Steffanie Müller

Jag får rätt mycket spam här på bloggen just nu och går vilt fram med delete-knappen för att bli av med skiten! Tyvärr har jag då och då sluntit på tangenterna och råkat göra mig av med riktiga kommentarer! Förlåt alla snälla kommentatorer och om ni upptäcker att en av era mödosamt ihopplitade synpunkter försvunnit så handlar det inte om censur utan bara mina fumliga fingrar!

Ikväll kl 19 kommer hennes moderedaktör Hanna Mellin chatta om höstens trender på tidningenhennes.se. Chatten kommer roddas av min efterträdare Lotta med benäget bistånd av mig. Du kan redan nu posta dina frågor till Hanna här. Ta chansen att få gratis stylingtips!

I dag påbörjade jag min överlämning av webbredaktörskapet på hennes till min efterträdare Lotta. Därmed avslutar jag även bloggen där och flyttar hem den till steffanie.net!

Och här hemma har det minsann hänt lite grejer sedan sist! Jag har bland annat kastat ut Movable Type och installerat Wordpress istället och det var faktiskt precis så enkelt som alla hävdat! Jag hittade en enkel och stilren sidmall också, Journalist 1.9 av Lucian Marin. Vad tycks?

När pappan till de mördade barnen i Arboga hittar förundersökningen inklusive foton från sina båda barns obduktion på fildelarnätverket The Pirate Bay och ber dem ta bort dem får han till svar: “Det var ett jävla tjat. Nej, nej och åter nej”.

Det är svårt att förstå den totala brist på empati som människorna bakom The Pirate Bay har visat pappan och Anders Mildner sätter som vanligt huvudet på spiken i dagens Sydsvenskan:

The Pirate Bay har gjort en grej av att alltid svara elakt när nöjesbranschens representanter hör av sig med hot. Nu fastnar skrattet i halsen när man inser att moderatorerna inte förstår skillnaden mellan att håna internationella bolag från ett underdogperspektiv och att ge fingret åt en medmänniska som har drabbats av en tragedi.

Klokast om Blondinbella skriver Ann Heberlein idag i Sydsvenskan. Sådeså.

Ibland när man egogooglar sitt eget namn kan man hitta dom mest underliga grejer. Som den här 9 år gamla intervjun! Jisses! Hur såg jag ut på den tiden egentligen???

Vet du vad en permalänk är?

Nä, tänkte just det! Du hade ingen aning!

Permalänkar är liksom bloggandets grundbult. Eftersom en blogg i princip är ett samtal, men i skriftlig form och obunden av tid och rum, är det viktigt att alla blogginlägg har en unik adress.

Om jag till exempel vill spinna vidare på vår nya Hemma-bloggare Charlottes inlägg om pudelvattenkannor är det viktigt att jag länkar direkt till det inläggets unika adress, den så kallade permalänken.

För Charlotta är nämligen flitig och bloggar ur sig 10 inlägg om dagen (minst) och även om pudelvattenkannan ligger högst upp när jag skrev mitt inlägg, så lär det ha halkat ned ordentligt när du läser mitt inlägg om två dagar och kanske inte ens syns på förstasidan.

Och då blir ju du som läsare lite irriterad om du inte hittar bilden som jag skriver är så rolig. Eller hur?

Hänger ni med?

Alltså, ska ni tipsa om något i en annan blogg, länka till det inläggets unika adress: permalänken!

Här på hennesbloggarna hittar ni permalänken under själva bloggposten, brevid kommentera.

Nu är det dags att öva själva! Därför vill jag att ni skriver ett inlägg på era egna bloggar där ni länkar till det här inlägget!

En mycket upphetsad lillasyster meddelade att nya versionen av Instant Messaging-programmet Adium klarar av att ansluta till Facebook-chatten. Wow liksom, det är ju hur coolt som helst! Jag är i EEEEEEXTAAAAAAS!

Björn Jeffrey pratade om Jaiku och microblogging i P3 Populär i fredags torsdags. Om hur han använder microbloggen som ett sätt att hålla kontoret, vännerna och familjen uppdaterade om var han befinner sig och vad han gör. Och hur han snabbt får 50 svar när han kört fast och ber om hjälp med något.

Joakim Jardenberg skriver om den sociala webben och om hur genomslaget i den breda massan är nära, mycket nära. Det är nämligen inte längre bara earlyadopters och nördar som ägnar sig åt att kommunicera med de nya verktyg och tjänster som står till buds!

