Recently in books Category

Dagens understreckare i SvD handlar om en av Elins favoriter:

Författaren Kurs Tucholsky är en legend för den tyska protestgenerationen. Men vad är myt och vad är sant? Tog Sverige livet av honom eller var det hans schizofrena tillvaro mellan klasskamp och borgerligt lyxliv?

Note to self: Läs Schloss Gripsholm.

Jag skall säga dig en sak: det finns tre slags människor — tänkare, murvlar och boskap. Till murvlarna räknar jag visserligen i hemlighet de allra flesta som kallas tänkare och diktare, och de flesta murvlar höra till boskapen, men det hör inte hit. Tänkarnas sak är att skaffa rätt på sannningen. Men det finns en hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag — det är den, att det är med sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta distansen. Om tänkarna finge hållas, skulle de styra vårt klot rakt in i solen och bränna oss till aska. Det kan knappt förvåna att deras verksamhet tidtals gör boskapen ängslig, så att den ropar: släck solen, släck för satan, släck! Vi murvlar ha till uppgift att bevara den rätta och nyttiga distansen till sanningen. En riktigt god murvel — det finns inte många! — f ö r s t å r med tänkaren och k ä n n e r med boskapen. Det är vår sak att skydda tänkarna mot boskapets raseri och boskapen mot alltför starka sanningsdoser. Men jag medger gärna att den senare uppgiften är den lättare och den som vi i vardagslag fyller bäst, och jag medger också att vi däri ha en värdefull hjälp av en mängd oäkta tänkare och klokare boskap...

Markel förklarar journalistikens uppgift för doktor Glas under en middag på Hasselbacken. Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.

Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.

Först på kvällen lever man upp en smula.
[...]

I går, direkt efter Rapport, kunde man chatta med Åsne Seierstad på SVT:s hemsida. Det missade jag eftersom jag jobbade men chatten går att läsa i efterhand också.

Ja, jag erkänner, Seierstad har blivit lite av min idol. Inte bara för att hon är tuff som satan och vågade stanna kvar i Bagdad under kriget, utan också för att hon inte bara är det. Hennes bok Bokhandlaren i Kabul, som jag läste ut strax efter jul, handlar om när hon vistades flera månader i en afghansk familj.

När de stora massmediedrakarnas intresse för Afghanistan tagit slut och kameralinserna sedan länge vänts mot någon ny konflikthärd, flyttade Åsne Seierstad hem till en bokhandlarfamilj i Kabul. Hon levde familjens liv, både kvinnornas och männens. Hon lyckades med detta eftersom hon som västerländsk kvinna betraktas mer eller mindre som en tvåkönad varelse. Boken är otroligt intressant och läsvärd. Hon betonar att detta är historien om en familj, vars representativitet inte får överskattas, men den inblick i det afghanska samhället som boken ger är ändå unik eftersom detta är något snabba medier överhuvudtaget inte kan (eller är intresserade av att) förmedla.

Åsne Seierstad behärskar båda formerna; snabb skjutjärnsjournalistik och långsamt skildrande. Därför är hon en intressant journalist och därför gillar jag henne och det hon gör skarpt.

Har Åsne Seierstad snöat in på bokhandlare? Eller är kanske hennes reportage i kulturdelen i dagens DN ett utkast till uppföljaren till "Bokhandlaren i Kabul" (som för övrigt är en mycket intressant och läsvärd bok jag gärna rekomenderar).

Irakierna är av tradition ett läsande folk berättar Seierstad. Det finns ett talesätt som lyder "Egypten skriver, Libanon trycker, Irak läser" som det tyvärr inte är så mycket bevänt med nuförtiden. Innan krigen började på åttiotalet hade Irak den högsta utbildningsnivån i arabvärlden. I dag har skolsystemet fallit sönder och landets högubildade flytt utomlands.

Inga böcker får säljas i Irak utan den obligatoriska censurstämpeln. Den som trotsar det förbudet riskerar fängelse eller dödsstraff. Åsne Seierstad blir erbjuden att köpa en bok som förvarats undangömd av rädsla för lagens långa arm: "Iraq since 1958. From revoution to dictatorship". Den skulle jag vilja läsa. För vad vet jag egentligen om Iraks historia innan Saddam? Inte mycket tyvärr.

"Fantastisk bok. Jag håller på med helvetet" heter artikeln och uttalandet härrör sig från en ung man som precis håller på att läsa Den gudomliga kommedin. Det känns... ironiskt tragiskt på nåt sätt. En passande rubrik på ett bra reportage. Läs det.