Steffanie Esse

Vi var på Ikea igår och köpte nya skrivbord. Efter som vi båda var hungriga passade vi på att äta i restaurangen. När jag satt där och tuggade mina köttbullar och stirrade på den vackra planschen som föreställde ett blommande skånskt rapsfält en vacker sommardag kom en känsla över mig.

Ikea är inte ett varuhus, det är en institution. Och så inihelvete svenskt att det känns som en statlig myndighet.

Jag menar, det finns ju ett Boverk med ansvar för byggandet här i landet. Såklart det behövs ett Möbelverk med ansvar för inredningsfrågor.

Att åka till Ikea är inte att shoppa. Det är att kvittera ut sitt tilldelade möbelbidrag (som står i proportion till den taxerade inkomsten såklart, annars skulle det ju bli slagsmål om dom dyra möblerna).

Allt är så bekant. Visst, det kommer nya soffor och nya duschdraperier. Men Billy och värmeljusen består.

Och allt är billigt och så ska det vara.

Det är därför man blir förbannad när man åker till Ilva och tvingas köpa en femtiofemkronors ciabatta med exotiska pålägg och tjugofemkronorslatte på Espresso House. För egentligen vill man ju bara ha köttbullar med potatis, brunsås och lingon. Och vanligt bryggkaffe.

Och varför inte ytterligare en blå ful jättekasse som man kan släpa ned smutstvätten till tvättstugan i?

Åååh, jag älskar Ikea. Av hela mitt hjärta!

Förra veckan sände SVT »Död och försvunnen« från BBC (orginaltitel »Conviction«). Sex avsnitt totalt som visades mellan tisdag och söndag. Jag bänkade mig mangrannt framför ettan alla dagar utom lördag då det krockade med »Kommissarie Lynley« på tvåan. Vilken utomordentlig dålig planering att sända brittisk deckare i två SVT-kanaler samtidigt!

»Död och försvunnen« var såklart mycket spännande och välgjord. BBC verkar inte kunna misslyckas med sina deckare. Jag gillade också greppet att sända alla avsnitt på rad så man slapp vänta en hel vecka på uppföljningen. För egentligen är jag dödstrött på det där oldschool-sättet att titta på teve och minns inte när jag lyckades följa en ett-avsnitt-per-vecka-serie sist. Nä, antingen får det vara en serie med avslutande avsnitt som sänds varje dag och som man kan missa då och då utan att för den skull förlora grepp om handlingen (typ »CSI«), eller så får det vara en miniserie med 2–3 avsnitt som sänds under en helg. Hörde ni det, SVT?

Tomten hittade till Stengölsmåla misannn!

Månadens inleddes ganska intensivt med tre dagar i Stockholm. Jag hann sumpa pin-koden till mobilen, käka middag med en kompis, bo en natt hos syrran samt delta i hennes Modell-galan på Sturecompagniet (som var själva huvudanledningen till besöket ). Samma dag som jag anlände tillbaka till Malmö kom mamma ned från Göteborg. Vi sprang Lucialoppet i Skrylleskogen dagen efter och hann dessutom shoppa loss och promenera en hel del innan hon åkte hem igen på söndagen. Helgen efter var det traditionell blogglunch på Kin Long (den i särklass bästa kinarestaurang jag besökt – ever), jag träffade Håkan och Åsa och åt gott och pratade mycket. Efter 10 veckor på iTrim var det dags för hälsouppföljning. På deras fantastiska impedansvåg konstaterades att jag inte gått ned särdeles mycket i vikt men att fettmängden minskat med hela två kilo. Och det är ju positivt! Sen kickade julen in dörren och nu har jag förmodligen ätit i kapp allt det där. Men jag fick fina klappar iallafall och är mycket nöjd med första julen i sambons varma blekingska famn. Nyår kom efter lite vankelmodigt tvekande hit och dit att spenderas i Malmö. Inbjudna till goda vänner som lagade en utsökt trerätters förflöt nyårsaftonen fram till tolvslaget då jag pussade på Peter, drack bubbel, tittade på nyårsfyrverkerierna och funderade på hur jag vill att 2008 ska bli…

Slutsats?

2008 kommer tamejfan bli ett helt fantastiskt år!!!

