January 2008 Archives

Jag hade två missade samtal från coachen och bestämde mig för att ringa upp.
Kände mig lite orolig.
Tänk om han trodde jag undvek att svara för att jag hade dåligt samvete???
I så fall har han ju helt rätt, jag har dåligt samvete.
Motionen går hyffsat men maten är det ju fortfarande lite si och så med...
Men jag i allafall ringde upp.
Han svarade och lät bister.
- Eh... jag har lite dåligt samvete, inledde jag...
- Jasså, tror du jag är nån jädra katolsk kyrka eller? klippte han av min flod av ursäkter.
- Eh... alltså... så här är det... började jag...
Men som tur var hade han inte tid att prata just då så jag slapp bikta kakfrosseriet, pizzaexcessen och det där tårtbiten som slank ned när Hemmets Journals chefredaktör fyllde 60.
Men tänk om han läser min blogg?!!
(coachen alltså, inte Hemmets Journals chefredaktör)
Fan, tänkte inte på det...

Färdiglästa böcker 2007
Box 21 - Börge Hellström och Anders Roslund
Kvinna i grönt - Arnaldur Indridason
Blocket - Karin Wahlberg
Nattens grymma stjärnor - Kjell Eriksson
Jorden må rämna - Kjell Eriksson
Brottsplats Rosenbad - Annika Bryn
Den sjätte natten - Annika Bryn
Morden i Buttle - Annika Bryn
Löpgravsvägen - Kari Hotakainen
The bridges of Madison County - Robert James Waller (läs recension på engelska)
The devil wears Prada - Lauren Weisenberg
A long way down - Nick Hornby
Tusen små bitar - James Frey
Vardagsmotion, vägen till hållbar hälsa - Erik  Hemmingsson och Johan Faskunger

Färdiglyssnade böcker 2007
Tyskungen - Camilla Läckberg (recension här)
Konsten att vara snäll - Stefan Einhorn
Självkänsla nu! - Mia Törnblom
Edward Finningans upprättelse - Börge Hellström och Anders Roslund
En man med litet ansikte - Helen Tursten

Jag får sluta läsa Sydsvenskans "In på livet"-serie på morgonen. Idag var andra gången den här veckan jag satt och storbölade till frukostgröten. Först i måndags när jag läste om Susanne som fått cancer och har 3-16 månader kvar att leva. »Det värsta är att inte få se Miranda växa upp« säger Susanne som försöker förbereda sig själv och elvaåriga dottern på döden.

Andra gången i morse när det handlade om hospice, vård i livet slutskede. »Här i dödens väntrum är det nära mellan skratt och gråt« intygar personalen som jobbar på Barkgatans hospice i Malmö och som menar att även om det är tungt så är patienter i livets slutskede väldigt levande eftersom de fokuserar på det som är absolut viktigast i livet.

*böööööööööl*

Deltog i ett seminarium med namnet "Medielandskap i förändring" arrangerat av Journalistförbundet Södra idag. Intressantast var Emma Leijsne från Sydsvenskans ungdomssatsning Nellad och Martin Jönsson från Svenska Dagbladet. I panelen deltog också folk från hd.se och nystartade skanskan.se.

Saker som diskuterades:

- Webben styrs av klick och blåljusjournalistik vinner lätt över "tyngre" nyheter. Risken är att klickfrekvensen styr nyhetsvärderingen allt för hög utsträckning.

- Tidningarna är fast i deadlinetänket och låter nyhetsarbetet styras av hur deras produktionsapparat fungerar - istället för att utgå från att när publiken är intresserad. Martin Jönsson exemplifierade detta med ett underbart svartvitt foto från 60-talet där ett tiotal män står och trängs framför ett skyltfönster. Det är Hallands Nyheters lokalkontor i Laholm och männen trängs för att få en glimt av resultatlistorna från de senaste fotbollsmatcherna, från allsvenskan ned till divivion 7. Då var det inget snack om att sitta och tjuvhålla på resultatet till papperstidningen kom ut på måndagen utan så fort slutsignalen ljöd hamnade resultatet i fönstret. Idag tror man att papperstidningen skadas av att materialet hamnar på webben och vill gärna hålla i det, även om det är två dagar tills nästa papperstidning kommer ut. Vilket ju är mycket märkligt med tanke på att Laholms fotbollsintresserade då förmodligen redan tagit reda på resultatet någon annanstans.

- En intressant fråga från publiken löd: Hur paketerar man featurematerial för webben? Den fick tyvärr inget svar, men är något jag funderat på själv eftersom jag just nu håller på med hennes webb.

För ingen orkar ju läsa långa texter på webben!

Eller...?

