Archive for juni, 2010
Medveten närvaro – ett axplock artiklar
Allt sedan jag lyssnade på psykiatern Åsa Nilsonnes sommarprogram för två år sedan (ladda ned som mp3 här) har jag varit nyfiken på medveten närvaro eller mindfulness som det också kallas. Jag har läst hennes och kollegans Anna Kåvers böcker Vem är det som bestämmer i ditt liv, Att leva ett liv – inte vinna ett krig och Tillsammans.
Härom dagen upptäckte jag att SvD:s Idagsidan kört flera serier med artiklar om medveten närvaro. Här kommer ett axplock av de jag tycker verkar intressanta och som jag har för avsikt att återkomma till:
Ta kommandot över ditt liv – intervju med Åsa Nilsonne
Mannen som får världen att meditera – intervju med medicinprofessorn John Kabat-Zinn
Hjälp din hjärna att bli coolare – Åsa Nilsonne om hjärnans belöningssystem
Hjärnan mår bra av stilla fokus – Läkaren Ola Schenström om medveten närvaro vid behandling av stressjukdomar
Syrran på besök
Min underbara syster Anna kom ned från Stockholm för att hålla mig sällskap några dagar. Hon började med att garva åt min monstruösa mage och envisades med att plåta den ur alla möjliga vinklar. Den här bilden blev helt hilarious, tycker jag! Snacka om Barbamamma-look!
Syrran kom såklart inte ensam, lilla Flicka fick följa med.
Vi grillade på innergården och såg noga till att upprätthålla sommarhalvårets könsroller.
Peter ser aningens bister ut och jag helt muppig – men maten var god! 
Vi promenerade en del. Eller rättare sagt, jag cyklade och Anna och Flicka gick.
Vi kollade in agilitybanan på Ribban. Flicka var dock mest intresserad av att valla kråkor och skator.
Vi handlade på Ica Maxi Västra hamnen. Jag funderade på att söka extraknäck som solskydd.
Och sist men inte minst – vi VILADE en hel del! Popcornet Flicka hade mer energi än vi båda tillsammans men även hon kom också till ro då och då. Här lojt utsträckt i arbetsrummet.
Skyddad: 40+6
Skyddad: en timme är en timme är en timme
Testar mobilbloggning
Jag har ju en iphoneapp till bloggen som jag inte använt överdrivet mycket. Tänkte kolla så att den fortfarande rockar, för vem vet när man skulle behöva bli lite mer mobil liksom… 
Var är McDonalds-skylten???
Jag har gått Nijmegenmarschen sex gånger. Den går av stapeln i Holland tredje veckan i juli varje år. Under fyra dagar tillryggalägger man 16 mil i och omkring staden Nijmegen. Det kan tyckas tossigt men varje år brukar marschen locka ungefär 40 000 deltagare.
Dag 1 är man taggad till tänderna och euforisk över att äntligen vara igång efter alla förberedelser på hemmaplan. Man går med lätta steg och hejar glatt på allt och alla.
Dag 2 är man trots många träningsmil i benen lite stel, kanske har man till och med fått lite skoskav och känner sig något emlig. Framåt eftermiddagen brukar det bli riktigt jobbigt, man tänker ”Känns det såhär redan nu och jag som inte ens klarat av hälften ännu. Hur ska jag då orka resten?”. Väl i mål den andra dagen känns det ändå lite bättre, med åtta av de 16 milen bakom sig kan kan pusta ut något.
Dag 3 brukar det vara kämpigt att komma ur sängen. Man är på rätt halva av marschen men kroppens samtliga muskler protesterar och hade fötterna kunnat gråta skulle dom gjort det. Men man biter ihop och trycker ned sina stackars fossingar i kängorna och ger sig av. Efter halva dagen brukar det kännas ganska bra, är man pigg börjar man inse att man kommer kirra detta och få sin medalj. Kroppen fungerar i rörelse men så fort man stannar till tar det längre och längre tid att komma igång igen. Gången kan bli något stapplande och det brukar inte var något som helst problem att somna efter tredje dagen
Dag 4 går morgonbestyren på autopilot och man vaknar till först efter några kilometers vandring. Starten går ju vid 06 på morgonen och då är det fortfarande kolsvart ute men när de första morgonstrålarna syns vid horisonten får man ny energi. Nu är det ju ”bara” 37 kilometer kvar! Fjärde dagen är rolig, den påminner om första dagen när man är social och tjingsar till höger och vänster. Efter att ha snurrat runt ute på landsbygden hela dagen vänder man efter staden Cuijk åter kosan mot Nijmegen. Man passerar en pontonbro över floden Maas som holländska militären byggt upp och på andra sidan ligger den sista officiella rastplatsen. Därifrån är det tio kilometer kvar till målet, medaljen och äran och berömmelsen.
Så här dags har man alltså avverkat 15 mil och har en endaste futtig mil kvar till mål. Den sista milen består av en enda lång raksträcka fram till Charlemagne-fältet där målet ligger. Alldeles bredvid målet ligger en McDonalds-restaurang. Man börjar gå. Solen brukar skina och kanske blåser det lite men det märks inte ett endaste dugg eftersom den spikraka vägen kantas höga buskar som effektivt värmer upp temperaturen till nästan tropiska nivåer. Det brukar också bli ganska trångt, 40 000 människor som alla suktar efter sin medalj väller fram längs vägen. Eftersom man normalt går 5 km i timmen vet man att den sista sträckan ska ta ungefär två timmar att gå. Men så tar man en extrapaus för att det är så varmt och så tvingas man sakta ned för det är så mycket folk och helt plötsligt har man tappat kollen på hur långt man gått och hur långt det borde vara kvar.
Man börjar spana efter McDonalds-skylten. Man spanar och spanar, efter nästa vägböj borde den väl skymta? Eller nästa? Men icke! Man stretar på, misströstar lite, tar en extrapaus och känner efter hur ont det gör överallt. Man tittar på klockan, visst fasen borde vi vart i mål för länge sedan? Har dom förlängt sträckan? Flyttat McDonalds? Vad faaaan… fötterna är som uppsvullna klumpar, kroppens samtliga muskler protesterar och humöret är i nivå med de ömmande fotsulorna. Och till råge på allt är alla andra människor så jävla glada! Hur fan orkar dom?
Så trampar man ur den femtioelfte rondellen. Snubblar till på en elak gatsten som ligger i vägen, lyfter på sitt hängande huvud och… där är den ju! McDonalds-skylten!!! Den finns en Gud och han heter Ronald McDonald och har en restaurang vid Charlemagne-fältet i utkanten av Nijmegen! Helt plötsligt känner man varken fötter eller värkande muskler, man börjar le fånigt och nästan dansar fram de sista hundra metrarna. Väl framme tar man emot sin fina medalj och kastar sig därefter i gröngräset. Visserligen gör det ont som fan överallt men vad gör det? Man har ju klarat det!!!
Ähum. Vad vill jag säga med detta?
Jo, att jag har passerat Cuijk nu och är på upploppet, ivrigt spanande efter den där jävla McDonalds-skylten och fortfarande vid ganska gott mod men om det inte dyker upp nån skylt snart så vet jag inte vad jag gör…
