Steffanie Esse

Ordet hemmet väcker känslor. På ett eller annat sätt har vi alla en relation till hemmet. För några av oss är det en trygghet, för andra en osäkerhet. Vissa tänker på inredning och ser hemmet som en statusmarkör, andra tänker på dammråttor och stress. Somliga ser sitt barndomshem framför sig och andra vardagslivet hemma. Och några av oss har förlorat sitt hem eller aldrig haft något. Hur tänker du?

Så beskrivs projektet Lyhört, ett sammarbetsprojekt mellan Stockholms stadsmuseum och Stockholms stadsbibliotek. Jag tycker det låter jättespännande, synd att jag inte bor i Stockholm längre. Men jag kan ju svara på frågorna ändå

Och titta, det finns en snygg blogg kopplat till projektet också!

Renoveringen går ju framåt och även om det är jobbigt så är vi förbi det värsta nu. Här kommer lite bilder från den gångna veckan.

Bakom den hiskeliga väggen hittade vi ett litet krypin. Här blir det en fin hylla där vi kan parkera schampo, tvål och sånt man vill ha nära i badkaret.

Här var golv och golvbrunn en gång i tiden.

Här satt handfatet.

Och under badrumsskåpet hittade vi en hälsning från C. Martinsson som förmodligen var den som gjorde förra badrumsrenoveringen den 15 april 1975.

Här stod toan tidigare. Vi flyttar avloppet in i krypinnet bakom badrummet för att få in en vägghängd toastol.

Men först måste väggen till krypinnet ned!

Jag har överlevt ett stammbyte och en köksrenovering. Nu är vi mitt i en badrumsrenovering och ommålning av alla rum i huset. Övervåningen är utrymd och vi sover i källaren. Det är damm och smuts överallt och jag funderar på hur jag ska överleva detta utan att få en frispel. Kan man bo på jobbet månne? För hemma är vidrigt att vara just nu, speciellt för stackars Leon som ju av naturen har mer golvkontakt än vi vuxna. Jag städar och städar men det hjälper såklart inte. Till och med längst in i stängda skåp är det skitigt. Giv mig styrka!

Sen åkte badkar, wc-stol, handfat och den hiskeliga våtrumstapeten ut på gräsmattan!

Vårt hem har invaderat av en armé hantverkare! De ska renovera badrummet, bygga en vägg, ta bort en pelare och måla alla väggarna. Jag längtar tills det blir färdigt och förstår inte riktigt hur vi ska kunna leva i detta kaos tills dess. Byggdamm överallt, inplastade dörrar och Leon som nyfiket kastar sig över deras spännande verktygslådor.

Först några förebilder

Att bli med trädgård är en ny och lite skrämmande upplevelse. Hittills har vi i princip nöjt oss med att klippa gräset och när mamma eller svärmor varit på besökt har de förbarmat sig över den lilla rosenrabatten på baksidan. Samtidigt har jag längtat efter nåt litet och lättodlat att testa mina eventuellt gröna fingrar på. Nån växt som är fin att titta på men som inte kräver agronomexamen och som tål att glömmas bort ett par veckor. Mamma rekommenderade clematis, hon trodde de skulle passa min förmåga. Sagt och gjort, tre stycken olikfärgade clematisar införskaffades och igår satte vi spaden i jorden. Dom ska få bo på framsidan av huset och förhoppningsvis slingra sig upp precis utanför köksfönstret. Där har de tidigare ägarna också haft nån sorts klängväxt för det fanns redan uppspända trådar ända upp till takfoten.

Blått ytterst, vitt i mitten och rosa innerst.

Jag gräver.

Alla tre på plats.

Närbild på den blåe clematisen.

Vi gjorde en rabatt framför källarfönstren också där mamma petade ned otaliga tulpanlökar.

Clematisen inne i hörnet och tulpanlökarna framför källarfönstren. Så om alla mina nya kompisar överlever den skånska vintern får vi en färgrann framsida på vårt lilla radhus!

Efter två intensiva helger, hela förra helgen med flytten och denna helgen med påhälsning från Stockholm, påskfirande, soffköp, multikalas för Peter, min mamma och syrra samt femårskalas för Majken, använder vi annandagen till att pusta ut lite.