- Tidningarna har ju en unik möjlighet att använda sina arkiv till att dra läsare till sajten. Martin Jönsson sa att 30 procent av besökarna på svd.se hittar dit med hjälp av Googlesökningar. Och då gäller det att ta hand om de besökarna på rätt sätt genom att puffa för förstasidematerialet även på arkivsidorna så att besökarna fattar var de hamnat och dessutom gärna stannar kvar. Hedvig Juhasz Toth från hd.se berättade att de fått ett mejl som bad om en ritning till ett pepparkakshus. Artikeln publicerades i HD för sju år sedan. Tidningarna sitter mao på guldgruvor.

Jane har skrivit en kärleksfull travesti på Anna-Maria Lenngrens dikt Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon.

Den är mycket bra! Läs den!

Några ord till min käre son, ifall jag hade någon

- Ryggan med gymkläder är färdigpackad och står innanför dörren.

- Frukostomeletten är stekt och väntar i sin plastlåda i kylen.

Det vore väl fan också om jag inte skulle lyckas masa iväg min blekfeta kropp till gymmet imorgon bitti! Då får ni håna mig hela dagen!

I en artikel i Sydsvenskan från november kan man läsa om Noah och hans föräldrar och hur det kom sig att Noah blev just Noah. Mamma Sabine berättar att hon fick namnidéen när hon tittade på Cityakuten där en av skådespelarna heter Noah Wylie. Artikeln fick mig att fundera på mitt eget namn och hur jag uppfattar det.

Mitt första minne är att mitt namn är konstigt, långt och svårt att stava. Speciellt s-et i början var klurigt. Länge trodde jag dessutom att jag var den enda i hela världen som hette Steffanie. Emedan det fanns andra Magnusar och Lindor fanns det ingen annan som hette Steffanie. Jo föresten, min kusin i Tyskland. Men henne träffade jag ganska sällan.

Minns ni tvserien »Par i i hjärter« (orginaltitel »Hart to Hart«)? Där hette den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Stefanie Powers och jag tyckte det var kul att det fanns åtminstone en person till i världen som hette samma som mig. Även om hon stavade annorlunda.

Jag sörjde att det aldrig fanns några nyckelringar, muggar, tandborstar eller nallar med mitt namn på när jag var barn. Min syrra Anna slapp det traumat. Kanske hade mina föräldrar fått en tankeställare när hon föddes sju år efter mig...? ;)

Eftersom jag förutom ett klurigt och svårstavat förnamn även är utrustad med ett konstigt efternamn är jag van vid felstavningar. Jag borde ha samlat på dem men man tröttnar liksom. När jag pluggade i Österrike tänkte jag »Äntligen!« Nu kommer jag med mina tyska namn få uppleva hur det känns att slippa bokstavera varje gång jag säger vad jag heter!

Men icke!

I den tyskspråkiga sfären finns det nämligen inte enda jävel som stavar Steffanie med två ff i! Mina föräldrar hade liksom försvenskat stavning på mitt namn genom att lägga till ett f. Schyst! Så istället för ett felstavat efternamn fick jag helt plötsligt ett felstavat förnamn. Tillbaka på ruta ett.

Men jag gillar faktiskt mina namn, även om jag låter gnällig nu. På något sätt tror jag man blir sitt namn. Jag har svårt att tänka mig som en Emma till exempel, som annars var favoritnamnen när jag var yngre. Och jag har väldigt svårt att se mig med ett annat efternamn är just Müller. Det skulle vara nåt annat konstigt i såfall, som matchar Steffanie. Ett son-namn är uteslutet, smaka på Steffanie Johansson till exempel. Det låter ju helt horribelt!

Min lillasyster Anna har namnmässigt haft det lite bättre förspänt. Men man undrar ju hur våra föräldrar tänkte när dom döpte oss? (som en av mina arbetskamrater undrade för nåt år sedan). Han tyckte syrran borde hetat Jennifer eller nåt liknande.

Tja... Steffanie och Jennifer... ?
Låter lite som Bill och Bull!
Eller Piff och Puff!

Steffanie och Anna är nog trots allt bäst... :-)

Jag läser en del litteratur om relationer nu. Bland annat »Bitterfittan« av Maria Sveland och »Familjens projektledare säger upp sig« av Gunilla Bergensten (som utkommer på Forum den 23 januari). Med hjälp av dessa böcker har jag kommit fram till en del insikter om mitt och sambons beteende.

Han gillar yttre ordning.
Han plockar upp efter mig, lägger alla tidningar i återvinningen (även dom som inte ska slängas), mina vitaminer i  skafferiet (så jag glömmer ta dom), mina böcker på mitt sängbord och annat ospeciefierat kraffs kastar han in i garderoben. I en osorterad hög, men ändock.

Jag gillar inre ordning.
Jag anser inte att det är någon idé att flytta papper från en hög till en annan om det ändå inte finns tid att gå igenom och sortera den STORA HÖGEN med VIKTIGA PAPPER.
Jag tycker inte heller man städar bara för att man kastar in skiten i garderoben. Städat är det när man sorterat skiten, burit iväg det som ska slängas och lagt det som ska sparas på sin riktiga plats.

