Archive for februari, 2008
Mamma i full fart på väg in till målet i Mora. (Foto: Mammas arbetskamrat Göran)
Min mamma har åkt Kortvasan! Tre mil på skidor! Jag är så jädra stolt över henne att jag håller på att pösa över totalt! Vilken stålkvinna! Heja, heja, heja!
Solnedgång från ett av våra tre hotellrumsfönster.
Kan man längta hem från paradiset?
Trots att jag var övertygad om motsatsen när vi kom hit för 14 dagar sedan, tror jag faktiskt jag har lite hemlängtan nu.
Kanske är det förvissningen om att vi bara är på besök. Att hotellivet med lagad frukost och bäddad säng inte är det riktiga livet.
Att det riktiga livet levs hemma tillsammans med dammråttorna, tvättiderna, snålblåsten, väckarklockan och fredagsmysfläskfilén? Och drömmen om nästa semester?
Satt och läste mammas blogg ifrån hennes och pappas första semester i Thailand 2003 förut. Tänk att det skulle ta FEM ÅR innan jag fattade grejen och äntligen åkte hit! Jag tänker definitivt komma tillbaka, vårt första besök känns bara som ett smakprov. Och nästa gång åker jag gärna tillsammans med kompisar och/eller fler ur familjen.
Lite sköna foton att njuta av tills vi återvänder:
Del 1: Ankomsten
Del 2: Första beachdagen
Del 3: Bad och bubbel
Del 4: Besök i Phuket
Del 5: Med speedboat til Phi Phi-öarna
Har plöjt nummer »Det blod som spillts« och »Svart stig« av Åsa Larsson här nere. »Solstorm«, den första boken i serien om Rebecka Martinsson läste jag för flera år sedan och sedan har jag på något märkligt sätt glömt av hur briljant Åsa Larsson är!
Sverige har många bra deckarförfattare men Åsa Larsson höjer sig flera snäpp över de flesta. Hur kan man bara hitta på sådana träffande beskrivningar som hon gör? ‘Sakligt sensuellt’ kallar en recensent hennes sätt att skriva och ‘ingen kan som hon få språket att tända på nytt’ tycker en annan. Och jag håller med. Hör bara på detta:
Klockan är två på natten. Rebecka Martinsson sover.
Nyfikenheten klättrar in genom fönstret som en slingrande växt. Slår rot i hennes hjärta. Skickar ut rötter och utskott som metastaser i hennes kropp. Tvinnar sig runt revbenen. Spinner en kokong runt hennes bröstkorg.
När hon vaknar mitt i natten har den vuxit till ett okuvligt tvång. Nu har ljuden från krogen tystnat i höstnatten. En gren snärtar och slår ilsket på friggebodens plåttak. Det är nästan fullmåne. Det dödsbleka ljuset faller in genom fönstret. Glimmar till i nyckelknippan som ligger där på furubordet…
Åh, den som ändå kunde skriva sådär!
Och hennes motvilliga och bitvis otillgängliga hjältinna Rebecka Martinsson som håller distansen både till sina medmänniskor och till läsarna. Jag hoppas Izabella Scorupco är bra i rollen som henne i filmatiseringen av »Solstorm«. Får ta och se den när jag kommer hem.
Och planeringen! Redan i första boken nämns Sivving som som är granne med hennes farmors gamla hus i Kurravaara utanför Kiruna. Men först i tredje boken får man förklaringen till detta märkliga namn. För Sivving heter nåt helt vanligt egentligen men när han avlagt sin civilingenjörsexamen blev mammsen så stolt att hon lät införa titeln i telefonkatalogen.
Civ. Ing.
Och då dömde den stenhårda jantelagen honom till att bli Sivving med hela bygden såklart. Så enkelt och så brilljant
Åååh, jag vill kunna skriva som Åsa Larsson!