Jag har jobbat länge på att entusiasmera min omgivning för nya och spännade tjänster på webben, egentligen ända sedan 1998 när jag själv reggade min första egna domän steffanie.net.

Jag har satt igång min mamma + otaliga kompisar att blogga, jag har agerat blogghotell innan det fanns gratistjänster för att hjälpa folk att komma igång, jag har podcastat, jag har skrivit min c-uppsats i journalistik om bloggar, jag har hållt föredrag, lett workshoppar och pratat i både radio och tv om nätets fantastiska kommunikationsmöjligheter, jag tjatat om bloggar, rss och den sociala webben på tidigare arbetsplatser, jag har infört rss-flöden här på hennes, fått igång redaktionen på att blogga och snart inför vi Twingly så vi kan se vem som pratar om oss så att vi kan delta i den diskussionen!

Ja Joakim, jag är en enabler!

Via Mindpark hittar jag det här nästan två år gamla inlägget av Cory Doctorow och det ligger verkligen något i slutcitatet: “Conversation is king. Content is just something to talk about.”

Jag vill verkligen att besökarna på hennes-sajten ska diskutera mer! Både med oss som gör tidningen och med varandra. Hur når vi dit? Och vad vill ni prata om?

Jag bloggar här, postar mina foton på Flickr,microbloggar på Jaiku (och har faktiskt ett avsomnatTwitterkonto också), scrobblar musik via last.fm, postar mina länkar på del.icio.us och Pusha, hänger lite på Facebook (hur fasen kommer man åt den publika profilen?), leker med You Tube, har min CV på LinkedInoch prenumererar på bloggar via Bloglines.

Idag började leka lite med Plaxo också. Finns det några mer roliga sociala webbtjänster jag borde testa?

Denna klänning vill jag ha!

Läser på Bloggtidningen att Lindex börjat med Twinglylänkar för att se på vilka som bloggar om deras kläder. Dom har också ett affiliateprogram för modebloggare. Coolt!

För att testa letade jag upp Tilde de Paulas superfina sommarklänning som hon bar på omslaget till hennes majnummer.

Den kommer nämligen från Lindex, kostar 299 kr och finns här.

Nu har vår systersajt Modette kört igång med Twingly! Det tycker jag är superkul eftersom bloggar handlar omDIALOG och vet man inte vem som försöker pratamed en – eller om en – är det svårt att delta i samtalet. Och då blir bloggen bara en monolog (=tråkigt).

Twingly är en lite mojäng som håller reda på vem som hänvisat till en viss artikel eller blogginlägg på Modette. Enda kravet är att man som bloggare pingar Twingly.

Nu skall jag själv testa detta genom att uppmärksamma Modettes stundande sommarturné då Maria ochEleonore ska tuffa land och rike runt i den specialstrajpade Modette-automobilen och träffa Modetter och andra. Falun, Örebro, Varberg, Hässleholm, Visby, Karlstad, Sundsvall och Piteå kommer få besök. Inte illa!!!

Ikväll blir det spännande, då ska vi ha en chatt för första gången här på hennes-sajten! Personen som chattar är Linda Unnhem, vår relationsredaktör och krönikör som även debuterat som författare med boken “Swing it!” alldeles nyligen. 

Såklart du ska vara med och chatta med Linda!

Ställ dina frågor på www.tidningenhennes.se/chattredan nu!

Chris Andersons The Long Tail äger jag men har ännu inte läst. Nu kommer Here comes everybody av Clay Shirky. Den vill jag också läsa.

SvD:s Marin Jönsson om de båda böckerna.

Jag har börjat blogga på tidningens hennes webb nu - följ med dit: www.tidningenhennes.se/steffanie

Av Miah fick jag i uppdrag att funder över medias makt i samhället. Hon undrar vad det värsta med den enorma påverkan media har på människor är - och om det finns något positivt att hämta.

Vad är då det värsta med medias makt (i Sverige)? Jo, att medierna kan säga nästan vad som helst om vem som helst. Och det bästa då? Att de kan säga nästan vad som helst om vem som helst.

Fria medier är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle och Sverige rankas högt (men inte högst) när Reporter without borders granskar pressfriheten i världens länder.

Svenska medier behöver inte frukta repressalier från vare sig statsministern, kungen, ärkebiskopen, polisen eller militären för sina publiceringar.

