Det är lite trevligt att dela rum faktiskt. Eftersom Doris har den regelbundna och trevliga vanan att åka hem varenda helg hinner vi aldrig gå varandra på nerverna.

Och att njuta av ensamheten som jag gör idag. När gör man det egentligen?

Jo, när man inte egentligen är ensam. När det finns folk omkring en som man kan umgås med om man har lust. En dörr på glänt som betyder ”bitte! kom in och stör en stund!”.

Får jag lov att bjuda på en kopp?

Jo, jag vet faktiskt varför. Det går inte så bra med tyskan som jag hade tänkt mig. Det känns liksom ännu svårare att snacka med folk i köket nu än vad det gjorde när alla var nya och osäkra. Hur är det möjligt? Jag trodde det skulle bli lättare med tiden! Icke. Det känns nästan som tåget gått

Österrikarna verkar sinsemellan ha blivit jättebra vänner medans jag fortfarande är kvar utanför. Det sitter ofta ett gäng ute i köket och snackar och de ser alltid ut att ha väldigt trevligt. Jag hälsar naturligtvis när jag kommer dit och ibland tränger jag mig ned och försöker se ut som om jag hör dit, men nån vidare framgång kan jag inte påstå att jag har. Jag fattar knappt hälften av vad som sägs när de pratar på sin jäkla rotvälskedialekt och så fort nån frågar mig nåt ser jag ut som ett frågetecken. En mupp helt enkelt. Så det är inte så ofta nån säger nåt till mig.
Buuuuuuääääääääh!

Om ni har sett Lejonkungen och minns scenen när Timon bölar högt och ljudligt och tårarna sprutan som fontäner, så är det ungefär så jag ser ut nu

Men mitt i tårafloden börjar jag skratta! För inte hjälper det att sitta på kammaren och böla. Nä. Spotta i nävarna och gå ut i köket och prata med dom livsfarliga österrikarna då! För dom lär ju knappast slå in dörren till ditt rum och tvinga dig att prata med dom!

Varför skall allt vara så himla svååååååårt?

I augusti när vi kom hit var det svinkallt, jag låg med polotröja under pyjamasen för att inte frysa ihjäl i sömnen. Nu, två månader senare, har sommaren kommit tillbaka. Österrike är ett mycket märkligt land.

Och på banken måste man gå till olika kassor beroende på vad man heter i efternamn. Bara en sån sak.

Jag drog shoppingvagnen fram och tillbaka längs gångarna och försökte minnas vad som var slut hemma i skåpen. Sprit? Eller nyttigare saker som Haferflocken och Karotten?

Vi skrev tenta i tysk grammatik i dag mellan nio och tolv i biblioteketet på Institut för Deutsche Sprache, Literatur och Literaturkritik. Därefter åt Elin och jag pizza på en restaurang nere vid Inn tillsammans med klasskamraterna Philip, Matilda, Carl-Johan, Kattis och Jens.

Jag lämnade affären utan nån sprit. Däremot var ryggsäcken full av Karotten, Knoblauch, pepsi och andra nyttiga saker. Mitt nya liv har ju börjat. Självtukt är ordet för dagen.

Och i kväll är det fest på Karwendelheim. Studentlivet är hårt.

Nu handlar om det om porr. Dokumentärfilmen ”Shocking truth” har get s-kvinnor och andra tyckare eld i baken. Själv vet inte riktigt vad jag skall tycka. Det klart att det inte är bra om starka människor utnyttjar svaga människor. Men denna plötsliga upprördhet förvånar mig. Var det verkligen någon som trodde att porrbranchen var en trevlig branch? Att porrfilmsproducenter är mönsterarbetesgivare som håller utvecklingssamtal med sina medarbetare varje halvår och aldrig utnyttjar någons utsatthet och bara gör snälla porrfilmer? Att det är en skitbranch som producerar skit, för skit, är väl inget nytt egentligen.

S-kvinnorna med Inger Segelström i spetsen verkar helst vilja ställa de två manliga cheferna på Canal+ och TV1000 vid en skampåle på Sergels Torg. Där kan dom minsann få stå och utstå folkets spott och spe. Nån måste ju bära skulden, eller hur?

För det första, MMS (Mediamätning i Skandinavien som mäter tittarsiffror) säger att tittarsiffrorna på TV1000 och Canal+ på porrfilmskvällarna är så små att de inte ens säkert går mäta.

