Sverige har många bra deckarförfattare men Åsa Larsson höjer sig flera snäpp över de flesta. Hur kan man bara hitta på sådana träffande beskrivningar som hon gör? 'Sakligt sensuellt' kallar en recensent hennes sätt att skriva och 'ingen kan som hon få språket att tända på nytt' tycker en annan. Och jag håller med. Hör bara på detta:
Klockan är två på natten. Rebecka Martinsson sover.
Nyfikenheten klättrar in genom fönstret som en slingrande växt. Slår rot i hennes hjärta. Skickar ut rötter och utskott som metastaser i hennes kropp. Tvinnar sig runt revbenen. Spinner en kokong runt hennes bröstkorg.
När hon vaknar mitt i natten har den vuxit till ett okuvligt tvång. Nu har ljuden från krogen tystnat i höstnatten. En gren snärtar och slår ilsket på friggebodens plåttak. Det är nästan fullmåne. Det dödsbleka ljuset faller in genom fönstret. Glimmar till i nyckelknippan som ligger där på furubordet...
Åh, den som ändå kunde skriva sådär!
Och hennes motvilliga och bitvis otillgängliga hjältinna Rebecka Martinsson som håller distansen både till sina medmänniskor och till läsarna. Jag hoppas Izabella Scorupco är bra i rollen som henne i filmatiseringen av »Solstorm«. Får ta och se den när jag kommer hem.
Och planeringen! Redan i första boken nämns Sivving som som är granne med hennes farmors gamla hus i Kurravaara utanför Kiruna. Men först i tredje boken får man förklaringen till detta märkliga namn. För Sivving heter nåt helt vanligt egentligen men när han avlagt sin civilingenjörsexamen blev mammsen så stolt att hon lät införa titeln i telefonkatalogen.
Civ. Ing.
Och då dömde den stenhårda jantelagen honom till att bli Sivving med hela bygden såklart. Så enkelt och så brilljant :-)
Åååh, jag vill kunna skriva som Åsa Larsson!
]]>
