Steffanie Müller

Hon välte sig fram och varsnade hur en mycket stor och gråblank kropp sprängde upp genom vattenytan, bara ett tjugotal meter från fartyget.

Så skriver Inger Frimansson i sin nya bok Skuggan i vattnet som drog igång som följetång i SvD idag.

Varsnade - smaka på det! Ett helt nytt ord för mig som ligger perfekt i munnen och som är så mycket praktiskare än det omständliga bli varse om.

Heja Inger Frimansson, vars språk inte degenererat till tråkiga klyschor trots genren hon valt!

Ju mer jag tänker på Gentlemen och Klas Östergren, dessto mer kommer jag att tänka på Kjell Westö och hans Drakarna över Helsingfors och Vådan av att vara skrake. Westö och Östergren framkalla lite samma känsla i mig. Kanske borde jag läsa Lang nu? Jag har medvetet väntat med den, eftersom jag misstänker att den kommer vara bra.

Läste ut Gentlemen av Klas Östergren i går. 423 mysiga sidor är slut.

Mysig känns som rätt ord, även om det låter töntigt att beskriva en bok så. Jag tycker om historier där verklighet och fiktion snubblar runt hand i hand, och så är det i Gentlemen. Det är så roligt att leka med tanken, att hela boken faktiskt kan vara sann. Och dessutom gillar jag skönlitterära böcker där jag faktiskt tvingas slå upp ett och annat ord då och då. Som luguber och imposant till exempel.

Synd att jag aldrig kommer få träffa Henry. Det känns som om jag skulle gillat honom. Charmören, pianisten, boxaren och filosofen Henry Morgan hade säkerligen varit en intressant bekantskap. Hans bror Leo däremot, hade jag aldrig stått ut med.

En sak har jag dock funderat på, fanns det verkligen helt omoderna lägenheter i Stockholm så sent som 1979, utan centralvärme, där man var tvungen att elda i kakelugnar för att hålla isfritt under vintern? Det hade jag i så fall ingen aning om.

Gentlemen av Klas Östergren rekomenderas varmt. Finns som pocket! (lånar även ut mitt vältummade ex till den som ej anser sig ha råd att köpa sig ett eget)

På allmän begäran (nästan i alla fall ;-)) kommer här en kort sammanfattaning av det jag lyckades snabba upp av det föredrag Svante Weyler, förlagsredaktör för Norstedts, höll på Centrum för Tysklandsstudier vid Södertörns högskola i dag.

Ämnet för föreläsningen var: Sverige - Tyskland 10 - 1 - eller varför tyskar läser så mycket svensk litteratur och svenskar så lite tysk. En reflektion över de ojämna kulturflödena mellan Tyskland och Sverige ur ett (förlags)politiskt perspektiv.

Skandinavisk litteratur är stort i Tyskland, konstaterade Weyler. Två författare, nämligen Jostein Gaarder, som skrev Sofies värld, och Peter Høeg, författaren till Fröken Smillas känsla för snö, slog upp alla dörrar (”eftersom tyska föräldrar gärna vill vara sådana som köper filosofiböcker till sina barn”).

Det största svenska inflytandet på den tyska bokmarknaden syns inom kriminallitteraturen: Mankell, Marklund, Nesser, Edwardson und so weiter. Den som kliver in på någon av de stora tyska bokhandelskedjornas butiker finner nästan en hel avdelning med svensk kriminallitteratur. Utrymmet som lämnas svenska deckare är nästan groteskt stort, tycker Weyler.

Men varför gillar tyskarna att läsa svenska deckare?

Weyler har flera teorier. Till exempel att kriminalgenren i Sverige har sådan (förbluffande) hög status eftersom svenska kriminalförfattare, till skillnad från i andra länder, inte sitter fast i sin genre. Många av de stora, som tex Mankell, skriver även annan sorts litteratur. I andra länder är crime writers en speciell sorts skara författare som uteslutande ägnar sig åt att skriva deckare. Weyler tror att den svenska modellen berikar kriminallitteraturen.

Ett annat skäl enligt Weyler är att de mest framgångsrika svenska kriminalförfattarna är nostalgiker. De beskriver ett idealistiskt, vänsterkonservativt (50)-60-70-tal som uppenbarligen går hem i dagens tyska stugor.

Ytterligare en anledning, som inte är så roligt men icke dessto mindre relevant, är att svensk litteratur är jämförelsevis billig. Brittiska och amerikanska förlag kräver vanligen dyra förskott, men det gör inte de svenska. De tyska förlagen får alltså nästan samma sak men till ett mycket billigare pris om de väljer att ge ut svenska istället för anglosaxiska författare.

Men det svenska litterära inflytandet i Tyskland är förståss inte bara begränast till kriminallitteraturen. Weyler nämner Selma Lagerlöf, August Strindberg, Astrid Lindgren, P.O. Enqvist, Lars Gustafsson, Stig Dagermann, Mikael Niemi, Carl-Johan Vallgren, Torbjörn Flygt mfl.

