Möbelverket

Vi var på Ikea igår och köpte nya skrivbord. Efter som vi båda var hungriga passade vi på att äta i restaurangen. När jag satt där och tuggade mina köttbullar och stirrade på den vackra planschen som föreställde ett blommande skånskt rapsfält en vacker sommardag kom en känsla över mig.

Ikea är inte ett varuhus, det är en institution. Och så inihelvete svenskt att det känns som en statlig myndighet.

Jag menar, det finns ju ett Boverk med ansvar för byggandet här i landet. Såklart det behövs ett Möbelverk med ansvar för inredningsfrågor.

Att åka till Ikea är inte att shoppa. Det är att kvittera ut sitt tilldelade möbelbidrag (som står i proportion till den taxerade inkomsten såklart, annars skulle det ju bli slagsmål om dom dyra möblerna).

Allt är så bekant. Visst, det kommer nya soffor och nya duschdraperier. Men Billy och värmeljusen består.

Och allt är billigt och så ska det vara.

Det är därför man blir förbannad när man åker till Ilva och tvingas köpa en femtiofemkronors ciabatta med exotiska pålägg och tjugofemkronorslatte på Espresso House. För egentligen vill man ju bara ha köttbullar med potatis, brunsås och lingon. Och vanligt bryggkaffe.

Och varför inte ytterligare en blå ful jättekasse som man kan släpa ned smutstvätten till tvättstugan i?

Åååh, jag älskar Ikea. Av hela mitt hjärta!