan i hans dialoger till svenska med bibehållet stilvärde?

Som ikväll till exempel när jag låg i soffan och lät Jenny skriva abstractet till våran uppsats och håglöst bläddrade från sida till sida utan att varesig finna tröst eller ledning. Så äntligen fann jag det. Citatet med stort C. Ledstjärnan. Det löd så som följer:

Den politiska dygden får inte vara likgiltig inför lycksaligheten.

Åh! *andäktig suck*

Men hur fan löd frågan nu igen?

Alex Golub tycker också om Habermas.

Författaren Kurs Tucholsky är en legend för den tyska protestgenerationen. Men vad är myt och vad är sant? Tog Sverige livet av honom eller var det hans schizofrena tillvaro mellan klasskamp och borgerligt lyxliv?

Note to self: Läs Schloss Gripsholm.

Jag skall säga dig en sak: det finns tre slags människor — tänkare, murvlar och boskap. Till murvlarna räknar jag visserligen i hemlighet de allra flesta som kallas tänkare och diktare, och de flesta murvlar höra till boskapen, men det hör inte hit. Tänkarnas sak är att skaffa rätt på sannningen. Men det finns en hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag — det är den, att det är med sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta distansen. Om tänkarna finge hållas, skulle de styra vårt klot rakt in i solen och bränna oss till aska. Det kan knappt förvåna att deras verksamhet tidtals gör boskapen ängslig, så att den ropar: släck solen, släck för satan, släck! Vi murvlar ha till uppgift att bevara den rätta och nyttiga distansen till sanningen. En riktigt god murvel — det finns inte många! — f ö r s t å r med tänkaren och k ä n n e r med boskapen. Det är vår sak att skydda tänkarna mot boskapets raseri och boskapen mot alltför starka sanningsdoser. Men jag medger gärna att den senare uppgiften är den lättare och den som vi i vardagslag fyller bäst, och jag medger också att vi däri ha en värdefull hjälp av en mängd oäkta tänkare och klokare boskap…

Markel förklarar journalistikens uppgift för doktor Glas under en middag på Hasselbacken. Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.

Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.

Först på kvällen lever man upp en smula.
[...]

I år skall jag lyssna på sommarpratarna, åh vad härligt! Borra mig ned i hängmattam och bara lyyyssna. Jag längtar, de senaste två åren har jag ju inte hört ett enda sommarprogram eftersom jag vart utomlands.

Roligast tror jag min idol Åsne Seierstad kommer bli

Varför gör som så här, Mankell och Guillou? Dom är ju bra egentligen. Varför skrev dom inte en kortare och tätare story utan fåniga kopplingar till sina fornstora dar? Man sitter ju bara i tevesofan och undrar när Carl Hamilton ska dundra in med buller och bång och rädda både Talismanen och Wallton och få hela kungariket som belöning. Plus Ann-Britt Nordin.

Ja, jag erkänner, Seierstad har blivit lite av min idol. Inte bara för att hon är tuff som satan och vågade stanna kvar i Bagdad under kriget, utan också för att hon inte bara är det. Hennes bok Bokhandlaren i Kabul, som jag läste ut strax efter jul, handlar om när hon vistades flera månader i en afghansk familj.

När de stora massmediedrakarnas intresse för Afghanistan tagit slut och kameralinserna sedan länge vänts mot någon ny konflikthärd, flyttade Åsne Seierstad hem till en bokhandlarfamilj i Kabul. Hon levde familjens liv, både kvinnornas och männens. Hon lyckades med detta eftersom hon som västerländsk kvinna betraktas mer eller mindre som en tvåkönad varelse. Boken är otroligt intressant och läsvärd. Hon betonar att detta är historien om en familj, vars representativitet inte får överskattas, men den inblick i det afghanska samhället som boken ger är ändå unik eftersom detta är något snabba medier överhuvudtaget inte kan (eller är intresserade av att) förmedla.

Åsne Seierstad behärskar båda formerna; snabb skjutjärnsjournalistik och långsamt skildrande. Därför är hon en intressant journalist och därför gillar jag henne och det hon gör skarpt.