Historiskt sett hade Lagerlöf, Hamsund, Ibsen och Strindberg stort inflytande och nådde breda folkliga lager i Tyskland men något motsvarande skedde inte med tysk litteratur i Sverige.

Men vad läser vi då för tyska böcker i Sverige?
Tja, ungefär de som man läser i andra länder. De tyska författare som översätts till andra språk översätts också till svenska. Weyler nämner bla Ingo Schultz, Zsuzsa Bank och Judit Hermann (resten hann jag tyvärr inte skriva ned).

Men svenskarna är i dag inte lika intresserade av Tyskland som tyskarna är av Sverige. Runt 1989 däremot fanns det ett jättestort intressen. Den journalist, som på frågan om någon här pratar tyska, kunde svara -Ich! hade möjlighet att göra kometkarriär på redaktionerna. “Då fanns det ett intresse för allt!”

I dag däremot råder kompakt ointresse. Sverige är ekonomiskt absolut beroende av Tyskland och Weyler frågar retoriskt hur så många svenskar därför kan tillåta sig att vara ointresserade av Tyskland, ett land som vi är såpass beroende av?

Sverige och Tysklands tajta ekonomiska band avspeglar sig inte i kulturen. Kunskaperna om respektive land minskar, och i Sverige är det värre än i Tyskland. Weyler listar flera orsaker, bland annat att den svenska journalistiken om Tyskland är förutsägbar och att det finns få fasta korrespondenter.

Tyskland är heller inte ett ämne för allmänbildningen i Sverige, utan för specialister. När teve vill ha folk till sina tevesoffor är det en liten grupp, förvisso kompetent, som alltid uttalar sig. Bristen på kunniga människor framstår tydligt för Weyler själv som fortfarande, trots att det var över 10 år sedan han själv bodde i Tyskland, blir uppringd och ombedd att uttala sig om det tyska sjukförsäkringssystemet eller någon annan aktuell fråga.

En annan anledning till det svenska ointresset är den hybris som svenskar verkar ha gentemot Tyskland. Weyler exemplifierar med en självupplevd händelse från ett CDU-konvent i början 90-talet när Carl Bildt deltog och blev presenterad för åhörarna av Helmut Kohl. I kulisserna stod Weyler, ditsänd som journalist, brevid Gunnar Hökmark, dåvarande moderat partisekreterare. Weyler frågar Hökmark om de dragit några lärdomar i samtalen med CDU som de tänker ta med sig hem. Hökmark svarar: Det är väl dom som skall lära sig något av oss! Ytterligare ett exempel på svensk hybris gav Göran Persson exempel på då han i höstas, på tidningen Die Zeits uppmaning, levererade en hel knippe goda råd till Schröder för hur han bäst skulle kunna lösa problemen med den höga tyska arbetslösheten mm. “Det konstiga var inte att Die Zeit frågade utan att Göran Persson svarande!”

Svenskar har en von oben attityd gentemot tyskarna. “Snart kommer de förstå hur man ordnar ett bra sjukförsäkrings-, arbetslöshetsförsäkrings-, familjepolitiksystem und so weiter.

Den tyska socialdemokratin har själva en del i detta. Uttalandet Willy Brandt gjorde om att han “lärt sig hur en välfärdsstat funkar i Sverige” ska inte underskattas.

Den tyska och kanske framförallt den nordtyska inställningen till Sverige är däremot, enligt Weyler, “välvillig på gränsen till underdånig” och han jämför de svensk-tyska förhållandena med en aldrig besvarad kontaktannons.

En bidragande orsak till det nästill anti-intresse som råder för Tyskland i Sverige är, enligt Weyler, den kapsejsade tyskspråkundervisningen.

Kliv in på ett förlag, tidningsredaktion eller annat stort kunskapsföretag och fråga - Wer spricht hier Deutsch? och du kommer i dagsläget inte ens att få ett normalutfall utan ett negativt utfall.

Många svenskar har läst tyska i skolan men blott de som bott i Tyskland öppnar frivilligt på munnen och talar tyska.

Varför? Beror det på att eleverna är särdeles dumma i Sverige eller beror det helt enkelt på att undervisningen är dålig?

Weylers recept är att tvinga färre att läsa sig tyska, men att fler lärde sig.

Men en tysk författare som faktiskt sålt mer i Sverige än i Tyskland finns det: nämligen Günther Wallraff. Hans undersökande journalistiska stil fick svenska efterföljare, hans böcker ingår i den obligatoriska kurslitteraturen på journalistutbildningarn och han fick till och med ett eget verb: att wallraffa.

I korthet berörde Weyler hur svensk och tysk litteratur (all utländsk för den delen) blir till en del av ett lands schablonbild av en annan. En författare tänker ju inte “nu ska jag jag skriva så att de (utländska läsarna) förstår hur det är i Sverige”, men ändå recenseras boken och tas som ett exempel på hur man tror det är i Sverige (eller annat land).

