Steffanie Esse

Vintern är här men idag trotsade Leon och jag de virvlande ishavsvindarna tillsammans med Sara och lilla Gry för en kylslagen promenad längs Ribban och i Västra hamnen. Bilden gör tyvärr inte helt rättvisa åt Malmös dåligt skottade trottoarer men faktum är att pansarvagnsbarnvagnen tar sig fram väldans bra. Kul att den är bra på nåt

Imorgon ska jag iväg med nya jobbet hela dagen och Leon ska hänga med pappa Peter. Blir en spännande dag för oss alla tre tror jag

Jag har hittat en ny rolig  och fotoapp till Iphone som heter Instagram (tipstack till Jojo). Den tar rektangulära bilder och efteråt finns det massa coola filter att applicera på bilderna. Tycker den funkar mycket bättre än Hipstamatic där man måste välja filter innan man tar bilden. Hipstamatic avbildar inte heller riktigt det man har i sökaren utan lite brevid. Dessutom är Instagram är gratis till skillnad från Hipstamatic som kostar pengar.

Högsta betyg för Instagram med andra ord! Här är de bilderna jag tagit hittills! Bilden ovan visar sambons föräldrahem i Blekinge där vi befinner oss för närvarande.

Jag har inte satt in ett enda foto i album på säkert 15 år. Jag var värdelös på det redan innan digitalkameran gjorde entré i mitt liv men om möjligt ännu sämre sedan dess. Hittills har det inte spelat så stor roll, men nu har vi ju gubevars BARN. Och då ökar såklart kraven, ungen måste ju ha något att titta tillbaka på.

Själv älskade jag att bläddra i fotoalbum när jag var mindre och gör det egentligen fortfarande, det är bara det att jag inte orkar producera några. Ett tag skyllde jag på att jag ju jobbade med formgivning hela dagarna och därför inte orkade vara kreativ även på fritiden men det håller ju inte längre

Sååå… hur ska vi nu då dokumentera Leons barndom åt honom (och oss själva)?

Plåta digitalt, skriva ut på papper och klistra in i album som på den gamla goda tiden?

Plåta digitalt och göra fotoböcker?

Filma och klippa ihop filmer och stillbilder med regelbundna intervaller, typ som en årsbok?

Det finns ju för- och nackdelar med alla alternativ. Traditionella fotalbum har hög äkthetsfaktor men finns bara i ett exemplar som dessutom kan brinna upp (om man skulle ha sån otur). Fotoböcker kan man göra flera ex av och ge bort till mor- och farföräldrarna men är kanske lite opersonligare. Även filmer kan man ju göra flera ex av men de är å andra sidan ganska tidskrävande att klippa ihop så att det blir nåt tittbart av allt råmaterial som ligger på ifån och hårddisk och skvalpar.

Hur tänker du?

Det blev en film till idag. Vi var ju bara tvungna att filma Leon när han åt sin första smakportion: hela fyra slevar potatis- och palsternackspuré blev det. Kul och kladdigt!

Jag tror inte vi fått ett kinkigt barn… eller repliken som syrran kärleksfullt lade i munnen på honom när jag tryckte ut filmen på Facebook: ”Fortare kärring, fortare!!!”

I dag prövade vi att få upp bebisarna på ryggen, det kallas att simma ryggsäck. När de blir äldre är tanken att de ska kunna hålla sig fast av egen kraft. Vi testade att dyka och titta under vattnet också, därav de fula simglasögonen. Jag var lite modigare den här gången och vågade gå djupare med Leon så hela hans huvud kom under vattnet

Vi är på besök i mitt föräldrahem i Gråbo. Det är första gången Leon är här faktiskt. Min mamma och pappa spenderade ju hela sin semester campandes i Malmö i somras så det har inte blivit att vi åkt upp hit förrän nu. Här slappar vi mest och vill egentligen inte ens sticka näsan utanför dörren i det novembertrista vädret men idag hann vi faktiskt med en liten promenad mellan skurarna. Vi fikade med grannarna och deras två små barn också. Leon har fått ärva massa kläder och leksaker av dem. Av mammas snälla arbetskamrat har han fått ett nytt babygym också och en superfin resesäng som han invigde natten till idag. Vi oroade oss lite för att han skulle tycka det kändes konstigt att sova i den men det var inga som helst problem, han somnade som en sten. Och gymmet föll honom också i smaken som synes

Imorgon tar Peter tåget hem till Malmö och Leon och jag fortsätter upp till Trollhättan.

Enligt ”Växa och upptäcka världen”, min bibel i ämnet bebisars utveckling  (tack Linda!) drabbas barnen av ett antal utvecklingsfaser under sitt första levnadsår. Det börjar redan vid 5 veckor med upplevelsevärlden, följt av mönstervärlden vecka 8, nyansernas värld vid 12 veckor, händelsevärlden vid 19 veckor, relationsvärlden vid 26 veckor, kategorivärlden vid 37 veckor och sekvensvärlden vid 46 veckor.

Ett steg tillbaka och två steg fram, verkar vara modellen vid alla dom här utvecklingssprången. Det börjar med att bebisen blir medveten om företeelser som den inte ens uppfattat tidigare. Av detta blir den otrygg och backar gärna ett steg på utvecklingsstegen, blir till exempel mer klängig, ledsen och i behov av närhet. Sen när den greppat det här nya som invaderat dess värld stapplar vidare och har nu kommit en liten bit längre i sin utveckling än innan språnget.