*phew*

Vi trivs fantastiskt bra i vårt lilla radhus. Solen skiner på verandan, fåglarna sitter i våra tre hängbjörkar och kvittrar och Leon har fått eget rum där han sover som en stock. Min teori om att vi störde varandra när vi sov i samma rum verkar med andra ord stämma

Se fler bilder från flytten!

Våren 2007 tröttnade jag och sambon på vår röriga skrivbordshörna. Vi bodde då i en hyrestvåa i centrala Malmö och hade en stor möblerbar hall som rymde både skrivbordet och bokhyllorna. Tyvärr låg denna hörna mitt i lägenheten och det gick liksom inte att gömma undan sånt som man vill slippa se 100 gånger om dagen: en gigantisk bildskärm, sladdar högt och lågt och högar med jätteviktiga papper som ingen orkade sortera.

Vi bestämde oss för att köpa ett nytt skrivbord.

Ähum…

Det slutade med att vi köpte en ny lägenhet istället. En trerumslägenhet minsann – så vi fick helt arbetsrum istället! Tada!

Och nu har vi gjort det igen. Det började med att jag klagade över hur förbannat jobbigt det var att släpa vår pansarvagnsbarnvagn upp för trapporna till lägenheten. För även om vi bara bor en halvtrappa upp så går ju hissen självklart inte ända ned till markplan i vårt fina 30:tals hus mitt i stan.

Så istället för att köpa en ny och lättare barnvagn så… köpte vi ett radhus istället! Med garage bredvid som pansarvagnen kan stå i. Tada!

(Nu är huset inte besiktigat ännu men under förutsättning att besiktningsmannen inte hittar några lik i garderoben så är det vårt.)

Så gick det alltså till när ett skrivbord förvandlades en bostadsrätt och en ny barnvagn istället blev ett radhus…

– Såså, inte bli rädda nu! Sånt här kanske ni inte så får så ofta men det är inget farligt alls, bara vanligt vatten!

(Mamma gör en god gärning och vattnar våra uttorkade blommor)

Sedan en och en halv vecka tillbaka ser vår lägenhet ut som ett bombnedslag. Allt som fanns i köket (porslin, mat och övriga köksattiraljer) står staplat i sovrummet och vardagsrummet är fyllt från golv till tak med nya köket, kakel, golv och nya vitvaror. Matlagning sker i micron och diskar gör vi i handfatet.

Över hela lägenheten ligger ett fint byggdamm som vi sprider ännu mer när vi tofflar runt. Soffan och sängen är de enda ställena som går att uppehålla sig på. Städa känns som en döfödd idé.

Snickaren jobbar på men fort går det inte. Dessutom är han ledig på helgerna, vem gav honom tillåtelse till det? Kanske har jag överdrivna förväntningar på hur snabbt en köksrenovering bör gå men snart pallar jag inte mer. Försöker peppa mig själv med hur fint det blir när allt är färdigt.

Uuuuh! Låt detta snart vara klart!

Peter har lagt upp lite renoveringsfoton på Fejjan, så är du kompis med mig där kan du se hur arbetet fortskrider (verkar tyvärr inte gå att länka dit).

Gjorde en snabkalkyl och kom fram till att jag med min nuvarande lön måste jobba 7 dagar för att kunna betala min hyra (inklusive lånen på bostadsrätten) och 2 dagar för att tillfredsställa CSN. Varje månad!

När vi var ute på krogen igår brännde jag med andra ord en halv dagslön! Jeeezuz, plötsligt blir sifforna på något sätt greppbara. Intressant!

Imorse, innan jobbet, gymmade jag.

Och alldeles precis nu, efter jobbet, veckostädade jag hela paradvåningen (dammsugning, våttorkning av golv, städning av badrum, urplockning av diskmaskin, röjning i kök, tömning av returpapper mm).

Däremellan jobbade jag som sagt.

Fan vad jag känner mig nöjd med dagen. Nu är jag redo att ligga raklång i soffan ända tills det ät dags att kravla in i sängen

1. Nystädad lägenhet.
2. Full kyl, frys och fruktskål.
3. Fredag imorgon.

Kan det bli bättre?

Imorse gick jag upp klockan 05.00 efter att ha sovit i hela 4,5 timme. Då var jag trött! Så nu tänker jag ta igen det där. Godnatt!

PS/Helgen har varit kanon, rapport kommer!