Vi hälsar på några andra familjer och par på hotellet då och då. De som kom med samma plan och transferbuss från flygplatsen till exempel. Dagens och gårdagens aktiviteter stöts och blöts. ”Vi har varit på elefanttrekking idag” säger dom och vi kontrar med att vi åkte en båttur till Phi Phi-öarna (eller vad vi nu gjort).
Men hur man än fördrivit dagen är priset av största vikt. Allt ska nämligen vara så billigt som möjligt! Och när vi orutinerat råkade erkänna att vi inte prutat på båtbiljetterna fick nära nog en avhyvling på stående fot i lobbyn. ”För pruta måååste man juuu”.
Jaja, men om man inte vill det då för att man är så jädra tät då??? Vaaa???
Och dessutom, vår oprutade resa till Phi Phi-öarna var verkligen ett undantag, oftast ligger vi ju på hotellrummet och trynar halva dagarna för att därefter masa oss ned till stranden och sova vidare i varsinn solstol och det är jädrigt billigt skall ni veta!!!
Igår stannade vi så länge på stranden att vattnet försvann! Lågvattnet uppenbarade nya spännande saker. Vi tassade försiktigt ut så långt vi vågade och tittade på korallerna. Så här ser det alltså ut på botten där vi plumsar runt dagarna i ända!
På hemvägen stannade vi för att plocka upp vår rena tvätt och passade på att ta en entimmes fotmassage. Det var lovely! Kände mig som en prinsessa där jag låg där i stolen och lät mig skämmas bort medan massören frentiskt knådade och drog i fossingarna. Hon hade dessutom en väldigt generös inställning till begreppet ‘fötter’ eftersom massagen även innefattade ben, armar och nacke. Men jag klagade minsann inte
Först fick jag panik. Kunde inte andas och hålla mig flytande på samtidigt. Lånade en flytväst – då gick det bättre. Vågade ändå bara sticka huvudet under ytan korta stunder. Stressade upp mig, rädd att inte få luft. Andades flämtade. Insåg att det funkade om jag höll ena handen på munstycket och simmade med den andra.
Wow vilken värld som öppnade sig!
Bulliga koraller, fiskar i allskönans färger och former och ju längre jag tittade desto fler sorter upptäckte jag!
Första snorklingen gjorde från båten utanför Phi Phi-öarna, andra snorklingen från stranden på Kah Island. Där var det grundade (och därmed grumligare) och jag blev modigare. Släppte munstycket och simmade med båda händerna och sedär! Det gick ju alldeles utmärkt! Dessutom var det enklare att simma med båda händerna, man kommer ju mycket längre såklart. Mina glasögon läckte lite så jag kunde inte vara under ytan så länge i taget men så bytte jag med Peter och då gick det bättre. Jag ville inte gå upp! Det kändes som jag skulle kunna ligga där under hur länge som helst. Viktlös i det salta vattnet och med en lajvshow av exotiska fiskar precis framför näsan!
Kom att tänka på Carina Rydberg-boken jag läste för massa år sedan där hon lär sig dyka… »Djävulsformeln«. Tänk om man skulle ta dykcertifikat?
De thailändska bokstäverna ser så spännande ut. Rundade, upp- och nedvända och med små cirklar lite här och där. Jag tycker dom ser sagolika ut eller som ett hemligt kodspråk eftersom man ju inte fattar ett jota av dem!
Men idag fick jag lära mig lite användbara fraser på thai när jag deltog i en språklektion på grannhotellet. Få hade hörsammat kallelsen, det var bara en brittisk kvinna och jag som valde bort stranden under en dryg timme för att få lära oss hej, tack, ursäkta och om thailändska seder och bruk.
En av hotellets anställda höll i lektionen och hon pratade snabbt som en kulspruta och förutsatte att vi snappade allt direkt. Det gjorde inte jag utan fick fråga om och om igen. Hennes engelska var dessutom lite svår att förstå men efter en stund blev det lättare att hänga med. Thailändska ord verkar glida runt mjukt i munnen och jag märkte att det underlättade att le riktigt stort samtidigt som man talade för då är det svårt att uttala konsonanterna för hårt.
Pai-konn kah!