Weyler skulle vilja avnationalisera litteraturen och resten av kulturen. Bokläsaren tänker ju inte “nu väljer jag Amerika!” när han tar en bok av en amerikansk författare. Bokläsaren väljer en bok ur den högsta traven.

*phew*

Svante Weyler pratade i över en timme och denna sammanfattning gör inte anspråk på att vara fullständig. Den kan också vara behäftad med fel som beror på att jag hört fel, förstått fel eller missat nån viktig poäng. Handle with care alltså!

Jo, Svante Weyler tog upp lite fler grejer i sitt föredrag i går som jag inte fick med i mitt första inlägg:

Recensioner - böcker får sin auktoritet genom att någon talar om den. En bok som nämns i ett sammanhang där man inte förväntar sig det, av någon som inte förväntas prata om böcker, får det oerhört stort genomslagskraft. “Om någon nämner boken på Aktuellt har den slagit ut en jordbävning”.

Tysk litteratur i Sverige handhas, som alla andra tyska ämnen, av en liten grupp experter. På SvD finns tex Martin Lagerholm som naturligtvis är kompetent men som uteslutande recenserar tysk litteratur, vilket är synd.

I Tyskland finns Elke Heidenreich vars litteraturprogram på ZDF som har mycket stor genomslagskraft.

I maj förra året nämnde Heidenreich Die Woche mit Sara, som är den tyska översättningen av Carl Jonas Love Almqvists Det går an. Fyra veckor senare låg den och de andra böcker hon nämnt i sitt program på de tyska bestsellerlistorna. “Den sortens auktoritet är inte bra. Då närmar vi oss en litteraturkanon.”

Att det talades så tyst, om ens alls, om tysk litteratur i Sverige under efterkrigstiden har förståss med kriget att göra. Liksom det så länge apartheidsystemet var verksamt inte var ok att säga att Sydafrika var vackert, kunde man i Sverige tidigare knappt säga att man tyckte det var vackert i södra Tyskland. Det politiska färgar av sig på allt.

Weyler avslutade med ett boktips till alla: Tyskt höst av Stig Dagerman, en milstolpe för svensk journalistik. “Där var en man som förstod mer om ett land vid 23 års ålder än de flesta vid 100.”

Dagermans texter om Tyskland, som tidigare inte funnits i tysk översättning, har på senare tid lyfts fram av Hans Magnus Enzenberger som översatt stor del av dem i en bok vars titel jag tyvärr inte uppfattade.

Hur fasen gick det här till? Jag skulle ju inte ha några böcker! Ändå kom jag hem med hela sex stycken!

• Om fotografi - Susan Sontag (som jag redan läst men vill haaa själv)
  
• Hundra och en dag - Åsne Seierstad (som jag velat läsa väldigt länge)
  
• Barskrapad - Barbara Ehrenreich (som jag velat läsa ända sedan Erich Schlosser (författare till Snabbmatslandet) rekomenderade den)
  
• Berlin - Jan Mosander (jag är germanisten som ännu inte besökt Berlin - peinlich!)
  
• Svenska hem - Per Svensson (för att jag diggar P.S. och liksom han inte förstår varför folk väljer att bosätta sig i MEXITEGELVILLOR!)
  
• Elisabeth Costello - J.M. Coetzee

Vad har du köpt/ska köpa på bokrean?

Nej, jag kan inte vara måttlig i mitt beröm. Karlen är en genialisk författare som är väl insatt i det mest skiljda ämnena, har humor och fullkomligt överjävlig på att snickra ihop bra historier.

Tjuvarnas marknad, som jag läste klart för tio minuter sedan, är briljant! Det är sällan man känner sig så upplyft av en svensk polisroman och jag kommer somna med ett leende på läpparna ikväll… i natt.

Om du inte läst den - gör det! Och har du läst den, håll med mig om att det måste bli en fortsättning! För visst vill du veta vad som händer med supersnuten Johnsén och alla dom andra?

• Iran berättar: Dans på slak lina av Amir Hassan Cheheltan (red)
  
• Tillbaka till Iran av Azar Mahloujian
  
• Persepolis, del 1 av Marjane Satrapi
  
• Persepolis, del 2 av Marjane Satrapi
  
• Och slutligen: Real World Adobe InDesign CS av Olav Martin Kvern och David Blatner

Jag läste klart Kjell Albin Abrahamsons Enkel biljett till Polen härom dagen. Boken handlar om det nya Europa vi håller på att skapa, mycket om Polen och dess förhållande till Europa och Europas förhållande till Polen.