Vart är Åsne?

Av Åsne Seierstad, som skötte ruljansen under de kritiska dagarna då bomber och granater trillade som fallfrukt, syntes inte minsta glimt. Har hon fått kicken nu då eller?

Jag saknar Åsne. Åsne är bra.

Irakierna är av tradition ett läsande folk berättar Seierstad. Det finns ett talesätt som lyder ”Egypten skriver, Libanon trycker, Irak läser” som det tyvärr inte är så mycket bevänt med nuförtiden. Innan krigen började på åttiotalet hade Irak den högsta utbildningsnivån i arabvärlden. I dag har skolsystemet fallit sönder och landets högubildade flytt utomlands.

Inga böcker får säljas i Irak utan den obligatoriska censurstämpeln. Den som trotsar det förbudet riskerar fängelse eller dödsstraff. Åsne Seierstad blir erbjuden att köpa en bok som förvarats undangömd av rädsla för lagens långa arm: ”Iraq since 1958. From revoution to dictatorship”. Den skulle jag vilja läsa. För vad vet jag egentligen om Iraks historia innan Saddam? Inte mycket tyvärr.

”Fantastisk bok. Jag håller på med helvetet” heter artikeln och uttalandet härrör sig från en ung man som precis håller på att läsa Den gudomliga kommedin. Det känns… ironiskt tragiskt på nåt sätt. En passande rubrik på ett bra reportage. Läs det.

Så kommer då veckans avsnitt som var en fullständig orgie i känsloutbrott. En båt närmar sig robinsonstranden och när Leif förstår att hans Anna är där ombord kastar han sig ut i böljan och simmar ut till henne. Det där var värre än alla kärleksstorysar jag sett på länge! Dom kysser och kramar varandra och Leif ser så lycklig ut som han aldrig gjort förr. Han är hel. Hans Anna är där. Resten av världen kan fara åt pipsvängen.

Och som om det inte vore nog så förlovar dom sig också! Men herreguuuuud!

Jag sitter i soffan hemma hos kompisen och vi bölar ikapp. Det kan inte hjälpas, vi är så lycklig för Leifs och Annas skull.

Vad som händer i resten av programmet är spelar ingen roll. Det enda bestående minnet är Leifs lyckliga leende.

Äkta kärlek finns. Det har Leif och Anna visat.

(och tack svt, idag var ni värda licenspengarna!)

Ja, jag dömer folk efter de böcker de läser. Så hemsk är jag.

Jag älskar böcker och har en speciell förkärlek för människor som delar detta intresse och sålededes har bokhyllor fyllda med i mina ögon intressanta och bra böcker.

Jag har svårt för människor som inte har några böcker alls hemma.

För hur är det möjligt att leva utan böcker? Jag förstår det inte!

Under samma period jobbade jag extra i köket på Lillhagens sjukhus i Göteborg (då ett mentalsjukhus, reds anm) och flera av mina arbetskamrater var iranier. Marzieh till exempel, hon lärde mig lite persiska. Jag fick låna en av hennes sönerns skolböcker från första klass och satt på rasterna och plitade skrivtecken. Sasan och Said var två unga killar i min egen ålder och dem plågade jag med massa frågor som Inte utan min dotter gett upphov till. De var hur trevliga som helst och besvarade mina frågor så gott de kunde.
Bilden av den iranske mannen som han föreställs i Betty Mahmoodys bok och den bild jag fick på jobbet gick inte riktigt ihop. De var i själva verket diametralt motsatta.

Nåväl. Sedan dess har jag haft ett särskilt intresse för Iran. Jag är verkligen ingen expert men står det nåt i tidningen om Iran så läser jag det. En speciell nyfikenhet är det nog. Jag vill veta mer. På senaste tiden upplever jag att Iran och de iranier som finns in Sverige uppmärksammats mer och mer. Tidningarna skriver, Svenska Dagbladet körde en hel artikelserie för någon månad sedan om svensk-iranierna, iranskt ursprung gestaltas på film i ”Vingar av glas”, det ges ut böcker skrivna av svensk-iranier mm. Dom tar plats helt enkelt. I mediabruset och i kulturvärlden.