Vi fick massa delar till vår Höganässervis i julklapp av mamma och pappa! Äntligen kan vi duka fint med likadana tallrikar. Tydligen ska Höganäs sluta med just färgen vossblå som Peter och jag efter segslitna förhandlingar valde så sent som i april-08 så mamma och pappa hade jagat runt i varenda butik i Göteborgs-området för att hitta tillräckligt många delar.

Jag är ensam hemma! Ligger i soffan och tittar på Maria Wern på fyran. Peter är i Stockholm för att göra en intervju.

Det brukar vara tvärt om, dvs han som är hemma och jag som åker bort. Sedan vi flyttade in här för ungefär ett år sedan har jag nog bara vart ensam hemma en enda natt!

Jag är inte mörkrädd eller så. Det känns bara konstigt!

Stapplade försoven och halvdöd ut i badrummet i morse. Välter ut en parfymflaska på golvet. Den går natrurligtvis i tusen bitar. Fram med dammsugaren. Bröööl. In i duschen. Ut ur duschen. Upptäcker fler glasskärvor. Tilllbaka in med dammsugaren. Brööööl. Smyga in till sambon och erkänna att jag slagit sönder hans parfym. Felåtfelåt. Seeeen till jobbet. Hasta genom parken och marscherar nästan över ett gäng skolbarn på min väg… Lite Ace of base i ipodden får mig att tina upp och när jag väl landar framför kaffemaskinen är jag åter mild till sinnet. Vilken start på dagen!

Trogna läsare kanske minns min och sambons lilla hushållsexperiment?

Hur har det gått då? Jovars… sådär! Han plockade undan och lagade mat och jag tvättade, städade och diskade. 

Handlingen lyckades vi tyvärr inte komma överens om. Jag hävdade att om man ska ansvara för maten ingår det att handla, eftersom planeringen av måltiderna utgör en minst lika stor del som själva kokandet, stekandet, skalandet eller hur man nu tillagar maten. Där företrädde vi olika ståndpunkter.

Dessutom fick jag ändå ställa mig i köket eftersom sambon inte gillar grönsaker och därmed inte använder sig av sådana i sin matlagning (undantaget ärtor).

Sen tröttnade jag faktiskt på att bara få göra det ”tråkiga”. I matlagning finns trots allt något kreativt och roligt. I diskning finns inget sådant. Och vad städningen anbelangar så går det ju så mycket snabbare om man hjälps åt! Eller hur? 

Så nu har vi efter ett så kallat ”familjeråd” (sambon får utslag och klåda av blotta ordet ) beslutat att båda ska göra allt igen, precis som vi hade det innan…

Vi var på Ikea igår och köpte nya skrivbord. Efter som vi båda var hungriga passade vi på att äta i restaurangen. När jag satt där och tuggade mina köttbullar och stirrade på den vackra planschen som föreställde ett blommande skånskt rapsfält en vacker sommardag kom en känsla över mig.

Ikea är inte ett varuhus, det är en institution. Och så inihelvete svenskt att det känns som en statlig myndighet.

Jag menar, det finns ju ett Boverk med ansvar för byggandet här i landet. Såklart det behövs ett Möbelverk med ansvar för inredningsfrågor.

Att åka till Ikea är inte att shoppa. Det är att kvittera ut sitt tilldelade möbelbidrag (som står i proportion till den taxerade inkomsten såklart, annars skulle det ju bli slagsmål om dom dyra möblerna).

Allt är så bekant. Visst, det kommer nya soffor och nya duschdraperier. Men Billy och värmeljusen består.

Och allt är billigt och så ska det vara.

Det är därför man blir förbannad när man åker till Ilva och tvingas köpa en femtiofemkronors ciabatta med exotiska pålägg och tjugofemkronorslatte på Espresso House. För egentligen vill man ju bara ha köttbullar med potatis, brunsås och lingon. Och vanligt bryggkaffe.

Och varför inte ytterligare en blå ful jättekasse som man kan släpa ned smutstvätten till tvättstugan i?

Åååh, jag älskar Ikea. Av hela mitt hjärta!

Nu har bilpoolen vi är medlemmar i placerat två volvosar precis utanför våran dörr! Helt fantastiskt! Jag är sååå lycklig!

Andra bloggar om: bilpool, volvo, hästhagen.