Abrahamson, som är ivrig europé, menar att det finns en andens taggtråd mellan västra och östra Europa, trots att muren inte längre finns kvar. Kontentan sammanfattas i de sista kapitlet:

Att vara europé måste ha en innebörd. Det måste betyda något mer än att skrapa fram en vinstlott, tala ännu mer i mobiltelefon eller ha en egen hemsida. För den dag då vi alla har vår egen hemsida så visar det sig att vi i alla fall är hemlösa. Europa måste vara något mer och större än bara en ekonomisk zon, även om en stark ekonomi är viktig. Europa behöver både kommersiella och andliga vägar och mötesplatser som berör både himmel och jord. Europa behöver en själ, för annars blir vår kontingent kall och likgiltig, och på kalla och likgiltiga kontingenter växer varken ekonomier eller människor. Jag ser den andliga kraften i det gamla Östeuropa på så många ställen: i Witold Lutoslawkis musik, i Krzysztof Kieslowskis filmer, i Wyslawa Szymborskas poesi, i Václav Havel dramatik och essäer, i Péter Eszterházys romaner. Men som en god vän brukar säga: “En union som grundades på att sälja kol och stål, hur mycket förstår sig en sådan union på kultur och andlighet?” Frågan är berättigad, liksom uppmaningen att “Europa måste andas med båda lungorna - den materiella och den andliga.”

Europaintegrationens fader och motor, fransmannen Jean Monner (1888-1979), lär, strax innan han dog, ha sagt att om han fått göra om arbetet med EU så skulle han i stället ha startat med kulturen.

Man kan undra hur mycket EU tror på Homo Europeus. Åren 2000-04 satsar EU 167 miljoner euro för insatser inom kulturen. Det är som att spotta en törstig häst i munnen. Det vore olyckligt om östutvidgningen reducerades till enbart ett politiskt och ekonomiskt projekt. Om inte östutvidgningen också görs till ett kulturellt projekt kommer generationer framåt att gå omkring med en mur i huvudet. Endast med kulturens hjälp kan vi tillsammans skapa en europeisk identitet. Risken är annars stor att hela det europeiska samarbetet faller sönder i myter, konstruktioner och konflikter.

En ganska rejäl bit av bokmässan upptogs av kokböcker och där lagades det också understundom mat live inför publiken. Snacka om att snålvattnet rann till när man utsvulten av flera timmars flitigt seminarielyssnande råkade släntra förbi där och hamnade mitt i nån läckert doftande maträtt.

Vid ett sådant tillfälle stod kocken Malin där och lagade mat, ivrigt påhejad av Steffo Thörnqvist. Hon gjorde arbetet och hann höll snacket igång. När vi kom var han mitt i nån berättelse om hur det var när han jobbade på tv4:s morgonprogram:

- Ja du vet, man var ju ganska trött eftersom vi var tvungna att gå upp så otroligt tidigt på morgonen. Vet du, en gång var jag så trött så jag backade backade igenom en vägg i tv4:s garage eftersom jag var för trött för att bromsa!

- Oj då, sa Malin.

- Ja det var verkligen för jäkligt. Jag minns en annan gång när jag precis klivit upp där hemma och försökte ta på mig en tröja som byxa. Det gick inget vidare och då tänkte jag för mig själv “Det här sa dom inget om på journalisthögskolan!”. Och det är därför vi alltid är två i soffan på morgonen i tv 4. För att den ena korkbollen ska kunna täcka upp för den andre!

- Jahaja, sa Malin, det visste jag inte…

Jag lider inte brist på böcker. Hyllmeter efter hyllmeter fyller min lägenhet. Om det blir väldigt kallt någon vinter skulle jag förmodligen kunna använda dem som extra isolering.

Naturligtvis var jag köpa några till på årets bokmässa. För det gååår ju faktiskt inte att besöka bokmässan utan att handla några små böcker iallafall. Följande fynd kommer jag släpa hem till hyddan på torsdag då jag återvänder till huvudstaden:

• Enkel biljett till Polen - Kjell Albin Abrahamson (signerad!)
  
• Tjetjenien - sanningen om kriget - Anna Politkovskaja
  
• Bildningsresan - Leif Alsheimer (signerad!)
  
• Vi är inte färdiga med Hitler på länge än - Barbro Eberan
  
• Europeiska brytpunkter - Håkan Arvidsson, Hans-Åke Persson (red)
  
• Ur det förflutnas skuggor, historiediskurs och nationalism i Tyskland 1990-2000 - Jan Selling
  
• Antropologi/Journalistik, om sätt att beskriva världen - Ulf Hannerz (red)
  
• Hur blir man klok på universitetet?
  
• Stora Mumin-boken - Tove Jansson
  
• Adressbok - Richard Schwartz
  
• Hyperkapitalismen - Björn Elmbrant
  
• Gubben i taket. Några Iran - Tomas Andersson, Stefan Foconi
  
• Inshallah, om konfliketen mellan Israel och Palestina - Donald Boström mfl
  
• Engelszungen - Dimitré Dinev (signerad!)
  

Tvåspråkigt seminarium. Arto Paasilinna på finska och Birgitta Ulfsson elegant guidande mellan finskan och svenskan. De två verkade känna varandra väl och stämning var gemytlig.