För det andra, det är intressant att diskutera och undersöka attityder till sexualitet och porr, men är det verkligen säkerställt att det är porrfilmernas fel att åtta unga män våldtar en 14:årig flicka i Rissne?

Javisst, porrfilmer är något konkret. Låt säga att vi förbjuder dem, kommer attityder till sex och porr ändras då? Kommer unga män per automatik få en ”hälsosammare” inställning till sex? Kommer våldtäkterna minska?

Jag tycker vi skall diskutera och debattera porr. Det är det enda sättet att nån nånstans. Men debatten blir något snedvriden om två kanalchefer skall bli symboler för en hel samhällsutveckling. Det om något, är att banalisera en viktig fråga.

Det var fjorton år sen. Alla vet vad de gjorde då. Vad gjorde du? Skriv i gästboken och berätta!

Sedan skall du upp, upp, upp för den långa trappan och slutligen landa på Snoilskyvägen. Följ den fram till 62:ans vändplats. Är du kissenödig nu? Det finns en offentlig toalett brevid kiosken. Inte så ren men nöden har som bekant ingen lag. Fortsätt Rålambshovsvägen framåt. Passera Lärarhögskolan, tidningshusen och Pallatino Pizzera. Vid Västerbroplan, vik höger och knata uppför bron. Beundra utsikten och njut av solen. Försök tänka bort bilarnas envetna schwoch-schwoch-schwoch. Sväng höger efter Västerbron och fortsätt fram mot Reimers holme men gå inte över bron utan sväng in vänster på gångvägen precis innan. Klockan skall nu vara kvart över elva ungefär.
Följ prommenadstråket ända fram till Skanstull. Solen skiner och människor du möter ler mot dig. Titta på tokarna som trots faran gett sig ut på Årstavikens is. Och släng för all del ett öga på Årstabron när du passerar under den. Brilliera med dina arkitektoniska kunskaper och utbrist spontant till ditt prommenadsällskap:

- Ja nu var det minsann ett par år sedan Cyrillus Johansson ritade den här bron men den var minsann Sveriges längsta på sin tid!

Sen är du nästan framme vid nya Eriksdalsbadet. Krångla dig upp till Ringvägen och köp en korv till ditt prommenadsällskap som börjar bli hungrig. Själv fortsätter du mumsa på dina medhavda smörgåsar.
Vandra Ringvägen vidare och sväng av höger på Malmgårdsvägen. Följ den ned till Vintertullsparken. Spana ut över Hammarby sjö och njut ännu mer av den härliga vädret. Peka på Lumafabriken på andra sidan vattnet, nicka och säg:

- Artur von Schmalensee, 1930.

Fortsätt längs Norra Hammarbyhamnen och titta på hur fina hus de bygger längs kajkanten. Haja till när Jonas Gardell med sällskap plötsligt dyker upp framför dig men återfå snabbt fattningen och låtsas som han är vem som helst. Fast han ju är en kändis!

Fortsätt längs Danvikskanalen och in i tunneln under Londonviadukten. När du kommit längst ut på udden, vänd och gå tillbaka eftersom nån jeppe satt upp ett otrevligt stängsel som hindrar vidare framfart. Ta dig istället upp på Folkungagatan och vid pass Erstagatan, cementera din ställning som messerschmitt genom att peka uppåt det femkantiga punkthuset i korsningen. Ser ditt prommnadsällskap ut att vara mottaglig för mer arkitekturkuriosa kan du berätta att huset kom till 1958 för att Ersta diakonisällskap egentligen ville bygga en panncentral på samma plats. Statsbyggnadskontoret ville annat och trodde dessutom inte att en hög skorsten skulle passa så bra in i omgivningen. Arkitekten Lars-Erik Lallerstedt byggde därför ett punkthus runt själva skorstenen och vips var problemet ur världen.

Njut av sista vackra utsikten över Saltsjön medans du vandrar vidare på Fjällgatan. Tag sikte på Slussen. Öka takten litegranna och du är snart framme. Klart! Ungefär tre mil bidde det.