Inre ordning ger ju yttre ordning.
Men yttre ordning utan inre ordning ger ju bara ett nytt om kaos nästa gång man öppnar garderobsdörren.
Eller?
Rätta mig gärna om jag har fel...

Månadens inleddes ganska intensivt med tre dagar i Stockholm. Jag hann sumpa pin-koden till mobilen, käka middag med en kompis, bo en natt hos syrran samt delta i hennes Modell-galan på Sturecompagniet (som var själva huvudanledningen till besöket :-)). Samma dag som jag anlände tillbaka till Malmö kom mamma ned från Göteborg. Vi sprang Lucialoppet i Skrylleskogen dagen efter och hann dessutom shoppa loss och promenera en hel del innan hon åkte hem igen på söndagen. Helgen efter var det traditionell blogglunch på Kin Long (den i särklass bästa kinarestaurang jag besökt - ever), jag träffade Håkan och Åsa och åt gott och pratade mycket. Efter 10 veckor på iTrim var det dags för hälsouppföljning. På deras fantastiska impedansvåg konstaterades att jag inte gått ned särdeles mycket i vikt men att fettmängden minskat med hela två kilo. Och det är ju positivt! Sen kickade julen in dörren och nu har jag förmodligen ätit i kapp allt det där. Men jag fick fina klappar iallafall och är mycket nöjd med första julen i sambons varma blekingska famn. Nyår kom efter lite vankelmodigt tvekande hit och dit att spenderas i Malmö. Inbjudna till goda vänner som lagade en utsökt trerätters förflöt nyårsaftonen fram till tolvslaget då jag pussade på Peter, drack bubbel, tittade på nyårsfyrverkerierna och funderade på hur jag vill att 2008 ska bli...

Slutsats?

2008 kommer tamejfan bli ett helt fantastiskt år!!! :-)

Allhelgonahelgen åkte jag upp till Gråbo och lillsyrran kom ned från Stockholm. Mamma och jag sprang Finalloppet i Skatås på lördagen och på kvällen kollade vi på »Råttatouille« (underbar glad-film!). På hemvägen på söndagen hoppade jag av tåget tidigare och besökte en höggravid kompis. Sov över där och fick skjuts till till tåget på måndagmorgon som tog mig sista biten hem till Malmö. Fem dagar senare föddes deras tvillingkillar! Jag klippte mig och slingade håret och kom igång ganska hyffsat med träningen. Sista helgen i november skulle vi fått besök från en en annan kompis och hennes man men det satte en dunderhalsfluss och 40 grader feber stopp för.

Är du inte helt nöjd med vad släkten skrapade ihop i presentväg till dig den här julen? Då har jag ett stekhet tips! På tidningen hennes lottar vi varje månad ut en massa trevliga prylar till läsarna. Alla tävlingar finns dessutom på webben så det är jättelätt att delta. Dessutom är frågorna... harkel... inte så där våldsamt svåra... utan oftast typ... eh... skitlätta :)

Nu lottar vi till exempel ut Melodifestivalspelet, massa schysta skönhetsprodukter, en privat biovisning för 25 personer av filmen Things we lost in the fire regisserad av Susanne Bier, paket med nyttig choklad, biljetter till Rockbjörnen, sladdlös mobilladdare och filmen »Två dagar i Paris« på dvd.

Det finns många fler tävlingar så bookmarka genast www.tidningenhennes.se/tavla. Senaste 15 januari måste du ha svarat på dom tävlingarna som ligger ute nu.

Inspirerad av syrrans mätiver postar jag härmed min »Långa runda« till allmän beskådan. Den är 13 kilometer lång och imorgon ska jag gå den tillsammans med en kompis. Då skall väl coachen bli nöjd! :-)

Coachen ringde idag och frågade hur det stod till med maten och motionen. Jag fick skamset erkänna att julledigheten från träningen visst börjat lite tidigt och ännu inte slutat. Och att godisskålarna inte alls var bortplockade hemma.

- Dessutom är jag ju förkyyyld, gnällde jag ynkligt.

- Har du feber?

- Nä, erkände jag. För nån feber kunde jag ju inte skryta med. Bara plain snuva och hosta.

- Då kan du ge dig ut och gå i långsam takt. Seså, ut och promenera en halvtimme nu.

- Men det är ju kallt som fan, invände jag upprört.

- Då får du väl klä på dig ordentligt då, konstaterade coachen lakoniskt.

Och så rätt han har. För den som fryser är antingen lat eller dum, det fick jag lära mig redan när jag gjorde lumpen. Så nu drar jag luvan över öronen och beger mig ut i den iskalla vinande vinden. Och drömmer om Thailands ljuva stränder som jag tänker stifta närmare bekantskap med om en sisådär... 26 dagar :-D

This is a test post from , a fancy photo sharing thing.