Steffanie Esse

När jag känner mig osäker eller kass, då lyssnar jag på Knattetimmen i P4. Louise Hallin och Malin Alfvén bildar en tryggt lysande fyr av sunt förnuft när det känns stormigt i föräldrahjärtat. De tänker alltid på barnens bästa. Ofta blir jag varm och sentimental och kanske fäller en tår för att det är så oerhört vackert att höra dem försvara en blyg femåring eller en fyraåring som ljuger eller spädbarn som inte vill sova. Lösningen verkar alltid vara att lyssna på barnet, försöka förstå dess behov, att ge kärlek och inte tvinga eller pressa barnet.

De säger saker som att det inte finns någon metod som funkar på alla barn utan att varje barn kräver sin egen metod. Det är ju inga komplicerade råd och det är just det som är så rörande. Som orolig förälder är det som att själv få komma upp i famnen och bli påmind om att närhet och att bli lyssnad på löser de flesta problem.

Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att även personer utan kids kan ha behållning av Knattetimmen. Alla har ju varit barn, liksom.

Hela citat är knyckt ur Karolina Stenströms krönika Föräldrafällan i ETC.

Knattetimmen finns här.

… men nu har han fått sin första iPhone i alla fall:

… töcken. Även om det inte är riktigt så illa ställt med nattsömnen hos oss. Men sovknarkare är man. Åker man på konferens med jobbet två dagar som jag precis gjort är det inte kvällens barhäng och party-all-nite med kollegorna som lockar utan den fantastiska möjligheten att få sova ostört i två hela nätter!

Livet förändras sannerligen när man får barn. Amen.

Igår var det dags. Men det blir sällan som man tänkt sig. För istället för snor, feber eller eller nån annan vanlig bebissjukdom fick jag spendera första VAB-dagen med Leon på Röntgenavdelningen på UMAS.

Han hade trillat kvällen innan och jag tyckte han haltade lite efteråt men han var inte ledsen och verkade inte ha ont så vi sov helt enkelt på saken. När Peter och han gick upp dagen efter ville Leon inte ville stödja på benet och bara grät när Peter försökte sätta ned honom på golvet. Han fixade en läkartid på vårdcentralen och jag fick cykla hem i ilfart från jobbet och ta över så Peter kunde ta sig till sitt jobb.

Läkaren undersökte och klämde och hittade inga svullnader eller annat som kunde tyda på problem. Han tyckte allt såg fint ut tills jag satte ned Leon på golvet och han fick se hur den lille stackaren linkade runt. Förvisso med glatt humör men rejält vingligt och utan att sätta i högerfoten ordentligt. Vi fick en remiss till röntgen. Leon somnade i cykelsadeln på vägen hem och jag lyfte över honom till barnvagnen där han sov en timme. Under tiden brassade jag en lunchomelett till honom + åt själv och packade skötväskan med 100 bra-att-ha-grejer. ”Hittar dom nåt på röntgenbilderna skickar dom er till akuten” hade läkaren sagt och där kan man ju bli kvar läääänge tänkte jag så det är bäst att vara förberedd.

Peter stressade hem på lunchen och körde oss till sjukhuset. Vi hade en bokad tid till 13.50 men kom inte in förrän närmare halv tre. Väl inne i undersökningsrummet med den stora röntgenapparaten fick jag ett blyförkläde på mig och sen tog de tre bilder på Leons höft, knä och underben. På sista röntgenmomentet var han tvungen att ligga helt stilla på sidan vilket inte alls var poppis och han skrek som en stucken gris. En extra sköterska fick kallas in gör att hålla honom medans jag försökte få honom på gott humör. ”Vad stark han är trots att han är så liten! kommenterade hon. Efter ytterligare väntan fick vi svaret – inget syntes på bilderna.

Vi åkte lättade hem och åt upp akuten-matsäcken Leon linkar fortfarande lite på högerfoten men idag ser det mycket bättre ut än igår. Phew, vilken första VAB-dag!

Intressant föredrag av Alison Gopnik om bebisars hjärnor:

Det är alltså barndomens längd som avgör hur smart avkomman blir. Och bästa citatet:

So, what’s it like to be a baby? It’s like being in love, in Paris, for the first time, after you’ve had 3 double espressos.

Ordet hemmet väcker känslor. På ett eller annat sätt har vi alla en relation till hemmet. För några av oss är det en trygghet, för andra en osäkerhet. Vissa tänker på inredning och ser hemmet som en statusmarkör, andra tänker på dammråttor och stress. Somliga ser sitt barndomshem framför sig och andra vardagslivet hemma. Och några av oss har förlorat sitt hem eller aldrig haft något. Hur tänker du?

Så beskrivs projektet Lyhört, ett sammarbetsprojekt mellan Stockholms stadsmuseum och Stockholms stadsbibliotek. Jag tycker det låter jättespännande, synd att jag inte bor i Stockholm längre. Men jag kan ju svara på frågorna ändå

Och titta, det finns en snygg blogg kopplat till projektet också!