I skuggan av ”Inte utan min dotter” är en etnologisk avhandling gjord vid Umeå universitet och handlar om exil-iraniers identitets arbete. Inom etnicitetsforskning brukar man tala om att individen väljer olika strategier i mötet med en främmande kultur, för att behålla en positiv självbild om man tex stötet på fördommar. När Betty Mahmoodys bok kom ut väckte det stor bestörtning bland exil-iranier i Sverige och många engagerade sig för att föra fram en motbild. Det Iran de kände stämde inte överens med det Iran som beskrivs i boken eller visas i filmen och Marianne Liliequists bok handlar om detta motbilds-arbete. Hon har genom ett stort antal intervjuer och arbete tillsammans med exiliranier försökt ställa etnicitet i relation till klass, kön, politisk övertygelse och religion istället. Hon har funnit att likheter och olikheter varierar i mycket stor grad och att etnicitet absolut inte måste vara det viktigaste och mest avgörande för en människas identitetsarbete.

En mycket intressant och lättläst bok. Framför allt för mig med min fäbless för det persiska

Trött på smulorna, vill vara vara sloken inte myrorna
Rensa från Malmö till Kiruna, representera syrrorna
Varit hungrig länge, dags att käka som Ken, Blues, Petter
För jag svälter, mörka dagar man tror dom é nätter
Men jag ser gryningen vid horisonten, yo, solen
Feven erövrar tronen för hennes rhymes é kanoner
Ni är kungar på scen? Vilket jävla skämt
Vore jag er skulle jag lägga benen på ryggen som Mehdi Tayeb
För skabbiga mc´s av alla sorter kommer drabbas
Jag mördar deras karriärer som och frias som Barabas
Sanningen svider, vi skrider mot nya tider, va
Nya tider, va? Dags att ni glider, va?
Ni kallar er äkta men det é en massa jävla prat
Ni är bara doppade, yo, här kommer 24 karat
Bana vägen för Feven, det é de minsta jag kräver
Inga ord jag skräder, vargen i fårakläder

Jag som aldrig tyckt om hiphop diggar Feven stenhårt.

Fick låna G.I. Jane av Magnus i helgen. Alltså, det är lite pinsamt att erkänna men jag tycker den är skitbra. Demi Moore som Jordan O´Neill, första kvinnan som genomgår Navy SEALs träningsprogram.

Nu handlar om det om porr. Dokumentärfilmen ”Shocking truth” har get s-kvinnor och andra tyckare eld i baken. Själv vet inte riktigt vad jag skall tycka. Det klart att det inte är bra om starka människor utnyttjar svaga människor. Men denna plötsliga upprördhet förvånar mig. Var det verkligen någon som trodde att porrbranchen var en trevlig branch? Att porrfilmsproducenter är mönsterarbetesgivare som håller utvecklingssamtal med sina medarbetare varje halvår och aldrig utnyttjar någons utsatthet och bara gör snälla porrfilmer? Att det är en skitbranch som producerar skit, för skit, är väl inget nytt egentligen.

S-kvinnorna med Inger Segelström i spetsen verkar helst vilja ställa de två manliga cheferna på Canal+ och TV1000 vid en skampåle på Sergels Torg. Där kan dom minsann få stå och utstå folkets spott och spe. Nån måste ju bära skulden, eller hur?

För det första, MMS (Mediamätning i Skandinavien som mäter tittarsiffror) säger att tittarsiffrorna på TV1000 och Canal+ på porrfilmskvällarna är så små att de inte ens säkert går mäta.

För det andra, det är intressant att diskutera och undersöka attityder till sexualitet och porr, men är det verkligen säkerställt att det är porrfilmernas fel att åtta unga män våldtar en 14:årig flicka i Rissne?

Javisst, porrfilmer är något konkret. Låt säga att vi förbjuder dem, kommer attityder till sex och porr ändras då? Kommer unga män per automatik få en ”hälsosammare” inställning till sex? Kommer våldtäkterna minska?