För att vara en ordningssam person är jag ganska slarvig. Och för att vara en slarvig person är min sambo ganska ordningssam. Tillsammans är vi med andra ord oslagbara!

Men en viktigt fråga kvarstår – Vad gör hans kläder egentligen på golvet i sovrummet? Har han inrättat någon sorts liggande garderob där eller?

Ni kanske undrar vad jag gjort hela kvällen? Jo det ska jag berätta för er! Frilagt tårtor! Och inte vilka tårtor som helst utan värsta smarriga drömtårtorna som min blivande svägerska Helena, tillika konditor, tillverkar. Jag hjälper henne med en broschyr till sin nystartade firma

Första helgen i maj firade vi Peters 25-års dag med stort kalas hemma i hans föräldrahem i Blekinge. Mina föräldrar kom körande ända från Gråbo och för mig var det jättekul att få träffa Peters kollegor och kompisar från förr! Därefter begav mig jag upp till Livgardet för att tillsammans med en kollega sammanställa vårt förbands minnesbok. Den blev dessvärre inte klar på utsatt tid utan kom att förfölja mig ytterligare ett par månader. Att sitta själv på Livgardet är dessutom inte kul alls. Som tur var kidnappade Anna och Oskar mig en kväll när jag var riktigt less och vi åkte till Kistagallerian och käkade och tittade på »Blades of Glory« på bio. Jag försökte komma igång med fysen igen men det gick inge vidare. Kilona som försvunnit under skyddsvästmarscherande runt campen kom sakta tillbakasmygande (tröstätandet av chips kan ha påverkat!). Sista veckan i maj åkte Peter och jag på semester till New York, det var min 25-årspresent till honom och efterhandsmuta för att han stått ut med mig under tjänstgöringen i Afghanistan. New York var hur coolt som helst och eftersom ingen av oss hade besökt det stora landet i väster tidigare så det var mycket intryck att sortera. Peter skapade till och med en särskild New York-blogg med bilder och filmer.

Andra bloggar om: nyårskrönika, årskrönika

I dag blev det korvpaella till middag. Hittade receptet i Vår bästa mat (en annan Egmont-tidskrift) och det var så enkelt så till och med jag klarade av det Receptet finner du här.

När det gäller förnekelse av orättvisor i kärleksrelationer finns det en aldrig sinande ström av giltliga skäl som ursäktar en förnedrande, ojämlik uppdelning. Som en del av förnekelsen och osynliggörandet följer dessutom svårigheterna att definera vad kärlek egentligen är. Jag tänker mycket på det där att kärleken är vad kärleken gör. Att om vi började betrakta kärleken mer som en handling än som en känsla så skulle ansvar och förpliktelser automatiskt följa med. Om vi slutar se kärleken som bara en känsla, så skulle vi lättare slippa tjafsa mot argumentet att kärleken kan ta sig olika uttyck för olika individer. Om vi hade en gemensam definition av kärlek skulle vi lättare komma undan alla Hollywoodromatiserade bilder som skymmer bristerna i en relation. Alla berättelser som handlar om hur tråkig kärleken blir utan romatik, utan rosor och champagne. Berättelser jag sett tusentals av och som fått mig att tro att min saknad handlar om prunkande snittblommor.

Ur Bitterfittan av Maria Sveland.

Jag vill också vara man och och uppleva hur det känns att ha ett helt samhälle som som applåderar när jag tar ut knappt två månader av föräldraledigheten, medan ingen höjer minsta lilla ögonbryn när min fru tar ut resterande tolv. Jag vill också vara man och uppleva känslan när samhället applåderar min kärlek och mina uppoffringar som något fantastiskt, extraordinärt.

Ur Bitterfittan av Maria Sveland, en av Årets kvinnor i tidningen hennes.

Ulrika Milles om Bittefittan i DN

Mamma och pappa har landat i Thailand och bloggar bilder från resan och hotellrummet. Känns skönt att dom är på plats och att allt gick bra. Jag har skruvat till klockan och väderkartan i min Dashboard på datorn så att den visar tiden och vädret i Phuket. Just nu är det 33 grader varmt och molnigt och klockan är 19.41 på kvällen.