I veckan var det äntligen dags för föräldramöte på förskolan!

Peter fick stanna hemma och natta Leon medans jag knallade på mitt livs allra första föräldramöte. Vi fick träffa rektorn som förutom vår förskola chefar över ytterligare två. Hon pratade om den nya läroplanen (visste jag inte ens att det kommit en ) och de mål som Malmö stad satt upp för förskolornas verksamhet. Sen fick vi sätta oss ned med fröknarna på Leons småbarnsavdelning. Det verkade som alla de andra föräldrarna kände precis samma sak som jag, dvs att de är helt suveräna och gör ett jättebra jobb med barnen. Känns så himla tryggt! Jag är verkligen glad att Leon fått plats där.

En av förskolelärarna berättade om Tecken till stöd för talet och gav oss kort introduktion. Det känns jättespännande och jag har redan börjat använda två av tecknen med Leon: äta och dricka. Han har inte börjat teckna tillbaka ännu men det har ju bara gått några dagar.

Vad gäller hans språkutveckling så hände en rolig grej igår. Hittills har han inte förstått om man bett honom hämta en leksak eller nåt liknande men nu testade jag att be honom hämta min telefon som låg på golvet mellan oss och han gjorde det! Han plockade upp telefonen och knatade över till mig med den! Stort, så här bra har vi inte förstått varandra tidigare

Nu för tiden vaknar Leon oftast någon gång mellan 06 och 07, i dag blev det 06.45. Efter en flaska välling kan han tänka sig att somna om, speciellt om han får ligga och gosa bredvid sin pappa, men i morse ville han upp direkt efter flaskan. Han och jag underhöll varandra ett par timmar och strax efter 09 började han bli trött igen. När han var yngre sov han sin förmiddagslur då men nu försöker vi följa förskolerutinen, dvs sovstund kl 12.00.

Men det är svårt att aktivera en trött Leon hemma, han blir ofta klängig, vill inte leka själv och ibland supergrinig. Då är det bättre att gå ut.

Sagt och gjort, jag stoppade ned honom i cykelsadeln och cyklade bort till Rörelselekplatsen. Solen kom fram ur morgondiset under cykelturen och när vi kom fram var det varmt och mysigt. Det var länge sedan vi var där, i början juni tror jag det var. Då kunde han inte gå och hade inte så stort utbyte av alla de roliga lekredskapen. I dag däremot testade vi både hoppmattan, balansstenarna och den snurriga gungan. Sen grävde vi såklart lite och gungade vanlig gunga och åkte rutschkana. Rörelselekplatsen är verkligen en fin lekplats med grejer för barn i alla åldrar. Det finns en häftig klätterställning också men den får han växa till sig lite innan vi prövar.

Strax efter 11 käkade vi lite mellis. Leon verkade fortfarande ganska pigg men jag tog det säkra före det osäkra och packade ihop våra grejer för att åka hem. Jag ville inte att han skulle somna på cykelsadeln utan hemma i sin säng. Vi cyklade iväg, Leon grymtade till då och då där bak men ungefär halvvägs hem tyckte jag plötsligt att det blivit märkligt tyst. Jag stannar cykeln och vänder mig om: Leon sover som en liten gris i sadeln! Jag snor hans napp (grym mamma!) och tänker att då kommer han definitivt att vakna – men icke! Han sover hela vägen hem och fortsätter sova när jag bär in honom, klär av honom ytterkläderna och lägger honom i sängen. Snacka om trött kille! Nu får vi se hur länge han sover efter detta spännande äventyret!

Renoveringen går ju framåt och även om det är jobbigt så är vi förbi det värsta nu. Här kommer lite bilder från den gångna veckan.

Bakom den hiskeliga väggen hittade vi ett litet krypin. Här blir det en fin hylla där vi kan parkera schampo, tvål och sånt man vill ha nära i badkaret.

Här var golv och golvbrunn en gång i tiden.

Här satt handfatet.

Och under badrumsskåpet hittade vi en hälsning från C. Martinsson som förmodligen var den som gjorde förra badrumsrenoveringen den 15 april 1975.

Här stod toan tidigare. Vi flyttar avloppet in i krypinnet bakom badrummet för att få in en vägghängd toastol.

Men först måste väggen till krypinnet ned!

Jag har överlevt ett stammbyte och en köksrenovering. Nu är vi mitt i en badrumsrenovering och ommålning av alla rum i huset. Övervåningen är utrymd och vi sover i källaren. Det är damm och smuts överallt och jag funderar på hur jag ska överleva detta utan att få en frispel. Kan man bo på jobbet månne? För hemma är vidrigt att vara just nu, speciellt för stackars Leon som ju av naturen har mer golvkontakt än vi vuxna. Jag städar och städar men det hjälper såklart inte. Till och med längst in i stängda skåp är det skitigt. Giv mig styrka!