Sen kan man åka hem till förorten, öppna en kall öl och dricka den i ett varmt bad. Det gjorde jag

Där sitter dom. Inlåsta 23 timmar om dygnet. Är man inte knäpp när man kommer in, hur undgår man att bli det?
Tänk er en yta på 8,2 kvadratmeter, räkna bort den plats säng och skrivbord tar, och försök föreställa er att ni skall leva där i princip hela dygnet. Jag skulle bli galen! Jag skulle verkligen bli galen!
Inte kunna ta en prommenad, få en nypa frisk luft, höra stadens ljud eller känna dess dofter i näsan. Inte få läsa tidningen, se på teve eller lyssna på radio. Inte bestämma nånting själv. Ingenting!
Jag skulle bli galen, sanna mina ord. Det är tur att jag är en laglydig medborgare. En som tillhör gruppen ”ännu inte anhållna”. För fy fan för att sitta på häkte.

Och hur länge sitter dom då? Lasermannen har rekordet berättar vår ciceron. Tre år satt han.
Tre år på åtta och en halv kvadratmeter, inlåst 23 av dygnets 24 timmar. Annars sitter folk sällan häktade mer än 12 månader. Men i Sverige finns inte någon lagstiftning som reglerar häktestider. Många andra länder har en bortre tidsgräns och är inte åtal väckt inom si och så många år eller månader släpps den häktade. Men inte i Sverige. Därav världsrekordet för Lasermannen.

När jag lämnar Kronobergshäktet efter två timmar känner jag mig matt. Kan inte riktigt släppa eller sortera intrycken och tankarna yr omkring i huvudet när jag prommenerar mot T-centralen…

Sen för-städade jag hemma (bar ut 7 miljoner tidningar till pappersinsamlingen, diskade, stålullade spisgallret, samlade ihop utspridd smutstvätt…). En sorts förberedelse för den riktiga städningen som jag ger mig på imorgon. Om man för-städat så blir det inte så himla jobbit att städa på riktigt. Smart va?

Klockan fyra tog jag tuben till Karlaplan och träffade Andreas. Vi åt och sedan var det dags för en tre timmar och fyrtiofem minuter lång svårsmält kulturupplevelse.
Stundtals var jag totalt lost. Är jag världens mest ointellektuella bonntölp? Fattade alla andra i salongen hela handlingen? Tveksamt. Och som Anderas sammanfattade; de ställde rätt höga krav på publikens historiekunskaper. Utan att känna till alla dessa Richard, Edward och Henrikar, var handlingen faktiskt lite svår att följa med i. Sådeså. Och det känns ju skönt att han säger så för han är ju en såndär kulturell person.
Vad vi såg? Det blodiga parlamentet på Elverket.

Jag har utvecklat många konstiga nojor sedan jag började på Viktväktarna. Icke-hälsosamma nojor. Skulle nån annan än ett pucko trycka ned sin stickade tröja i en platsbunke för att få reda på vad den väger? Tror inte det.

Det är absurt hur jag låter vikten påverka mig. Om vågen pekar nedåt imorgon kommer jag bli glad och känna mig duktig. Om den tvärtom pinnar upp några hekto åker den svarta rullgardinen ned framför ögonen.
Jag kommer bli besviken, arg och lessen. För jag har ju inte fuskat! Jag har räknat varenda jävla riskorn jag stoppat i munnen. Och jag har minsann tränat också, fyra gången faktiskt.

Buääääää. Nu går jag och lägger mig

Synd att det är just dessa herrar som författat böckerna till vår tenta. Och vad är det för fel på böcker översatta till svenska? Det måste väl ändå finnas någon rad skriven om massmediaforskning på svenska?

Usch vad jag gnäller. Ja det gör jag verkligen och det beror på att huvudet är som segt tuggummi efter att ha tragglat ”Qualitative methodologies for mass communication research” mellan 10 och 17. Sådeså.

Nu är det dags att söka till Robinson! Och i år är det min tur, det känner jag på mig. Tänk er mig som Robinson-Steffanie med hela svenska folket *asgarv* Det hade vart nåt att berätta för barnbarnen när man blir gammal.

Glenn ringde! Hela vägen från Nort Carolina och vi pratade säkert en halvtimme. Måste ha vart superdyrt för honom. Han har ågren; skall han stanna i Charlotte eller flytta till Nya Zealand och Joanne. Ja du… flytta hit och gift dig med mig istället ville jag säga. Men det sa jag naturligtvis inte för då hade jag ju inte vart världens mesigaste längre.

Ja, ni läste rätt. Självförsvar i vit pyjamas tillsammans med fyra andra lika förvirrade nybörjare. Nej, korrigering… jag var mest förvirrad. De andra var proffs jämfört med mig. De har hunnit med en månads träning redan.