Första utvecklingssprånget, upplevelsevärlden, följde Leon nästan exakt det som stod i boken. Från en dag till en annan vägrade han ligga själv till exempel. Så fort vi lade ned honom blev han otröstlig. Vi kånkade och bar på honom i tre dygn (och detta var innan vi skaffade babybjörnen!) innan det var över. Mönstervärlden och nyansvärlden har passerat relativt obemärkta förbi. Eller i allafall har de inte varit så dramatiska förändringar så jag hajat till.

Men i onsdags blev Leon 19 veckor och jag har börjat notera vissa förändringar i hans beteende. Han har till exempel blivit tystare. Han pladdrar inte alls lika mycket som tidigare. Han har börjat suga på tummen – bara sådär från ingenstans så är det helt plötsligt tummen som gäller. Han sover oroligare och speciellt under insomningen på kvällen vaknar han flera gånger och skriker hjärtskärande – utan att öppna ögonen. Han kan roa sig själv i babygym eller babysitter om någon är i rummet men blir sur om vi går därifrån och börjar omedelbart gnöla. Han är lynnig. En sekunden är han oerhört glad och skrattar och jollrar för att en sekund senare skrika förtvivlat.

Händelsevärlden innebär att bebisarna börjar inse att saker och ting händer i sekvenser, en boll som kastas upp kommer till exempel ned igen. En leksaks som plockas upp från golvet kan stoppas in i munnen eller kastas bort. Detta kanske låter enkelt och självklart men det är det inte för en liten bebbe som för bara några veckor sedan behövde hela sin vindögda koncentration bara för att med båda händerna gripa om ett föremål som man höll upp framför henne (haha, det står faktiskt så i boken!). Även språket påverkas under den här fasen, nu börjar bebisen använda både vokaler och konsonanter och pratar i meningar av typen abba bata tata.

Den otrygga och klängiga delen i samband med händelsevärlden varar längre än vid de tidigare sprången, upp till sex veckor. Men jag tror vi redan avverkat minst två faktiskt. Ska bli spännade och se hur Leon är när han kommer ut på andra sidan av den här fasen!

I fredags var det dags att dyka för första gången! Simfröken Annette visade hur vi skulle göra: hålla bebisarna med tumgreppet på mage i vattnet, få ögonkontakt, säga ”Nu ska vi dyka!” och sedan dra barnet ned under vattnet så hela huvudet kommer under och upp igen, lägga mot axeln och  berömma. De lät lät lätt men jag fegade båda gångerna och vågade inte dra ned Leon så djupt att hela huvudet kom under vatten. Men ansiktet var under iaf så det var godkännt!

Peter filmade mina två dyk med honom och jag klippte ihop en liten film av det. Hittade en cool funktion i iMovie där man kan köra repris på ett visst avsnitt i slow motion, precis som på sporten! Häftigt va?

Våren 2007 tröttnade jag och sambon på vår röriga skrivbordshörna. Vi bodde då i en hyrestvåa i centrala Malmö och hade en stor möblerbar hall som rymde både skrivbordet och bokhyllorna. Tyvärr låg denna hörna mitt i lägenheten och det gick liksom inte att gömma undan sånt som man vill slippa se 100 gånger om dagen: en gigantisk bildskärm, sladdar högt och lågt och högar med jätteviktiga papper som ingen orkade sortera.

Vi bestämde oss för att köpa ett nytt skrivbord.

Ähum…

Det slutade med att vi köpte en ny lägenhet istället. En trerumslägenhet minsann – så vi fick helt arbetsrum istället! Tada!

Och nu har vi gjort det igen. Det började med att jag klagade över hur förbannat jobbigt det var att släpa vår pansarvagnsbarnvagn upp för trapporna till lägenheten. För även om vi bara bor en halvtrappa upp så går ju hissen självklart inte ända ned till markplan i vårt fina 30:tals hus mitt i stan.

Så istället för att köpa en ny och lättare barnvagn så… köpte vi ett radhus istället! Med garage bredvid som pansarvagnen kan stå i. Tada!

(Nu är huset inte besiktigat ännu men under förutsättning att besiktningsmannen inte hittar några lik i garderoben så är det vårt.)

Så gick det alltså till när ett skrivbord förvandlades en bostadsrätt och en ny barnvagn istället blev ett radhus…

När Leon var alldeles nykläckt, blott tre dygn gammal, fick han en leksaksgiraff i present av våra goda vänner Lina och Benoit. Sophie heter hon och är berömd i Frankrike där alla barn får minst en. Hon är tillverkad i naturgummi och speciellt utformad för att passa små bebisars händer. Hittills har Leon inte riktigt tänt till på Sophie. Han har tyckt om att titta henne i djupt i ögonen, bebisar gillar grejer som har tydligt markerade ögon, men han har inte kunnat greppa och hålla henne själv.

Men nu verkar det ha hänt något med hans motorik för idag när jag gav honom Sophie tog han emot henne, började klämma och fick till och med henne att pipa. Sen började han bita på hovarna och testade även knapra lite på öronen. Tror Lilla Spöket Laban-mobilen, som varit favoritleksaken hittills, fått allvarlig konkurrens!