Ojojoj, vilken helg! Den stora överraskningen som Peter smusslat med i flera veckor var en helkväll på Wallmans salonger här i Malmö tillsammans med nästan hela tjocka släkten. Jag anade ingenting såklart så snacka om att jag blev överraskad! Ett fullödigt bildreportage från lördagkvällens begivenheter finns på mammas blogg.

På söndagen tvingade jag snälla mamma och pappa till gamla lägenheten där vi städade ur det sista. Sen fortsatte arbetslägret i nya lägenheten där pappa och jag satte upp gardinstänger och mamma sydde gardinerna. Titta så fint det blev!

Jag är så evigt tacksam att jag har så snälla föräldrar!

Tjusiga sovrumsgardiner.

Tjusiga vardagsrumsgardiner.

Den gånga helgen har fyllts med hårt arbete, både för mig och Peter samt en ditlurad kompis. Vi har tömt källarförrådet i den gamla lägenheten och gosh, det var svettigt. Mest på grund av min skit förståss, Peter brukar berömma sig med att han slänger allting varje gång han flyttar (hrmmm…). Vi hade hyrt en V70 + släp på lördagen och körde massa möbler vi inte använder till återvinningsstationen. På söndagen gjorde vi samma sak fast med en V50 utan släp och lite mindre grejer. Sen flyttade vi allting som skall sparas från gamla källarförrådet till nya. Därefter fick vi belöna oss med pizza, så hårt som vi jobbat! Och imorgon är det måndag igen, hurra!

Vi snek förbi Seating Concept vid Triangeln idag för att titta på matsalsmöbler. Vårt lilla söta köksbord gjorde sig fint i förra lägenheten men ser helt malplacerade ut i vår nya.

Vi hittade bordet Tessa i oljad ek med sex stolar till. Vad tycks? Med två utdragsskivor på varje sida kan man utan problem sitta 12 personer runt bordet. Då får hela tjocka släkten plats utan problem…

Jag tycker det är jättesnyggt men min vana trogen kan jag ju inte bara slå till utan måste gå hem och fundera lite. Och mäta. Och sen återkomma dagen efter.

Fast jag egentligen redan bestämt mig…

Nå alla stilmedvetna bloggläsare – vad tror ni om vårt nya matbord?

När sambon och jag ska handla någon inredningsattiralj föregås inköpet vanligen av både långa och segslitna förhandlingar. Båda hävdar envist sin goda smak och vill helst att den andre bara ska ge med sig. Så blir det dock aldrig, istället stöts och blöt varenda liten servett och ljusstake in i förbannelse.

Därför är det jag gjort nu väldigt modigt alternativt väldigt dumdristigt.

Jag har nämligen köpt nya sovrumsgardiner helt på eget bevåg!

Mamma och jag cyklade in till Varberg igår (där vi befinner oss på minisemester) och dundrade rakt in en rea på inredningsbutiken Village. De sålde ut allt möjligt och jag hittade ett superfint tyg och likadana kuddöverdrag där priset var nedsatt med 70%!

Såklart jag var ju tvungen att slå till!

Nu hoppas jag bara att älsklingen där hemma tycker precis samma sak… för första gången i världshistorien!

Eh… Peter… vad tycks?

Jag går runt hemma och myser sådär som Ernst brukar göra i sina program. Känna in rummet, kallar han det. Försöker vänja mig vid att jag bor på första våningen igen efter 13 och ett halv månads höghöjdsträning på fjärde.

I vår förra lägenhet hade vi princip ingen insyn överhuvudtaget. I vår nya lägenhet har vi insyn överallt. Utom i hallen och badrummet. Det betyder att morgonrocken kommer väl till pass igen. För man vill ju inte strutta till toan mitt i natten i bara mässingen och därmed vara fullt synlig i den obarmhärtiga gatlykta som lyser upp hela vardagsrummet.

Jag trivs redan. Vårt hus har karaktär och det ligger centralt med ändå avskilt. Och med lite fina gardiner, nytt matsalsbord, en garderob, lite buskiga växter och kanske en fondvägg i sovrummet kommer här bli kalas. Eller som Ernst skulle sagt:

Här kommer huset att trivas bra, här kommer jag att trivas bra. Och vad kan det bli då? Jo, bara bra.