Varför detta nurå? Ja, jag funderar fortfarande. Att Suss har del i det hela är helt klart… när hon demonstrerade vad de lärt sig på sin självskyddskurs for jag som en vante. Liten tuva välter stor last. Roligt var det iallafall. Jag tror jag skall fortsätta.

Men på lördagen kom Suss kom upp till Stockholm och på kvällen besökte hon och Rikard förorten. Gästerna fick stå för matlagningen, värdinnan själv låg utslagen i soffan och försökte hämta sig från eftermiddagens kriminologitenta. Den var svår, klurig liksom. Skall bli intressant att se om jag klarat den.

På söndagen var det prommenad och husbesiktning i Stureby på programmet. Många fina kåkar finns det. Varför bor jag i lägenhet? På kvällen åkte jag ut till Victorredaktionen och träffade Tobias och Suz. På onsdag lämnar vi till tryck så det var lite korrigeringar som skulle göras.

Jag diskade, tittade på inspelade Ally McBeal, mailade, planterade om tre krukväxter, dammsög, bar ut tidningar till pappersinsamlingen, lagade en god och omständig lunch, drack kaffe, tittade på slutet av en deckare från förra helgen, tränade två timmar på gymmet, tog ett bad, tittade på den rafflande avslutningen på Minette Walters ”Skulptrisen” och sedan, ja sedan var jag så trött så jag var tvungen att gå och lägga mig. Jobbit va?

Vad är det som händer i Österrike egentligen? Hallå liksom, kan nån skaka om dem litegrann?

Jag har läst så många framtidsprognoser att huvudet snart går i spinn. I en rapport trodde författarna att papperstidningen skulle vara död och begraven 2005. De enda papperstidningar som skulle tillverkas då var på Skansen. Av pensionerade journalister.
Jajamen. Jag tror det tidsperspektivet är väl optimistiskt. Vårt samhälle är nog lite mer tungrott än så. Tack och lov kanske man skulle säga…

Föreläsning i vetenskapsteori idag. Hon e bra hon föreläsaren. Och det känns tryggt eftersom det är hon som skall handleda våra b-uppsatser senare i vår. Jenny och jag snackade lite om ämnesval och vi börjar närma oss vad som eventuellt skulle kunna kallas en avgränsning

Ibland hänger jag upp mig på väl töntiga grejer som hjärnan sen vägrar släppa. PBS är en sån töntig grej. För några månader sedan tittade jag på ”The Pelican Brief” på teve. Ni vet, Julia Roberts som juridikstudentska från Södern och Denzel Washington som skjutjärnsjournalist på stora huvudstadstidningen. I en scen säger den onde ”Fucking PBS” samtidigt som en naturfilm rullar i bakgrunden. Det lämnades ingen förklaring till var PBS är för nåt. Och jag undrade. Och fucking PBS satt ohjälpligt fast som tuggummi i hjärnan.
Igår passade jag på att fråga Glenn. Han svarade:

PBS=Public Broadcasting System, is actually a non profit organization, partly funded through government grants, partially through individaul and corporate sponsorship.
it’s a network of stations across the united states and there’s no advertising allowed.

Cool! Och dom har en hemsida också. Då fick jag lära mig nåt idag också.

Och igår fick jag äntligen skaka tass med mina lierade från nedlagda Reload; Sanna och Elin. Dom läser samma utbildning som jag nuförtiden och dök upp på Norra Brunn.

Annars har jag suttit på Victorredaktionen i dagarna två tillsammans med Suzanne och Annsofi. Tidningen är nästa klar, bara personporträttet är kvar att layouta. I såhär god tid har vi aldrig vart förut. En ny trevlig upplevelse

I vilken mån kan man påstå att narkotikamissbruk och alkoholkonsumtion är ”orsaker” till brott eller att personer blir kriminella?

Vilken betydelse fick perspektivet med den symboliska interaktionismen-stämplingsperspektivet för den kriminologiska forskningen?

Hur stor andel av en ålderskull blir ”kriminell” och vilken skillnad föreligger mellan pojkar och flickor?

Nåra sysselsättningsproblem den närmsta tiden kommer jag inte ha. Men det gör faktiskt inget, att studera brott och straff är så intressant att jag gärna lägger ned den tiden.

Suzi och Annsofie har börjat layouta milleniets första nummer av Victor. Själv ansluter jag på torsdag och fredag. Till det här numret skall vi byta både format och tryckeri *burr* Känns lite pirrigt.

Jag har haft en härligt, underbar, lugn helg.