De började med att prisa översättaren Camilla Frostell som lyckats så bra med jobbet att transferera Paasilinnas svulstiga nordkallotiska språk till svenska, ett inte helt enkelt jobb tydligen.

“En bra översättare är som en rörmokare” citerade de en annan som översatt Paasilinna till svenska.

Paasilinna är skrönikör, fastslog Ulfsson, och beklagade att det inte fanns ett lika bra ord i finskan. Men det kanske beror på att Sverige, som är ett sådant ordnat land, behöver en särskild etikett på ett det halvgalna tillstånd som i Finland betraktas som naturligt.

Alla fyra bröderna Paasilinna är vildsinta skrivande naturromantiker och en gång träffade de Finlands före detta president Kekkonen. De presenterade sig en och en och till slut utbrast Kekkonen Hur många är ni egentligen? Vi tar aldrig slut! svarande den ena av bröderna då.

Paasilinnas skrivsätt liknar Mikael Niemis, menar Ulfsson. Där uppe i norr handlar det om någon sorts livsuppehållande galenskap, om en överenskommen svartsyn. Männen super och lägrar kvinnor och äter god mat utan att skämmas.

Boken “En lycklig man” skrev Paasilinna refan 1976 men den översattes till svenska först på senare år. Ulfsson spekulerar ifall detta kan bero på att de sedesamma svenskarna helt enkelt inte vågat översätta den tidigare.

- Vi odlar ju gärna sådana här myter om Sverige och svenskarna i Finland men jag vill påpeka för alla er som är här idag att alla i Finland inte är som Arto Paasilinna, om ni nu trodde det! tillade hon storskrattande.

Paasilinna är översatt till närmare 40 olika språk och han är bland annat älskad och prisad i snobbintellektuella kretsar i Italien och Frankrike.

- På Sorbonne har de gjort fina intellektuella analyser av mina böcker och kommit fram till att det inte är humorn i böckerna som säljer utan livsfilosofin som de andas, säger Paasilinna. Det är tron på den lilla människans möjligheter och initiativförmåga som är det viktiga.

- Dessutom har jag i trettio år bekyllts för att vara manschauvinist.
- Ja men det är du väl! kontrar Ulfsson.
- Feministerna är värre än oss chauvinister, slår Paasilinna fast och ett litet bråk utbryter mellan honom och Ulfsson på finska.
- Men jag vill inte bara att kvinnor ska tjäna lika mycket som män, jag vill att de ska tjäna mer än männen, säger han till slut och får en förvånad blick av Ulfsson.
- Ja så att männen kan stanna hemma!
- Hmpf, ja du kanske skulle ta att utveckla det resonemanget i nån ny bok, svarar Ulfsson med ett leende.

Paasilinnas skrivande är mycket välorganiserat. Han producerar en bok om året och börjar skriva i september-oktober för att kunna ha ett första utkast klart i januari.

- Men får du aldrig idéetorka? undrar Ulfsson.
- Man kan inte vara bohem när man skriver, man måste ha flera års framförhållning. Och när det gäller mitt höga tempo så måste pickaresker skrivas snabbt. Som en pansarstrid ungefär, det gäller att inte bli kvar i elden för länge.
- Som artilleridotter kan jag inte annat än att hålla med, slår Ulfsson fast och samtalet är slut.

Anteckningar gjorda i samband med seminariet Nordens roligaste författare i en “show” med Birgitta Ulfsson torsdagen den 25/9 2004.

Ola Larsmo, Ulrika Knutson, Jonas Modig och Johan Svedjedal diskuterade Charles Dickens betydelse idag.

Dickens, en godmodig samhällskritiker som förknippar seende med skrivande. Han hade en vilja att nåt och klara idéer, menade man.

Han var extremmodern, menade Larsmo, och syftade på de följetångshäften som han skrev. Det var ett helt nytt sätt att skriva litteratur. Tillräckligt billigt för att även vanligt folk skulle ha råd att köpa och han nådde ut till hemmen som ingen annan brittisk författare tidigare gjort.

Trots denna medvetenhet vad gäller ny medieteknik hade han i sitt skrivande blicken riktat snett bakåt, menade Knutsson. Han skriver om en värld som håller på att försvinna. Han tillhör medelklassen ch skriver för medelklassen och är på det sättet lite sentimental i sitt skrivande.

Han uppfattades som en farlig vänsterman, men förstod aldrig riktigt arbetarrörelsen. Larsmo.

En Dickensskildring då är vad ett chockreportage i tv är idag. Svedjedal.

Ja, han riktar genom sina böcker stark social kritik mot bla fattigvården, internatskolorna och bysättningshäktena. Han citerades också i parlamentet när man ändrade lagstiftningen om vem som får starta privata skolor. Han står inte Jan Guillous Onskan efter när det gäller att beskriva en pennalistisk miljö. Knutson.

Panelens lästips:
Bleakhouse - Larsmo
Great Expectations - Knutson
A Christmas Carol - Svedjedal

Anteckningar gjorda i samband med seminariet Den moderna Dickens torsdagen den 23/9 2004.