Så trots att jag själv inte alltid håller med om nyhetsvärderingen i alla svenska medier så är jag jäkligt glad att vi har en grundlagsskyddad pressfrihet. Det är det absolut bästa med mediernas makt.

Sen är ingenting så bra att det inte kan bli bättre och det är alltid viktigt att hålla diskussionen kring medierna, dess uppgift och ansvar levande. Även i Sverige.

Nu går den något försenade stafettpinnen vidare till Selig.se! Jag tänkte han skulle blicka framåt och göra fyra nedslag: om 5, 10, 15 och 20 år. Var i världen befinner han sig då? Vilka mål vill han ha uppnått?

Jag har uppgraderat mitt bloggverktyg till Movable Type 4.0! Det gick smidigare än jag trodde och den här nya versionen var mycket enklare att installera än de äldre modellerna. I princip bara att tuta och köra. Jag meckade lite med kommentarsfunktionen och med sidmallen för att få in min egen bild, men annars var det befriande okrångligt. Allt bilder är inte överlagda ännu, men annars ska allt funka. Testa gärna, klicka runt och kommentera gärna! Ska bli intressant att se om captcha-fuktionen hindrar de illvilliga spammaran eller om jag blir tvungen att låta alla regga sig för att bli godkänd som kommentator. 

Åh nej! Ebba har hoppat av Facebook! Det har Jonas Lindqvist också gjort. Och Jonas Bonnier! Hur ska vi andra klara oss nu? Vad tråkigt det kommer bli på Facebook nu! Men viktigast av allt, hur ska jag kunna övertyga mina kollegor på redaktionen att Facebook är framtiden nu när ikonen Ebba har hoppat av? *grubel, grubel*

Andra bloggar om: facebook, ebba von sydow, jonas bonnier

Hamnade i en diskussion med en nyfrälst Second Life-anhängare härom dagen. Han var övertygad om att Second Life var framtiden. Själv känner jag mig inte lika övertygad. Jag tror öppna communityn som Facebook vinner med hästlängder över stängda communityn som Second Life.

Styrkan i FB är ju just att det interagerar med andra delar av webben. Det finns säkert folk som drömmer våta drömmar om skapa ett Hylands hörna i webbformat. Det ultimata communityt - för alla - men jag tror inte det kommer bli verklighet. Det kommer alltid finnas nischade tjänster som är bättre på vissa saker: foton, chat, länkar, bloggar, whatever. Att släppa sitt API så som FB gjort och låta utomstånde utveckla “bryggapplikationer” till andra sociala nätverk - det är det som är grejen och det är därför FB blivit så stort.

Dessutom avmystifierar FB mycket av det här virtuella världar-tramset i och med att alla använder sina riktiga namn. Säg hej då till Myzan82 och KingKong, vi kommer inte sakna er!

Jag har fått kontakt med tre av mina kusiner på Facebook, två av dem har jag inte pratat med på sex, sju år. Kontakt är kul och precis vad sociala nätverk är till för. Varsig dom är analoga eller digitala.

Andra bloggar om: facebook, second life

Jag kommer faktiskt sakna Alex Schulmans blogg. För även om jag inte höll med honom i allt och definitivt aldrig skulle uttrycka mig så brutalt själv så glimrade det faktiskt till då och då. Jag är faschinerad över det han skapade. Sen kan man fråga sig vad som är verkligt och hur mycket han överdrev men egentligen spelar det ingen roll, han gjorde helt enkelt nåt nytt. Han fick tusentas människor att följa med i hans textbaserade realtidssåpa dag efter dag - bara det är värt en eloge i sig.

Johan Croneman skrev så här i DN för två veckor sedan:

Det är inte hans bajshumor eller privata kampanjer i ett eller annat rätt sunkigt syfte som gjort honom till en mediastjärna. Han lider ibland av en slags fartblindhet som skulle kunna bli hans fall hans storhet bygger i stället helt enkelt på att han är intelligent och skriver väldigt bra. Han har byggt ett genialt miniuniversum, en kvalitetssåpa, kring sin bror, sin fru, sin mamma, sitt kontor i en hotellobby i centrala Stockholm, och sina ständiga kontroverser med tidningen Aftonbladets chefer. I och om den där lilla världen kan han ibland skriva rätt stora och skarpa saker, nästan alltid med spetsiga, roliga glidningar. Han har vid ett par tillfällen skrivit några saker om sin pappa och sin barndom som varit helt enastående, vackra, rörande.