Jag tycker vi skall diskutera och debattera porr. Det är det enda sättet att nån nånstans. Men debatten blir något snedvriden om två kanalchefer skall bli symboler för en hel samhällsutveckling. Det om något, är att banalisera en viktig fråga.

Fru Ingeborg driver en modebutik i Stockholm. Hon är änka till affärens grundare, Jacques Balzar, och har sedan makens bortång med järnhand drivit butiken. Men Ingeborg börjar själv bli gammal och berättelsen tar sin början i en brytpunkt. Sjuttonåriga dottern Sussi avslöjar att hon förlovat sig, sonen Kurt vill i enlighet med sin fars sista vilja ta över affären och gamle trotjänaren Andersson vill gå i pension. Vad blir det över för Ingeborg?

Jag är ett medelålders fruntimmer, som har en affär och två barn. Det är inget att tänka på. Men snart har jag inte affären, åtminstone inte som förr. Vad har jag då? Ingenting. Vad blir det av mig? Ingenting. Det är så enkelt. Men det är inte roligt. Det är odrägligt att tänka på sig själv.

Från att ha järnkoll på hela sin tillvaro förlorar sig Ingeborg nu bort i en förvirrande känslodans. Hon blir kär i den blivande svärsonen! Hon vet det inte själv, men hennes omgivning förstår att allt inte står rätt till. Vilken skam! Gamla människan förälskad i unga svärsonen, nej det går minsann inte an.
Ingeborg reser iväg. Till Paris och till Köpenhamn. Men när vintern kommer är hon tillbaka i Stockholm.

I förvinterns tungt och trögt framvältrande dimmor trivs mjältsjukan. Blickens språngvidd förkortas. Världens väggar och tak äro grå och tryckande som ett fängelses. I nordens töckniga höst och förvinter är ångesten inte en sjukdom, den är ett tillstånd lika normalt som glädje och välbehaget en vacker sommardag. Den nordbo som inte känner höstångesten, lider sannolikt av någon maniakalisk själsåkomma.

Chefen fru Ingeborg har givit mig en uppfriskande språkdusch med fingo, gingo, tego, därom och eljest. Ack en sådan njutning till skillnad från deckarens mondäna språkbruk. Jag har kännt mig såsom förflyttad till strax efter sekelskiftet, första utgåvan av Chefen fru Ingeborg utkom enligt omslaget 1924. Jag kan verkligen rekomendera en genomläsning!

Det bästa med Svenssons bok är att han är så jädra påläst. Det märks att han jobbat som reporter och bevakat de händelser han nu sammanför i sin bok. Det är ett intressant sätt att ta grepp på samtiden han gör, för vi minns ju alla händelserna och personerna han pratar om. Obducenten och allmänläkaren, fänrik Mattias Flink, Lasermannen, Clark Olofsson.

Svensson är litteraturvetare. Boken innehåller många kopplingar till litteraturvetenskapen som ger ett intressant och vidare perspektiv på mordet som just beskrivs. Tyvärr är kopplingarna ibland lite väl långsökta och det är det sämsta med boken tycker jag. I de långa litteraturvetenskapliga utläggningarna förlorar jag fotfästet och har svårt att se de samband Svensson tror sig peka ut åt mig, läsaren.

Rättssalen är en av de scener som Svensson återkommer till flertalet gånger. Själv är han då tidningens utsände man som från åhörarplats lyssnar och beskriver dels de åtalade, dels eventuella släktingar, kompisar och flickvänner till den åtalade.
Han använder sig av new journalism-metoder då han på flertalet ställen med direkt anföring återger dialoger som han bevisligen inte har närvarat vid, polisförför med Mattias Flink under mordnatten till exempel. Utskrifter av dessa förhör går att få tag på antar jag, så vad Svensson gör är en sorts dramatisering för läsaren. Han växlar tempus till presens när han återger ur förhören vilket förstärker känslan av närvaro. Ibland blir det riktigt läskigt att läsa, speciellt i förhöret med Flink eftersom Svensson dör börjar med resultatet, dvs de sju döda människorna och sedan rullar upp historien som ledde fram till detta. Lite som i Dagermans ”Att döda ett barn” där man vet hur det skall sluta och historien som ett skenande tåg rusar på mot de oundvikliga.