Författare, poeter och förlagsfolk från Bosnien, Kroatien och Serbien diskuterade litteraturens förutsättningar i de tre länderna idag.

Språkets betydelse togs upp. Är serbiskan, kroatiskan och bosniskan verkligen olika språk eller är den politisk konstruktion som bara ställer till problem för författare och förlag? Panelen var av olika åsikter.

Det litterära klimatet håller på att återhämta sig i alla tre länderna. I Kroatien tex fanns det 12 bokaffärer 1999, nu finns det ett hundratal. Där har även litterära tidningar börjat komma ut, man delar ut två litterära priser och har en välbesökt bokfestival.

Återhämtningen till trots har man ett gemensamt problem i Bosnien, Kroatien och Serbien. Böcker är för dyra och folk har med sina låga löner helt enkelt inte råd. En annan sak hela panelen var överens om är att vad som saknas är öppen kommunikation mellan de tre länderna.
“We do get washing powder from Croatia but not books” klagade en av de serbiska författarna.

Initiativ som detta, även om det sker långt hemifrån, är lovvärt, menade man.

Anteckningar gjorda i samband med seminariet Changing systems in the literary Balkans torsdagen den 23/9 2004.

Strax efter tio fick vi vårt seminariekort och klev innanför dörrarna till de gigantiskt stora mässhällarna på Svenska Mässan i Göteborg. Jisses! För mig är det samma känsla som när man var liten och fick besöka bollhavet på IKEA! Så mycket intressanta seminarier och montrar och människor, hur ska vi hinna med allt på blott fyra dagar?

Nåja. Under torsdagen blev det fyra seminarier: Kvinnor skapar kunskap på nätet, Changing Systems in the literary Balkans, Den moderna Dickens och Om bloggar och nyhetssökning på nätet.

På det sistnämnda försökte Lars Våge, mannen bakom Internetbrus, förklara vad en blogg var och hur man hittar nyheter på Internet. Många hade lockats att komma dit och lyssna och salen var nästan knökfull.

Våge försökte besvara frågan om vad en blogg egentligen är, hur den är uppbyggd, de vanligaste typerna av bloggar, hur stor bloggosfären egentligen är (vågar man påstå att begreppet bloggosfär nu är etablerat?), vad bloggarna skriver om just nu, hur man hittar dem och varför man egentligen ska bry sig om dem.

Sen gick han över till nyhetssöktjänsterna och hur man kan utnyttja dem. Han försökte förklara vad RSS är men eftersom han inte någon internetansluten dator att visa på, utan bara döda powerpoint-sidor, blev det lite blekt.

Jag tyckte föredraget var sådär bra. Kanske försökte han få med för mycket, och blev istället väldigt svepande och frågan är om de som inte visste så mycket om bloggar innan blev så mycket klokare.

Våges powerpointpresenation från föredraget ligger ute på nätet för den som vill ta del av den i sin helhet.

Igår arrangerades Världens längsta bokbord längs Drottninggatan i Stockholm och jag var naturligtvis där. Årets skörd blev något magrare än vanligt men det kanske var lika bra det eftersom det börjar bli trångt hemma i den müllerska bokhyllan. Följande fyra nya bekantskaper får dock flytta hem till mig: Tonio Kröger av Thomas Mann, Okänd soldat av Väinö Linna (exemplar tryckt 1955), Catherin M:s sexuella liv av Catherine Millet och en utsökt liten illustrerad bok om arkitektur i postgiroblankett-format.

Jag fick en bok av min mamma idag: “Varje människa är ett skåp” av Lena Larsson. Det är en bok jag suktat efter länge där den stått i mammas bokhylla. Jag älskar att bläddra i den, läsa lite här och där och titta på bilderna.

Lena Larsson var allkonstnär och hade många strängar på sin lyra men mest känd är hon nog som inredningsarkitekt. “Varje människa är ett skåp” är sorts bladning av personlig och yrkesmässig dagbok, historiebok och inredningsbok. Den kom ut 1991 och är en sorts bokslut över Lena Larsson karriär och liv, memoarer om man så vill, men unika på det sättet att den inte enbart består av text utan lika mycket historiska bilder, familjebilder och egna teckningar.

Jag älskar den och min dröm är att efterlämna något liknande själv. Om än inte nödvändigtvis i tryckt format.

Mina nyvunna tyska kompisar vill börja läsa böcker på svenska! Tyvärr verkar dom inte vara så intresserade av deckare, som jag är, utan vill läsa vanliga romaner. Vad borde de satsa på? Böckerna ska helst vara i pocket, inte tegelstenstjocka och inte allt för avancerat språk.

Populärmusik från Vittula, tänkte jag, men är det någon som har några andra bra tips att dela med sig av?