Och vad gäller attackerna på den skånska dialekten, polacker, tv-recensenten Jan-Olov Andersson och allt annat Alex Schulman spytt sin galla över tycker jag Andreas Ekström resonemang i Sydsvenskan låter förnuftigt:

Men den publicistiska nybrutalitet han representerar borde i själva verket inte kallas ny. Under i princip hela 1900-talet har etablerade publicister förfasat sig över nya skribenters sätt att kommunicera – från Tom Alandhs skamlösa duande av kungen på sjuttiotalet till Tom Hjeltes extrasnaskiga kändisjournalistik på åttiotalet till Linda Skugges smalbenssparkar på nittiotalet. Efterhand har vi vant oss.

Nygammalt med Alex Schulman alltså?

När jag var ung hade jag en Mina Klasskamrater-bok. Den lämnade jag till runt till kompisarna som fick svara på frågor av typen “Det roligaste ämnet”, “Den bästa pop-grupp jag vet” och “Vad jag helst vill bli”.

Det populäraste skolämnet verkar utan tvekan ha varit FA. För er som inte var med i början av 80-talet kan jag avslöja att FA var Fria Aktiviteter, dvs den sista lektionen på fredagen där klassen fick rösta fram nåt skojsigt att göra. Undra egentligen vad vi gjorde? Jag minns inte…

Över hälften av mina klasskamerater har angivit Alphaville som sin “favorit pop-grupp”. På andra plats kommer Kiss (här kan man också göra en genusanalys eftersom Alphaville uteslutande angivits av tjejer och Kiss av killarna).

“Vad jag helst vill bli” är den allra roligast frågan. Vad ville vi bli egentligen? Då när vi var 10 år gamla? Själv har jag angivit författare eller konditor. Min bästa tjejkompis ville bli sminkös, dagislärare, lärare eller hårfrisörska och min bästa killkompis ville bli elektronikingenjör eller uppfinnare.

Idag är hon förskollärare och han civilingenjör. Det är bara jag som är misslyckad som varken blivit författare eller konditor. Än…
Men vad jag skulle komma till är fenomenet Facebook.. För egentligen är det ju inte mer än en upphottad version av den Mina Klasskamraterbok som jag fick i julklapp julen 1984. Ordentligt upphottad iofs. Men ändå…

Kommentarsfunktionen här på bloggen uppför sig besynnerligt. När man postat en kommentar hamnar man ibland på en helt tom sida. Då tror många att “Rackarns, nu gick kommentaren inte in!” och så försöker dom igen. Men… kommentaren har i de flesta fall visst gått in. Gå tilbaka till inlägget och uppdatera i din webbläsare. När sidan laddat om ser du förhoppningsvis att kommentaren ligger där. Gör den inte det kan det bero på att inlägget är över en vecka gammalt och då måste jag manuellt godkänna kommentaren först.

När jag får tid över i höst ska jag installera om hela Movable Type (som min bloggpubliceringsprogramvara heter) här på bloggen och uppdatera till nya coola versionen. Hav tålamod!

Antalet personer över 35 är växer på Facebook och antalet svenska användare är nu 90 000, skriver E24. Facebook-användarna är också högutbildade, i allafall i USA, och i vissa branscher har medlemskapet på communityt ersatt visitkort. Vart skall det egentligen sluta, undrar vän av ordning. Kommer Facebook överleva? Eller kommer de gå samma plågsamma död till mötes som Six Degrees?

Well, ingen vet. Men jag vet varför jag tycker Facebook är så coolt och varför jag tror att det kommer överleva. Det är inte för att man kan ladda upp bilder eller klottra meddelanden i varandras gästböcker. Det kunde man redan på Lunarstorm-tiden (typ år 2000). Nej, det coola med Facebook är att tjänsten faktiskt verkar ha potential att bli ett digitalt nav.

Du behöver nämligen inte mecka ihop en schysst Facebook-profil. Du kan via de olika applikationerna läsa in data från alla andra tjänster du redan använder, typ Flickr, Lastfm och Jaiku bara för att nämna några. De vänner du har på Facebook kommer åt allt. Det betyder att du äntligen kan sammanföra de kontakter du har på alla olika nättjänster. Smälta ihop dem liksom. Och din Facebook-profil kräver därmed minimalt med underhåll.

Det är det coola med Facebook!

Sen är det ju lätt att bli hooked i allafall. Men det är ju en annan ståry.