Slutligen då, Den leende mördaren. Ett reportage om ondska i vår tid är en bra bok, om än inte särskilt lik någon av de reportage vi läst i kursen. Jag tycker Svensson är skicklig på att väva ihop såpass skiljda händelser till ett sammanhang.

Jag råkade nämna ”Shocking Truth”i samband med ett skämt. Skämtet handlade inte om filmen eller om porr eller om något som ens hade med saken att göra. Och som ett piskrapp ven den svidande svarsrepliken genom rummet. ”Shocking Truth” var minsann inget att skämta om! Det var faktiskt allvar. Hade jag inte fattat det eller???

Öh? Skulle jag försvara mig? Eller hålla med? Eller urskulda mig att det faktiskt inte ens var ett skämt om ännu mindre hade med ”Shocking Truth” att göra?

Jag hade svårt att hänga med i handlingen. Vem var den där snubben i soffan brevid Lisa? Hennes pojkvän? Nähä, det var visste hennes bror. Okey, filmen handlar om hennes viktiga arbete med uppsatsen. Varför visar dom massa fotografier från hennes barndom? Vad har det med saken att göra? Varför berättar brodern att Lisa var den starkaste av syskonen eller att de växte upp i en känslokall familj? Vad har det med porrindustrin att göra?

Jasså, det är Lisa som är Smulan. Men då kan hon ju inte skriva uppsatsen. Den kan ju aldrig bli godkänd. Hon har ju fört handledaren totalt bakom ljuset. Jag undrar vid vilket universitet och på vilken kurs den är skriven. Kanske Uppsala? Det verkade inte vara så himla långt från Stockholm. Skulle vara intressant att läsa den.

Jag försöker tänka mig filmen utan de inklippta porrcitaten från TV1000. Dom finns ju där för att uppröra oss. Och upprörda blir vi. Varför exponeras TV1000-loggan så många gånger? Cheap trick, men ”the bad guys” är ju iallafall identifierade.

Jag kan inte hjälpa det men jag tycker inte filmen är särskilt bra gjord. Den är otydlig och luddig. Smulans öde är gripande, om detta råder ingen tvekan. Och hon aktualiserar en intressant frågeställning; finns det nån forskning om porren i Sverige? Men Smulan är nog inte den person som skall utföra den forskningen. Och även om jag personligen inte tycker filmen är bra gjord, är det bra att den gjorts. Det är nyttigt att tvingas tänka efter vad man själv har för inställning till fenomen i samhället. Och varför man tycker som man gör. Och vad ens inställning får för implikationer på andra samhällsfenomen. Och att diskutera orsak och verkan.

Är sambanden helt klara? Betyder en ökad tillgänglighet av våldspornografi i samhället att de grova sexualbrotten/gruppvåldtäkterna ökar? Eller är det en lackskoförklaring?

Nu är det dags att söka till Robinson! Och i år är det min tur, det känner jag på mig. Tänk er mig som Robinson-Steffanie med hela svenska folket *asgarv* Det hade vart nåt att berätta för barnbarnen när man blir gammal.

Glenn ringde! Hela vägen från Nort Carolina och vi pratade säkert en halvtimme. Måste ha vart superdyrt för honom. Han har ågren; skall han stanna i Charlotte eller flytta till Nya Zealand och Joanne. Ja du… flytta hit och gift dig med mig istället ville jag säga. Men det sa jag naturligtvis inte för då hade jag ju inte vart världens mesigaste längre.

Annars har jag suttit på Victorredaktionen i dagarna två tillsammans med Suzanne och Annsofi. Tidningen är nästa klar, bara personporträttet är kvar att layouta. I såhär god tid har vi aldrig vart förut. En ny trevlig upplevelse