Har återvänt till min husgud Thomas Hylland Eriksens Ögonblickets tyranni under den gångna veckan. Han är fortfarande otroligt klarsynt och levererar en pricksäker diagnos över vår tids dilemmor. Kort och sammanfattat menar han följande:

• När det råder överflöd och inte brist på information sjunker överblicken proportionellt med ökande informationsmängd.

• Den största knapphetsresursen för aktörerna i informationssamhället är andras uppmärksamhet.

• Den största knapphetsresursen för invånaren i informationssamhället är goda filter.

• Acceleration avlägsnar avstånd, rum och plats.

• När snabb och långsam möts, vinner den snabba.

• Hastighet är smittsam.

• Hastighet är beroendeframkallande.

• När tiden skärs sönder i tillräckligt små bitar upphör den att existera som varaktighet.

Femböckerna, som jag bloggat om tidigare, ska få ny språkdräkt läser jag i GP:s kulturdel (finns tyvärr ej på nätet). Niandet är bortaget och uttryck som “ta det glest Julian” och “värst var eldfängd du är” har blivit “ta det lugnt Julian” och “vilket temperament du har”. Däremot är miljöerna intakta och allt ätande är till exempel kvar, förklarar Titti Persson, redaktör på Rabén och Sjögren.

Det är ju det [ätandet] som skiljer Fem-böckerna från andra i den här genren. “Visst kan vi lösa mysteriet, men varför inte äta matsäcken först?” Sedan följer en hel sida om vad de äter.

Vår grundade mening tog upp Susan Sontag-artikeln jag skrev om förra veckan i sitt program idag. Hennes bok, Regarding the Pain of Others, kommer snart ut på svenska på Brombergs förlag. Den vill jag läsa!

Morgonpromenader lär vara mycket bra för den som vill bränna fett. Det har jag läst i Fredrik Pauluns bok Allt om fettförbränning 2. Först när man kliver upp bör man dricka en (1) liter vatten. Sen ska man dricka en kopp starkt kaffe och äta 20 gram protein. Sen får man ge sig av och man bör promenera minst 60 minuter och pulsen bör inte överstiga 130 slag i minuten.

I förra veckans avsnitt av Pocket ställdes följande två frågor: Vilka böcker vill du att folk ska tro att du har läst? Och vilka vill du helst att de inte ska veta att du läst?

På A svarar jag: Fjodor Dostojevskis Brott och straff och Idioten, Jean-Paul Sartres Äcklet och Albert Camus Främlingen. Alla fyra står i min bokhylla, och har säkert stått där i minst tie år, utan att jag har läst dem. Om man är sin bokhylla, som jag inbillar mig, betyder det då att jag ägnar mig åt falsk marknadsföring? Borde jag kanske kasta dem istället för att låta dem stå kvar och ge mig dåligt samvete (enligt fengshuistiska principer kostar de ju dessutom energi där de står på hyllorna och glor anklagande på mig)?

På B svarar jag: alla dussindeckare jag tuggar i mig med samma lätthet som rostade formfranska med nutella (åh mums vad längesen jag åt en sån söndagsfrukost föresten!). Usch, varför läser jag inte färre Patricia Cornwell och fler nobelpristagare?

Innan föredraget börjar sitter damen i sätet brevid mig och pladdrar viskande med sin väninna:
– Bla bla bla… så är det ju, ungarna har ingen bildning idag! utbrister hon empört.
– Nä, det har du nog rätt i, instämmer väninnan mumlande.
– Föresten, vet du var Core Curriculum betyder?
– Njaaa, det är latin… jag vet inte den exakta betydelsen faktiskt…

Jag funderade på om jag skulle berätta för dem vad Core Curriculum, som är namnet på Leif Alsheimers bildningsresekurs egentligen betyder, men så kände jag mig med mina trettio år som en dålig representant för dagens ungdom och beslöt att låta bli.

Leif Alsheimer är en skicklig föreläsare som är rolig att lyssna på och när han drar sina fasansfulla exempel garvar åhörarna igenkännande. Jojo, dagens studenter är obildade! Annat var det minsann förr… Men vad är det egentligen att vara bildad? Alsheimer pratar om sammanhangslöshet. Bara ungefär hälften av studenterna som han undervisar på internationella juristprogrammet vid Jönköpings högskola har läst historia överhuvudtaget på gymnasiet. Och av den hälft som ändå läst historia har de flesta nöjt sig med Historia A som enligt Alsheim är ett sorgligt hopkok av folkvandringar, franska revolutionen och andra världskriget presenterade utan röd tråd. I en av de läroböcker i historia för gymnasieskolan som han gluttat i lyser 1800-talet helt med sin frånvaro, något som till exempel skulle ha kunnat ge eleverna en förståelse för dagens konflikter på Balkan. Studenterna idag lider av informationsöverkott och sammanhangslöshet, konstaterar Alsheimer.

