Steffanie Müller

Innan jag påbörjade studierna till journalist jobbade jag på Expressen som datatekniker. Detta var i nådens år 1998. En dag satt jag och klickade runt på servrarna av någon anledning och råkade hitta lite förproducerade Quark-sidor som jag nyfiket öppnade.

Det var en minnesbilaga över Astrid Lindgren. “Vi ses i Nangijala” löd rubriken på förstasidan. “Sista intervjun med Astrid” förkunnande en annan rubrik.

Men vadå sista tänkte jag. Hon lever ju fortfarande! Observera att detta var fyra år innan Astrid Lindgren faktiskt dog och att hon vid detta tillfälle förmodligen levde i all högönsklig välmåga där borta på Dalagatan.

En kollega förklarade att tidningen regelbundet gör “sista intervjuer” som inte publiceras med kändisar som står på tur att trilla av pinn.

Jag fick en klump i halsen och tänkte onda tankar om den cyniska journalismen. Man kan säga att min journalistiska oskuld dog där, med Astrid Lindgren. Fyra år innan Astrid själv lämnade jordelivet.

Ett år senare påbörjade jag journalistutbildningen på Södertörns högskola och är nu själv en del av den cynism som förproducerar dödsrunor över ännu levande personer.

Är det osmakligt eller är det som Andreas Ekström skriver på Sydsvenskans kulturblogg:

Jag för min del försvarar det fullt ut – en person som Ingmar Bergman ska vid sin död hedras med riktigt genomarbetad journalistik, gjord av de bäst lämpade.