När Alsheimer började undervisa på högskolan efter många yrkesverksamma år ute i stora världen var hans ambition att försöka levandegöra det relativt torra juristämnet, ge det kött och blod och absolut inte låta det bli så tråkigt som han minns sina egna studier i Uppsala och Lund.
Med exempel ur litteraturen skulle juridiken få liv. Därför började han med Lagerqvist. Men auditoriet såg ut som nyfångade aborrar. Inte heller Kafka förstod de. Alsheimer fick retirera till Astrid Lindgren, för henne har väl ändå alla läst?
– Är Katthult ett rättssamhälle? Ta till exempel när Ida fråga Emil vad ett hyss är och han tänker efter och svarar sen “Det vet man inte förrän pappa skriker Eeeeemil!”. Unge Emil sätts alltså i fängsligt försvar, här gestaltat av snickerboa, för en handling som inte var kriminaliserad när den begicks! Vi skrattar så vi nästan kiknar i bänkraderna och Alsheimer ler triumferat.

Core Curriculum är en läskurs som studenterna förväntas bedriva parallellt med juridikstudierna. Sammanlagt läser de cirka 120 extra böcker utöver den vanliga kurslitteraturen. Kursen är indelad i olika teman som innehåller både skön- och facklitteratur. Första terminens tema är historia och är tänkt att täcka upp där grund- och gymnasieskola misslyckats, nämligen i att placera dagens samhälle i ett sammanhang. “Allt har ju redan hänt förut, det är bara att titta tillbaka”. Andra teman är Europa, Tredje Riket och naturvetenskap.

Vi är fixerade vid att utbilda för näringslivet, säger Alsheimer, och högskolan idag utbildar nyttiga idioter. Det är inte kompetensen som skiljer oss från djuren och bakterierna, utan något helt annat. Core Curriculum är tänkt att komma åt detta andra. Det är en kurs som inte ger några högskolepoäng, men som genom läsandet ger studenterna möjlighet att växa som människor. Läsandet är existensiell andhämtning, menar Alsheimer. Läsandet utvecklar språket, det ger intellektuella och känslomässiga stödjeben och det för studenterna in i en reflektionskultur.

Dagens massmedier får sig också en känga. Hade Descarte levt idag hade han inte sagt “Jag tänker, alltså är jag” utan “Jag är på MTV, alltså syns jag”. Allt som är dåligt med dagens medier symboliseras på något vis i teven, den postmoderna lägerelden, som inte längre förser oss med mångfald utan enfald. Dagens adelsprefix är Robinson, lyllos Robinson-Jenny! Ge tillräckligt mycket frihet så likriktar folk sig själva. Homozappiens är dagens här och nu-människa.

Men hopp finnes naturligtvis! “Core Curriculum är som en Lonely Planet Guide till själva livet” som en av Alsheimers studenterna beskrev kursen i sin slutessä.

Anteckningar gjorda i samband med föredraget »Om obildning, utbildning och bildning« av Leif Alsheimer på Bok och Biblioteksmässan i Göteborg torsdagen den 26/9-03

Jag har haft ögonen på Leif Alsheimer länge, redan för tre år sen läste jag en artikel om hans bildningsreseprojekt och mejlade honom för att för att få listan med böcker som han anser att vara högskoleutbildad människa bör ha läst. Jag önskar jag själv vart tvungen att gå en Core Curriculum-kurs för att försöka genomföra den på egen hand är liksom inte så lätt. Dessutom är det ju roligt att ha sällskap på resan och ha någon att diskutera alla sina kloka tankar med, alltså skulle man behöva dra in alla vänner i projektet också. Kanske man skulle starta en Core Curriculum-blogg?

Journalisten Christopher Reuter talade om sin bok Mein Leben ist meine Waffe (Med livet som vapen på svenska) på bokmässan med professorn i islamologi Jan Hjärpe. Boken handlar om självmordsbombare och Hjärpe var imponerad av den skarpa analys av fenomenet som Reuter levererar. Jag blev riktigt sugen att läsa boken men tyvärr fanns den bara inbunden och var rätt dyr så jag avstod.

De första självmordsbombarna dök upp på 80-talet, berättade Reuter. Under 90-talet började de växa fram en sorts “dödskultur” hos vissa av de grupper som använder sig av självmordsbombare som påtryckningsmedel. Det handlar inte om religion säger han, utan om makt, och saken är viktigare än allt, till och med det egna livet. Just detta faktum, att dödsbombarna inte fruktar döden, gör att de blir en fiende som inte kan besegras. För om inte ens döden är skrämmande – vad skall fienden då hota med? Dödsbombarna sätter på så sätt maktlogiken ur spel.

Det fick mig att tänka på Det virtuella kriget av Michael Ignatieff, där han tecknar en bild av västvärldens försök att genomföra förlustlösa krig från luften och där hemmaopinonen inte tål att en enda soldat åker hem i liksäck. Vad har västvärldens krigare att sätta emot östvärldens? Den ene vill kriga, men bara på villkor att det kan genomföras utan förluster. Den andre fruktar inte döden överhuvudtaget utan offrar frivilligt sitt eget liv för sakens skull. Hur ska det sluta?